Jag började tänka att jag kanske var upphovsman till DET DÄR barnet, den som är värst

Kategori: Om föräldrar & barn

Motvilliga mamman skriver att det känns bra att det inte bara är hennes barn som kan fula ord.
 
Jag känner igen det där, jag kan känna att det känns bra när mitt barn kommer hem och berättar om kompisar som kan svordomsramsor värda att avundas och kompisar som gör saker som jag hade skämts om det vore mitt barn. Lycka, mitt barn är inte värst.
 
Det där började någon gång för ett par år sedan när jag skulle hämta barnet från skolan och blev ifatt jagad av en lärare som berättade för mig att mitt barn hade dragit en riktigt frukansvärd (med stort F) harang av förolämpningar till en kompis. Den skammen. Vilket misslyckande. Jag började tänka att jag kanske var upphovsman till DET DÄR barnet, den som är värst, som de andra föräldrarna kommer att säga "jag vill inte att du leker med honom" om, det barnet. I så fall skulle det vara mitt fel, vi skulle ha gjort honom socialt handikappad och med tiden utstött och utanför.
 
Givetvis var det en kraftig överreaktion, efter ett allvarligt samtal om vad man säger och inte säger till andra människor och respekt och hänsyn, sen har det inte upprepats.
 
Men fortfarande så kan det kännas ganska bra när jag får höra att andra är värre, eller i alla fall lika smådefekta.

Jag ser inte riktigt motsättningen i att tycka att det är tråkigt att vara förälder och att älska sina barn

Kategori: Om föräldrar & barn

Nu har jag sett en och en annan person som tycker att Motvilliga mamman går över gränsen för hur kontroversiell en mamma får bli, hon uttrycker sig tydligen väldigt obehagligt. Något som jag tycker är obehagligt är den heliga mamman. Det är en snäv roll som granskas i sömmarna av kända, bekanta och främmande, att vara en dålig mamma är något av det allra värsta man kan vara. Inte nog för att det finns gott av ideal man måste leva upp till, sen måste man älska det också, tycka att det är det bästaste i hela världen, att vara mamma. Om man inte känner så så ska man i alla fall ha heder nog i kroppen att ljuga om det.
 
Handen på hjärtat, vem fan tycker att det är skitkul att vara förälder hela tiden? 
 
 Jag kan känna att jag är så jävla ur usel på att vara en sån där riktig mamma, sådär som riktiga mammor bör vara. Samma sak när mammor börjar med "mitt liv fick mening när Torsten föddes", förvirringen är total. Jag tror inte på att livet har någon mening, och om det hade haft det, eller om man nu vill hävda att meningen med livet är individuell så tror jag inte att en enda pusselbit kan utgöra ett helt pussel, så att säga. Jag tycker att det kan vara dödligt jävla skittråkigt att umgås med föräldrar ibland (speciellt vissa mammor) som bara lever för sina barn och tjattrar om dem hela tiden. Jag älskar mitt barn, jag skulle absolut inte vilja vara utan honom och han är en intressant liten person, men han är inte min hobby. Han är en del av min familj.
 
Ibland vill jag vara en pappa istället det verkar vara så oändligt mycket lättare. Man kan vara  en lekpappa, en jobbarpappa, en närvarande pappa, en frånvarande pappa, en tråkig pappa, en trött pappa, en pappa som ligger på soffan och läser text-tv och sköter sitt men fortfarande räknas som närvarande. Jag skulle ju bli en skitbra lekpappa.
 
Jag ser inte riktigt motsättningen i att tycka att det är tråkigt att vara förälder och att älska sina barn. Man har ju faktiskt inte en aning alls om hur det är att ha barn innan de är tillverkade, färdiggräddade och kläckta. Det finns jättemycket som jag tycker är skittråkigt med att ha barn, att stå i lekparken i minusgrader och frysa röven av sig, att inte kunna få göra saker ifred, att bli ständigt sömnberövad, att se på en film betyder att man ska spendera en och en halv timme med att se en film om en snigel som tror att han är en bil. Att försöka vara pedagogisk och lugn för att tio minuter senare inse att man står och skriker och är högröd av ilska för att ungen sitter där på hallgolvet och bara, nej, bara nej.  För att bara nämna några saker. Nu hade jag kunnat skriva positiva saker också, men det finns det redan så många andra som gör.

Jag är rätt säker på att mammor är vanliga människor.

Mammahjärtan, mammakänslor och andra mammahemligheter

Kategori: Om föräldrar & barn

Att vara mamma är svårt. Det är en så färdigsnickrad roll, alla vet hur en mamma ska vara, vad en mamma gör och hur en riktig mamma känner. Jag känner mig väldigt ofta som en skenhelig bluff till mamma.
 
Nu är det inte så att jag på något sätt känner mig missnöjd med mina föräldraprestationer, jag älskar mitt barn och jag tar hand om honom och tycker om att umgås med honom. Däremot så känner jag mig inte som en mamma, hur känner sig en mamma? Tydligen så är det skillnad på att vara en mamma och en pappa, mammor har såna där mammakänslor som bara mammor kan ha. Jag vet inte om jag har såna? Vad jag har hört så ska de där mamma känslorna göra att man blir nostalgisk av att se bebisar, man vill ta hand om ledsna barn och är mer omvårdande och sånt skit. Jag känner inte så alls. 
 
