Jag betraktade nog gympa mer som håltimme än lektionstid

Kategori: Genus & jämställdhet

I en facebookgrupp jag är med i diskuteras tjej- och killgympa, alltså när man i skolan delar in grupper efter kön på gymnastiken. Jag hatar gympa, ingen förvåning för den som känner mig, jag betraktade nog gympa mer som håltimme än lektionstid. Ibland en dag när jag låtsades vara sjuk. Gympapåsen blev oftast "kvarglömd" i hallen hemma. Anledningen till att jag hatar gympa? Att först tvingas delta i något som jag suger på och tycker är tråkigt som fan under hurtiga påhejanden från en överentusiastisk gympalärare, sen givetvis den obligatoriska nakentiden tillsammans med människor som jag har noll lust att vara naken tillsammans med. Om man inte vill vara ett äckel som inte duschar. Jag hatade skolgympa mer än ord kan beskriva, psykologisk tortyr och roten till en stor del av mitt skolhat.
 
För att återknyta till tjej- och killgympa, jag tycker att det är en väldigt dålig idé. Varje gång man delar in efter kön så finns det människor som kommer i kläm. Jag har förstått att en del tycker att det är bra med könsuppdelning eftersom att tjejerna dels kommer i skymundan och att killarna ofta tar för sig rent fysiskt och blir irriterade på tjejer som är rädda för att bli träffade av hårda bollar och buffliga killar som knuffar sig fram. Jag tänker, hur schysst är den uppdelningen mot de killar som är försiktigare, som inte vill spela fotboll och inte heller tycker att det är särskilt spännande att bli träffad av en boll i bakhuvudet? Hur kul är det för den tjejen som i vanliga fall umgås mest bara med killarna i den egna klassen och inte direkt har några tjejkompisar, eller vice versa?

Gympa borde egentligen delas upp på samma sätt som engelska och matematik, att man tar hänsyn till förmåga och behov. Individanpasasat is the shit. En gruppför de som ligger längre fram och en för de som inte ligger lika långt fram.
 
En annan sak som faktiskt vore schysst är möjlighet att duscha ifred, frivillig nakenhet. Jag skiter faktiskt i när folk kommer med dumma argument som "nakenhet är ju naturligt!" eller "jamen hur gör du på badhuset då?!" för hur naturligt nakenhet är idag kan man ju ifrågasätta, vi har kläder på oss precis överallt och hela tiden utanför våra hem utom just på badhuset. Jag kan tilloch med bjuda på att berätta om hur jag gör på badhuset om man måste duscha tillsammans med en massa nakna främlingar: jag låter bli att gå dit.
 

"men du får väl vifta lite med ögonfransarna då?"

Kategori: Genus & jämställdhet

För ett tag sedan satt jag i baksätet i en bil och två, vi kan kalla dem bekanta, satt i framsätet. Den ena pratade i telefon med ytterligare en bekant och så hör jag henne kläcka ur sig "men du får väl vifta lite med ögonfransarna då?" och syftade då till att personen i telefonen som skulle på arbetsintervjuer skulle vifta på ögonfransar och vara lite halvflörta till sig jobbet. Jag protesterade självklart högljutt där i mitt baksäte men det skrattades bara bort.
 
Dum, dum, dum idé är det att vara klippa med ögonfransar och vifta med vad det nu är man ska vifta med. Snacka om att göra ned sig själv och reducera sig själv till ett våp. En person med rätt kompetens och rätt skills behöver inte bjuda ut sig själv för att få ett jobb, och det vet arbetsgivaren också.
 
Det jag blir mest fundersam över är, förstår kvinnor som gör så varför de får fördelar av det? Vilka signaler de sänder  ut? I bästa fall kanske det är någon mupp med superhjälpe komplex som faller för det för att han får chansen att vara räddaren i nöden, i sämre fall är det en man med lite halvkass kvinnosyn som antingen tror att du är en svag liten kvinna som behöver hjälp eller så är han en gris som tänker på hur du skulle se ut framåtlutad över hans skrivbord, resten kan du nog fylla i själv. Smarta kvinnor behöver inte reducera sig själv till objekt för att få ett jobb.
 
Att stå och spela lite dum och fladdra med ögonfransarna säger inte direkt "hej, vi är jämlika du och jag och jag gör ett bra jobb" snarare "hej, vi är inte riktigt jämlika du och jag och jag ger riktigt bra blowjobs" du vill ha ett jobb men försöker sälja fantasin om något helt annat för att nå dit. Du kanske tror att det är smart, att du använder din kvinnliga list för att få vad du vill, men du riskerar att hamna i en situation där du blir sedd som lite lägre stående, blir mindre respekterad och där din chef alltid kommer veta att det var din urringning och flörtiga blickar som gav dig jobbet, inte din kompetens, intelligens, erfarenhet eller utbildning. 
 
