Arbetar hårt på att slippa arbeta

Kategori: Genus & jämställdhet

När kvinno- och manslöner diskuteras så kommer ofta argument som "jamen snickare, rörmockare och målare jobbar med hårda fysiska jobb som är mycket svårare än att typ passa barn".
 
Seriöst, är det någon som någonsin har sett en hantverkare jobba särskilt hårt? Det som de jobbar hårt med är långfrukost som följs av en långlunch och sedan går de hem någon timme (eller två-tre) tidigare än vad de borde. Jag känner inte någon och har aldrig hört talas om någon som har haft med hantverkare att göra som inte har drivits till ett mildare vansinne. När det var såna där fixargubbar i mina föräldrars hyreshus så hade de rast ungefär 70 procent av dagen, de hängde i trapphuset och spelade spel på sina iphones och satt och slashasade sig. Arbetsmoralen är inte direkt på topp i den yrkesgruppen.
 
Men det är klart, de kan få sittsår i arslet av alla långfrukostar och långlunchar och lilla tummen blir ju utsliten av det frenetiska mobiltelefonspelandet.Hårt och fysiskt. Stackars.

En del saker är direkta dödssynder för din trovärdighet

Kategori: Genus & jämställdhet

Något som jag tycker är lite roligt när man diskuterar genus och jämställdhet är att det inte räcker att göra tillräckligt, insatserna ska värderas, rangordnas och utvärderas och sen ska andra medvetna och insatta värdera din insats och person utifrån det. Givetvis så finns det en del saker som är direkta dödssynder för din trovärdighet, som till exempel att inte ha delat föräldraledigheten på ett önskvärt sätt eller att gilla att baka typ cupcakes eller whatever med frosting som folk pysslar med nu för tiden.

Det räcker liksom inte med att träffa tonerna så gott man kan, det ska jävlar mätas med linjal. Jag tycker att det är skittråkigt att istället för att man kan utbyta idéer och diskutera och lära av varandra så blir det kukmäteri och pankaka av hela skiten. Givetvis så är det fördelaktigt för en del att många av kraven för att vara korrekt och för att passa in är ganska svåra att leva upp till. Finns det en topp på pyramiden och man råkar hålla till där där så är det självklart jäkligt gött när man kan kasta skit på de som håller till på lägre nivåer.

Hur sexistisk är din TV?

Kategori: Genus & jämställdhet

För ett tag sedan diskuterades sitcoms i facebookgruppen "varför apor aldrig bär rosa klänning", vilka som var värst/bäst ur genyssynpunkt och om det var okej att skratta åt det som kanske är sterotypt och sexistiskt.

Det där med vad som är okej att skratta åt har ju diskuterats i gruppen ibland och tydligen så tycker en och en annan att humor är väldigt allvarligt "skämt bidrar till att bevara normer!" typ. Jävligt jobbigt att leva så tänker jag, skämt, ironi och satir är ett sätt för mig att plocka allvaret ur det allvarliga, ibland är det är utmärkt sätt att visa på det konstiga och korkade i ett argument. Jag tycker att sitcoms ofta ironiserar över sterotyper och driver med dem snarare än att de uppmanar till att folk ska efterleva dem.

Om man blir tveksam på verklighet och fiktion så kan man alltid dra ett skämt och av det uteblivna publikgarvet dra slutsatsen att man befinner sig i verkligheten.


Det diskuterades att Penny i Big Bang Theory alltid hade så lite kläder på sig i förhållande till övriga karaktärer. Med tanke på att det ska föreställa att de bor i Kalifornien i Pasadena så borde inte frågan handla om varför Penny är så lättklädd utan varför de andra är så jäkla påpälsade hela tiden. Jag tror att problemet är att en del börjar tolka verkligheten efter hur man har fått en bild av att den ser ut.

Det är som reklam med lättklädda kvinnor, om en lättklädd kvinna tillsammans med fem lättklädda män syns i ett reklamuppslag så är det gruppvåldtäktstendenser. Om fem lättklädda kvinnor syns tillsammans med en lättklädd man i ett reklamuppslag så tolkas det som att han har ett harem av vackra kvinnor som ska pleasa honom på alla tänkbara och otänkbara sätt. Ibland behöver man se över styrkan på genusglasögonen.