Jag tänker på alla gånger som folk har promotat föräldra/mammagrupper för mig och försökt att sälja in att det är trevligt att umgås med andra mammor. Som att alla mammor har något gemensamt. Eller som när andra mammor ler mot en i lekparken som att man har ett hemligt samförstånd, en hemlig hälsning för de som är invigda i klubben. Jag känner mig som en kass klubbmedlem, den som aldrig riktigt fattat hederskodex, den som ljuger och låtsas delta i intressegemnskapen för att få vara med lite, bara ibland. 
 
Mitt barn kallar mig inte för mamma, han har alltid kallat mig för Anna, jag tror att han var ett år gammal sist när han kallade mig för mamma. Vissa blir helt förfärade över det och tillrättavisar honom, personligen så tycker jag nästan att det är lite skönt. Jag känner mig som Anna+barn mer än som en mamma, kanske för att jag upplever mammarollen som ganska otillåtande? Mammor ska vara självuppoffrande, duktiga, milda och omhändertagande. Jag vet inte om jag är någon av de där sakerna alls? Jag har frågat honom varför han tilltalar mig med förnamn istället för mamma, han svarar "du heter ju det?". 

"jo men det är klart att grabben ska ha pippilotter och en bögtröja, mamma ska ut i könskrig och du vill väl vara mammas lilla rosa soldat?".

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag satt precis och läste kommentarer på Lady Dahmers blogg och en menade på att genusmedvetna föräldrar använder sina barn för att göra ett statement. Jag känner att jag blir förbannat frustrerad och nästan förolämpad av alla som hävdar att barnen blir använda som försökskaniner, slagpåsar i kampen eller medel för att göra ett statement. Det handlar inte om att använda barnen, tvärt om så handlar det om att ge möjligheter, alternativ och större frihet, att inte anta att barn föds som en färdig produkt med egenskaper, åsikter och preferenser. 
 
Jag försöker vara genusmedveten och att bemöta mitt barn på ett könsneutralt sätt, ja, att behandla honom som den individen han är och att ge honom möjligheter och verktyg till att utvecklas till att bli den bästa människan han kan bli och framförallt att han ska bli en lycklig individ som vågar leva på sina egna villkor. 
 
För jag tror givetvis att det jag gör och lär ut är det bästa för honom. Det handlar inte om att stå klockan sju på morgonen och bah "jo men det är klart att grabben ska ha pippilotter och en bögtröja, mamma ska ut i könskrig och du vill väl vara mammas lilla rosa soldat?". Ja, jag frågar min son om han vill ha rosa, grön, blå eller röd tandborste och om han väljer en blixten mcqueen tröja och en tiara med rosa diamanter i affären så får han det, inte för att göra något statement eller för att flasha åsikter i någon kinkig konservativ jävels ansikte utan för att jag tycker att det är viktigt att bejaka det egna tänkandet, viljan, lekandet och lärandet.
 
Jag tror på att jag, genom att visa tolerans och förståelse för honom, lär honom att göra det samma emot andra människor. Det är viktigt för mig att jobba på att vara empatisk, öppensinnad, nyfikenhet och att visa förståelse för varandra och det är egenskaper som jag tycker är essentiella för att vara en bra människa som får ut det mesta av sitt liv. Jag tror inte att rasister, konservativa knäppgökar, sexsister, kvinnohatare eller fördomsfulla människor kan vara lyckliga på riktigt. Hat, egoism och oförståelse föder knappast lycka.
 
Jag fascineras lite av tron på att passiva val är någon form av icke val och att det på något sätt skulle innebära att man därför är immun mot kritik. Att klä sitt barn könskodat, ge könskodade leksaker och uppmuntra könsstereotypiska egenskaper är ju "slagepåse, statement och försökskanin" i precis samma utsträckning. För det är ett val även att inte välja, skillnaden är bara att du har lämnat över ansvaret på normer, toys r us och hm. Jag och andra genusmedvetna föräldrar har tagit aktiva beslut där det finns någon form av mål och strävan, det handlar inte om att barnen ska användas i någon kamp utan att befria dem från tvånget att passa in i en könsroll som kanske rent av passar jäkligt illa med deras egen personlighet.
 
Jag tycker att det är bra att min son får se att jag jobbar för det jag tycker är viktigt och att jag engagerar när jag tycker att något är viktigt, att jag säger ifrån när jag tycker att något är skevt och att jag bryr mig om andra människor och samhället jag lever och verkar i. Det är defenitivt egenskaper och intressen som jag hoppas på att kunna passa vidare. Jag vill att han ska känna att han kan påverka och medverka, att även den lilla människan spelar roll och att om man faktiskt hittar likasinnade så kan man uppnå något större. Jag tror på att egagemang och tron på den egna förmågan är viktig för människor.
 
Vi är inga korkskallar som ställer ut våra barn som protestplakat, vi är drivna och engagerade människor som vill att våra barn ska få växa upp i ett bättre samhälle än det vi växte upp i. 

Folk ruttnar på de föräldrarna som låter sina barn härja och blöjbyten på kafébord

Kategori: Om föräldrar & barn

Jag tycker att det här med att barnförbjuda ett kafé är ganska intressant. Å ena sidan så är det ganska underligt eftersom att även föräldrar har pengar och betalar för sin lunch eller fika, alltså borde kafét vara intresserade av inkomsterna som de får från småbarnsföräldrar och barn är ju också människor, eller vad man nu brukar säga.
 
