Barn behöver inte våld

Kategori: Om föräldrar & barn

Jag fick en kommentar under inlägget "Pistoler hör inte hemma i en lekpark".



Jag håller verkligen inte med, jag vill hävda raka motsatsen, att låta sina barn frossa i våld och krig på tv är idioti. Att presentera saker för barn i rätt ålder tycker jag inte är att curla, det är ett sundhetstecken snarare, barn ser och tolkar inte information på samma sätt som vuxna gör.

Jag har pratat med Oskar om både krig och våld, om han frågar så svarar jag givetvis så pedagogiskt och åldersanpassat som jag kan, universallösningen är liksom inte att slänga fram världens alla problem för ett barn från start, barn kommer tillslut att se världens all skit, de kommer att dricka alkohol, kanske röka, se våldsfilmer och bli varse om vad krig faktiskt är och vad det innebär för människorna som är inblandade, det betyder inte att det är en bra idé att låta småbarn se på våldsfilmer, röka eller smaka alkohol. Jag personligen tycker att det bara är lata föräldrar som inte riktigt har någon tanke bakom sin uppfostran som exponerar sina ungar för vad fan som helst.

Jag förstår inte riktigt på vilket sätt exponering för våld och krig skulle förbereda barn på att tackla det i framtiden? Det är ju precis det man gör fel, att slänga fram våld framför barn som har noll filter och inget sätt att processa informationen, vilket sedan leder till att de behöver leka mördare med vapen för att bearbeta något som kanske aldrig hade behövt bearbetas om de inte hade fått se skiten i första hand.

Jag vet inte hur våld och vapen förespråkar föräldrarna resonerar kring det, men jag anser ju att våld inte riktigt hör hemma i ett civiliserat samhälle, givetvis så borde vi sträva efter att uppfostra våra barn till att våld är fel i alla fall utom självförsvar, det är väl eftersträvansvärt att lösa konflikter med ord och kompromisser istället för med våld?

Alltså det här om barn och hundar...

Kategori: Om föräldrar & barn

Fört ett par dagar sedan så började jag knarka roliga hundfilmer på youtube, det tar verkligen aldrig slut. Det är typ oundvikligt att inte då stöta på roliga barn och hundfilmer. Jag har stört med hela dagen på det här klippet:


Det finns inte en chans att jag skulle släppa den där obehagliga besten nära mitt barn, vad fan händer den dagen då den hunden ska skydda sin leksak eller sin mat från barnet? Eller om ungen klänger på den där hunden när den har tröttnat? En rottweiler som har kidnappat ett barn, typ. Kul. Eller inte alls faktiskt. Som en av kommentarerna på facebook säger "he´s not protecting your baby you idiot, hes protecting his meal" inte så värt långsökt.

Det är ganska intressant att se hur många föräldrar det är som låter sina ungar totalt mörbulta deras hundar, ungarna klättrar, drar och pillar. Mamma och pappa skrattar och filmar, det är fan inte konstigt att en del barn blir bitna. Min favorit är en video med ett barn som sitter och slötrackar en sankt bernard, hunden får nog och tippar omkull ungen som bankar huvudet i ett köksskåp, mamma och pappar skrattar och filmar. Självklart.

Jag antar att den dagen då hunden tar sig en skaplig tugga för att den har tröttnat så åker videon förmodligen upp på existenz istället för på youtube. Men hey, vad är risken att ens barn får huvudet avbitet mot chansen till 2 000 000 träffar på youtube?

Pistoler hör inte hemma i en lekpark

Kategori: Om föräldrar & barn

För ett par dagar sedan så skrev Nina Ruthström om hur hon kände inför att hennes son hade lekt pistol och låtsats skjuta mot henne, en del hävdar att det är en del av utvecklingen och en annan att "pojkar gör så". Vad jag tycker om leksaksvapen är knappast någon hemlighet, jag tycker att det är förkastligt, oansvarigt och puckat att ge sina barn en schysst replika av en ak4 eller andra vapen också för den delen. Vad är tanken bakom det? Vad ska det lära barnen? Vilken typ av lek inspirerar det till? Det är noll tanke och skapligt lite hjärna bakom.

Mitt barn har gjort precis samma sak, han har plockat upp saker och börjat leka pistol med dem, jag säger till honom. Han är inte exponerad för våld, han är inget krigsoffer, det finns inget att bearbeta och då behöver han inte heller leka med leksaksvapen. Det inspirerar till våldslekar, mördarlekar, lekar utan empati.

Jag blir helt ärligt lite äcklad av tanken på att mitt barn skulle få springa omkring och leka mördare
, Det är inte lek, det är en verklighet för fruktansvärt många människor här i världen, att varje dag vara rädda och otrygga, det finns människor som lever med krig och elände varje dag, att mitt barn skulle kunna se på nyheterna och se krigsdrabbade människor, människor som är rädda, som gråter och bara se det som en lek, att han inte skulle känna empati och hur hemskt och vidrigt det är, det finns inte min världskartan.

