Att hålla sig vaken tills huvudvärk går över är inte en helt effektiv metod

Kategori: Personligt

Jag är lite lätt hypokondrisk periodvis. Får för mig att jag har någon mystisk åkomma, helst dödlig, och så går jag runt och nojar över det hela dagarna. I dagar, ibland veckor, i värsta fall i flera månader. Om jag har huvudvärk när jag går och lägger mig så vågar jag inte sova, jag är säker på att jag aldrig kommer vakna igen om jag somnar. Att hålla sig vaken tills huvudvärk går över är inte en helt effektiv metod dock och ju längre jag är vaken ju mer övertygad blir jag om att den totalt irrationella dödskräcken är helt motiverad och helt rationell. 
 
Det mest intressanta är att ju tråkigare, jobbigare och meningslösare livet är ju fler hjärnspöken får jag. Som att kroppen skulle få för sig att det vore en bra idé att begå spontant självmord utan att rådfråga hjärnan om den är med på båten. 
 

Google varför gör du såhär emot mig?

Kategori: Personligt

Den senaste tiden har jag haft väldigt mycket att göra. Jag är inte så bra på att hantera stress. Inte bra alls faktiskt. Jag är knappt bra på att ta mig från morgon till kväll en högst ordinär tisdag, om jag ska vara ärlig. Stress kombinerat med cigaretter, kost som inte ens är dugligt åt en hemlös hund och enda vätskekällan är pepsi max. Givetvis kan det där inte leda till något gott. Det gjorde det inte heller. Jag mår halvshittigt och är sjukt trött.
 
Eftersom att jag vet att google har svaret på allt så kan jag inte hjälpa mig själv. "google vad är jag för sjuk" google svarar vad google alltid svarar när man frågar om sjukdomar. Cancer. Även fast att jag vet att google kan vara lite lurigt ibland och gärna presenterar värsta möjliga svaret så lyckas google övertyga min inre hypokondriker om att det är helt sant. Nu kan jag inte hjälpa mig själv längre, jag får ett totalt nervsammanbrott och gråter så att snoret rinner. Jag vill inte dö. dödsångest deluxe.
 
Efter att jag har samlat mig så frågar jag google om hur prognosen. "lite sisådär" svarar google. "Efter 5 år har 30 procent av alla som har det du (förmodligen) har dött". Nu kan jag inte sova. Googlar efter folk som har överlevt och är superfriska idag. Hittar bara bloggar av folk som inte längre lever. Jag gråter i duschen och tycker oändligt synd om mig själv, riktigt vältrar mig i min självömkan. Tänker först att det är sjukt orättvist, taskigt och jävligt. Sen inser jag att det snarare är så jävla rätt åt mig. Synd om är reserverat för folk som dricker typ vetegräs till frukost, promenerar till jobbet, använder solskyddsfaktor, fredagsmyser på morötter och sover exakt åtta timmar varje natt. Jag har praktiskt taget bett om det. Jag lyckas sova i 50 minuter innan väckarklockan ringer. 
 
Jag följer barnet till skolan, försöker lyssna extra noga på vad han säger och ställer följdfrågor fast att det han pratar om är babbel om ett tv-spel jag ändå inte vet något om och är för trött för att bry mig om. Om jag ska dö vill jag inte att han ska komma ihåg att jag var en shittig förälder som inte lyssnade utan bara hummade och nickade. När jag kommer hem ringer jag till sjukhuset för att få en second opinion på dödsdomen google har utdelat. En automatisk telefonsvarare säger att de ska ringa tillbaka om fyra timmar. Jag tänker på hur folk brukar hävda att positiva människor som kämpar och grejer klarar sig betydligt bättre än andra. Undrar om det är sant? 

Jag blir uppring väldigt punktligt och bra. Det visar sig dock att jag har råkat bli inkopplad i någon annans samtal och hör allt som sjukhuspersonen säger om personen situation och mediciner. Bra jobbat Halmstads lasarett, det känns betryggande.
 
En stund senare blir jag uppringd, avsiktligt. Jag förklarar för telefonpersonen att google säger att jag har cancer och att det nog är sant. "nae, det där är ju en ovanlig cancer i din ålder, det tror jag INTE" säger telefonpersonen, och fortsätter med att det låter mer som att det handlar om stress och hormoner. Personen säger också att jag kan få en tid för undersökning om ungefär tre månader "OM det är cancer, kommer den då inte att få tre månader extra på sig att sprida sig och växa till sig?" försöker jag. Det avfärdas dock som högst osannolikt. 
 