Om man inte är helt dum i huvudet så brukar man kunna skilja på dikt och verklighet och på skämt och allvar. Sen finns det självklart riktiga lågvattenmärken som till exempel "jims värld" men sen kan man ju fråga sig om det är så jäkla underligt att människor tilltalas av en TV-serie som handlar om en gigantisk manbaby när massor av kvinnor här i världen lever tillsammans med en alldeles egen manbaby?

Det värsta de där mansgrisarna kan tänka sig är ju att själva bli ratade sexuellt

Kategori: Genus & jämställdhet

Vid det här laget så har väl de allra flesta läst om kvinnan från melodifestivalspubliken som blev uthängd och hånad på facebook för sitt armhålehår. Jag kan inte hjälpa att undra över alla dessa djupt störda människor och mobbingmentaliteten som är på så jävla låg nivå att till och med glocalnet skulle skämmas. Hur blir man så elak och vidrig som människa? Jag kan känna rent spontant att en hel del av dem förtjänar en fet smäll någon form av medicinering för att komma tillrätta med deras grava empatistörningar.

 En anna sak som jag tycker är ganska intressant det är den väldigt frekventa kommentaren "du får inte knulla för att du inte rakar dig" i oändliga variationer, allra oftast från män. Vad är det som får dem att tro att alla kvinnors innersta strävan är att bli knullade? Det roliga är att man kan ju fråga sig hur många tjejer och kvinnor som är sugna på att hoppa i säng med ett sexistiskt och äckligt svin som tror att kvinnors existens mest går ut på att suga kuk och anpassa sig själva och sina kroppar för att vara knullbara nog. De tjejerna som de där killarna får göra the nasty med är förmodligen de tjejerna som de faktiskt tar illa vid sig och mår dåligt av skiten och anpassar sig, samma tjejer som sitter och håller med om att det är äckligt med andra ord.

Det roligaste med "Du får inte knulla" är ju att personerna som använder förolämpningen utgår ifrån sig själva, det värsta de där mansgrisarna kan tänka sig är ju att själva bli ratade sexuellt. 

Sjukaste kommentaren jag har sett i en diskussion om kroppshår var något i stil med att "mödrar borde lära sina döttrar att man ska raka sig". Om jag får en dotter någon gång så ska jag lära henne att män som försöker bestämma över kvinnors kroppar är ungefär lika mycket värda som hundbajset som fastnade under min sko i går på vägen hem ifrån bussen, det är liksom bara att trycka till och skrapa skiten mot asfalten för det är ändå inget att ha. För säkerhets skull så ska jag sätta henne på någon kampsport också, en riktigt elak jävla sådan där allt är tillåtet, bara för säkerhets skull. Jag menar om man kan avhumanisera en individ till den graden bara för att man inte gillar personens utseende så är det knappast en person som man vill ha bakom sig i en mörk park.

Konsten att vara inkonsekvent

Kategori: Genus & jämställdhet

Varje vecka läser jag en hel hög bloggar, diskussioner, krönikor och annat diverse om (och ibland ganska anti) feminism och jämställdhet och jag skulle någ vilja påstå att det hör till mina främsta intressen. Något som jag har tänkt på ett tag är hur klimatet i diskussionerna ofta är ganska hårda, för alla ska fan hålla med och leva upp till och inte vara såna där hycklare.

Jag kan ärligt säga att jag garvar åt ett och ett annat sexistisk skämt ibland, jag fullkommligt frossar i könsnormativa tv-serier och jag använder ibland ord eller citat lite skämtsamt fast att det inte alltid går stick i stäv med resten av vad jag tycker. Jag pallar liksom inte att vara en supermilitant jämställdhetskrigare på heltid, dessutom så orkar jag definitivt inte hålla med hela tiden. Jag håller inte med hela tiden och jag är inte intresserad av att läsa krönikor och böcker skrivna i ämnet och sedan leva efter det som att det fanns en bibel eller 20 skrivna i ämnet. Det händer faktiskt till och med att jag tycker att det är rena rama navelskåderier "igår hade jag sex i missionären, var det för att jag är kvinna och ville känna mig underlägsen?" typ. Framförallt så tycker jag att det viktigaste är att tänka själv och reflektera inför sin egen verklighet och inte bara memorera tankar och åsikter som andra människor har satt på papper.