Jag vill inte ha empatistörda och våldsbenägna barn.

En del hävdar ju typ att "ja men barn leker ju det som de ser, det är normalt" jävla vad det förekommer skit här i världen som jag inte vill att mitt barn varken ska se på eller leka, jag vill inte att han ska leka knarkare, alkis, prostituerad, våldtäktsman, seriemördare, krig eller soldat. Oskar får inte se på program eller filmer som innehåller sån skit heller, inga vapen, inget våld, inte en massa fördomar. Föräldrar som låter sina barn se på vilken ickepassande smörja som helst och sen hävdar att barnen måste få agera ut och bearbeta sina nya lärdomar i lek, de tänker helt enkelt lite långsammare än genomsnittet.

"Det var en person på Familjeliv.se som sa till mig att gröna grisar kan flyga!"

Kategori: Om föräldrar & barn

Jag är rätt less på hemmaföräldrar och andra hemmafru fans som kommer in på min blogg och försöker diskutera mina gamla inlägg om hemmafrulöner och liknande som hittar på egna siffror "barnomsorgen kostar 157 000 per barn per år!" eller "barnomsorgen kostar 182 000 per barn per år!!!" kolla källor much liksom?

År 2008 kostade barnomsorgen 112 500:- per barn, per år, och det här kallas för KÄLLA.

Att kostnaden skulle ha stigit med tiotusentals kronor år 2010 är högst osannolikt, summan har ökat meds ca 5 procent 2006 och 2007, kostnaden ökade i princip inget alls mellan 2007 och 2008 (se KÄLLA).

Amatörtyckare och diverse anonyma forum är INTE pålitliga källor, att hitta på egna siffror efter behag och situation ger INTE ett seriöst intryck. Människor som hittar på egna siffror, eller är uppenbart dumma nog att tro på att allt på internet är sanning, kommer jag helt enkelt att ignorera.

Curlade barn kommer att bli korkade och lata vuxna

Kategori: Om föräldrar & barn

I går så såg jag ett inslag på svt på morgonen om curlingföräldrar, eller rättare sagt jag såg ungefär 2 minuter när en curlingmamma klargjorde att hon curlade sitt barn för att ungen i fråga skulle få mer tid över till viktiga saker, till att leva ut sin fulla potential och inte skulle behöva ödsla tid på att städa och sånt tidskrävande.

Jag har gått och småskrattat lite inombords i ett dygn nu, hur mycket viktiga saker har en tonåring att göra egentligen? Jag tror inte på att folk curlar sina barn för för att de ska få tid över, för att barnen ska bli framgångsrika, jag köper väl egentligen ingen av de dumma ursäkterna alls. Hur framgångsrik blir man egentligen av att inte klara av att ta ansvar? (här tänkte jag skriva något fyndigt om hur komiskt det skulle vara med en företagsledare som inte klarar av att starta en tvättmaskin, sen kom jag på att det säkert finns en och en annan man därute som lever upp till det, då fastnade skrattet lite i halsen).

Jag har drillat mitt barn sedan han var 2 år gammal ungefär, idag är han sex och skulle kunna kicka rumpa på de snoriga ungarna i "ung och bortskämd" i grenen städning. Han kan starta en tvättmaskin, starta en torktumlare, städa sitt eget rum, torka lister, vattna blommor, dammsuga och torka golv. Om man bara lurar i dem att det är roligt när de är små så tror de på en ganska länge och när de har blivit stora nog att inse att det är tråkigt, ja då är de för gamla och rutinerade för att hävda att de inte kan.

Jag är övertygad om att man gör sina barn en otjänst genom att städa deras rum, byta deras sängkläder och springa runt och plocka upp efter dem. Det är skillnad på att ta hand om sina barn och deras behov och en helt annan att vara en dörrmatta som passar upp på dem.

"Åh vilken fantastisk genuppsättning din mamma måste ha, vilket DNA!"

Kategori: Om föräldrar & barn

Lady Dahmer fick en kommentar om att hennes dotter inte var världens sötaste barn, och skrev sedan ett inlägg i ämnet.

Det verkar vara väldans viktigt för många mammor att deras barn ska vara riktiga skönheter, jag har stött på fl-trådar när mammor känner att de bara måste "Idag fick jag det bekräftat, bvc tanten höll med om att min dotter  faktiskt är mycket vackrare än andra barn" (Jo då, jag har sett en sådan tråd. På riktigt.) Det enda som blir bekräftat i och med ett sådant uttalande är ju att kvinnan som uttalar sig är dum i huvudet och en stor flopp som förälder. Det är en fantastisk skillnad mellan att leva i villfarelsen om att ens barn är finast i världen (det gör nog de allra flesta föräldrarna) och på att behöva få det bekräftat och beundrat utifrån.