Det är inte kvinnlig list som får dig att tycka att det är en bra idé att försöka få ett jobb på det sättet. Det är för att du har lärt dig att det är större sannolikhet att du lyckas sälja din utsida istället för din utsida, för att du vet att du ska vara flörtig och tillgängligt, inte vara smart och ha pondus, du försöker sälja det som du tror att de vill köpa. Du kanske tror att det gör dig till en vinnare men du är en missledd och lurad förlorare.
 

Då blir vi ett enda överdrivet enhetligt samhälle som bara består av en massa hen och det är ju inte spännande alls

Kategori: Genus & jämställdhet

Alltså är det bara jag eller finns det få saker som är så oporrigt som en riktigt macho man? Jag har läst en del diskussioner där folk oroas av feminiseringen av svenska män, den förlorade manligheten och förlusten av de "riktiga männen". Det är både kvinnor och män som blir förskräkta och upprörda över att män inte längre får vara män, de har blivit någon slags halvkärringar enligt könskonservativa bakåtsträvare. 
 
Jag känner liksom, ut ur grottan med er era jävlar! För helt ärligt, jag vill hellre ha en partner som kan sortera tvätt, byta dammsugarpåse och shoppa matchande soffkuddar än en som helt på egen hand kan klubba en björn, hugga ved med en egentillverkad yxa eller bära mig över ena axeln och beskydda mig från farliga djur och inkräktare från grannbyn. Nej, nu ska jag inte vara sådan, de gör faktiskt manliga saker som att använda vattenpass när de hjälper någon hjälplös kvinna i nöd att skruva upp en hylla och sånt också.
 
Ett hyfsat vanligt påstående är ju att attraktionen sinar och att spänningen dör om kvinnor och män inte är varandras motpoler. Utan könsroller, då blir vi ett enda överdrivet enhetligt samhälle som bara består av en massa hen och det är ju inte spännande alls, folk kommer sluta kopulera och nativitetstalet kommer att sjunka stadigt ända tills mänskligheten slutligen dör ut. Jag har lite svårt att förstå mig på motpols-teorin, mest för att jag själv inte vill ha en motpol, jag vill ha en partner och att förhållandet ska vara ett partnerskap. Jag vill inte vara någons kvinna, jag har inga prinsessfantasier och behöver varken bli räddad eller omhändertagen. Jag kan vara aningens ömklig och tycka jäkligt synd om mig själv vid sjukdom annars reder jag mig ganska bra på egen hand. Jag vill bli behandlad väl och respekterad som medmänniska och partner inte som kvinna.
 
Folk fortsatte ju faktiskt att föröka sig fast att kvinnor började använda byxor och män började använda elborrmaskin. Mänskligheten är mer motståndskraftig än vad man kanske kan tro vid första anblick.
 
Btw, jag hatar när folk säger saker som "han respekterar sin kvinna" eller "man måste ta hand om sin kvinna" det låter som att man pratar om en golden retriever, inte en människa. 

Femininitet i vår kultur och tid är konstruerat och kan köpas för pengar

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag läste precis en kommentar under en artikel, "män vill faktiskt ha feminina kvinnor" jag har läst den kommentaren så många gånger i oändliga variationer, även tvärt om varianten dvs att kvinnor faktiskt vill ha maskulina män. Det som jag tycker är så intressant med de kommentarerna är att det självklart inte är konstigt att tända på det motsatta könet om man är heterosexuell, det underliga är poängterandet av det maskulina och femenina.
 
Femeninitet kommer ofta plastförpackat i olika konsistenser och former, för det som det oftast återkommer till om man börjar fråga vad som menas är att feminina kvinnor klär sig feminint, sminkar sig, rakar sig, har en viss kroppsbyggnad, vissa frisyrer och så vidare. Sen hänvisas det till att män alltid har attraherats av kvinnor som är feminina trots att femininitet i vår kultur och tid är konstruerat och kan köpas för pengar. När jag har frågat kvinnor vad de menar med "att vara maskulin" så handlar det ofta om att han ska vara längre, större, skäggstub, mörkare röst och andra medfödda egenskaper. Sen finns det en och en annan tramspotta som även tycker att han ska agera beskyddare också, undersöka läskiga ljud och andra saker för att försvara sin kvinna och liknande bullshit.
 
Hur som helst, det som roar mig med manliga män som tänder på feminina kvinnor är just att de tänder på kvinnor som avviker så mycket som möjligt från stenålderskvinnan och sen använder precis samma kvinna att hänvisa till för att rättfärdiga sina preferenser och bortförklara dem som naturliga och högst mänskliga. Mänskligt är det givetvis eftersom att  ingen kan matas dag och dag ut med ett ideal och inte påverkas, men naturligt och medfött? Knappast. Kvinna kan man vara utan att vara feminin, precis som att man kan vara feminin utan att vara kvinna.
 