Däremot så kan jag förstå att folk ruttnar på de föräldrarna som låter sina barn härja och blöjbyten på bord och ute i kafét. Ett ledset barn kanske är svårt att göra något åt, det vet jag själv och det kanske man får ta ibland men röjandet och gapandet från lekande barn tycker jag faktiskt är ganska så oacceptabelt.
 
De flesta barnen och föräldrarna har ju som sagt människor men sen finns det undantag där barnen är mindre tama än vilda djur och då kan jag förstå att folk tjurar till. Vill man fika tillsammans med andra människor så får man också bete sig som en människa och inte som ett vilt djur. Det är givetvis inte upp till barnen att uppföra sig utan det är föräldrarna som bär skulden när barnen inte vet hur man beter sig i möblerade rum.
 
Läs mer om barnförbud:
 
 

Jag har fått påpekat för mig att jag är pinsam och att de flesta har vett nog att skälla på sina barn i bilen på vägen hem i stället

Kategori: Om föräldrar & barn

Något som jag har förstått ses som väldigt fult är att skälla på sina barn offentligt. Om barnet lägger av ett utbrott i den lokala matbutiken så ska man vara superpedagogisk och le ursäktande åt de som får kliva över argt barn som ligger raklångt i pastagången och vrålar för full hals.
 
"Snälla Elsa ställ dig upp nu, jo men snart blir pappa riktigt ledsen, kom nu så går vi, Elsa där kan du ju inte ligga" hörde jag en pappa tjata på en arg tre-åring som hade slängt sig precis nedanför rulltrappan inne på ikea så att alla fick kliva över arga vrålande Elsa som inte hade några planer på att förflytta sig en millimeter.
 
Jag är ganska dålig på att vara så där pedagogisk och förstående, jag ger det typ en minut och försöker truga lite "jag förstår att du är arg och det får man vara, men nu måste vi..." men när ungen låg kvar där på marken som det längsta jävla långfingret jag hade sett i hela mitt liv då brukade jag gå över till "NU RÄCKER DET, GÅÅÅ ANNARS BÄR JAG DIG!"  sen bar jag. Att lära sig att man inte kan få som man vill hela tiden bör alla barn lära sig, oavsett vad överkänsliga Ikea-pappor och Ica maxi-mammor tycker.
 
Efter att jag har fått påpekat för mig att jag är pinsam och att de flesta har vett nog att skälla på sina barn i bilen på vägen hem i stället så har jag upptäkt att folk inte skäller på sina barn ute bland folk längre. Jag tycker inte att jag är pinsam alls och jag skäms inte för att jag säger ifrån. Jag tycker att det är hundra resor pinsammare att stå där på Ica maxi och le ursäktande åt människor som himlar med ögonen och tycker att jag är en idiot samtidigt som jag står där "Elsa, snälla Elsa...".

Det behöver inte mynna ut i maniskt klädbytande och utseendefixering

Kategori: Genus & jämställdhet

Många är väldigt dissiga mot barbie och menar att dockan skulle vara en källa till utseendefixering och ätstörningar och gudvetvad. Jag måste erkänna att jag är väldigt svag för barbiedockor. Det var min absoluta favoritleksak när jag var liten, jag hade över 30 dockor och diverse tillbehör.
 
Visst lämnar dockan lite att önska på utseende fronten, men jag tycker att barbie kan vara en bra leksak. Barbie har en egen bil, hus, kompisar och hon kan ha diverse jobb och hobbies. Det behöver inte mynna ut i maniskt klädbytande och utseendefixering.
 
Barbie har inte bara varit en superstylad dockan med en massa kläder och hårborstar och plastskor, tvärt om så har hon varit mycket mer än bara en rosa fluffig prinsessa. Hon har varit allt från astronaut, polis, dataingenjör och pilot till lärare och veterinär och är man lite om och till sig som förälder så kan man faktiskt visa sina barn att barbielek inte måste vara ett maniskt klä av och klä på.
 
Barbie föreställde en arbetande kvinna redan på 60-talet och en astronaut barbie släpptes 1965. Jag tycker att barbie får oförtjänt mycket skit och kritik med tanke på hur mycket det finns att göra på den blå sidan av leksaksaffärerna.
 
Barbie har aldrig gift sig, skaffat familj och tagit ut hela föräldraledigheten eller plockan någon mans skitiga strumpor från golvet i hopp om att bli en god hustru. Ken är en fånleende birollsfilur, barbie är en solklar huvudroll. Jag tycker att barbie är en bra leksak med massor av möjligheter till rolig och pedagogisk lek där det finns rum för fantasi och att testa på olika roller.

Man är ju så jävla sugen på det i en period när de skiter, skriker och knorrar i ett oändligt enbebismarathon

Kategori: Om föräldrar & barn

Här om dagen pratade jag och en kompis om hur vrickat det är att många gillar att ställa frågan "när kommer det en till då?" till folk som precis har fått barn. Jag har fått frågan om fler barn sedan Oskar var några få månader, för man är ju så jävla sugen på det i en period när de skiter, skriker och knorrar i ett oändligt enbebismarathon.
 
