Det är skrev, bröst och rumpor överallt

Kategori: Tankar & funderingar

I facebookgruppen "varför apor aldrig bär rosa klänning" har Miley Cyrus varit på tapeten flera gånger, i en diskussion var det någon som tog upp pornografiskt bildspråk och syftade till bilderna som Terry Richardson tog av Miley Cyrus, det drogs även paralleller till american apparels reklamkampanjer som har varit väldigt omtalade och kritiserade. Jag tänker att, är inte ett pornografiskt bildspråk mer ärligt då? Massor av klädkedjor, tidningar, och diverse annat har inte kommit på att sex säljer och utnyttjar det? När H&M har en sönderretuscherad modell med skrev och bröst i fokus som sitter och ser kåt ut på en strand, är det mer okej? Varför möter inte det samma kritik? Kritiken där handlade istället om att modellen var alldeles för solbränd.
 
Väldigt retuscherade, glansiga och glossiga bilder är överallt och vi ser dem på reklampelare, skyltfönster, tidningar tv och internet. American apparel till exempel, deras bilder ser skitiga och oanständiga ut, det är skrev, bröst och rumpor överallt. De anspelar helt öppet på sex, det missar ingen. HM däremot, fortfarande samma kroppsdelar i fokus men i anständigare poser, retuschering som har gjort modellen till en plastig klädhållare och drömskt ljus. HM försöker sälja sina produkter med precis samma medel, sex och kvinnokroppar, de har bara lagt ett skimmer över verkligheten och ser till att kvinnor ser ut som de bör, lagom kåta, perfekta kroppar och lagom sexiga. "Översexualiserade" kvinnor som de i american apparel reklamen väcker anstöt.
 
Jag kan tycka att det är ärligare med det skitigare och lite råare som i många fall anspelar på porr, det är helt uppenbart vad de anspelar på eller att de försöker sälja sina produkter med sexanspelningar och kvinnokroppar. Skillnaden är att vi är så vardagsmatade med det ideal som till exempel HM presenterar att det nästan har förtagit sexigheten ur de bilderna som anspelar på sex. Vi reagerar inte på det på samma sätt.
 
 
 
 

Tyvärr det blir ingen vinterjacka i år, jag köpte ekologiska ägg för alla pengarna

Kategori: Tankar & funderingar

Lady Dahmer skrev för några dagar sedan ett inlägg om konsumtion. Jag tycker att det är en väldigt intressant ämne eftersom att det på senare tid har börjat läggas fram krav på att var och en ska bära världen på sina axlar. Att alla ska ha någon form av världsamvete där man bara har ryggen fri om man shoppar etiskt, ekologiskt, kvalitet, lagom många och lägger några extra kronor (inte helt sällan sedlar) på precis allt man konsumerar.
 
Självklart så vill ingen att någon fattig bonde i något land i fjärran ska jobba röven av sig eller att någon i asien ska sitta och sy skitkläder för småpengar, men alla i väst är inte så bemedlade att vi kan välja att köpa ett par byxor för tre femhundringar istället för tre par för samma pris. Inte för att krackelera någons världsbild, men somliga får nöja sig med att köpa ett par byxor för två hundralappar. Om man ska handla ekologiskt, kravmärkt och allt vad det nu är, så handlar det inte om en femma mer för ägg och tre kronor mer per kilo för bananer eller apelsiner. Varenda jäkla sak som åker i korgen koster 1, 3, 5 och 10 kronor mer, handlar man 50 varor så blir det... Enkel lågstadiematematik. Det blir en jäkla massa sedlar i månaden.
 
Många gånger så tycker jag att det handlar om snobberi, fattar man inte att det blir en klassfråga så har man tappat fotfästet totalt. 
 
Att säga att de som är mindre ekonomiskt bemedlade får konsumera mindre och investera i kvalitet istället för kvantitet upplever jag nästan som hånfullt. Om man tänker ett par varv på hur vårt samhälle ser ut och fungerar, vad är lycka? Hur definierar vi framgång? De som ses som framgångsrika och lyckliga är ofta de som har en massa saker, fina hus, bilar, elektronik, heminredning, kläder och en annan massa ytlig skit. Givetvis är det ytligt, tråkigt och många gånger till och med helt felaktigt. Men så ser det ut. Människor som är ekonomiskt svaga ska alltså hamna ännu mer utanför, det ska synas ännu tydligare att de är mindre bemedlade. Ekologiskt, etiskt och kravmärkt utanförskap.