Det jag tycker är så viktigt med jämställdhet är att det är en frihet att kunna få vara den man är oavsett kön utan att bli dömd eller sedd som underlig för att man kliver utanför könsnormen. Därför känner jag också att det knappast behövs en ny grupp med människor som ska tala om för mig vad jag får skratta åt, vad som är okej att se på och vilka ord som borde ingå i mitt vokabulär.

"Jag är stolt över att vara kvinna!"

Kategori: Genus & jämställdhet

Vad är egentligen grejen med att vara stolt över sin könstillhörighet? "borde lära våra barn att vara stolta över sina kön!" och "Jag är stolt över att vara kvinna!" är ju vanliga hurtighetsutrop bland genuskritiker, men vad betyder det och vad innebär det?

Är det när man går naken förbi en spegel och så sköljer det en känsla av stolthet över en när man betraktar sitt eget könsorgan?

Är det en stolthet över att kunna producera könsceller?

Är det att verkligen leva sig in i sin könsroll och sen vara stolt över att man är en människa som besitter typ noll kritiskt tänkande.

Stolthet för den medfödda och högst biologiska cupcake bagar genen?

Hur kan man vara stolt över något som inte är en prestation och som man har noll möjlighet att påverka? Det är som att vara stolt över att man kan andas eller för att man föddes med fötter.

Barn är inte lika sabbade och fucked up som vuxna är, de anpassar sig lätt och är öppna för nya saker

Kategori: Genus & jämställdhet

På senaste tiden har jag läst en del reaktioner på ordet "hen". Ett ord som tydligen är väldigt upprörande som gör barn både förvirrade och osäkra på sin könstillhörighet. Vissa har svårt att förstå att vi inte lever i usa och att ordet faktiskt inte betyder "höna" i det svenska språket, jag kan dock förstå att det kan vara lätt att röra till det med språken om man är lite mindre begåvad eftersom att amerikanska sitcoms typ dominerar det svenska TV utbudet. Vissa är inte normalbegåvade, så är det bara.

Jag är dock lite fundersam över varför de aldrig har reflekterat över att ord som "fack" och "fart" är mer okej, fart och fuck (fack) betyder ju trots allt fis(a) och knulla?

Så fort det är något som har med kön eller könstillhörighet att göra så ska det vara totalt uppror. Jag pallar inte ens rabbla upp meningen med ordet "hen" för det känns som att det redan har blivit gjort femhundra gånger av minst lika många människor och har man inte fattat grejen vid det är laget så är det dags att avfärda den gruppen med personer som förståndshandikappade. Jag tror inte att några barn kommer att bli förvirrade eller bli tveksamma på någon könstillhörighet, däremot så finns det säkert en och en annan konservativ vuxen som kommer att bita lite mer på naglarna än normalt. Barn är inte lika sabbade och fucked up som vuxna är, de anpassar sig lätt och är öppna för nya saker.

Något som faktiskt börjar göra mig jävligt sömnig är den gamla "de vill tvinga alla att klä sig i bruna overaller och leva i ett könlöst samhälle!?" jag börjar känna att de som drar det argumentet kan ta sin påhittade bruna overall och köra upp den på tvären. När argumenten brister så hittar man på en massa trams för att göra ned sina meningsmotståndare.

Nej, "hen" kanske inte är det mest nödvändiga tillskottet i svenska språket, men vart var alla språkpoliserna när skitord som "plånboksbröllop", "fröbomba" och "hemester" var uppe på tapetern?

Om man har ett budskap som man gärna vill föra fram så borde det rimligtvis vara av intresse att de flesta faktiskt kan förstå innebörden

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag tycker att det är intressant det där med manshat. Jag förstår vad som menas med det, att det inte är menat att tolkas ordagrant och att det handlar om strukturer och könsroller, men hur smart är det egentligen att använda sig av ett uttryck som blir missförstått och feltolkat av alla icke invigda?