 

Vi är inte lika starka och det ska vi ha jävligt klart för oss

Kategori: Genus & jämställdhet

Varje gång skillnader mellan kvinnor och män diskuteras så kommer mäns överlägsna stålmannenlika styrka upp på tapetern. Ungefär som att hela civilisationen står och faller med mannens fysiska styrka, att hugga ved och brottas med björnar är livsviktiga kvaliteter. Jo kvinnor kan också utbilda sig, skaffa jobb som betalar hälften av räkningar och mat, vi har rösträtt och kan göra, ja egentligen allt som män kan. Fast vi är inte lika starka och det ska vi ha jävligt klart för oss. 
 
Jag har dock inte riktigt fått klart för mig vad jag ska göra av vetskapen om mäns överlägsna styrka. Betyder det att jag kan utbilda mig, skaffa samma jobb som dig och tjäna lika mycket pengar, men du kan fortfarande sopa golvet med mig ändå? Det är ungefär här man ska börja diskutera brandmän och hur jävla mycket bättre män är som brandmän. Extra häftigt är det när en man som är typ ekonom ska gnabba på om mäns överlägna muskelstyrka. Så stark att pennan flyger rätt genom rummet när det ska lyftas på grund av oförmågan att lyfta pennan försiktigt. 
 
Så att ingen missförstår nu, om låter det som att jag är hånfull mot den manliga stålmannenstyrkan, så är det precis min mening.

Om en tröja

Kategori: Genus & jämställdhet

Det här är alltså en bild på en tröja, en vanlig långärmad tröja från HM. Men det är inte vilken tröja som helst, det här är en extra speciell tröja, en tröja som bara är för pojkar.
 
 
Klädkedjorna gillar ju att hävda bestämt att "vi säljer minsann det som våra kunder efterfrågar!". Verkligen HM? Gör ni det? Jag har liksom svårt att se framför mig hur folk har vallfärdat till era butiker och frågat "jag letar efter en blåvitgrön randig tröja som det står ett stort BOY över bröstet.
 
Men det är ju klart, nu har de ju förhindrat katastrofen att någon skulle råka ta fel, tänk vad hemskt och tokigt det hade kunnat bli om en flicka hade haft en långärmad randig tröja i de där färgerna. Oj, oj, oj, vad tokigt det hade kunnat bli.

"Men vad ska tjejerna göra på rasten då?" säger han sedan

Kategori: Genus & jämställdhet

För några dagar sedan var jag på väg med Oskar till skolan, han pratar oavbrutet och repeterande och jag är är så morgontrött att jag mest påminner om något från the walking dead. Vi går förbi högstadieskolan som man passerar på vägen till skolan och Oskar börjar en lång monolog om hur tråkig deras skolgård är och hur tråkiga saker de stackars barnen får sysselsätta sig med, jag lyssna ointresserat med ett halvt öra. "De har en basketplan!" gapar ungen, "kul..." svarar jag.
 
"Men vad ska tjejerna göra på rasten då?" säger han sedan. Då vaknade jag till.
 
Jag börjar, mer klarvaket, att förklara för honom att tjejer också kan syssla med sporter och att många tjejer tycker att sport är kul "Malin spelar fotboll! Massor av fotboll och hon tycker att det är JÄTTEROLIGT!" försöker jag. Men det köper inte barnet "inga tjejer i skolan vill spela saker och alla fotbollskort är BARA killar, INGA tjejer" Jag fortsätter att dividera om tjejer, killar och sport.
 
Han köpte att tjejer får spela hur mycker basket, fotboll och vad de nu vill, att de ska få vara med, om de vill. Saken var att han gick inte med på att de tjejerna fanns bara. Han tyckte ju att bevisligen så finns det inga tjejer som vill vara med och spela, de vill bara leka häst (för hästar var ju ingen sport), inga massproducerade samlarbilder med tjejer på som ska lura av lågstadiebarn deras pengar och han hade ju aldrig sett tjejfotboll på TV. Jävla fotboll. 
 
Skitjobbigt, jag vill ju att han ska få se att han har fel men jag hatar, HATAR, sport. Det är lika tråkigt som att stirra på mossa som gror. Tråkigt och primitivt. 

"jo men det är klart att grabben ska ha pippilotter och en bögtröja, mamma ska ut i könskrig och du vill väl vara mammas lilla rosa soldat?".

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag satt precis och läste kommentarer på Lady Dahmers blogg och en menade på att genusmedvetna föräldrar använder sina barn för att göra ett statement. Jag känner att jag blir förbannat frustrerad och nästan förolämpad av alla som hävdar att barnen blir använda som försökskaniner, slagpåsar i kampen eller medel för att göra ett statement. Det handlar inte om att använda barnen, tvärt om så handlar det om att ge möjligheter, alternativ och större frihet, att inte anta att barn föds som en färdig produkt med egenskaper, åsikter och preferenser. 
 