Kränkt, kränktare och kränktast

Kategori: Tankar & funderingar

Det har varit en del diskussioner kring tolkningsföreträde, kränkthet och att uttrycka sig klantigt i en facebook grupp som jag är med i. Ofta så handlar det om att den som känner sig kränkt som hör hemma i en viss grupp eller är av en minioritet har rätt att känna sig kränkt och bli tagen på allvar. Jag förstår, jag kan inte tala om för en person ur en grupp eller minioritet huruvida ett visst beteende eller bemötande är kränkande eller upplevs som stötande för det är inte riktad mot mig.
 
Något som jag däremot har vissa problem med är vem som ska stå representant för vad och hur mycket den enskildes uppfattning och uttalande ska vara representativt för gruppen och hur mycket som är en personlig och subjektiv upplevelse. Jag kan tala för mig själv i egenskap av människa, i egenskap av att vara kvinna, kort, vit, svenskfödd dansk, överviktig, lågutbildad, men mina åsikter och synpunkter är ju främst representativa för de människor som hör hemma i samma grupp och delar min syn på frågan jag uttalar mig i. Jag föredrar att den som skulle föra min talan i en fråga är den som effektivast för fram budskapet korrekt och om den personen är en korrekt represerntant för min grupp eller inte, det skiter jag faktiskt i. Jag vet dock att många inte resonerar så.
 
När man talar om tolkningsföreträde, kränkningar och makt så tycker jag att man ofta glömmer att den egna perceptionen kanske inte alltid är den korrekta tolkningen. Givetvis så kommer den som känner sig kränkt att tycka att den har bedömt verkligheten korrekt, men vår perception är inte objektiv varseblivning. Hur vi upplever verkligheten och hur folk bemöter oss är färgat av tidigare upplevelser och erfarenheter och därför så tycker jag att det är viktigt att man även tar hänsyn till vad avsändaren hade för avsikt med sitt handlande eller bemötande. 
 
Om någon råkar uttrycka sig på ett sätt som upplevs som stötande eller kränkande men menade väl och var ovetande om att någon kunde ta anstöt och personen som upplever sig kränkt blir skitförbannad och börjar skälla ut den som uttryckt sig dumt, det kan inte komma något bra ur det. Kanske var det så att den som råkade uttrycka sig illa aldrig hade samtalat med någon ur den gruppen tidigare, kanske hade hen fått en felaktig bild från media eller fått felaktig information. Jag förstår att man blir jävligt trött och arg när man stöter på samma förutfattade mening för femtioelfte gången men någonstans så måste respekt, hänsyn och förståelse vara ömsesidig. Tänka på vad man säger så att man inte sårar och se avsikten och inte bara handlingen i sig.
 
Det talas om sparka upp och sparka ned och om olika maktordningar, check your privilege, vem som är mest priviligerad och minst. Ibland mynnar det tyvärr ut i kränkt, kränktare och kränktast. Om någon påtalar för mig att jag uttrycker mig eller agerar på ett sätt som kan upplevas som kränkande så försöker jag absolut att ta till mig det och tänka på det, jag vill vara en bra människa och inte skapa obehag hos andra. Man ska vara snäll mot sina medmänniskor.
 
Det finns dock rimliga gränser för vilken kunskap och hänsyn du har rätt att kräva av dina medmänniskor. Alla kan inte veta allt och kunskap kommer av erfarenhet och att ge sig på okunniga eller folk som kanske inte är språkligt begåvade men som verkligen försöker, förlåt men då får du vara hur jävla kränkt du vill, det är fel. Jag anser att det är kränkande att tala om för vissa att de ska hålla käften eller att de inte ska få delta i vissa diskussioner på grund av sin okunskap. Språket tillhör inte bara de som behärskar det med viss begåvning och diskussionsutrymmet tillhör inte bara de som kan lasta teorier på hög tills det rasar.
 