Om man har ett budskap som man gärna vill föra fram så borde det rimligtvis vara av intresse att de flesta faktiskt kan förstå innebörden utan att behöva läsa in sig på så mycket teorier, åsikter och insikter att en genomsnittlig människa skulle bli skelögd av mindre. Det är som när religiösa menar på att deras heliga skrifter blir feltolkade för det är metaforer, liknelser och meningen att man ska läsa mellan rader och jag känner bara, jo men se hur jävla bra det har gått med det genom ett par decennier. Människor är bokstavstolkare och ofta bokstavstroende. Inte för att vara sådan, men många är helt enkelt inte tillräckligt smarta eller pålästa för att läsa mellan rader eller att läsa något svart på vitt sedan se två, tre steg bortom det som faktiskt står skrivet.

Givetvis kan man försöka förklara, men då snackar vi om att du ska förklara något för en person som för det första tycker att du är en rabiat knäppgök och för det andra redan har bestämt sig för att du har fel, oavsett vad du säger. Snacka om att cykla i motvind. Den där förklaringen kommer att vara lika givande som om du skulle försöka förklara för en 4-åring vad stagflation innebär.

Att förstå varför någon hatar är inte svårt, det är ganska mänskligt och de flesta har nog hatat något eller någon någon gång, i alla fall i en stund. Det går att empatisera med men det är faktiskt inte konstruktivt att hata, och jag tycker faktiskt inte att det är helt okej att kalla sig själv för manshatare, oavsett tänket bakom.

Är det okej att Nisse 32 år kallar sig för invandrarhatare för att en kines stal hans cykel, en turk slog honom på käften och han var ihop med en nigeriansk kvinna som brukade slå honom? Skulle det vara okej om ett riksdagsparti skulle börja kalla sig för invandrarhatare och när de sedan blev kallade för rasister och folk blev förbannade så skulle de förklara "Jo men alltså, nu menar vi ju inte ALLA invandrare, men en del svenskar har ju blivit systematisk kränkta av invandrare och vi måste ju kunna diskutera den enskilda invandrarens roll i upprätthållandet av de här strukturerna" handen på hjärtat, kan du säga att det där låter särskilt vettigt?

Den som står främst i ledet kommer inte att backa för att den som står bakom är lite feg och mesig

Kategori: Genus & jämställdhet

Nina Ruthström kommenterade på mitt senaste inlägg och frågade bland annat:

"Mannen är normen. Kvinnan är det andra krönet. Det normala är mannen. Så fort en kvinna är inblandad måste det markeras antingen med "tjej" eller "dam" framför i språket, med långa ögonfransar eller i lönekuvertet. Visst håller du väl med om detta? Eller gör du kanske inte det? Hur tänker du i så fall. Men OM du håller med om detta då fattar jag inte varför du inte vill kalla dig feminist? Feminist innebär ju att man ser att det finns en skillnad i status mellan kvinnor och män och att man vill korrigera detta"

Jag håller med om det som Nina skriver, men jag känner mig inte hemma i att kalla mig feminist. Jag lever med min egen -ism och det har alltid fungerat för mig.
Det är bekvämt för jag har inga ramar att förhålla mig till och jag är, i ärlighetens namn, jävligt trött på gruppmentaliteten som en del i det facket sitter och trycker på, om man tycker utanför ramen av vad som är okej inom vad de definierar som feminism så sätter det igång "men du är ingen riktig feminist om du tycker/gör/säger ditt eller datt" och då kan jag känna lite, screw you för fan. Det är inte frihet att bara forma nya normer och tracka på dem som faller utanför den nya normen, vad är då i så fall syftet?

Jag tycker att meningen med att kalla sig feminist har överskattats så fantastiskt. Vad vi väljer att kalla oss för är helt irrelevant så länge vi strävar efter ungefär samma mål. Det viktiga måste vara strävan efter något bättre och det vi faktiskt åstadkommer inte vad vi kallar oss under tiden.

Nina skrev ett nytt inlägg idag om kvinno- och mansrollen och där tror jag faktiskt inte att vi är riktigt ense. Nina tar upp grynet och menar på att det borde handla om att inte ge skit istället för att inte ta skit. Jag tror stenhårt på att inte ta skit och stå upp för sig själv. Det är något som verkligen borde anammas från mansrollen, lite lagom mycket övertro på sig själv och att våga peka med hela armen. Tanken är fin, men den som inte vågar be om något får oftast inget alls.