Jag ska börja dricka vatten, utfodra mig själv med föda för människor som vill hinna fylla minst 35 år, vaccinera mig mot allt jag kan hitta, alltid använda solskyddsfaktor och sluta röka. Jag skyller allt på google.
 

Nytt år och förhoppningsvis ett gott sådant

Kategori: Personligt

Första dagen på nya år börjar jag alltid utvärdera föregående år, inte så att det är en rutin utan mer av en neuros. Har jag slösat bort min tid, och därmed även en del av mitt liv, hemska tanke som lätt leder till existentiell ångest. Jag har till och med en lista längst bak i alla mina almanackor med saker som jag bör uppnå/uppleva/göra klart för att försäkra mig om att jag inte har suttit av mitt liv. Förra året var planen att läsa böcker, testa nya saker, bli smal(are) (och en ny parentes till: hahaha!) och en hel del andra saker. Jag brukar klara ungefär hälften. Under ett bra år. 
 
Jag har läst böcker, testat (3) nya saker, gjort klart komvux, försökt vara snäll mot människor, funderat på att sluta röka, köpt mig ett gymkort och använt det två gånger (true story) och skaffat mig ett projekt att roa mig med när jag blir rastlös.
 
Jag ska givetvis göra mig en ny lista i år igen. 

Jag tycker om vatten utan växtlighet och levande saker

Kategori: Inredning

För ett tag sedan kom jag på att jag vill ha en pool, jag gillar att bada i pool. I en pool behöver jag inte konfronteras med saker som jag är rädd för och tycker är äckliga, som till exempel sjögräs, maneter, krabbor, fiskar och annat äckelpäckel som finns i hav och sjöar. Jag tycker om vatten utan växtlighet och levande saker. För att ha en pool måste man ha en tomt (att ha den på en kolonilott verkar tyvärr vara uteslutet) ska man ha en tomt så är det fullt rimligt att man bor i ett hus på den tomten. Just nu har jag visserligen inte råd med varken hus, tomt eller pool, men titta är gratis (egentligen inte för både el och internet kostar pengar, men ni förstår vad jag menar).
 
För att göra en oändligt lång historia ganska kort, min nya hobby är hemnet. Hemnet gör mig dock besviken gång på gång. Jag vet att min starka sida absolut inte är att jag har rimliga förväntningar och är realistisk, men ändå. Det är inte en kostnadsfråga utan mer en fråga om att leva i fel världsdel. Jag vill ha en viktoriansk villa (om du inte vet vad det är, tänk familjen Addams) en vildvuxen trädgård. Lite äppelträd, plommon och andra roliga saker som jag förmodligen inte kommer att kratta upp som kommer att ligga och ruttna på den oklippta gräsmattan bredvid poolen. Jag vill absolut och desperat bara ha en viktoriansk villa, men det finns inte.
 
Är det så mycket begärt att ett hus ska ha lite torn, fina snickerier och en fin veranda? Nej, jag tycker inte det. Hemnet skiter dock totalt i vad jag tycker.

Okej då, i ärlighetens namn...

Kategori: Personligt

För ett tag sedan skrev Lady Dahmer ett inlägg om att snacka skit. Jag känner igen det där, jag är en skitsnackare av rang. Det är inget som direkt besvärar mig faktiskt. En riktig skvallerkärring är jag också. Blir jag arg på någon så kan man vara riktigt säker på en sak, jag kommer inte bevisa att jag är den större personen. Snarare tvärt om. 
 
Det händer att jag snackar skit om kompisar och människor jag tycker om också, blir jag arg eller dödligt irriterad på något som en kompis gör så tenderar jag att hantera det genom att "prata ut" (aka. snacka skit) med en tredje part. Varför kan man fråga sig. Det finns flera anledningar, kanske är det för att jag är konflikträdd, ibland kan det handla om att någon har ett problem som lastas över på mig och jag kan inte säga ifrån utan att vara elak och göra personen ledsen, ibland för att det är en person som jag vet inte kan ta kritik utan istället blir defensiv och förbannad.
 