Man brukar säga att kunskap är makt och i viss mån är det så. Diskuterar du med en person som i en maktordning står över dig men som är lågutbildad, icke allmänbildad och okunnig inom ämnet så kan man ganska effektivt använda sin kunskap till att sätta sig på och förminska personen genom att lägga upp sina argument på ett sätt som ger meddebattören svårt att hänga med och ganska snabbt så börjar hen se ganska liten och dum ut. 

Domen är att om är du fet så är du oduglig som förebild och människa

Kategori: Tankar & funderingar

För ett tag sedan i en diskussion i facebook gruppen "varför apor aldrig bär rosa klänning" (joina oss!) var det en kvinna som spydde ur sig att tjocka människor var dåliga förebilder, hon tog upp Lady Dahmer som exempel och konstaterade att hon ansåg att hon ansåg att hon aldrig kunde vara en bra förebild på grund av "att en kropp inte mår bra av att lida av fetma" och det stod hon för. Hur man kan stå för det och att ens knåpa ihop en sådan mening utan att skämmas för sin egen trångsynthet och dumhet, det lär jag aldrig få något bra svar på. 
 
Tyvärr är det inte enda kommentaren om hur en kvinna är dålig förebild, inte borde synas i det ofentliga eller ta plats för att hon är fet och därför borde gömmas bort och helst glömmas bort i ett mörkt hål någonstans. Adele är en dålig förebild för att hon promotar fetma, (kvinno)kläder borde endast tillverkas i små storlekar för att feta människor ska behöva banta för att slippa gå nakna, kommentarer om att det är dåligt att hm anlitar en modell som drar typ storlek 42 för att det är ohälsosamt att vara fet. Idioti verkar man dock få promota hur som helst och vart som helst.
 
Jag blir så jävla förbannad på hela resonemanget. Människor som resonerar på det sättet tar en människa och bakar ihop hela personligheten, prestationer, styrkor, svagheter, ambitioner, tillkortakommanden och reducerar det till: Du duger inte för du är fet. Med andra ord så värderar man inte överviktiga personers åstakommanden och prestationer på samma sätt som man gör med smala(re) människor, domen är att om är du fet så är du oduglig som förebild, människa och det du gör kommer aldrig att vara lika viktigt, bra, märkvärdigt eller beundransvärt som om en smalare mer idealisk person hade gjort exakt samma sak. Allt bra som en människa gör reduceras alltså till absolut ingenting på grund av hur personen ser ut. 
 
Jag känner bara, fuck you. Meningslösa, patetiska, sorgliga ursäkt till människa. Vem fan är du att tro att du kan förminska en annan människa och allt hon gör på det sättet? Vad har du själv gjort som är så jävla fantastiskt och förträffligt (bortsett från att sprida dina människofientliga åsikter och gnäll på internet)?
 
Bara som en parantes, det spelar ingen roll om du själv är överviktigt och tycker att det är fult/jobbigt/äckligt/obehagligt/whatever du har inte större rätt att spy ut ditt självhatande på andra för det. Du kan vältra dig i ditt självförakt och hata dig själv för dig själv, i din ensamhet, utan att skiten ska stänka på andra. 
 
Ta en kaka och var glad istället.
 

Om livet i earlybird filter eller den råa ofiltrerade sanningen

Kategori: Blogg

Nu när folk har roat sig i ett par dagar med att diskutera om Underbara Clara får visa rumpan eller inte så har jag sett flera personer kommentera hur de mår att läsa saker som framställs i ett visst ljus, att de får ångest, mindervärdeskomplex deluxe och gud vet vad. 
 
Jag tycker att man kan blogga på om perfekta eller defekta rumpor, träning eller godissvullande, om livet i earlybird filter eller den råa ofiltrerade sanningen. Om vi slutade att betrakta bloggar som någon form av ordagran och detaljerad redogörelse av livet och snarare som "baserad på en verklig historia" så vore det ett par steg frammåt.
 