När jag ser bebisar och småbarn så blir jag mer och mer osugen på att någonsin skaffa fler barn. Mitt barn är 8 och ett halvt. Han äter själv, klär sig själv, torkar sin egen bakdel, duschar själv och ja, det mesta gör han själv. Han behöver sällan hjälp med saker, man säger vad han ska göra och kontrollerar att det blir uträttat på rätt sätt. Nu låter det som att jag är lat, och det är sant, jag är lat. Nu kan man använda tiden och orken på att göra roligare saker tillsammans istället och jag har mer tid att göra Anna-saker. Folk säger att barn blir svårare ju äldre de blir, de ljuger. (bara för att jag skrev så kommer Oskar säkert att bli den besvärligaste tonåringen ever).
 
Jag tycker om när saker är enkla, okomplicerade och oansträngade och jag är inte direkt den självuppofrande typen så jag trivs som fan med hur det är nu. Så svaret på frågan om när nästa kommer är, aldrig.

jag är en överbeskyddande förälder som inte kan släppa på kopplet

Kategori: Om föräldrar & barn

Jag får ganska ofta höra att jag är en överbeskyddande förälder som inte kan släppa på kopplet. Tydligen så kommer det en ålder när det är dags att öppna grinden till hagen och låta barnen löpa fritt, vad jag har förstått av alla pikarna så sker det i 4-5-års åldern. "Barn måste få leka själva utan att föräldrar är med eller blandar sig i!" klassiskt argument. 
 
Jag har inte låtit Oskar leka helt ensam ute innan han var 8 år gammal, för si sådär 4-5 månader sedan, för jag har inte känt mig bekväm med det. Ska jag vara helt ärlig så är jag fortfarande inte helt bekväm med det och han får bara vara på gården där jag kan se honom från köksfönstret och jag kollar till honom minst var tionde minut. Tidigare har jag suttit ute och läst en bok eller haft med mig datorn ut och så har jag hållit mig lite på avstånd så att  han har fått leka själv med sina kompisar. Det har fungerat prima.
 
Jag förstår inte riktigt grejen med att 4-5-åringar ska få leka själva i lekparken utan uppsyn, jag tycker att det är jävligt oansvarigt, och argumenten om att barn skulle bli "mammiga" och inte klara sig själva annars är bullshit. Det är lata föräldrar som springer sina egna ärenden som tror att barn måste frigöra sig från sina föräldrar samma dag som de lär sig att torka sig själva i baken. 
 
Jag är rädd för att andra barn ska vara elaka mot mitt barn, jag är rädd för att det ska finnas barn som får leka med kvivar, tändare och annat opassande, jag är rädd för att han ska cykla långt iväg och ramla och inte kunna ta sig hem själv. Jag är rädd för läskiga gubbar som lockar med godis och jag är rädd för att han ska gå vilse och inte hitta hem och vara ledsen och rädd. Det är mer sannolikt att det går bra, men jag "mammar" honom hellre en gång för mycket än en gång för lite.

"Åhhh vad du är fiiin!"

Kategori: Om föräldrar & barn

Anaiah, Elin Astrid och Lady Dahmer har skrivit om komplimanger och hur barn reagerar på att få komplimanger. Har man träffat små tjejer så är det ganska uppenbart att många av dem har fått höra att de är fina och söta säkert tvåhundratusen gånger, vissa av dem har till och med lärt sig att fiska komplimanger. Jag skulle gissa på att den så kallade "prinsessperioden" som många flickor har är något som vuxna människor har skapat med hjälp av komplimanger och uppmuntrade av önskat beteende. Väldigt många vuxna tycker att det är naturligt med "prinsessperioden" och jag kan lova att alla föräldrar som tror att det är naturligt med en prinsessperiod, de kommer att få en dotter som har en prinsessperiod för utan att de riktigt tänker på det själva så skapar de själva prinsessperioden med hjälp av komplimanger, beröm och uppmuntran.

Jag tror inte att komplimanger över lag är något dåligt, tvärt om. Att säga "vad glad jag blir att du kom idag!" eller "du är en snäll och bra kompis" tycker jag fungerar alldeles utmärkt. Det blir däremot ganska ruttet när ett litet barn får komplimanger för sitt utseende flera gånger i veckan.

Att berömma barn för fina teckningar och liknande tycker jag är helt okej däremot, att anstränga sig och göra sitt bästa för att rita en fin teckning tycker jag är okej att berömma för det är en prestation. Att vara fin eller söt är inget man gör eller jobbar på, man bara är det eller så är man det inte. Jag tror på att berömma och att se när barn gör bra ifrån sig för det ska löna sig att anstränga sig och kämpa lite för att åstadkomma någonting. Jag är lagom slashasig och bryr mig mest bara om vad jag tycker är kul, resultatet eller om jag är bäst eller sämst spelar sällan någon roll, sen åstadkommer jag sällan något heller, jag vill inte att mitt barn ska bli som mig för det kommer man ingenstans på.