Sen ska jag inte vara skenhelig, skulle jag jobba på en arbetsplats med snälla, fega och tillbakadragna personer så skulle jag förmodligen ta för mig så att det stod härligt till. Jag tror på mig själv, jag vet att jag kan och jag att jag är bra, och ja, jag har nog lite lagom övertro på min egen förmåga. Det har tagit mig en väldig massa år för att inse mitt eget värde och jag har fått lägga om mitt eget tankesätt väldigt mycket för att komma dit, så det finns inte en chans att jag censurerar mig själv eller backar ett par steg.

Därför är det skitviktigt att tjejer lär sig att ta plats, ta för sig och satsa för den som står främst i ledet kommer inte att backa för att den som står bakom är lite feg och mesig och inte vågar armbåga sig fram. Skulle du?

Att påstå att kvinnorollen är felfri och att mansrollen är roten till allt ont är att bara se halva problemet

Kategori: Genus & jämställdhet

Nina Ruthström skrev för ett tag sedan om olika sätt att se på könsroller och vad de leder till.

Så länge en del ser kvinnan som en överlägsen livsform som ska skyddas, bevaras och hyllas och gapar högt om det så landar vi på plus minus noll. Varken den enskilda kvinnan eller kvinnorollen är på något sätt fulländad. Det finns gott om skit att ta rätt på som en del helt enkelt väljer att sopa under mattan istället.

Att påstå att kvinnorollen är felfri och att mansrollen är roten till allt ont är att bara se halva problemet. Kvinnorollen hjälper till att bevara normer och förutfattade meningar om hur både män och kvinnor borde vara. Mammarollen är en del av kvinnorollen och kvinnor som är mammor döms ganska hårt av andra kvinnor, man ska hämta från dagis tillräckligt tidigt, amma lagom länge, vara hemma lagom länge, jobba lagom lite, vara lagom snygg ett par veckor efter att man har fött barn. Kvinnor håller koll på varandra och dömer varandra. Kvinnor utseendehetsar varandra, det är minst lika många kvinnor som män som äcklas och fäller kommentarer om andra kvinnor som inte har rakat benen till tillfredsställelse. Jag kan fortsätta länge. Kvinnorollen är precis lika problematisk för kvinnor som mansrollen är för män, det är en norm som säger till oss vad vi ska kunna, veta, hur vi ska vara och vad vi inte ska vara. Att andra människor kan mäta din duglighet efter hur väl du passar in i mallen är ett problem för alla.

Jag kallar mig inte feminist, har aldrig gjort och kommer aldrig någonsin att göra så. Anledningen till det är att jag har stött på alldeles för mycket dubbelstandard, idioti och vilja till att diskriminera åt andra hållet att jag känner att det inte är något som jag vill sätta mitt namn på och förknippas med. Det finns massor av fantastiska män och kvinnor som strävar efter jämställdhet och frihet för individen att vara just som han eller hon trivs med att vara. Jag tror på jämlikhet och jämställdhet för alla och för att vi ska kunna uppnå det så måste alla dra sitt strå till stacken. Man kan diskutera sparka upp/sparka ned i all oändlighet men vi kommer fortfarande ingen vart på att hävda att det är en vinst när en kvinna beter sig svinigt bara för att det i vanliga fall bara är män som gör ditt eller datt. Bara att man gör skillnad på värderingarna i handlandet eller uttalandet på grund av kön visar på att man själv inte klarar av att betrakta människor som jämlikar om de är av olika kön. Strutsmetoden där man bara stoppar huvudet i sanden och pekar på andra halvan av befolkningen och skyller allt på dem är skit. Skit stinker och jag kommer aldrig att hjälpa till att skyffla mer dynga på skithögen och jag vill definitivt inte förknippas med den heller.

Att peka på män och påstå att allt är deras fel och att det är deras könsroll är den enda som är fel är ungefär lika nyanserat som att påstå att det regnar för att gud gråter.