Folk publicerar bilder på postorderkläderna de köper, men inte på den hutlösa räkningen som kommer ett par veckor senare. Eller för all del, glömmer att nämna att de skickar tillbaka mer än hälften. Super gymaren nämner när han eller hon går till gymet och publicerar foton när det är sallad på menyn, men inte när gymet hoppas över på grund av lathet eller när det råkade slinka ned tre kexchoklad på en eftermiddag. Lyckliga mamman lägger upp instagramade bilder på lilla Agnes i nya koftan och skriver något lulligt om mammas lilla älskling, men inlägget om hur Agnes femton minuter senare sket ned både nya fina koftan och fina vagnen, det uteblir. 
 
Ibland är en röv bara en röv. Med eller utan instagramfilter. Hur roligt blir det att blogga när man hela tiden ska tänka på hur någon enstaka jävel kan bli negativt påverkad av något som man skriver?
 
 
(Lady Dahmer har en massa länkar till andra som har skrivit om rumpor i det offentliga och vem som skrev vad, för nu håller jag på att bränna middagen)

"Fan vad PK av dig, tror du att invånarna i mellanmjölkssverige blir stolta nu"

Kategori: Tankar & funderingar

Alla har nog stött på de där människorna, de som stolt säger negerboll, vågar säga blatte högt på bussen och är så modiga och frispråkiga att de vågar erkänna att kvinnor är svagare, trögare och kör sämre bil än män. Stolta icke-PK:are som vågar säga allt det där som alla egentligen tänker.
 
Oftast när folk slänger med "fan vad du är PK" så menar de att man passar in i samma kategori som andra människor som har en ganska välfungerande moralisk kompass som fattar att de egna fördomarna bör stanna i just tankarna och aldrig passera varken stämband eller mun. Jag har helt missat det befriande och förlösande i att våga vara elak, för jag tror inte att de drivs av att säga någon sanning eller att vädra sina egna åsikter, jag tror att det är helt andra orsaker bakom att man blir rasist, kvinnohatare eller allmänt människofientlig. 
 
PK blir man kallad som en förolämpning, men jag blir inte förolämpad, jag känner mig rätt nöjd med det. Jag tycker att man ska vara snälla mot varandra, vara hjälpsam, respektera andra människor, att alla ska få samma möjligheter och chanser oavsett kön, etnicitet, ålder, sexualitet och utseende och att man försöker avhålla sig från att kränka sina medmänniskor, om det gör att jag blir stämplad som PK så ska jag fan bära den stämpeln med stolthet. 
 
 
 

Kan man verkligen tycka och resonera hur som helst och fortfarande vara en snäll och trevlig person?

Kategori: Samhälle

Jag läste precis en krönika om att rensa bort människor med underliga åsikter bland facebookvännerna och jag kommer att tänka på alla gånger som jag har läst och hört att man faktiskt kan vara en snäll och trevlig person även fast att man tycker olika, och jag tänker på den där gången som en facebookvän tog bort mig för att jag menade på att det var okej att rensa bort de värsta rövhattarna, hon blev sur för hon tyckte att man får tycka som man vill utan att bli raderad, sen raderade hon mig. Jag orkar inte ens förklara. 
 
Kan man verkligen tycka och resonera hur som helst och fortfarande vara en snäll och trevlig person? Självklart inte. En person som inte riktigt är hundra på det där med empati, som hävdar sin rätt att säga kränkande saker och till stor del styrs av hat är självklart inte snälla och trevliga personer. Man kan inte hata  muslimer och tycka att kvinnor ska behandlas som lägre stående varelser och förvänta sig att folk helt ska se förbi det ruttna och tycka att man är snäll och trevlig under skiten. Man gräver inte i hundbajs och hoppas på att hunden har ätit en diamantring.
 
Om kvinnohatarna, rasisterna och annat pack skulle rensas från normalfuntade människors vännelistor så hade de ju kunnat sitta där och hata tillsammans med sina 10-12 vänner som de har kvar, det låter som en ypperlig lösning tycker jag. Visst går det att missionera för packet och försöka omvända dem men i de allra flesta fallen så är det bara bortslösad tid. Det går inte att vara en elak, småaktig, oempatisk och hatisk människa samtidigt som att man är trevlig och snäll.
 
 

"Vad tror du att en arbetsgivare skulle tänka om bilderna som du har lagt ut?"