Varför är det viktigt att få vackra barn och dessutom att få beröm och beundran för det utifrån? "Åh vilken fantastisk genuppsättning din mamma måste ha, vilket DNA!" är det därför, för att det är en indirekt komplimang till föräldern?

Det är något djupt tragiskt i att jaga bekräftelse och uppmuntran genom sina barn oavsett om det gäller att proppa ungen full med märkeskläder och statusprylar eller om det gäller att söka beundran för sina barns yttre skönhet. Utseende är viktigt i vårt samhälle, så viktigt att  många föräldrar mer än gärna förpestar sina barn med föreställningar om att hur du ser ut är viktigare än vem du är och vad du gör, hjärntvätten är igång ganska omgående, jag menar, hur jävla bekvämt är det egentligen för småbarn med skjortor, blusar, finskor, stela finklänningar, tofsar, rosetter och pannband? Bebisar och småbarn gör ingen stor skillnad mellan missmatchad luffarlook och finkammad mamma-accessoar, det är vuxna som bryr sig, det är vuxna som lär barn att det är viktigt att vara fin, söt och vacker. Barn ska leka och utvecklas, inte ansvara för ytliga-flopp-mammans bekräftelsebehov.

Sen förstår jag inte varför man tar en komplimang om det egna barnets utseende som personligt beröm? Vilken bedrift liksom, du lyckades knulla rätt så att du fick ett vackert barn. Typ.


Oroa er inte, ingen går hungrig här

Kategori: Om föräldrar & barn

I ett inlägg för ett tag sedan så nämnde jag att Oskar måste fråga innan han tar mackor, under det inlägget så fick jag frågan:

varför måste han fråga? är han inte ditt barn? :S

Jo visst är han det, men att lägga ansvaret över vad som ska ätas, när och i vilken mängd på en sexåring tycker jag inte är vettigt, han får ALLTID mat när han är hungrig, men han får inte småäta bara för att han är sugen, det är bara jävla ofog att lära sig. Om han blir sugen så får han jättegärna äta frukt. Jag vill att han ska fråga för att jag vill ha koll på vad och när han äter, skulle han få fri tillgång till att äta mackor så skulle han äta en macka i timmen + frukost, mellis, middag och lunch och sen skulle han bli smällfet. Har han ätit tio köttbullar och tre potatisar med sås till middag så kan han omöjligt vara superhungrig och nära svältdöden 30 minuter senare.

Oskar har alltid varit värsta super gamen som äter hur mycket som helst så jag vill gärna hålla koll så att det inte springer iväg, precis som att föräldrar som har barn som inte äter gärna vill se att deras barn får i sig det som de behöver.

Jag har själv varit ett tjockt barn och vet hur det känns och det kommer jag försöka förhindra att mitt barn blir, det är inte roligt att vara klassens tjockis eller tjockaste ungen på gården, dessutom så är det ohälsosamt och lägger grunden för ett liv som fet vuxen. Det är viktigt för mig att han lär sig normala och hälsosamma matvanor, hälsosam, pigg och frisk istället för fet, lat och onyttig.

Jag känner mig inte taskig för fem öre, jag anser att jag tar mitt ansvar som förälder och styr honom i rätt riktning.

Organiserat kaos?

Kategori: Om föräldrar & barn

Lady Dahmer skriver om vilken tid man "ska" gå upp på morgonen och vilken betydelse det (inte) har för kvaliteten på ens föräldraskap.

Det är faktiskt en diskussion som går mig på nerverna och det beror ganska (typ enbart) på att jag har fått ganska mycket skit för att min familj inte har några rutiner. För så är det tydligen, om man inte går upp vid senast sju, äter frulle innan åtta, lagad lunch och middag klockan 12 och 18, har en obligatorisk 4 timmars tripp till lekparken, och söver avkommorna innan 20:00, ja, då har man inga rutiner alls, i bästa fall kanske det kallas för organiserat kaos. Men rutiner? Icke.

Saken är den att vi har haft rutiner sedan Oskar var runt något år gammal, bara inte på samma tider som alla andra, Rodde har jobbat kväll så vi har lagt Oskar vig 21-22 snåret och sedan har han sovit till halv nio-nio och så vidare, rutiner precis som alla andra, bara med ett par-tre timmars förskjutning. Då fick jag föreläsningar om den inre klockan (tidens existens är ganska svårt att argumentera emot, men klockan är tamigfan människans påfund) han blir "sovstörd" av att inte ha rutiner. Jävla hokuspokus svammel.