Jag försöker vara genusmedveten och att bemöta mitt barn på ett könsneutralt sätt, ja, att behandla honom som den individen han är och att ge honom möjligheter och verktyg till att utvecklas till att bli den bästa människan han kan bli och framförallt att han ska bli en lycklig individ som vågar leva på sina egna villkor. 
 
För jag tror givetvis att det jag gör och lär ut är det bästa för honom. Det handlar inte om att stå klockan sju på morgonen och bah "jo men det är klart att grabben ska ha pippilotter och en bögtröja, mamma ska ut i könskrig och du vill väl vara mammas lilla rosa soldat?". Ja, jag frågar min son om han vill ha rosa, grön, blå eller röd tandborste och om han väljer en blixten mcqueen tröja och en tiara med rosa diamanter i affären så får han det, inte för att göra något statement eller för att flasha åsikter i någon kinkig konservativ jävels ansikte utan för att jag tycker att det är viktigt att bejaka det egna tänkandet, viljan, lekandet och lärandet.
 
Jag tror på att jag, genom att visa tolerans och förståelse för honom, lär honom att göra det samma emot andra människor. Det är viktigt för mig att jobba på att vara empatisk, öppensinnad, nyfikenhet och att visa förståelse för varandra och det är egenskaper som jag tycker är essentiella för att vara en bra människa som får ut det mesta av sitt liv. Jag tror inte att rasister, konservativa knäppgökar, sexsister, kvinnohatare eller fördomsfulla människor kan vara lyckliga på riktigt. Hat, egoism och oförståelse föder knappast lycka.
 
Jag fascineras lite av tron på att passiva val är någon form av icke val och att det på något sätt skulle innebära att man därför är immun mot kritik. Att klä sitt barn könskodat, ge könskodade leksaker och uppmuntra könsstereotypiska egenskaper är ju "slagepåse, statement och försökskanin" i precis samma utsträckning. För det är ett val även att inte välja, skillnaden är bara att du har lämnat över ansvaret på normer, toys r us och hm. Jag och andra genusmedvetna föräldrar har tagit aktiva beslut där det finns någon form av mål och strävan, det handlar inte om att barnen ska användas i någon kamp utan att befria dem från tvånget att passa in i en könsroll som kanske rent av passar jäkligt illa med deras egen personlighet.
 
Jag tycker att det är bra att min son får se att jag jobbar för det jag tycker är viktigt och att jag engagerar när jag tycker att något är viktigt, att jag säger ifrån när jag tycker att något är skevt och att jag bryr mig om andra människor och samhället jag lever och verkar i. Det är defenitivt egenskaper och intressen som jag hoppas på att kunna passa vidare. Jag vill att han ska känna att han kan påverka och medverka, att även den lilla människan spelar roll och att om man faktiskt hittar likasinnade så kan man uppnå något större. Jag tror på att egagemang och tron på den egna förmågan är viktig för människor.
 
Vi är inga korkskallar som ställer ut våra barn som protestplakat, vi är drivna och engagerade människor som vill att våra barn ska få växa upp i ett bättre samhälle än det vi växte upp i. 

jag blir varse om att jag inte ska tro att det är lungt att slappna av bara för att klockan är tre på eftermiddagen, jag befinner mig i tätort och det är ljust

Kategori: Genus & jämställdhet

Idag när jag stod vid busshållplatsen där jag bor så stannade det en gammal volvo i den satt en obehaglig medelåldersman som försökte locka in mig i hans bil. Så fort han rullade ned sin ruta så fick jag onda aningar och backade ett par steg för jag såg hur han liksom åt upp mig med blicken och jag upplevde inte hans allmänna uppsyn som normal. Fast att jag försökte vara avvisande och ganska otrevlig så pratade han och försökte få mig att sätta mig i hans bil, vilket mest fick mig att backa ännu mer. När jag tackade nej på ett otrevligt sätt gav han sig av.
 
Det är inte första gången en man har försökt att få in mig i en bil, det är faktiskt fjärde. En gång var jag kanske 11 år och gick med en kompis från skolan, han ville ha hjälp att läsa en karta, för det vet ju att att 11-åringar är bra på. En gång när jag var 17 blev jag efterkörd av en man som erbjöd mig 500 kronor för att åka i hans bil, ett erbjudande som var lätt att tacka nej till. Ytterligare en gång var när jag bodde i fittja och en man körde efter och ropade på mig och lockade och när jag inte kom utan sa att han fick säga vad han ville på avstånd så hoppade han ur och började gå efter mig och gapa istället.
 
Jag blir faktiskt förbannad. Jag tycker inte att det är okej, oavsett om avsikten är att ragga eller bara att ta kontakt. Det kanske är oskyldigt och harmlöst ur deras perspektiv, men jag känner obehag och jag känner mig hotad och utsatt. Jag blir förbannad över att en jävla mupp i en bil tycker att det är okej att bete sig på ett sätt som får mig att känna mig otrygg och att jag upplever situationen som hotfull. Jag blir förbannad för att de där jävlarna gör så att jag blir varse om att jag inte ska tro att det är lugnt att slappna av bara för att klockan är tre på eftermiddagen, jag befinner mig i tätort och det är ljust. 