Kategori: Tankar & funderingar

Frågan som står i rubriken har jag bäde läst och hört flera gånger det kan handla om allt från bilder till text. Att folk tänker på det sättet är egentligen inte särskilt konstigt, alla människor har ju en gräns för sin tolerans. Jag skulle ju inte anställa människor som förmedlade vissa åsikter och så är det nog för de allra flesta.
 
Det som jag har tänkt på och som jag undrar över, vill folk jobba tillsammans med, eller åt, någon som inte kan ta en riktigt som man är? Jag vill inte jobba med rasister, religiösa fundamentalister, folk som tror att kvinnor är inkapabla idioter eller att män inte klarar av att ta hand om sina egna barn. Om någon skulle läsa något som jag skrivit och anse att det var en dealbreaker så var det nog ganska bra eftersom att jag omöjligt kommer klara av att gå och censurera sig hur länge som helst. 
 
Nu förstår jag att jag säkert kommer att bli tvungen att jobba med både religiösa galningar, rasister och en hel massa andra underliga typer i framtiden. Man ska se utmaningar och inte hinder, har jag hört.
 

Vuxna har koll på läget och vet vad de sysslar med

Kategori: Personligt

När jag var yngre så trodde jag att alla vuxna hade koll på läget, att de visste vad de sysslade med. Jag trodde också att alla vuxna var smarta, rättvisa och var relativt intelligenta. De som inte riktigt passade in i mallen var någon form av kufiga avarter. Att alla vuxna inte är smarta upptäkte jag väl ungefär samtidigt som jag själv blev smartare än en del av dem, men att vuxna har koll på läget och vet vad de sysslar med, den föreställningen lever kvar.
 
Jag är världens sämsta vuxen. Jag har faktiskt ingen koll alls. Jag tummar lite här, skarvar lite här, sopar resten under mattan och hoppas på det bästa. Jag lever i ett halvorganiserat kaos och känner ganska ofta att jag inte har kontroll över särskilt mycket alls. Jag vet faktiskt inte ens riktigt om jag gör mitt bästa för att ha någon koll. Jag har nog aldrig riktigt gjort mitt bästa alls, tror jag. Jag är nog mer av en 15-åring som har fått lite för mycket ansvar kasst konsekvenstänkande,
 
Det är ju skitsvårt att vara organiserad, ansvarig och hålla koll på allt. Jag äger inte ens en almanacka, jag kör löspapperssystem. Jag har storartade planer på att köpa en alanacka och bli så där välplanerad och ha koll men det blir aldrig riktigt av. Jag fattar inte vart jag var den där dagen när duktigflicka syndromet delades ut. Jag hade säkert tappat bort lappen med tid, datum och plats.

Jag är som en rabiat hen-hatare, fast jag är en en-hatare istället

Kategori: Genus & jämställdhet

Något som jag har börjat störa mig kopiöst mycket på är när folk skriver en istället för man, som i "när en försöker göra rätt". Jo jag förstår att det är för att en försöker könsneutralisera språket, mannen som norm, patriarkat och blabla, men det ser så förbannat jävla dumt ut och låter fel gör det också.
 
Jag är som en rabiat hen-hatare, fast jag är en en-hatare istället.
 
Skillnaden är att jag ser syftet med hen, vi behövde ett könsneutralt pronomen. Poängen med en däremot den missar jag helt. Dessutom låter det och ser förjävligt ut, men det tror jag att jag redan har skrivit.

Det var bara regnbågar och någon enhörning som sprang förbi ibland

Kategori: Genus & jämställdhet

För några dagar sedan så pratade jag och min syster Emma om hur det var innan man upptäckte hjärnblödningsframkallande saker som bloggar, familjeliv och andra diskussionsforum. Man var så lugn och harmonisk menade jag, det var bara regnbågar och någon enhörning som sprang förbi ibland, instämde Emma.
 
Det var på den gamla goda tiden innan man upptäkte att det är ganska vanligt att vuxna människor är kompletta idioter. Jag har alltid trott, på allvar, att alla vuxna är resonliga, någorlunda allmänbildade, rättvisa och vettiga.Alla som inte var det var psykiskt sjuka eller defekta på något sätt. Jag var övertygad. När jag var i tidiga 20-års åldern så hittade jag till familjeliv.se och då kom verkligheten som en jävla kalldusch, vuxna människor är ofta bara väldigt långa barn.
 