För att inte tala om att barn som inte går på fritids inte har några kompisar, för i skolan skaffar man inga kompisar, det gör man bara på barnförvaringen... ursäkta, jag menar på fritids. Alla vet ju att 20-30 barn på en vuxen kvalificerar sig som ansvarsfull, säker och pedagogisk verksamhet. Utan barnförvaringen så har man inte heller några rutiner.

Jag ska inte ens börja på att tala om hur retligt det är att bli kallad för lat om man är vaken mellan 9:00-2:00 istället för 6:00-11:00, hur kan det vara solklar lättja när man sover och är vaken exakt lika många timmar?

Många tror och tycker att man mäter kvaliteten i föräldraskapet i hur väl föräldrarna följer normerna, ju mer normativ du är i ditt föräldraskap ju fler superpäronpoäng får du.  Många borde ta huvudet ur röven, så skulle de slippa att vara så jävla bajsnödiga hela tiden.

Ursäkta är det okej om jag bajsar medan du äter?

Kategori: Om föräldrar & barn

Jag läste precis kommentarer under ett blogginlägg på DN om vett och etikett, det finns på allvar människor som tycker att det är okej att byta blöjor vid borden på en restaurang?! Det är ju hur svinigt som helst. Jag har själv varit med om att folk har bytt blöjor när jag har suttit och ätit och till och med lämnat blöjan kvar på bordet, lite lagom upprörande.

Jag har svårt att förstå hur en del småbarnsföräldrar anser att de har rätt till att byta blöjor där folk äter, låta ungarna springa vind för våg på restauranger, att barnen ska få ta för sig av lösgodiset i affären som att det vore en gratis buffé och liknande. När folk klagar så är de barnhatare, småbarnsföräldrar i Sverige har det svårt.

Irriterande med andras skrikande barn? Jag vet något som är värre...

Kategori: Om föräldrar & barn

Skrikande barn är tydligen det som stör flest när de åker tåg med SJ. Jag vet något som är tusen gånger värre, att vara den som har ett skrikande barn på ett SJ tåg. Alla stirrar, suckar, glor, en del ropar "få tyst på ungen nu" och liknande dumheter. Jag har själv varit med om det när Oskar var runt två år när vi skulle åka till halmstad, efter femton minuter på tåget så började han spontanvråla, jag försökte med allt, jag försökte till och med muta honom med godis, INGET hjälpte, inte ens lite. Han var missnöjd, sur som fan och vrålade det högsta han kunde.

Efter ungefär fem minuters vrålande så började flera människor runt om bli arga, tanten bakom menade att han säkert var åksjuk och att det var dumt att resa med tåg med så små barn, fjortisen bredvid höll för öronen och gnällde att hon inte orkade lyssna mer "få tyst på den då!" och en annan kvinna berättade för mig att jag inte kunde ha ett skrikande barn med mig på tåget, tack för upplysningarna då förbannade stolpskott. När jag hade ungefär 5 sekunder till att själv börja gråta och skrika ikapp med arga Oskar så kom det en kvinna som hade en hel skock med ungar och försökte hjälpa mig att få tyst på honom, hon tog upp honom och han blev knäpptyst på en sekund, konstigt nog. Sen var han tyst som en mus resten av resan. Hon var verkligen min hjälte den dagen, de andra passagerarna var inte många sekunder från att typ lyncha mig och det arga barnet.

Självklart så vill ingen sitta och lyssna på andras eller sina egna barns hysteriska vrål, men vissa rövhattar verkar tro att barn kommer med en fjärrkontroll och att man kan trycka på mute för att tysta ned oljudet, eller så är det såna där specföräldrar som har fått barn som aldrig skriker och tror att det beror på deras egen skicklighet. Roligast är ju de som på allvar tror att man tycker att det är gulligt när ens unge vrålar för full hals ute bland folk, det är jobbigt, stressigt, svettigt och ibland väldigt pinsamt. Fast värst av allt är när välmenande egoister känner sig manade att berätta att något måste göras åt det skrikande barnet fast att man står där, högröd, svettig, utskämd och gör allt vad man kan för att få det lilla eländet att förstå att det inte passar sig att skrika just där och då.



Mamma, pappa, föräldraledighet.

Kategori: Om föräldrar & barn

"De första sex veckorna efter barnets födelse blir det obligatoriskt för EU-mammorna att vara hemma, även om deras rätt har utökats till 20 veckor" Det är absurt att kvinnor ska ha obligatorisk föräldra(mamma)ledighet när männen inte ska ha det. Snacka om att börja i fel ände, ska människor bli mer jämställda genom att de som redan tar störst ansvar ska ha ett större obligatoriskt ansvar, det låter inte smart alls.

"Parlamentet sade också ja till två veckors frivillig pappaledighet" så väldigt fiffigt av dem, mammor ska ha sex veckor obligatoriskt, män ska ha två veckor frivilligt.