Okej då, i ärlighetens namn kan jag säga dumma saker om folks inredning, kläder och sånt skit med. Det kanske är dumt, småaktigt och fult som fan, men om någon liksom kommer med ett par skor som de har slösat någon tusenlaapp på som ser ut som skit, då kan jag inte hjälpa mig själv. Jag har svårt att känna mig dum ändå, jag är halvkänd i mina snäva kretsar för att ha lite "speciell" smak när det gäller färgsättning, inredning och diverse annat så oftast tycker folk att det är öppet mål att bara ösa kommentarer om hur fula och konstiga saker jag gillar. Jag tycker att mitt skitsnackande är schysstare än att säga det rakt ut helt enkelt.

Jag är skräpkulturens konsument nummer ett och facebook berättar det för alla

Kategori: Personligt

För några månader sedan började jag använda spotify, sist av alla som vanligt visserligen, men jag älskar spotify. Först så bara lyssnade jag på och hade väldans roligt och stjärnade åt höger och vänster. Sen kom det en dag när jag insåg att facebook berättade för alla vad jag lyssnade på, paniken var ett faktum. Jag började tänka på den där gången när jag lyssnade på Dolly Parton en gång, när jag råkade (ett ärligt misstag) sätta igång euphoria med Loreen (schlager!?) och när jag nostalgilyssnade på spice girls. Vad har facebook delat med sig av? Vem har den skvallrat för? Den skammen. 
 
Sen upptäckte jag netflix, använder det dock inte. Min första tanke var, kommer netflix att berätta för facebook när jag smygtittar på 90210? Kommer alla kunna se att jag har sett alla avsnitt av 7th heaven, vampire diaries, sabrina tonårshäxan och pretty little liars? Hemska tanke. 
 

Jag är inget annat än en unken liten materialist

Kategori: Personligt

Jag måste skicka in min högskoleönsökan, eftersom att jag alltid är välorganiserad och ute i god tid så vet jag givetvis inte vad jag ska välja och har total panik över det.
 
Jag vill gärna tro att jag ska välja något som jag vill göra som jag tycker verkar spännande, roligt och intressant. När allt kommer omkring så blir jag  helt förblindad av hur mycket man kan tjäna, eller hur lite man kan tjäna. Jag är inget annat än en unken liten materialist, det spelar ingen roll att jag är mycket väl medveten om att lycka inte kan köpas, jag fortsätter att försöka.
 
Jag vill ha  en fin bostad, saker, massor av saker. Jag älskar att köpa saker, kostar det pengar så är det roligt. 
 

På tal om komplimanger

Kategori: Personligt

Jag läste precis ett inlägg om komplimanger hos Lady Dahmer. Jag måste säga att jag blir nog gladast över komplimanger som är lite oväntade.
 
Om någon säger att jag är snäll, rolig eller smart så är jag så självgod att jag känner typ "jag vet". Efter att ha grottat ned mig i mina mindervärdeskomplex under stora delar av mitt liv så välkommnar jag liksom storhetsvansinnet.
 
Att få komplimanger för sånt som jag kanske inte ens hade tänkt tanken på att någon skulle tänka eller tycka att jag är bra på gör mig absolut gladast.
 
 
På tal om något helt annat, jag heter annakaagaard på instagram, följ mig gärna där.

Två veckor senare kedjeröks det, hetsäts och gymkortet används för att i panik bryta upp tvättstugedörren

Kategori: Personligt

Så var det ett nytt år, igen. Jag har lite nyårsångest, jag ser liksom tillbaka på ett år där jag egentligen inte har gjort ett skit. Det fanns massor av saker jag ville göra, som jag borde ha gjort och saker som jag inte borde ha gjort. Det blir så mycket saker att jag blir halvapatisk och inte gör något alls eftersom att jag inte vet vart jag ska börja någonstans. Nyårslöften tror jag egentligen inte då mycket på, första januari slutar man röka, börjar banta, köper gymkort och köper en ny almanacka, typ två veckor senare kedjeröks det, hetsäts och gymkortet används för att i panik bryta upp tvättstugedörren för almanackan råkade hamna i tvättmaskinen.
 
Eller det kanske bara är jag.
 
 
Orelaterad bild från instagram. Tänkte att det kanske behövdes en bild.