Det svämmade över av fullvuxna människor som var elaka, orättvisa, småaktiga, obildade och puckade och idiotiska på alla möjliga sätt. I flera år därefter så satt jag framför datorn och slet mitt hår, var högröd av ilska, bet på mina naglar så att det blödde och avreagerade mig på massor av osansade och mindre begåvade sätt. Eftersom att jag är lite av en självplågare så blev jag givetvis också mästerligt skicklig på att söka upp de värsta idiotdiskussionerna a la "min kompis sätter på sin son rosa vantar, ringa soc??? hjälp!!11" det blev som knark för mig som är lättretlig som fan.
 
Idag tar jag det väl inte på blodigt allvar längre, efter ett tag så kom jag liksom till insikt med att de värsta dumjävlarna inte har så mycket inflytande egentligen. -*-NiLsFrU-*- på familjeliv som tror att hennes son kommer att bli homo av att leka med my little ponys, kommer aldrig att uträtta några stordåd, ingen kommer att se henne som någon stor tänkare eller inspiratör, hon är dömd till att vara den lokala lekparkens knäppgök. Utvecklingen kommer att fortsätta att gå frammåt, men det kommer -*-NiLsFrU-*- aldrig att göra. Hon kommer frustrerat att stampa i marken som ett ilsket småbarn när dagis genuspedagogar hennes barn, kvinnor betalar sin egen halva av notan och folk börjar skriva hen i dagsidningarna. Kanske skriver hon ett gnälligt inlägg på familjeliv om hur det går för långt, sen avfärdas hon som ett nättroll och inte en jävel bryr sig.
 

Jag är inte den där wellpapp:iga typen

Kategori: Personligt

Jag är en riktig supermaterialist, det spelar liksom ingen roll hur unket det än är. Jag vill bo i en mäklarannons, köpa dyra danska designmöbler och ha en bil som fullkommligt stinker av "new car smell", jag älskar fina saker. Ja, saker över huvudtaget.
 
När jag hör lite halv kliché:iga och kräkromantiska tramsuttryck som "jag skulle kunna bo i en wellpappkartong, bara vi är tillsammans" (okej, det där uttrycket hittade jag på själv) så känner jag bara, så fan heller. Bo där du i din wellpapp, själv har jag det gött här inne med mina värmeljusstakar, soffkuddar, små onödiga prydnadsmöbler och pinaler. Det finns inte en chans att jag avvarar mina saker för att bo med någon alls i vare sig wellpapp eller en koja.
 
Jag är med mina saker som Gollum är med sin ring.

fter 27 år av lättja och riskfria val så är jag som mest ett småcharmigt vrak

Kategori: Tankar & funderingar

Jag ska göra mig en 5-års plan, ni vet en sån där plan där man planerar vart man vill vara om 5 år. Jag har alltid tyckt att det är lite skitnödigt och överambitiöst sådär, men jag behöver göra saker som innehåller ordet ambitiös. Jag är en 27-årig kronisk slacker som inte har ett ambitiöst ben i min kropp. Jag är lat, bekväm och tar extremt ogärna risker. Jag är det där barnet som sitter på första grenen i klätterträdet och gråter ögonen ur mig för att jag inte vågar klättra varken upp eller ner. Efter 27 år av lättja och riskfria val så är jag som mest ett småcharmigt vrak. (Jag är till och med så lat att jag oftast inte ens orkar skriva en rubrik till mina egna blogginlägg utan jag rippar istället en rad ur texten, se där).
 
Vem vet, jag kanske är en oslipad diamant? Jag är relativt smart och vältalig, det finns faktiskt en och en annan sak som jag är bra på. Det har ju trots allt kommit helt utan ansträngning eller kämpaglöd, om jag faktiskt lägger den sidan till så kanske det faktiskt kan bli människa av mig med. 
 
 

Tänk på barnen i Afrika

Kategori: Tankar & funderingar

Världen sämsta argument någonsim men ändå används det flitigt. Det är väldigt flexibelt också, det används för att få barn att äta gröt, för att motivera varför hen är ett onödigt ord och för att se till att den svenska människan är tacksam för allt från illa fungerande lokaltrafik till att dämpa irritation över diverse vardagsproblem. Då ska vi tänka på barnen i Afrika. Universallösningen på allt. Barnen i Afrika.
 