Som vanligt så finns det en hel hög med korkade kommentarer under artikeln: kvinnor behövs inte på maktpositioner, kvinnor som vill göra karriär borde inte skaffa barn, man borde inom eu göra allt för att eu-kvinnorna ska föda barn för att annars är det bara invandrarna som förökar sig, att mamman inte är hemma i minst sex veckor är vanvård och så vidare. Ibland så undrar jag om aftonbladet har en grupp med mentalpatienter anställda som kommentatorer.

Det är uppenbart väldigt upprörande med mammor som försöker "fly sitt ansvar" frågan är varför det inte är lika hemskt när män gör det? Största delen av de svenska männen gör ju det, de tar ytterst lite föräldraledighet och alla som någon gång har varit på ett föräldramöte vet att det vanligtvis får fem kvinnor på en man, män tar inte sitt ansvar, de gör inte sin del. En hel del kvinnor vill inte heller dela med sig av föräldraledigheten, de har missat att det slutade att kallas för "mammaledighet" någon gång på 70-talet, flera kvinnor som jag har diskuterat med häver ur sig saker som "om min man skulle försöka nalla av min mammaledighet så skulle jag skiljas och ansöka om vårdnaden" och "min man kan få vara föräldraledig när han har börjat föda barn" jag förstår inte att män ställer upp på dumheterna, att bli klassade som odugliga andrahandsföräldrar.




Att du lyckas mobba någon annan till att försöka kommer liksom varken att göra från eller till för din jobbiga eller misslyckade amning

Kategori: Om föräldrar & barn

Nu såg jag en sån där "hur har du mage att inte välja att amma???" tråd på FL (en plats som jag nu för tiden beger mig till ganska sällan) givetvis så drar hon en harang om att hon fick kämpa med amningen men kunde inte amma. Ibland så undrar jag om vissa kämpar med amningen för att det är viktigt eller om det är viktigt att alla andra ammar för att vissa har kämpat.

Hur mycket Anonym på FL har kämpat med sin amning, eller hur jobbigt det var för Lisa på hörnet att amma skiter ju jag i, om jag skulle skaffa fler barn så skulle jag inte amma för att jag trivs inte med det, jag har gjort det en gång i drygt fem månader, femhundra gånger om dagen. Jag är så färdigtestad som man kan bli. Det är något väldigt nötigt över att bli stött över att andra är så "bortskämda" att de inte ens vill försöka när man själv har haft det svårt, att du lyckas mobba någon annan till att försöka kommer liksom varken att göra från eller till för din jobbiga eller misslyckade amning.

Jag förstår och respekterar att vissa tycker att alla ska försöka, kämpa och jobba på det tills det fungerar, fine tyck så då, men på FL finns det till och med fanatiker som ger sig på enskilda personer och hackar på dem, kallar dem för egoister och ifrågasätter om de borde ha skaffat barn alls, det var en nöt som skällde på mig och skrev att jag gjorde bäst i att inte skaffa fler barn eftersom att jag inte gillar att amma. Amningen är helig, du ska inte bara göra det, du ska fan gilla det också. Bland många småbarns- och bebisföräldrar så är amningen liksom det ultimata beviset för att du är en bra förälder som älskar ditt barn tillräckligt mycket, bara föräldrar som bryr sig lite mindre om sina barn avstår från att amma. Väldigt fiffigt sätt att sätta sig över andra och klappa sig själv på axeln.

En hel del som som man får veta får man ont av

Kategori: Om föräldrar & barn

Det finns en artikel på wendela om en mamma som har sagt upp kontakten med sin son för att han är sverigedemokrat. Jag skulle inte kunna säga upp kontakten med mitt barn för att han tyckte annorlunda. Fast det finns massor med hemska saker som jag inte vill att Oskar ska bli, sverigedemokrat, homofob, moderat, kristdemokrat, rasist, fördomsfull eller religiös, att han ska bli rasist eller nazist behöver jag knappast oroa mig för, jag tror inte att han vill bli sveriges mest solbrända nazist.

Det finns nog egentligen ganska mycket han skulle kunna göra som inte skulle göra mig skitglad, om han skulle gifta sig med en plastig bimbo (i kyrkan, hemska tanke) som var obotligt korkad och skaffade en massa barn som de gav sveriges mest könsnormativa uppfostran, snacka om besvikelse! När man uppfostrar sina barn så hoppas man ju givetvis på att de ska ta till sig av de värderingar som man försöker lära ut, att de ska bli precis så bra människor somman vill att de ska bli, helst bättre än vad man själv är. Fast jag vet ju själv att jag har gjort en hel uppsjö med val som mina föräldrar kanske ibland har uppskattat lite mindre. Fast de mest grundläggande värderingarna sitter nog i, bortsett från de som är religiöst inspirerade.