Evigt och oföränderligt

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag tror att de allra flesta har stött på könsrollsivrare lite här och där i diskussioner på bloggar eller kommentarer under artiklar, ni vet de där som prompt envisas med att mödrar bör lä'ra sina döttrar att ansa kroppshåret eller att riktiga män är så viktiga på sina jobb att de inte kan vara föräldralediga alls. Ibland så ser jag tappra människor som ger sig på att försöka förändra deras inställningar. De förklarar, vrider och vänder, förklarar på nytt och ytterligare en gång, men könsrolls ivrarna ger sig inte för de är övertygade att världen har sett ut så här sedan dinosauriekvinnorna rakade svansen, dinosauriemännen rapade och fes på sofflocket och dinosauriebarnen hade prinsessperioder i rosa klänningar och tiaror. Evigt och oföränderligt.
 
Jag tror faktiskt att det som är evigt och oföränderligt är att många människor saknar förmågan att tänka efter själva och dra egna slutsatser, jag tror att förklaringarna och vädjandet till deras sunda förnuft är bortkastad tid. Människor som är lagda på det sättet kommer aldrig att ändra på sig, det ligger inte i deras natur att ifrågasätta den allmänna ordningen. De kommer att vara med på båten den dagen som det är norm att välja själv och att inte bli behandlad efter vilket kön man tillhör. Förmodligen kommer de då att försvara jämställdheten då med "att det alltid har varit så". 

Att lägga sig i eller att inte lägga sig i, det är frågan

Kategori: Genus & jämställdhet

Här om dagen hade jag en diskussion med en bekant, vi småtjafsar ofta om genus och barnuppfostran, hon håller med men föredrar att hålla det på en superlight-nivå. Hon menade på att man inte hade rätt att blanda sig i hur andra människor väljer att göra med sina barn, man kör på att enas om att man inte enas och sen är det punkt slut. Jag håller inte riktigt med, jag anser att om någon behandlar sitt barn på ett sätt som är kränkande så är det fel att inte lägga sig i, om någon står och tjoar "upp och hoppa Kalle, det är bara tjejer som gråter" så är det i syfte att kränka barnet i fråga, rätt sak är alltså att säga ifrån att det inte är okej.
 
Det roliga är att folk i tid och otid bjuder in sig själva till att kommentera på hur jag väljer att göra, det ska ifrågasättas, hånas och självklart så ska folk påpeka att det minsann finns viktigare saker man kan göra än [.....] (här kan man sätta in leksaker, kläder, bemötande, underhållning eller vad fan som helst eftersom att många lider av den totala oförmågan att se att många små saker blir en större helhet). Det är ju självklart bara normen som inte får ifrågasättas, för alla här rätten till att slippa tänka efter själva.
 
Att uppfostra sina barn till att vara könsnormativa genom kränkningar och elaka kommentarer är att missbruka sin makt som förälder ganska ordentligt. För att inte tala om att alla dumma kommentarer till pojkar om att "så gör bara tjejer" om allt från gråt och visa känslor till lek och kroppsspråk skapar en ganska kass och nedlåtande syn mot flickor och kvinnor. De är kärringar som gör alla de där sakerna som en man aldrig skulle sänka sig till att göra.
 
Jag har fått så mycket dumma kommentarer angående hur jag väljer att uppfostra mitt barn, upprepade gånger och jag är rätt säker på att den sista kommentaren ännu inte är sagd, att jag känner att jag har blivit inbjuden av kommentatorerna att lägga mig i. Efter alla bögteorier, hjärntvättskommentarer och hånflin så har jag bestämt mig för att den där gatan inte är enkelriktad.

Finns det någon människa som klarar av att leva upp till sina egna ideal till hundra procent?

Kategori: Genus & jämställdhet

För ett par dagar skrev jag om att större delarna av min familj är mindre glada i mitt genustänk. En annan sak som jag har tänkt på är att standarden ofta blir satt mycket högre om man förespråkar genustänk och jämställdhet. Jag har fått höra hur många gånger som helst att jag predikar en sak och lever en annan, jag studerar hemifrån, vilket tydligen är samma sak som att vara hemmafru och jag städar mer för att jag är hemma mycket mer. 
 
Det roliga är att en person som tror på att alla ska vara snälla och vänliga mot varandra kommer undan med att vara otrevlig och grinig ibland, en kristen som syndar blir förlåten av gud och så vidare men vissa ämnen och ideal är av någon anledning allt eller inget, det finns ingen felmarginal.
 
Jag har verkligen jobbat för att förändra det som var mindre bra, att jag ska utbilda mig för att kunna skaffa mig ett riktigt jobb och tjäna egna pengar (work in progress), att dela hemarbetet mer lika, att båda ska ta lika ansvar för Oskar och all annan skit som kanske inte alltid är på topp, men det hjälper inte. Tydligen ska utgångspunkten vara perfektion annars ska jag hålla käften. 
 