Om du piper och fjompar så är det ingen jävel som lyssnar på vad du säger

Kategori: Genus & jämställdhet

Nina Ruthström skriver om färgen rosa och om att inte tillåta eller inte tillåta sina barn att klä sig i rosa, den eviga diskussionen. Oskar klär sig i rosa och det kommer alla mina, oplanerade och förhoppningsvis aldrig någonsin existerande, framtida barn också att få göra. Dock så kommer jag aldrig någonsin att ha en dotter som är klädd prinsessigt och topp till tå i rosa för jag vill inte att mina barn ska bemötas utifrån det, att bli behandlad som en tjej är lite sämre än att bli behandlad som en kille. För killar de kan, de är starka, snabba och kan själva. Tjejer är snälla och gulliga.

Det är givetvis inget fel på att vara snäll och gullig, tvärt om, men det är jävligt fel när det är det som många flickor får uppmärksammat, det är bra att vara en god vän och att vara snäll och att vara hjälpsam. Problemet är att man tar sig längre i livet på att "här är jag!" och att vräka på och ta för sig.

När jag och mina systrar och varit sådär superflickiga och kommit och pipit med våra finaste ljusa röster "veeet duuu jaag ääär en prinseessaaah!" då har mina päron sagt "sluta pip, prata ordentligt om du vill att någon ska höra vad du säger" vi har lärt oss att ingen tar den som fjompar sig och spelar på söthet och dumhet på allvar. Att spela på att vara flicka har aldrig lönat sig och det har inte tagit något ifrån oss, men det har gett oss väldigt mycket. För så är det, om du piper och fjompar så är det ingen jävel som lyssnar på vad du säger.

Självklart så ska flickor och pojkar få ha rosa och leka prinsessa, vi behöver prinsessor som räddar och reder sig själva, tar för sig och inte fjompar och det borde vuxna uppmuntra. Däremot så ger jag inte mycket för mesigaflickorsomärfinaochmåsteräddas-lekar. Många vuxna är dåliga på att bemöta flickor på ett bra sätt, det är fin-komplimanger, söt-frisyr kommentarer och "vill du rita eller leka med dockor?", för det ska flickor vara bra på, att vara fina och att leka fint.

För mig så är rosa bara en färg, en färg precis som alla andra färger. Problemet är att det läggs så fantastiskt mycket värderingar i den där färgen, rosa kan göra en fin, söt, till en prinsessa och ibland till bög, beroende på vem som bär färgen. Det är väldigt svårt att förhålla sig neutralt till en färg som rymmer så många fördomar och värderingar.

ulv i fårakläder = mansgris i finkostymen

Kategori: Genus & jämställdhet

LD skriver om att få stolen utragen för sig, att mannen ska bjuda och andra könssterotypa dejt företeelser. Vi diskuterade det här hemma för några dagar sedan, jag tycker att det är riktigt avtändande om en kille på en dejt behandlar mig gentlemannamässigt, om han tror att han måste öppna bildörren åt mig, dra ut min stol och agera alfahane för att jag ska känna mig trygg bara för att jag är kvinna då skulle jag faktiskt anta att kanske tycker att jag behöver behandlas annorlunda på grund av mitt kön när det kommer till hemarbete, föräldraledighet och andra saker också, ulv i fårakläder = mansgris i finkostymen. En del av mina familjemedlemmar höll inte med och tyckte att jag var löjlig, det var något som de gör för att vara snälla och man kan "dra jämställdheten för långt.

Man kan inte dra jämställdhet eller jämlikhet för långt, för tippar det över så är det inte jämställdhet längre, då är det bara ojämställt åt andra hållet i stället. Ganska enkel logik. Jag behöver inte bli skyddad,känna mig liten eller omhändertagen, jag kan själv. Jag lever gärna med en man men jag behöver inte en man för att klara av att leva.

En annan sak som vi också diskuterade här om dagen var att bli kallad för fruntimmer, det är jag faktiskt inte heller något fan av. Oftast så används det negativt eller lite nedlåtande som i "kacklande fruntimmer" eller "fruntimmer kan inte köra bil" eller som i fallet vi diskuterade att man var vältaligt "för att vara ett fruntimmer" jag förstår inte komplimangen i att vara bra på något trots att man är kvinna, som att det skulle finnas en motsägelse i att vara kvinna och att vara skillad på vissa saker.