"Gå och slå lite på Nisse du, han ser också uttråkad ut"

Kategori: Om föräldrar & barn

För ett tag sedan så pratade jag och en bekant om i fall att det var okej att personalen på förskolan och i skolan tillät barnen att leka våldslekar, alltså slagsmål, karate, brottning och liknande. Vi var ganska överens om att det inte var okej. Jag skulle bli förbannad om jag fick veta att min son fick lov att leka typ karateslagsmål i skolan, vad är syftet med det? vad ska de lära sig av det? Jag har till och med sagt till att jag inte vill att Oskar ska tillåtas att delta i såna lekar alls.

Det finns flera anledningar till att jag tycker att det är en helidiotisk idé att förskolan och skolan (och föräldrar för den delen) tillåter sina barn att leka lekar som går ut på att slåss, leka att man dödar eller skadar varandra.


1: Det är jävligt opedagogiskt. Vad ska man lära sig av det? Det fyller inget syfte alls.

2: Det är oftast killar som leker den typen av lekar, behöver vi fler våldsbenägna människor i vårt samhälle? Killar lär sig redan att de ska vara hårda, tuffa och omesiga, vill vi verkligen att skolan ska spä på den rollen?

3: Det slutar nästan alltid med att någon gör illa sig eller blir ledsen, det slår fan aldrig fel (eller så är det just det som det gör).

4: Det skapar en rörig, uppspelt och otrevlig stämning, det låter lagom lovande när man hör lekande barn skrika "jag ska döda dig!".

5: Det uppmuntrar knappast till civiliserad konfliktlösning, de barn som jag har träffat på som leker våldslekar är samma barn som klappar till kompisen när de blir osams.

6: Är våld bra? Vill vi att våra barn ska bli våldsamma och ta till våld när det inte blir som de vill? Vad är nästa sak? Leka våldtäktsmän? Seriemördare? Knarklangare?

7: Människor som är aggressiv, arga och frustrerade blir bara mer arga, frustrerade och aggressiva av att ge utlopp för sin frustration genom våld, våld föder våld. Ungefär som att försöka släcka en brasa med bensin.

Jag tycker att det är oansvarigt av personalen om de låter barnen leka våldslekar, snacka om att vara kass på sitt jobb. Man kan givetvis argumentera "ja, men jag lekte slagsmål när jag var liten, jag blev ju normal!" jo, men vill vi att våra barn ska bli som oss, eller vill vi att de ska få möjligheter och förutsättningar att bli bättre?

"varför snålar ni och köper fula åbäken till vagnar??!"

Kategori: Om föräldrar & barn

En mupp på FL kan inte för allt i världen förstå varför folk inte lägger en förmögenhet på barnvagnar "varför snålar ni och köper fula åbäken till vagnar??!". Jag har aldrig förstått mig på barnvagnssnobberiet, jag tycker att det är löjligt och visar på att man ser sitt barn och omständigheterna runt det som en chans till att klättra ett par steg på statusstegen. Jag skiter i vad folk köper för barnvagnar, jag förstår att det finns folk som kanske vill satsa på kvalitet, folk som fastnar för ett viss märke eller en viss design, folk som inte har lust att lägga 12 000 kronor på en barnvagn eller folk som helt enkelt måste köpa begagnat.

Jag tycker nästan att det är lite äckligt att vissa människor använder sina barn och deras tillbehör till att hävda sig själva
och samtidigt ser ned på andra föräldrar som har god självkänsla nog att hävda sig genom egna prestationer och framgångar istället för att tro att en flashig barnvagn gör dig till en bättre människa.

Lilla Nils eller Elsa blir inte lyckligare av att du betalar 12 000:- (exklusive hjul, givetvis) du gör det för att du vill ha en dyr vagn, en bebis skiter fullkomligt i vilket. Det är pinsamt hur föräldrar, vuxna människor, håller på och hetsar varandra och spelar på det dåliga samvetet för att tävla om vem som kan köpa dyrast och mest av det som barnet använder kortast tid under sitt liv, jag köper hellre en billig vagn eller en begagnad för 3000-4000:- och lägger de resterande tusenlapparna på att göra saker tillsammans när barnet blir lite äldre eller sparande till barnet. Eller behåller dem för mig själv (ja, jag sa det, jag köper hellre en billig vagn och lägger pengar på mig själv). Oskars barnvagn kostade 3900 ny, om jag minns rätt, och den fungerade prima, den blev varken ranglig eller dålig.