Finns det någon människa som klarar av att leva upp till sina egna ideal till hundra procent? Är inte det det som är grejen, att man sätter ribban högre än vart man befinner sig och strävar efter att bli bättre? 
 
 

Jag ser liksom framför mig hur ett gäng med stingsliga och bittra jävlar sitter och manshatar tillsammans i en mörk källare

Kategori: Genus & jämställdhet

Idag läste jag igenom en diskussion i en facebook grupp, en eller ett par stycken (män, ska jag tillägga) ansåg att det kunde vara okänsligt av en man att kalla sig för feminist, att det var kvinnor som skulle ha tolkningsföreträde på att definiera feminismen, vem som skulle få kalla sig feminist och att män gjorde bäst i att vara tysta och lyssna, grovt draget. Jag vet inte ens vart jag ska börja, jag tycker att hela resonemanget är djupt tragiskt.
 
Jag kan förstår faktiskt inte riktigt hur det ska gå att arbeta för jämställdhet och parallellt med det så ska vi särskilja kvinnor och män på det sättet, män borde vara lika välkomna att engagera sig som kvinnor. Jag förstår inte heller varför kvinnor skulle ha patent på feminismen och på hur man ska gå till väga för att bli mer jämställda. Jag ser liksom framför mig hur ett gäng med sorgliga, stingsliga och bittra jävlar sitter och manshatar tillsammans i en mörk källare någonstans.
 
För mig så är ömsesidig respekt och förståelse för varandras upplevelser och situationer ganska viktigt för att kunna gå frammåt. Jag tror på att inkludera, inte exkludera. 
 

Familjeliv.se live i vardagsrummet och vid middagsbordet

Kategori: Genus & jämställdhet

I min familj är det ganska populärt att ifrågasätta genuspedagogik och ett par-tre stycken framställer det gärna som att jag är en halvgalen fundamentalist som har hjärntvättat mitt barn att dockor, rosa och hello kitty is the shit. Familjeliv.se live i vardagsrummet och vid middagsbordet. Att jag skulle gå för hårt ut med något alls är nästan skrattretande, jag är ju så förbannat lat och gör det mesta ganska halvdant, jag är inte inte den som anstränger sig i onödan. Det som irriterar mig mest är att de ofta har missförståt totalt vad det handlar om och vad syftet är och att lyckas förklara det i en familj som består av kroniska avbrytare (mig inräknat) är en utmaning.
 
Det lustigaste av allt är att ordet påverkan tolkas lite väl fritt, den kristensenska principen är rätt enkel:
 
Titta en bil åh vilken häftig bil = ingen påverkan.
Vill du ha dockan eller bollen = påverkan
 
Att ens ge barnet alternativ i "fel" färg eller från "fel" avdelning är att pracka på, påverka och hjärntvätta. Argumentet "men om du hade släppt lös honom i leksaksaffären från början och låtit honom välja, då hade det varit fritt val" används ganska flitigt, saken är att det är ett ganska dåligt argument. Hur kan vuxna människor tro att barn ska klara av att värja sig från reklam, normer och bemötande när inte ens vuxna klarar av det? Anekdotisk bevisföring är också ganska populärt "jag vet enkille som lekte med dockor och han blev bög" eller "jag fick ju leka med leksaksvapen och mig är det inget fel på" kristensensk vetenskap, enda beviset som krävs är förmågan att kunna gapa högst. 
 
Det är inte heller jätteviktigt att ha något belägg för sina utspel, kunskaper är inte så nödvändiga, istället så är det den enskilda människans fördomar och förhastade slutsatser som ses som mest relevanta.
 

Jag är som en rabiat hen-hatare, fast jag är en en-hatare istället

Kategori: Genus & jämställdhet

Något som jag har börjat störa mig kopiöst mycket på är när folk skriver en istället för man, som i "när en försöker göra rätt". Jo jag förstår att det är för att en försöker könsneutralisera språket, mannen som norm, patriarkat och blabla, men det ser så förbannat jävla dumt ut och låter fel gör det också.
 
Jag är som en rabiat hen-hatare, fast jag är en en-hatare istället.
 
Skillnaden är att jag ser syftet med hen, vi behövde ett könsneutralt pronomen. Poängen med en däremot den missar jag helt. Dessutom låter det och ser förjävligt ut, men det tror jag att jag redan har skrivit.

Det var bara regnbågar och någon enhörning som sprang förbi ibland

Kategori: Genus & jämställdhet

För några dagar sedan så pratade jag och min syster Emma om hur det var innan man upptäckte hjärnblödningsframkallande saker som bloggar, familjeliv och andra diskussionsforum. Man var så lugn och harmonisk menade jag, det var bara regnbågar och någon enhörning som sprang förbi ibland, instämde Emma.
 