Rätt hus, rätt bil, rätt ekonomi och rätt barn, så får vuxna också vara med och leka med andra vuxna

Kategori: Om föräldrar & barn

Fågan om man ska lära sina barn att följa strömmen diskuteras inne hos Lady Dahmer. Jag tror att det är positivt att barn får känna att de är annorlunda ibland, att veta hur det känns gör det lättare att relatera till och skapar förståelse inför andra människors situationer och känslor. Jag tror att om man får känna själv att det är okej att vara lite annorlunda ibland så kommer man att lära sig att det är mer okej när andra kanske är lite annorlunda eller sticker ut.

Jag tror faktiskt inte att föräldrar formar sina barn efter flocken för att barnets skull, jag tror att det handlar mer om att föräldern ifråga själv är rädd för att sticka ut och sen använder föräldern barnet för att passa in, precis samma skitbeteende som många föräldrar anklagar genusmedvetna föräldrar för att göra, de använder sina barn till sina egna högst egoistiska intressen. Rätt hus, rätt bil, rätt ekonomi och rätt barn, så får vuxna också vara med och leka med andra vuxna.

Jag vill inte att mitt barn ska vara som alla andra barn, jag vill inte att han ska växa upp och bli normal och normativ. Jag tror helt enkelt inte att "normala" och superanpassade individer blir de mest lyckliga och lever upp till sin fulla potential, varför sikta på normal när man kan vara exceptionell?

Att lära sina barn att det är viktigt att vara och se ut som alla andra är ganska uselt och egositiskt, snacka om att springa sina egna ärenden genom sina barn. Som vuxen får man faktiskt ta ansvar för sin egen rädsla för att sticka ut och sin rädsla för att "inte få vara med" om man inte är som alla andra.

"Fy fan för dig som dissar barn med adhd!"

Kategori: Om föräldrar & barn

För några dagar sedan så skrev Lady Dahmer om pojkar som beter sig illa och ouppfostrat när de leker tillsammans med andra barn, halva kommentarsfältet på hennes blogg bara "fy fan för dig som dissar barn med adhd!". Det är ju ett ganska välkänt FL fenomen, när någon tycker att ett barn eller en vuxen ha bettet sig illa så ska den som har bettet sig illa diagnosticeras med så många bokstäver att till och med alfabetet skulle skämmas och känna sig otillräckligt.

Är det okej att släppa sitt barn löst att härja och ha sig på andra barns bekostnad? Självklart inte, adhd eller inte, det kvittar. Har man ett barn som inte klarar av att socialisera normalt med andra barn utan att säga fula saker, slåss, vara elak och allt vad det nu kan vara, ja då slänger man inte in det barnet tillsammans med andra barn utan att ha uppsikt och möjlighet att avstyra i fall att ens barn sabbar och skrämmer andra barn. Det är inte mitt barns problem om ditt barn har problem, det får du som förälder ansvara för. Oavsett om det gäller bristfällig uppfostran eller bokstavsdiagnoser.

Jag kommer att tänka på en FL-mamma som jag tjafsade med för ett par år sedan, hon menade på att hennes unge hade adhd och att han slogs och var vild som ett djur och om han skulle dänga till mitt barn i lekparken så hade jag inte ett skit med att göra om hon sa till honom eller inte för sånt pratade de faktiskt om hemma efter utevistelsen för det fungerade minsan bäst för henne och hennes familj. Så hon tyckte att det var helt legalt att han använde andra barn som slagpåsar och förstörde, för det fungerade bäst för henne. Henne skulle jag vilja ge en väldig massa bokstäver i jävligt väl vald ordning.

Ser jag ett barn som beter sig illa och föräldrarna säger till så är det lugnt, alla barn har stunder eller dagar när de uppför sig illa, det är en del av att vara barn men blir man tillsagd så lär de sig tillslut. Det jag brukar reagera på är föräldrar inte ser, inte säger något och tycker att deras ouppfostrade avkommor kan få härja på andra barns bekostnad. Om ett barn är elakt eller slår mitt barn så skiter jag faktiskt fullkommligt i vilka bokstäver eller diverse snyftisar som döljer sig bakom, mitt barn blir aldrig ursäktat när han slåss, och det blir inte ditt heller.

Han är född så, han gillar att vara fet, äta pizza framför tv:n och småknarka lite, det sitter i generna

Kategori: Om föräldrar & barn

Jag tycker att nature vs. nurture är ganska intressant när man diskuterar barnuppfostran, alltså naturen kontra uppfostran. Vilket är avgörande och hur mycket kan man påverka? Jag tror att nature approachen är helt värdelös, vilket tragiskt sätt att betrakta sig själv och andra människor, man kan inte ändra på så värst mycket alls för det är medfött. Jag tror att miljön (nurture) är helt avgörande, för mig så är det självklart att man påverkas av sin uppfostran, miljön man växer upp i och på vilka vilkor man växer upp på. Nature, det är för lata föräldrar som inte vill ta ansvar för sina barns uppfostran och uppväxt.

Vad tror du är avgörande? Nature eller nurture?

Barn utan koppel

Kategori: Om föräldrar & barn

Lady Dahmer skriver om lösa kamphundar, givetvis är det en och en annan idiot som tycker att lösa hundar är jämförbart med lösa barn, jämförelsen är så dum att en stor sinnesundersökning skulle vara på sin plats. Men jag lovar, om mitt barn biter dig när han springer lös så ska jag personligen finansiera din stelkrampsspruta. Fast han bits oftas inte, han nöjer sig med att nosa lite på spännande främlingar och att pissa på något träd ibland, om det krisar sig.