Det är ju fint, att ägna en sketen tanke till de afrikanska barnen varje gång något går fel "jag har det i alla fall bättre än barnen i Afrika". 
 
Jag är rätt så säker på att afrikabarnen-sägare är samma samling av imbeciller som sitter på familjeliv.se i diskussionstrådar som "om du kunde rädda ett barn från svältdöden i afrika genom att ge ditt barn 9 julklappar istället för 10" det är de som skriver nej och menar på att lilla Deztiny är värd sin bratzdocka mer.
 
 
 
 

Arbetar hårt på att slippa arbeta

Kategori: Genus & jämställdhet

När kvinno- och manslöner diskuteras så kommer ofta argument som "jamen snickare, rörmockare och målare jobbar med hårda fysiska jobb som är mycket svårare än att typ passa barn".
 
Seriöst, är det någon som någonsin har sett en hantverkare jobba särskilt hårt? Det som de jobbar hårt med är långfrukost som följs av en långlunch och sedan går de hem någon timme (eller två-tre) tidigare än vad de borde. Jag känner inte någon och har aldrig hört talas om någon som har haft med hantverkare att göra som inte har drivits till ett mildare vansinne. När det var såna där fixargubbar i mina föräldrars hyreshus så hade de rast ungefär 70 procent av dagen, de hängde i trapphuset och spelade spel på sina iphones och satt och slashasade sig. Arbetsmoralen är inte direkt på topp i den yrkesgruppen.
 
Men det är klart, de kan få sittsår i arslet av alla långfrukostar och långlunchar och lilla tummen blir ju utsliten av det frenetiska mobiltelefonspelandet.Hårt och fysiskt. Stackars.

Namn: Lydia *adhd - förkyld - förhöjdämnesomsättning*

Kategori: Tankar & funderingar

Något som jag har funderat över väldigt länge nu är det där när folk lägger till en liten text efter sitt namn när de kommenterar på bloggar, tex "ANNA - glad tjej" eller whatever det nu brukar vara, varför är det så många som använder diagnoser  som dragplåster.
 
Ja, men ni vet: Lydia *adhd - förkyld - förhöjdämnesomsättning* givetvis så är det positivt att folk vågar prata om det och det ska givetvis inte vara skamligt på något sätt. Det jag undrar mer är om folk inte är rädda för att folk ska se sjukdomarna men inte personen bakom och det är ju lite svårt när man praktiskt taget inleder med att presentera sina diagnoser.
 
 

Mammor och pappor går till den lokala pizzan efter jobbet och dricker sig röddåsiga på billig öl

Kategori: Tankar & funderingar

Alla som någon gång har varit inne på familjeliv.se har förmodligen stött på white trash diskussioner, vad som är white trash och vad som inte är det. Det kan vara allt från namn eller ett barnvagnsmärke till vart man bor, fjantigt men väldigt underhållande. 
 
Saken är den, att jag är ganska fjantig och jag är väldigt rädd för att själv passa in i kategorin white trash. Att bli en riktig furu-svenne som sitter med barn i knät och super sig så full på bag-in-box-vin att man nästan tippar av stolen, en som loggar in på facebook och skriver statusmedelanden a la "asså va ja hatar falska människor"  eller gud förbjude att man börjar se att "sverigedemokraterna har en och en annan poäng". Nu kan man ju givetvis bara låta bli att falla dit, göra ett aktivt val, men plötsligt en dag så bara står man där inne på lidl och sportar randiga pyjamasbrallor och obortstat hår klockan fyra på eftermiddagen och undrar vart fan det gick snett. True story.
 
Jag menar, jag kommer från botkyrka, det är lite av white trashens mecka. Alkisar värmer parkbänkarna och mammor och pappor går till den lokala pizzan efter jobbet och dricker sig röddåsiga på billig öl och ringer hem till barnen och ljuger om att de jobbar över. Sann historia det med. Lågutbildat, inte helt högintelligent och världens betong reserv var nästan uttömd efter uppförandet av skithålet som jag brukade kalla för hem.
 