Man ska vara en bra förälder, pedagogisk, empatisk, vara närvarande, veta allehanda skräp och hålla reda på ständigt uppdaterade rekommendationer, sova för lite, ha oändligt tålamod och ork, mata avkommorna med hälsosam mat, ha städat, bada avkommorna, borsta deras tänder, inte låta dem se för mycket på tv och ha dåligt samvete för att man brister lite lagom på samtliga punkter. Palla att börja bli så skitnödig att man ska börja oroa sig för om Elsa, Destiny eller Ulf har trendigare barnvagnar, lakan eller napp också.

Engelsmän, fan vad dumma de är ibland

Kategori: Om föräldrar & barn

Engelsmännen häpnar tydligen av att de har sett bilder på Jamie Oliver när han håller sitt barn utan att supporta nacken ordentligt. Skrämmande. Hemskt. Förjävligt.

I England får man slå sina barn. Smisk, smäll på fingrarna, aga "i en kärleksfull relation" det är ok liksom. När det läggs fram förslag om att slopa barnagan, att göra det förbjudet så blir engelsmännen tjuriga, dem tycker att dem ska få välja själva om de ska få slå sina barn eller inte, det såg jag till och med i en dokumentär för något år sedan.

Tänk om de ägnade mer tid till att begrunda om det är rätt att ge sina barn stryk och mindre åt hur Jamie Oliver håller sin bebis.

Städa efter sin egen förlossning?

Kategori: Om föräldrar & barn

wendela/aftonbladet står det om en kvinna som fick städa efter sin egen förlossning, påminna personalen om medicineringen fick hon också göra "Jag hade blött väldigt mycket och ringde på barnmorskan för att få bytt. Då vände hon sig till min sambo och sa: "Du är väl inte känslig, va?" Sambon fick hjälpa till att byta de nedblodade lakanen och nättrosor och binda på Elin".

Det är fan vidrigt att läsa, hade jag blivit bemött på det sättet när jag fick barn så hade jag förmodligen psykat ihop totalt. Jag kanske är kinkig vad vet jag, men jag hade tyckt att det var extremt förnedrande att behöva ta hjälp av Rodde för att byta bindor och nedblodade underkläder, fy fan vad ledsen och utsatt jag hade känt mig.  Kvinnan i artikeln hade dessutom gjort kejsarsnitt och jag kan säga såhär, det är förjävla obekvämt att böja sig och anstränga sig med ett sånt sår på magen. Snacka om störd empati förmåga.

Det värsta är ju att patienten förväntas att hålla koll på sin egen medicinering, lata jävla kärringar (och eventuellt någon gubbjävel) när jag var inlagd så hände det en gång att jag fick ont som fan i magen när jag var nere i sjukhuskaffeterian och fikade med två kompisar för att jag glömde att komma tillbaka i tid tills jag skulle få smärtstillande för mitt operationssår, jag hade noll koll på allt. Alltså vore det helt orimligt att ge mig ansvaret för min egen medicinering, eller någon anna för den delen (jag behövde inte ansvara för min egen medicinering, så har jag förtydligat det).

Fan vad jag blir förbannad av att läsa det där! Personalen på Sundsvalls sjukhus borde fan skämmas och bli ordentligt uppläxade och framför allt se över sina rutiner.

Är det här normalt? brukar folk få städa efter sig själva, hålla koll på sin egen medicinering och ta hjälp av sin partner för att byta bindor och underkläder? Fan vad jag är glad att jag fick åka till huddinge sjukhus, jag har verkligen noll klagomål, dem är snälla, trevliga och hjälpsamma.

Yrkesarbetande hemmaföräldrar?

Kategori: Om föräldrar & barn

Jag har tänkt på det där med hemmavarande föräldrar och ekonomi, det låter ofta som att det måste vara allt eller inget. Om man inte vill att ens barn ska behöva vara på dagis 40-45 timmar i veckan och man har det för ekonomiskt tryckt för att kunna vara hemma lika länge som man vill, den ena föräldern (den som kommer att vara hemmaförälder) kan ju tillexempel skaffa sig ett halvtidsjobb med inte allt för lång restid till och från jobbet så att barnet bara behöver vara på dagis 4-5 timmar om dagen (20-25 timmar i veckan). Eller om den ena föräldern jobbar måndag till fredag på vanliga arbetstider så skulle det ju fungera att den hemmavarande föräldern tog sig ett varannan helg jobb (speciellt inom handels är det ganska bra eftersom att man har 100% ob stora delar av helgen, en söndag motsvarar två vardagar) då skulle barnen slippa barnomsorgen helt och barnen skulle få ensamtid med sin pappa, för det ät trots allt mammor som är hemma mest.

Har man en partner som jobbar kväll så går det också att lösa på ganska bra sätt, min sambo jobbar kväll och han behöver inte åka hemifrån försen klockan 14:00 vilket gör att (om vi hade velat ha Oskar hemma när han var mindre) jag hade kunnat jobba tex 7-13 det är sex timmarom dagen och sen komma hem och byta av varandra, det borde dryga ut kassan en del och barnen slipper barnomsorg. Dessutom så kan man då dela lika, hjälpas åt, barnen mycket tid med båda föräldrarna och får lika bra relation till båda.