Det var på den gamla goda tiden innan man upptäkte att det är ganska vanligt att vuxna människor är kompletta idioter. Jag har alltid trott, på allvar, att alla vuxna är resonliga, någorlunda allmänbildade, rättvisa och vettiga.Alla som inte var det var psykiskt sjuka eller defekta på något sätt. Jag var övertygad. När jag var i tidiga 20-års åldern så hittade jag till familjeliv.se och då kom verkligheten som en jävla kalldusch, vuxna människor är ofta bara väldigt långa barn.
 
Det svämmade över av fullvuxna människor som var elaka, orättvisa, småaktiga, obildade och puckade och idiotiska på alla möjliga sätt. I flera år därefter så satt jag framför datorn och slet mitt hår, var högröd av ilska, bet på mina naglar så att det blödde och avreagerade mig på massor av osansade och mindre begåvade sätt. Eftersom att jag är lite av en självplågare så blev jag givetvis också mästerligt skicklig på att söka upp de värsta idiotdiskussionerna a la "min kompis sätter på sin son rosa vantar, ringa soc??? hjälp!!11" det blev som knark för mig som är lättretlig som fan.
 
Idag tar jag det väl inte på blodigt allvar längre, efter ett tag så kom jag liksom till insikt med att de värsta dumjävlarna inte har så mycket inflytande egentligen. -*-NiLsFrU-*- på familjeliv som tror att hennes son kommer att bli homo av att leka med my little ponys, kommer aldrig att uträtta några stordåd, ingen kommer att se henne som någon stor tänkare eller inspiratör, hon är dömd till att vara den lokala lekparkens knäppgök. Utvecklingen kommer att fortsätta att gå frammåt, men det kommer -*-NiLsFrU-*- aldrig att göra. Hon kommer frustrerat att stampa i marken som ett ilsket småbarn när dagis genuspedagogar hennes barn, kvinnor betalar sin egen halva av notan och folk börjar skriva hen i dagsidningarna. Kanske skriver hon ett gnälligt inlägg på familjeliv om hur det går för långt, sen avfärdas hon som ett nättroll och inte en jävel bryr sig.
 

"Fan va ful du är!"

Kategori: Genus & jämställdhet

Elin Astrid skriver om en wendelaartikel som handlar om att män föredrar kvinnor som sminkar sig. Ja, det var ju intressant. Problemet är att många kvinnor faktiskt tycker att det är intressant, och fogar sig efter det. Väldigt många mäter sitt värde och baserar sin självkänsla på hur åtråvärda de är. En hel drös med idioter till män förväntar sig också att det ska vara så. Det är därför kommentarer som "dig vill ingen doppa kuken i" eller "fan va du är ful, ingen vill ha dig" börjar dyka upp i diskussioner på internet när argumenten tryter, de tror att de slår där det tar hårdast, att kvinnan i fråga inte skulle vara åtråvärd och knullbar nog. 
 
Det är ungefär som de där trevliga reportagen i tjejtidningarna "så här gör du honom galen i sängen" eller "killpanelen berättar - det här vill vi ha i en tjej" inte fan är killtidningarna fyllda med liknande skittips fast om tjejer. 
 
Varför ser man så sällan artiklar som "tre av fyra kvinnor föredrar att män vaxar bringan" eller "två av tre kvinnor föredrar att män ansar ögonbrynen"? Förmodligen för att de skiter fullkomligt i vad vi tycker, och om det skulle komma upp en sådan artikel så skulle hela kommentarsfältet överfyllas av kvinnor-är-svin kommentarer från män som tycker att det värsta som finns är kvinnor som tycker att de borde ändra på sig. 

Jag hör hur mina egna hjärtslag överrösta alla läskiga gubbar som gömmer sig i varannan buske

Kategori: Genus & jämställdhet

Lady Dahmer skriver om att vi lär oss att män är som djur och styrs av sina lustar, hon skriver också att hon kan känna sig otrygg tillsammans med män eller om hon ska ta sig hem ensam. Jag känner igen det där med att känna sig hotad eller utsatt när man ska ta sig hem ensam, eller ännu värre, när jag måste tvätta i min tvättstuga som ligger i källaren där inte en själ hör om man skriker. 
 
Det är helt sjukligt att känna sig utsatt i en jävla tvättstuga. Jag har tänkt mycket på det där jag jag har stått där nere i källartvättstugan och lyssnat efter ljud från potentiella våldtäktsmän som stryker omkring i just min källare. Vad är egentligen jävligast? Att jag står i min källare och hoppas på att någon hör mig om jag skriker, att jag går runt parken och stryker mig längs husväggarna och hör hur mina egna hjärtslag överröstar alla läskiga gubbar som gömmer sig i varannan buske, eller är det värst att jag och massor av andra kvinnor har skrämts till att tro att vi ständigt vandrar omkring som byten åt rovdjuren som vi kallar för män?
 