Tänk om det är så att om man tar Anna från berget så kommer berget till Anna? 
 
 
 

Saker som är mindre okej att skriva till vuxna på internet

Kategori: Tankar & funderingar

Hittade precis bloggen worst of - dejtmejl och jag blir helt fascinerad över att vuxna män tror att det är charmig, tilltalande eller ens lite sexigt att använda sig av ordet bus. Alltså bus som i "jag är en kille som killar att mysa, busa och träna" vad fan innebär det då? Vad är bus? Att kittlas? Knulla? Leka konstiga sexlekar, eller kanske vanliga lekar?

Jag hör en lite halv pedofilig väsig gubbröst i mitt huvud som bara "ska vi busa" när jag läser sån skit, konsten att child grooma en vuxen ungefär. Jag blir helt ärligt jävligt äcklad.

Jag har jävligt svårt att empatisera med människor som göder sig själva genom att platta till andra

Kategori: Tankar & funderingar

Som ni säkert själva har sett så har det varit en jäkla massa tjafs senaste tiden om armhålehår. Folk tycker att armhålehår är skitäckligt. Stor överraskning.

Det intressantaste med armhålehårshatarna är deras hysteriska gapande om "rätten att uttrycka sin åsikt" och yttrandefrihet, det måste vara samma tomtar som gapar om rätten till att få säga "negerboll" och hävdar bestämt att alla som inte gillar köttbullar kan packa sin resväska och åka hem. Samma kassa argumentation, samma hysteriska ilska och samma brist på empati. Det jag inte förstår är varför den där "rätten att uttrycka sin åsikt" är så jävla viktig att värna om när det handlar om åsikter som kränker, är elaka eller bara allmänt otrevliga? Man ser liksom aldrig någon som skriver "jag tycker att alla ska få vara och se ut som de vill och det har jag RÄTT ATT TYCKA!!!!"

Man brukar säga att det inte handlar om vad man säger utan hur man säger det och stämmer ganska bra i det här fallet. Man kan säga "jag föredrar rakat" skitenkelt, eller så kan man välja "jag har fan rätt att uttrycka min åsikt!!!" sättet som går ungefär så här "Hååår fy fan vad äckligt, ofräscht och onaturligt, VIDRIGT! Spydde precis lite i min egen mun och du kommer aldrig att få knulla!"

Jag tror inte att det handlar ett skit om att få uttrycka någon åsikt, för det hade gått att göra på betydligt trevligare sätt, jag tror mer att det handlar om att uttrycka och få utlopp för sitt förakt, hat och sin frustration och sen förväntar de sig att de ska kunna göra det utan att stå till svars för vad de faktiskt säger och därför maskerar de det i en "åsikt" målet är självklart att kränka, håna och mobba. Annars hade de valt att uttrycka sig på ett annat sätt. Förmodligen så mår de inte särskilt bra och är förmodligen inte de skarpaste redskapen i boden men jag har jävligt svårt att empatisera med människor som göder sig själva genom att platta till andra, för mig är det liksom själva definitionen av att vara en patetisk ursäkt till dålig människa.

"jo men du är ju faktiskt född i sverige och du pratar ju bara svenska"

Kategori: Tankar & funderingar

Jag läste kommentarer under en Laleh video på youtube och där var det en hel hög med människor som tyckte att det var jävligt viktigt att anmärka på att hon INTE är svensk, hon är minsann iranie (eller vad det nu var). Väldigt, väldigt viktigt. Tydligen.

Jag är dansk, jag har två heldanska föräldrar och jag har ett ickesvenskt efternamn, fast för mig är det tvärt om, jag passerar alltid som svensk. Då tycker folk nästan att det är viktigare att påpeka att jag ÄR svensk "jo men du är ju faktiskt född i sverige och du pratar ju bara svenska" då är jag en riktig svensk, mycket viktigt. Jag tror att det är för att jag är alldeles för vit för att folk ska kunna se mig som en andra generationens invandrare, för det är precis vad jag är.

När man inte är tillräckligt vit och ljushårig så spelar det ingen roll hur bra svenska man pratar, vart man är född, hur länge man har bott vart, en riktig svensk kan man ju inte bli. Underligt.