Vuxna har koll på läget och vet vad de sysslar med

Kategori: Personligt

När jag var yngre så trodde jag att alla vuxna hade koll på läget, att de visste vad de sysslade med. Jag trodde också att alla vuxna var smarta, rättvisa och var relativt intelligenta. De som inte riktigt passade in i mallen var någon form av kufiga avarter. Att alla vuxna inte är smarta upptäkte jag väl ungefär samtidigt som jag själv blev smartare än en del av dem, men att vuxna har koll på läget och vet vad de sysslar med, den föreställningen lever kvar.
 
Jag är världens sämsta vuxen. Jag har faktiskt ingen koll alls. Jag tummar lite här, skarvar lite här, sopar resten under mattan och hoppas på det bästa. Jag lever i ett halvorganiserat kaos och känner ganska ofta att jag inte har kontroll över särskilt mycket alls. Jag vet faktiskt inte ens riktigt om jag gör mitt bästa för att ha någon koll. Jag har nog aldrig riktigt gjort mitt bästa alls, tror jag. Jag är nog mer av en 15-åring som har fått lite för mycket ansvar kasst konsekvenstänkande,
 
Det är ju skitsvårt att vara organiserad, ansvarig och hålla koll på allt. Jag äger inte ens en almanacka, jag kör löspapperssystem. Jag har storartade planer på att köpa en alanacka och bli så där välplanerad och ha koll men det blir aldrig riktigt av. Jag fattar inte vart jag var den där dagen när duktigflicka syndromet delades ut. Jag hade säkert tappat bort lappen med tid, datum och plats.

Familjeliv.se live i vardagsrummet och vid middagsbordet

Kategori: Genus & jämställdhet

I min familj är det ganska populärt att ifrågasätta genuspedagogik och ett par-tre stycken framställer det gärna som att jag är en halvgalen fundamentalist som har hjärntvättat mitt barn att dockor, rosa och hello kitty is the shit. Familjeliv.se live i vardagsrummet och vid middagsbordet. Att jag skulle gå för hårt ut med något alls är nästan skrattretande, jag är ju så förbannat lat och gör det mesta ganska halvdant, jag är inte inte den som anstränger sig i onödan. Det som irriterar mig mest är att de ofta har missförståt totalt vad det handlar om och vad syftet är och att lyckas förklara det i en familj som består av kroniska avbrytare (mig inräknat) är en utmaning.
 
Det lustigaste av allt är att ordet påverkan tolkas lite väl fritt, den kristensenska principen är rätt enkel:
 
Titta en bil åh vilken häftig bil = ingen påverkan.
Vill du ha dockan eller bollen = påverkan
 
Att ens ge barnet alternativ i "fel" färg eller från "fel" avdelning är att pracka på, påverka och hjärntvätta. Argumentet "men om du hade släppt lös honom i leksaksaffären från början och låtit honom välja, då hade det varit fritt val" används ganska flitigt, saken är att det är ett ganska dåligt argument. Hur kan vuxna människor tro att barn ska klara av att värja sig från reklam, normer och bemötande när inte ens vuxna klarar av det? Anekdotisk bevisföring är också ganska populärt "jag vet enkille som lekte med dockor och han blev bög" eller "jag fick ju leka med leksaksvapen och mig är det inget fel på" kristensensk vetenskap, enda beviset som krävs är förmågan att kunna gapa högst. 
 
Det är inte heller jätteviktigt att ha något belägg för sina utspel, kunskaper är inte så nödvändiga, istället så är det den enskilda människans fördomar och förhastade slutsatser som ses som mest relevanta.
 

Geografi

Kategori: Personligt

Jag försöker plugga. Det går inte bra alls. Jag är ungefär lika välfokuserad som en sockerknarkad 3-åring och jag har ett attention span på si sådär 3-4 minuter. Att jag är skittrött och råkar tycka att ämnet är ganska tråkigt gör inte saken bättre. Jag vet att om jag bara tar mig samman så blir jag klar ganska fort, och så sitter jag och tänker på det också, hur bra det skulle gå om jag skärpte till mig. 

Instagram

Kategori: Blogg

 
 
Följ mig på instagram: annakaagaard

Jag är inte den där wellpapp:iga typen

Kategori: Personligt

Jag är en riktig supermaterialist, det spelar liksom ingen roll hur unket det än är. Jag vill bo i en mäklarannons, köpa dyra danska designmöbler och ha en bil som fullkommligt stinker av "new car smell", jag älskar fina saker. Ja, saker över huvudtaget.
 