Intressant är det också att män, de allra bästa bilförarna, orsakar flest trafikolyckor. Även om man tar hänsyn till att de kör mer än kvinnor.

Genus- och feministhatare är lite som rasister

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag tycker att det är skittråkigt när man stöter på folk som dissar genustänket för att de "inte vill begränsa sina barn" och sen propsar de på stenhårt att det handlar om att ta alla dockor, allt rosa och söta små plasthästar från deras döttrar och beröva deras söner på batman, brumbrum och blått. Hur kan man döma ut något stenhårt och samtidigt ha missuppfattat så totalt vad det faktiskt innebär? Eller i de flesta fallen så handlar det faktiskt om att de inte har begripit något alls.

Det är dödligt tröttsamt med människor som hatar för att de inte förstår eller för att det verkar främmande och okänt, om någon har tagit reda på fakta och sedan avfärdar det för att de tror på något helt annat så fine, men att hata utan att veta vad man inte riktigt förstår är väldigt underligt.

Genus- och feministhatare är lite som rasister, de behöver syndabockar, de är arga, inskränkta och fördomsfulla och de får utlopp för sin frustration genom att hata, hänga ut folk offentligt, hota och håna.

Precis som det har diskuterats i facebookgruppen "varför apor aldrig bär rosa" så är det ofta så att de som gapar högst om taskiga kvinnor, hemska feminister och manshat de som är de största kvinnohatarna, de är männen som man absolut inte vill möta en natt när man går ensam genom en mörk park.

Kvinnor kan!

Kategori: Genus & jämställdhet

Läste precis en artikel på wendela om att kvinnor är dåliga på att göra "mansgöra", jag har skrivit om det förr och jag håller med, det har blivit väldigt koncentrerat på att män ska göra hälften av hushållssysslorna men kvinnor är fortfarande kassa på de sterotypiska manssysslorna. Anledningen till att kvinnor ofta inte kan och behöver hjälp är för att de inte ens försöker. Män födds ju liksom inte med sina kunskaper, de har ju lärt sig genom att försöka.

Oftast är det inte särskilt svårt heller, vilken halvbegåvad människa som helst kan koppla in en tv eller tanka en bil, del är inte svårare än att starta en diskmaskin eller att byta en dammsugarpåse.

Jag kommer ihåg ett tips som jag läste i någoin tjejtidning för flera år sedan, att man skulle be sin pojkvän om hjälp med att öppna tröga burklock för att han skulle få känna sig stark och omhändertagande. Riktigt bullshit, kvinnor är inte svaga och behöver inte bli låtsas räddade bara för att någon vek fjant ska få hävda sin manlighet. Jag tycker att det känns betydligt bättre att kunna reda sig själv än att bli räddad och omhändertagen.

Det är klubbat och svaret är nej

Kategori: Genus & jämställdhet

Flera kvinnor som jag har diskuterat genus och jämställdhet med som inte har barn tycker att genustänket i barnuppfostran verkar skitbra, men, de konstaterar att deras män/pojkvänner/sambos aldrig skulle ställa upp på det. Då blir det inget.

Jag har har upptäckt att ganska många kvinnor i min ålder har gett bort sista ordet till den där mannen, pojkvännen eller sambon, ingen kompromiss, inget diskuterande, sätter han ned foten så är foten nedsatt. Det är klubbat och svaret är nej. Bortsett från att det är ganska kuvat och pinsamt att tro att man måste lyda sin partner, hur står man ut med känslan "jagvilljagvilljagvill!!!" och sen så är det bara nej? Jag brukar liksom "Eh? Nej...? JOHO!" sen måste man givetvis kompromissa emellanåt.

Min föredetta sambo (numera särbo) tycker att mycket av genustänket är bullshit, han tror inte att det fungerar, så vi har liksom kompromissat fram en lösning som för det mesta fungerar. Det är ju inte helt svartvitt, hysterisk genusfanatiker eller könsnormativt super konservativt.