Bakom varje snorig bortskämding står det minst en misslyckat förälder

Kategori: Om föräldrar & barn

Lady Dahmer skrev om att stöta på "socialt handikappade små skitungar" (haha!) på ikea. Någon anonym tomte bland kommentarerna verkar bli lite pissig över att man kan störa sig på andras barn. Självklart så kan man störa sig på ouppfostrade barn, jag har blivit riktigt skitsur ett antal gånger när ungar har slängt sand i ansiktet på Oskar, äldre barn som bara river omkull småbarn åt höger och vänster och barn som är så bortskämda att de tror att de kan paxa en hel lekpark eller roffa alla leksaker i en lekhörna. Anledningen till att jag blir sur och störmig är givetvis för att det är så självklart för mig att mitt barn ska lära sig att både ta och ge plats, dela med sig och visa hänsyn, varför ska mitt och andras barn som beter sig som folk behöva bli trampade, överkörda och undanskuffade av andra föräldrars ouppfostrade gullegrisar som inte har lärt sig hur man beter sig i möblerade rum?

Och så var det ju det här med föräldraansvar, för varje snorig bortskämding så finns det antingen frånvarande föräldrar som har noll koll eller föräldrar som ser på och som på allvar anser att deras barn är så jävla märkvärdiga att de ska ha företräde till allt. Självklart så är det barnens fria uppfostran (eller snarare fri-från-uppfostran) som gör att de beter sig illa, men det är egentligen inte så konstigt att man tycker bättre om snälla barn som delar med sig, jag föredrar ju självklart när andra barn och vuxna beter sig schysst mot mitt barn och självklart så förväntar jag mig att han beter sig schysst mot andra människor.

"Bullies are psychologically strong and very popular among their peers"

Kategori: Om föräldrar & barn

Det har ju varit en del diskussioner runt filmklippet med den mobbade killen som fick nog av mobbarna och gav tillbaka. Jag förstår honom till hundra procent. Vad jag inte förstår är vad fan skolan har pysslat med? Varför ingriper ingen vuxen när ett barn blir mobbat? Hela "buhu,vi har inga resurser och det är svårt" ger jag inte femöre för, fungerar inga insatser och föräldrarna till mobbaren inte är samarbetsvilliga så är det bara att anmäla deras sorgliga arslen till socialen alternativt göra en polisanmälan. Självklart så är våld inte den ultimata lösningen, det är ingen bra lösning alls, men det är en lösning som är bättre än ingen lösning alls.

Det har blivit en allmän sanning att mobbare mår dåligt, har kasst självförtroende och är ganska ledsna innerst inne, det köper jag inte, faktum är att det finns undersökningar som visar på raka motsatsen, att mobbare mår ganska så bra, har kompisar och har hög social status.

"Bullies are psychologically strong and very popular among their peers(...) This peer status is important in terms of boosting their well-being. It's disturbing to think that bullies are feeling really good about themselves"
Från psychologytoday.com

"Despite increased conduct problems, bullies were psychologically strongest and enjoyed high social standing among their classmates. In contrast, victims were emotionally distressed and socially marginalized among their classmates. Bully-victims were the most troubled group, displaying the highest level of conduct, school, and peer relationship problems"

Bullying Among Young Adolescents: The Strong, the Weak, and the Troubled

Jag tycker inte att man ska datta med mobbare, de ska konfronteras och stå till svars för vad de gör, vilket förmodligen kommer att kännas skitjobbigt, dåligt och hemskt, men det ska det göra. Gör man något som skadar någon annan psykiskt eller fysiskt så ska man ha dåligt samvete, må dåligt och känna sig lagom usel.

Problemet är väl egentligen att skolor och förskolor är urusla på mobbingförebyggande åtgärder, de verkar tro att det räcker med någon temadag var femte år för att kunna påstå att de "arbetar för att förebygga mobbing". Jag förstår inte
"buhu,vi har inga resurser och det är så svårt"
varför man inte lägger ner mer tid och energi på att förebygga problemen, precis som med genusarbetet så borde antimobbingarbetet genomsyra verksamheten, att alla ska trivas, få vara med, ha kompisar och må bra borde liksom vara ganska grundläggande för att skolmiljön ska kunna bli bra, välfungerande och för att alla ska kunna få ut det mesta av sin skoltid. Ömsesidig respekt, hänsyn, tolerans och bra gruppdynamik borde ju även underlätta lärarnas arbete. Genom att jobba aktivt för att ta död på bilden av att popularitet, makt och styrka är mer eftersträvansvärt än vänlighet, empati och gemenskap så tar man ju ifrån mobbarna en stor del av deras vinster av att bete sig illa.

Läs gärna Elin Astrids inlägg om mobbing.





Jag tror att det viktigaste är att man låter tänket genomsyra hela livet och vardagen

Kategori: Om föräldrar & barn

I går gnällde jag ju om att jag hade bloggtorka och bad om förslag på vad jag kunde skriva om och det fick jag. En av kommentarerna var:
Jag tycker att det är viktigt att barn (och vuxna) tillåts vara sig själva, att man inte bara vet att det är okej att vara sig själv utan att man vet att man faktiskt har all rätt i världen att vara sig själv. Jag har försökt att inte pracka på Oskar saker utan att ge fler alternativ och sen att får han vara med och välja, oavsett om det gäller kläder, leksaker eller vad han vill leka eller läsa. Jag tar helt enkelt bort de alternativen som jag tror påverkar negativt eller som jag tror är direkt skadliga.