När jag hör lite halv kliché:iga och kräkromantiska tramsuttryck som "jag skulle kunna bo i en wellpappkartong, bara vi är tillsammans" (okej, det där uttrycket hittade jag på själv) så känner jag bara, så fan heller. Bo där du i din wellpapp, själv har jag det gött här inne med mina värmeljusstakar, soffkuddar, små onödiga prydnadsmöbler och pinaler. Det finns inte en chans att jag avvarar mina saker för att bo med någon alls i vare sig wellpapp eller en koja.
 
Jag är med mina saker som Gollum är med sin ring.

Drömmer om att ta död på det blodiga helvetet för all framtid

Kategori: Personligt

Lady Dahmer skrev om mens för ett tag sedan och att det är dags att prata om mens utan att skämmasoch det kan jag hålla med om, men jag kan helt ärligt säga att mens är en kroppsfunktion som jag inte riktigt har förlikat mig med. Det är inte så att jag skäms, det gör jag inte, men jag gillar det inte. Vissa är typ värsta mensgudinnorna och andra känner sig okvinnliga om de använder preventivmedel som gör att mensen uteblir, själv så drömmer jag om att ta död på det blodiga helvetet för all framtid. Det får mig att känna mig som en löpande hund.
 
Mens-proofing i all ära, men fanskapen vill ju inte fungera. Tamponger och bindor får mig att vilja jaga alla fånleende våp i libresse och o.breklamerna med motorsåg. "se på mig, se hur jävla glad jag är fast att jag har mens, jag kan hoppa, le och hälla blå vätska på superabsorberande yta" jag har känt för att döda för mindre.

fter 27 år av lättja och riskfria val så är jag som mest ett småcharmigt vrak

Kategori: Tankar & funderingar

Jag ska göra mig en 5-års plan, ni vet en sån där plan där man planerar vart man vill vara om 5 år. Jag har alltid tyckt att det är lite skitnödigt och överambitiöst sådär, men jag behöver göra saker som innehåller ordet ambitiös. Jag är en 27-årig kronisk slacker som inte har ett ambitiöst ben i min kropp. Jag är lat, bekväm och tar extremt ogärna risker. Jag är det där barnet som sitter på första grenen i klätterträdet och gråter ögonen ur mig för att jag inte vågar klättra varken upp eller ner. Efter 27 år av lättja och riskfria val så är jag som mest ett småcharmigt vrak. (Jag är till och med så lat att jag oftast inte ens orkar skriva en rubrik till mina egna blogginlägg utan jag rippar istället en rad ur texten, se där).
 
Vem vet, jag kanske är en oslipad diamant? Jag är relativt smart och vältalig, det finns faktiskt en och en annan sak som jag är bra på. Det har ju trots allt kommit helt utan ansträngning eller kämpaglöd, om jag faktiskt lägger den sidan till så kanske det faktiskt kan bli människa av mig med. 
 
 

Man är ju så jävla sugen på det i en period när de skiter, skriker och knorrar i ett oändligt enbebismarathon

Kategori: Om föräldrar & barn

Här om dagen pratade jag och en kompis om hur vrickat det är att många gillar att ställa frågan "när kommer det en till då?" till folk som precis har fått barn. Jag har fått frågan om fler barn sedan Oskar var några få månader, för man är ju så jävla sugen på det i en period när de skiter, skriker och knorrar i ett oändligt enbebismarathon.
 
När jag ser bebisar och småbarn så blir jag mer och mer osugen på att någonsin skaffa fler barn. Mitt barn är 8 och ett halvt. Han äter själv, klär sig själv, torkar sin egen bakdel, duschar själv och ja, det mesta gör han själv. Han behöver sällan hjälp med saker, man säger vad han ska göra och kontrollerar att det blir uträttat på rätt sätt. Nu låter det som att jag är lat, och det är sant, jag är lat. Nu kan man använda tiden och orken på att göra roligare saker tillsammans istället och jag har mer tid att göra Anna-saker. Folk säger att barn blir svårare ju äldre de blir, de ljuger. (bara för att jag skrev så kommer Oskar säkert att bli den besvärligaste tonåringen ever).
 
Jag tycker om när saker är enkla, okomplicerade och oansträngade och jag är inte direkt den självuppofrande typen så jag trivs som fan med hur det är nu. Så svaret på frågan om när nästa kommer är, aldrig.