Precis som Lady Dahmer skriver så är det ju otänkbart för de allra flesta männen att våldta eller antasta en annan människa. Rörelsefriheten och rädslorna kommer inte från läskiga våldtäktsgubbar som prasslar i parkbuskar eller stryker omkring och söker offer i tvättstugor, det kommer från alla jävla förståsigpåare som kommer med fiffiga tips om hur man "undviker våldtäkt i sommar" eller de som har försökt att banka in att kvinnor inte ska förtära större mängder med alkohol eller klä sig för mycket som ett luder för att inte fresta buskgubbar, snuskiga tvättstugetafsare eller snälla Nisse på hörnet. 
 
Det är ju intressant att kvinnor ska anpassa sin alkoholkonsumtion, vägar att gå hem, klädsel och sitt sexliv efter hur några få sjuka jävlar tänker och agerar. Det underligaste är att män blir överfallna och misshandlade mycket oftare än vad kvinnor blir överfallna eller våldtagna men vi talar aldrig om hur män ska slippa bli misshandlade, hur de ska klä sig, vad de ska dricka och hur mycket eller vilken väg de ska gå hem. Det hänger säkert ihop med att folk är så skickliga på att se våldtäkt som något som är värre än döden. Det är det värsta av alla hemska och vidriga saker som kan hända.
 
Jag och min syster pratade om det för ett tag sedan, och om man ska vara lite lagom pest eller kolera så var vi överens om att vi hellre blev våldtagna än att bli utsatta för det som vår lillebror blev utsatt för. Man kan gapa om att "ta ifrån en människa det finaste hon har" och fittans helighet, men för mig är pannbenet heligare. 
 
Det är löjligt att komma med pekpinnar och råd och skrämseltaktiker för att rädda kvinnor från våldtäkt istället för att angripa problemet i rätt ände och fånga upp de individerna som har våldsamma och destruktiva tendenser i tid istället för att låta dem löpa fria och sen lägga över ansvaret på deras potentiella offer.
 
 
 
 

Det behöver inte mynna ut i maniskt klädbytande och utseendefixering

Kategori: Genus & jämställdhet

Många är väldigt dissiga mot barbie och menar att dockan skulle vara en källa till utseendefixering och ätstörningar och gudvetvad. Jag måste erkänna att jag är väldigt svag för barbiedockor. Det var min absoluta favoritleksak när jag var liten, jag hade över 30 dockor och diverse tillbehör.
 
Visst lämnar dockan lite att önska på utseende fronten, men jag tycker att barbie kan vara en bra leksak. Barbie har en egen bil, hus, kompisar och hon kan ha diverse jobb och hobbies. Det behöver inte mynna ut i maniskt klädbytande och utseendefixering.
 
Barbie har inte bara varit en superstylad dockan med en massa kläder och hårborstar och plastskor, tvärt om så har hon varit mycket mer än bara en rosa fluffig prinsessa. Hon har varit allt från astronaut, polis, dataingenjör och pilot till lärare och veterinär och är man lite om och till sig som förälder så kan man faktiskt visa sina barn att barbielek inte måste vara ett maniskt klä av och klä på.
 
Barbie föreställde en arbetande kvinna redan på 60-talet och en astronaut barbie släpptes 1965. Jag tycker att barbie får oförtjänt mycket skit och kritik med tanke på hur mycket det finns att göra på den blå sidan av leksaksaffärerna.
 
Barbie har aldrig gift sig, skaffat familj och tagit ut hela föräldraledigheten eller plockan någon mans skitiga strumpor från golvet i hopp om att bli en god hustru. Ken är en fånleende birollsfilur, barbie är en solklar huvudroll. Jag tycker att barbie är en bra leksak med massor av möjligheter till rolig och pedagogisk lek där det finns rum för fantasi och att testa på olika roller.

"vadå, jag vill ju känna mig som en superhjälte bara för en dag"

Kategori: Genus & jämställdhet

När bröllop  kommer på tal så är det nästan alltid någon som kommer med den väldigt sömniga kommentaren "alla flickor har drömt om sitt bröllop sedan de var små, att få vara prinsessa för en dag". Gör vuxna kvinnor det? Drömmer om att få vara prinsessor för en dag? För då finns det ju verkligen ingen "prinsessperiod" då handlar det om en pandemisk psykos som leder till en livslång och kronisk önskan att vara ett sagoväsen. 
 
Jag undrar vad folk skulle säga om en kille ville ha en dräkt med låtsasmuskler på sig på sitt bröllop "vadå, jag vill ju känna mig som en superhjälte bara för en dag, jag har drömt om det sedan jag var liten". Det skulle förmodligen inte tas emot allt för väl. Jag undrar om det är för att kvinnor på något sätt blir jämställda med barn? Prata med bebisröst, vilja klä ut sig till prinsessa och be om hjälp med saker man egentligen kan, infantilt våpbeteende som faktiskt är ganska accepterat hos kvinnor.