Vill man inte jobba extra alls, har man inte viljan att försöka lösa sin egen situation så tar jag det som att viljan att slippa jobba är större än viljan att få ha barnen hemma i större utsträckning. Självklart så kan inte alla som vill bara gå och skaffa sig ett jobb med valfria arbetstider, men alla kan försöka.



Jag är en icke-lekare

Kategori: Om föräldrar & barn

Skriet från kärnfamiljen skrev för ett tag sen om att inte leka med sina barn. Jag kan säga helt ärligt att jag i princip aldrig leker med Oskar, jag tycker att det är dödligt tråkigt. Jag gjorde det lite när han var mindre för att han skulle "knäcka lekkoden" som min mamma brukar säga, det kanske låter jätteknäppt men jag har faktiskt stött på barn som inte lekte alls när jag jobbade på förskola.

Många verkar tro att lek är det enda riktiga sättet att umgås med sina barn, jag håller absolut inte med. jag och Oskar umgås massor helt utan att leka nästan alls. Vi städar tillsammans, ser ett avsnitt av simpsons tillsammans varje kväll innan han går och lägger sig, vi går och fikar, går på promenader och pratar, vi kollar på tv, han deltar och hjälper till att plocka saker i mataffären, hjälper till lite med matlagningen och vi har några stunder varje dag som vi småpratar lite. Jag tycker att det är skitbra att barn får vara delaktiga när man handlar (inte så mycket att bestämma, utan snarare att få stoppa saker i korgen och tex välja mellan apelsin eller äppeljuice, såna saker) och när man städar, Oskar brukar torka dörrhandtag, organisera skorna i hallen, torka av lister och så får han prova att dammsuga och torka golv, det han vill prova hjälper jag honom med.

Jag tycker att det är skitbra att göra barnen delaktiga i vardagssysslorna, dem lär sig och över för framtiden, lär sig att man ska hjälpas åt, ta ansvar och de får känna att dem är delaktiga och att dem är duktiga och har något att bidra med. Dessutom så umgås man samtidigt som man får en del av vardagstråket gjort, tidseffektivt och man slipper att ha dåligt samvete för att man inte hinner umgås med barnen.

Oskar leker med andra barn 6 av 7 dagar i veckan, han leker själv också, han behöver inte mig som lekkamrat. Det behovet är uppfyllt från annat håll. Givetvis kan det vara bra att ta sig tid att introducera nya lekar och lekar, men jag kommer aldrig att bli en sån där mamma som sätter mig på golvet i en timme och bygger legotorn.

Bvc ska inte aktivt dela ut dåligt samvete gratis

Kategori: Om föräldrar & barn

Magda skriver om att allt färre mammor helammar, hon tycker att bvc ska ta sitt ansvar istället för att mesa. Jag håller väl kanske inte riktigt med. Det kan vara både positivt och negativt att färre helammar, positivt om det är fler som känner att de vågar göra det som känns bäst, även om det strider mot normen, negativt är det i fall att det är en massa mammor som vill helamma men som får kassa råd och dåligt stöd när de får problem med amningen.

Jag tycker att bvc (barnavårdcentralen) ska hålla sig neutral, de kan leverera fakta och för och nackdelar men personliga åsikter och värderingar får bvc personalen faktiskt lämna hemma. Sen tycker jag att det är viktigt att sjukvården ser till att dess personal har färsk information och att det inte bara pumpas ut att amning botar cancer, gör att bebisar kan flyga och aldrig blir sjuka, det ska finnas belägg för informationen inte bara kvalificerade gissningar. Jag har en ganska slapp inställning till amning, jag skiter i om folk ammar eller inte, jag vill inte amma och det duger för mig. Men jag har väldigt svårt för hela "vill du inte ge ditt barn det bästa" (givetvis sagt i besk ton) och allt annat skuldbeläggande som mammor som inte fick till eller valde bort amningen får stå ut med.

Det bästa är väl att försöka ta reda på om mamman i fråga vill amma eller inte, vill hon det så ska de givetvis tala om att hon kan få all den hjälp och det stöd som de kan erbjuda och peppa på och så vidare, men är det en kvinna som har fått nog, inte vill försöka mer, eller ens förska alls så ska dem respektera det och inte försöka berätta om alla mirakulösa (och ibland rent påhittade) saker som amningen kan åstadkomma. Någonstan får man ju ändå respektera att en kvinna som har fått barn är en människa, en egen individ och inte bara ett gigantiskt mjölkpaket som barnet tvångsmässigt ska få parasita på.