Mammor och pappor går till den lokala pizzan efter jobbet och dricker sig röddåsiga på billig öl

Kategori: Tankar & funderingar

Alla som någon gång har varit inne på familjeliv.se har förmodligen stött på white trash diskussioner, vad som är white trash och vad som inte är det. Det kan vara allt från namn eller ett barnvagnsmärke till vart man bor, fjantigt men väldigt underhållande. 
 
Saken är den, att jag är ganska fjantig och jag är väldigt rädd för att själv passa in i kategorin white trash. Att bli en riktig furu-svenne som sitter med barn i knät och super sig så full på bag-in-box-vin att man nästan tippar av stolen, en som loggar in på facebook och skriver statusmedelanden a la "asså va ja hatar falska människor"  eller gud förbjude att man börjar se att "sverigedemokraterna har en och en annan poäng". Nu kan man ju givetvis bara låta bli att falla dit, göra ett aktivt val, men plötsligt en dag så bara står man där inne på lidl och sportar randiga pyjamasbrallor och obortstat hår klockan fyra på eftermiddagen och undrar vart fan det gick snett. True story.
 
Jag menar, jag kommer från botkyrka, det är lite av white trashens mecka. Alkisar värmer parkbänkarna och mammor och pappor går till den lokala pizzan efter jobbet och dricker sig röddåsiga på billig öl och ringer hem till barnen och ljuger om att de jobbar över. Sann historia det med. Lågutbildat, inte helt högintelligent och världens betong reserv var nästan uttömd efter uppförandet av skithålet som jag brukade kalla för hem.
 
Tänk om det är så att om man tar Anna från berget så kommer berget till Anna? 
 
 
 

jag är en överbeskyddande förälder som inte kan släppa på kopplet

Kategori: Om föräldrar & barn

Jag får ganska ofta höra att jag är en överbeskyddande förälder som inte kan släppa på kopplet. Tydligen så kommer det en ålder när det är dags att öppna grinden till hagen och låta barnen löpa fritt, vad jag har förstått av alla pikarna så sker det i 4-5-års åldern. "Barn måste få leka själva utan att föräldrar är med eller blandar sig i!" klassiskt argument. 
 
Jag har inte låtit Oskar leka helt ensam ute innan han var 8 år gammal, för si sådär 4-5 månader sedan, för jag har inte känt mig bekväm med det. Ska jag vara helt ärlig så är jag fortfarande inte helt bekväm med det och han får bara vara på gården där jag kan se honom från köksfönstret och jag kollar till honom minst var tionde minut. Tidigare har jag suttit ute och läst en bok eller haft med mig datorn ut och så har jag hållit mig lite på avstånd så att  han har fått leka själv med sina kompisar. Det har fungerat prima.
 
Jag förstår inte riktigt grejen med att 4-5-åringar ska få leka själva i lekparken utan uppsyn, jag tycker att det är jävligt oansvarigt, och argumenten om att barn skulle bli "mammiga" och inte klara sig själva annars är bullshit. Det är lata föräldrar som springer sina egna ärenden som tror att barn måste frigöra sig från sina föräldrar samma dag som de lär sig att torka sig själva i baken. 
 
Jag är rädd för att andra barn ska vara elaka mot mitt barn, jag är rädd för att det ska finnas barn som får leka med kvivar, tändare och annat opassande, jag är rädd för att han ska cykla långt iväg och ramla och inte kunna ta sig hem själv. Jag är rädd för läskiga gubbar som lockar med godis och jag är rädd för att han ska gå vilse och inte hitta hem och vara ledsen och rädd. Det är mer sannolikt att det går bra, men jag "mammar" honom hellre en gång för mycket än en gång för lite.

Jag kan rita ganska fint och härma ljud

Kategori: Personligt

Just det, jag gjorde den där dyslexi och vad det nu var utredningen och det var inget fel på mig (inte för att det är fel på dyslextiker, men ni fattar) jag var till och med väldigt bra på vissa saker, jag är tex bra på att härma ljud och därför borde jag vara bra på språk sa dyslexi-tanten. Det ska jag lägga till på mitt cv under övriga talanger "bra på att härma ljud" förmodligen precis under "Kan skriva" eller "kan hoppa på ett ben".