Jag tror på att om man själv har fått vara med och väljas och tillåts hitta sin egen bekvämlighetszon så är det lättare att våga vara sig själv och att stå upp för att man faktiskt har rätt att se ut och vara så som man känner sig bekväm med. När föräldrar delar upp i klassiska pojke/flicka roller så är det ju föräldrarna som har skapat eller i alla fall gjort ett försök att skapa och forma barnets självbild, personlighet och bekvämlighetszon, tillåts man att själv utvecklas, formas, testa, experimentera och utveckla din egen personlighet så tror jag att man har betydligt godare chanser att skapa en vidare världsbild som dessutom är mer influerat av egna slutsatser och ställningstaganden.

Jag tycker att genustänket är viktigt, Jag har liksom svårt att förstå hur man ska kunna uppnå någon form av gott självförtroende, självkänsla och få sina barn att tänka jämställt och jämlikt om man hela tiden genom leksaker, kläder, lek och bemötande fullkomligt skriker ut hur olika pojkar och flickor är, att snacka är ju ganska billigt om man ställer det i jämförelse med alla lagom subtila signaler som man prackar på sina barn varje dag genom att bedriva könsnormativ uppfostran. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag får höra att jag är lika mycket värd som en man och att jag kan göra vad jag vill om jag i nästa sekund kläs i en rosa klänning, får ett spädbarn slängt över axeln och placeras vid spisen, attributen trumfar över orden i det fallet.

Hur folk tar mitt resonemang? En del tycker att jag är fanatisk och många verkar tro att Oskar går med på att ha hello kitty, leka med fiffi figurer, ha rosa kläder och liknande för att jag tvingar honom eller hjärntvättar honom, att han har kläder med disney cars och har ett par lådor fyllda med typoska "kill-leksaker" väljer folk att se förbi, normen att killar inte vill ha "tjejsaker" är så ingrodd att folk helt enkelt inte kan ta till sig att han själv uttryckligen ber om hello kitty, lila jacka och små rosa plast figurer. Jag förklarar om och om igen och väljer folk att se förbi det jag säger så berör det inte mig nämnvärt, jag vet att jag gör det som jag tror är rätt och jag ser resultat som jag är nöjd med, Oskar är glad, mår bra, han är modig och vågar, han är snäll, delar med sig och vågar vara sig själv, resultaten talar sitt tydliga språk. Han mår bra och trivs med sig själv och det är allt som räknas. Det brukar jag fråga, verkar det vara något fel på honom? Verkar han må dåligt av det?

Givetvis så stöter han på fördomar och människor som är inskränkta, då pratar vi om det. Det har hänt någon enstaka gång att han har fått kommentarer på att han har rosa på sig
, när jag frågar om han blir ledsen så brukar han säga "jag struntar i det, jag får ha vad jag vill" eller "inga skitungar ska bestämma vad jag får ha". Vi har pratat om att mångas tycker att rosa är en tjejfärg och hur flickor och pojkar beter sig och hur det kan komma sig, han är ju 7 år så enklare diskussioner kan man ha med honom vilket är väldigt bra eftersom att det viktigaste förmodligen är att man kan notera hur det fungerar och ifrågasätta varför. Jag brukar säga till honom att han är modigt för att han vågar välja själv, oavsett om man vill ha blått, grönt eller rosa, för det är inte alla som vågar välja när kompisarna kanske gillar andra färger och saker, han vet att många pojkar inte får ha rosa och aldrig har haft det, att det är en frihet att få tillgång till allt istället för bara hälften. Han brukar säga "det är inte så snällt när mamman och pappan säger nej när pojkar vill ha rosa". Om det är äldre barn så kan man prata om fördomar och vad det innebär och yngre barn kan man försöka visa olika alternativ för genom lek, litteratur och liknande.

Jag tror att det viktigaste är att man låter tänket genomsyra hela livet och vardagen, att man inte bara läser kalle har klänning och köper en rosa t-shirt.
Det är viktigt att man tänker på att man inte pretar olika till och om pojkar, flickor, olika sexualiteter, invandrare eller svenskar, att man verkligen ger tillgång till olika roller, färger, leksaker och litteratur och barnprogram varje dag och att man försöker inspirera, influera och visa olika sätt och ger utrymme för åsikter, olika resonemang och känslor, jämställdhet och jämlikhet ska vara en del av vardagen så långt det går att genomföra, finns det ställen där det brister, i min familj tex så jobbar min sambo och jag studerar på distans så jag är alltid hemma och det är rätt lätt att få hemmafru vibbar av det, men då kan man kompensera genom att aktivt visa barnen alternativ där det ser annorlunda ut, tex genom böcker, barnprogram eller andra människor man har runt omkring sig, det gäller även när det handlar om olika etniciteter, kulturer, sexualiteter och så vidare, jag tror absolut att det ökar acceptansen inför olikheter och ger ett vidare perspektiv på världen barnen har omkring sig.

Kortast dag vinner!

Kategori: Om föräldrar & barn

Skriet från från kärnfamiljen har skrivit om det ett par gånger förr och nu för ett par dagar sedan så togs det även upp i wendela, hur föräldrar hetsar och hetsas till att barnen ska hämtas tidigt från dagis och gärna ha korta dagar.

Jag har settg diskussionerna på FL förr och bland kommentarerna på wendela så blir det nästan favorit i repris "Varför skaffa barn om man inte har lust att ta hand om dom???" det kanske låter som en bra fråga, men en ännu bättre fråga är, hur fan ska man försörja sina barn, ge dom häftiga bugaboo rymdskepp, kläder drån po.p och julklappar för en halv förmögenhet om man inte jobbar? För oftast så duger ju inte lösningen med begagnat, billiga julklappar och lördagsgodis varannan vecka heller, för fattiga människor ska ju inte heller skaffa barn "varför skaffar man barn när man inte har några pengar!!!?" är ju en annan FL favorit. Det är inte en fråga om kvalitet eller kvantitet, det handlar inte om vintermössa från po.p eller från hm, det handlar om att folk förväntar sig att föräldrar ska ge kvantitet OCH kvalitet, vintermössa från både po.p och hm.

Barn kostar pengar, det fattar vilken idiot som hellst, men tyvärr så fattar inte vilken idiot som hellst att man måste jobba för att tjäna pengar. Ska man lita på folks kommentarer och reaktioner så är ju fattiga och heltidsarbetande föräldrar det värsta som finns. Kanke tänker dem att det bara är högutbildade och välbetalda som ska få skaffa barn? Fast det strider ju lite emot "fy fan vad pinsamt det är att ha gamla föräldrar, stackars barn !!!" och gammal blir man tydligen när man passerar trettio.

Det värsta med att folk tycker synd om de stackars barnen som får spendera nio timmar om dagen på dagis är att då får en hel del föräldrar mammor dåligt samvete över att barnen måste torteras genom att leka med kompisar, måla, sjunga, ha roligt och leka på våra svenska barn-institutioner, så då ska mamma gå ned i tid för att rädda sina stackars barn, pappa hinner inte för han är så förjävla viktig på sitt jobb så universum skulle kolapsa samman om han inte fanns där heltid för att hålla ihop verksamheten. Det kanske är bäst så eftersom att alla är eniga om att det är mamma som är för berdövlig om Nils och Elsa går för långa dagar.

Vad gör dig mest ledsen, facebook eller aftonbladet.se?

Kategori: Om föräldrar & barn

Idag så läste jag en artikel om att barn mår dåligt över att föräldrar använder sig av sociala nätverk som twitter och facebook, de känner sig sårade av att föräldrarna ibland ger dem deras odelade uppmärksamhet. Det bara måste vara skitsnack, för jag menar, mår barnen mindre dåligt av att mamma eller pappa kollar på blocket istället, läser en bok eller pratar i mobiltelefon? Oskar tycker alltid att jag är en jävla taskmört när han inte får min uppmärksamhet omedelbart, om jag sitter på facebook, bloggar, ringer csn eller lagar mat, det skiter han blankt i "Du är elakaste mamman som inte kommert när jag ropar!!" sen springer han in på sitt rum och smäller dörren ett par gånger så att tavlorna på väggen nästan ramlar ned, så att jag verkligen ska förstå vilken jävel jag är som inte väljer att bränna vid maten på spisen för att studera hans senaste framgångar i mario galaxy.

Jag undrar liksom när lilla Olle mår som sämst?

a) när mamma kollar facebook?

b) när pappa läser dn under frukosten?

c) när mamma skruvar ihop en bokhylla?

d) När pappa ringer försäkringskassan och blir placerad i jordens längsta telefonkö?

e) När mamma kollar på tv?

Det handlar inte om vad dina barn kan ge dig

Kategori: Om föräldrar & barn

Lady Dahmer skrev om att drilla sina ungar för att de ska leva upp till mamma och pappas drömmar. Jag tycker att det är jättetragiskt att det finns föräldrar som ser sina barn som blivande företagsledare, NHL-spelare, bankdirektörer och stadsministrar, snacka om att växa upp under press och oschyssta förväntningar. Självklart så är det fördelaktigt för en människa att försökas nå sin fulla potential och att bli så lycklig som möjligt, men frågan är ju om barn har som livsuppgift att sträva efter sin egen lycka eller att bara göra mamma och pappa lyckliga?

Det är lite samma resonemang som hos föräldrar som tycker att det värsta deras barn kan göra är att bli homosexuella
, det gaggar på om att de vill gå på sina barns bröllop, få barnbarn och gå på barnbarnens dop, de har skaffat barn med hundraprocentigt fokus på vad barnen kan ge dem utan att ägna en tanke åt att det faktiskt är de som ska ge barnen trygghet, kärlek och hjälpa dem att bli bra människor som kan sträva efter sin egen lycka. De har reproducerat sig och nu förväntar de sig att de ska kassera ut i framtiden.

Barn ska aldrig behöva känna att de står i tacksamhetsskuld till sina föräldrar, att som förälder kassera ut lycka på sina barn genom att drilla på dem till att göra saker som gynnar föräldern i fråga mer än vad det gynnar barnet, då är man ett riktigt bottenskrap som förälder.