Jag förstår inte hur man som vuxen kvinna kan lägga sig platt och låta sambon dondera bara för att han kan bli arg/grinig/tjurig/avståndstagande, det är helt sinnessjukt att en fullvuxen mansbebis ska kunna arga och tjura till sig att få bestämma.

Godis är gott sa gubben som alltid roffade åt sig största godisbiten

Kategori: Genus & jämställdhet

Emma och Lady Dahmer skriver om feminism och kvinnans roll i att bevara den nuvarande ordningen, jag är rätt inne på att både kvinnor och män är lika goda kålsupare. Jag är lite inne på Emmas linje om kvinnligt kukmäteri och att kvinnor gärna sätter sig på varandra, systerlighet ger jag visserligen inte så mycket för, människor bör bemötas och behandlas utifrån egna meriter och inte utifrån kön, men jag har alltid upplevt det som att kvinnor generellt beter sig ganska oschysst mot varandra. Jag upplever det som att det förvånansvärt ofta är kvinnor som gärna skapar ouppnåeliga ideal när det kommer till yta, familjeliv, hem och könsroller, jag känner en del kvinnor som är petiga med det ytliga, inte för männens skull utan för att pleasa andra kvinnor.

Jag tror inte att alla feminister är manshatare, jag är rätt säker på att de flesta inte är det, Det vore ju ganska kontraproduktivt att påstå sig att sträva efter jämställdhet och sedan hata könet man vill bli jämställt med, penisavunddeluxe. Ungefär.

Något som jag har utvecklat en allergi emot är "pojkmammor borde göra si och så" och "flickmamma ditt och datt" Jag känner liksom, ge fan i mitt barn din könsbesatta subba, varför ska jag lära honom att han borde ta någon form av kollektiv skuld för något som han inte har varit med och skapat eller har haft möjlighet att påverka. Han är ett barn och han lär sig goda mänskliga värderingar och att alla människor är lika värda och att alla ska bemötas utifrån individ och inte kön, jag tänker liksom inte berätta nattisagor om hur dumma våldtäktsmän är eller lära honom att flickor ska man minsann vara snäll emot. Jag tycker att det är ganska vidrigt att betrakta små barn som potentiella förövare. Regel nummer ett borde ju liksom vara att vi som faktiskt försöker tänka genus ger fan i att vara såna jävla könsfascister.

Jag är helt på att man problematiserar, utan att se problemet så kan man inte heller finna en lösning, men att betrakta världen utifrån problemet istället för att hela tiden sträva efter en lösning, det är meningslöst. För några dagar sedan pratade jag med en bekant om normer och hur man levde sitt liv, personen menade att de som lever i enlighet med normen gör att samhället fungerar och så är det ju, normer är trygghet, bevarande, att veta vad man har att vänta sig och de flesta är överens om vad som är socialt gångbart. Jag menar på att det är de som går utanför normen som vågar prova annorlunda och vågar göra på nya sätt som banar väg för att samhället ska gå framåt. Det är på den fronten som jag tycker att kvinnor är ganska ivriga att hålla ner varandra på jorden, vajar du för mycket utanför mallen så blir du en dålig mamma, ful och tror att du är märkvärdig.

Strukturer som talar till mannens fördel, i alla ära, jag tror på att utbilda sig och vara jävligt bra på det man gör och kräva sin halva av makten och att de där strukturerna kan ta sig i röven, vi kommer aldrig att få några gubbar att lämna ifrån sig något som vi vill ha, det är bara att köra på och ta för sig efter bästa förmåga, utan att be om lov eller ursäkt. Godis är gott sa gubben som alltid roffade åt sig största godisbiten.

Jag vill förmedla goda mänskliga egenskaper, könet skiter jag i

Kategori: Genus & jämställdhet

Nina Ruthström och Lady Dahmer har skrivit inlägg om att ändra på sig för att vara en bra förebild, har man mindre bra ovanor, vanor och personlighetsdrag så är det givetvis bra att man jobbar på det, eller om man gör saker enbart på grund av att man är osäker och inte vågar gå sin egen väg, ingen människa är fulländad och den som tror att hon är det borde slå upp ordet självinsikt.

Men jag förstår inte riktigt konceptet med att rata intressen och att sluta göra saker som man tycker om för att sätta ett exempel. När det kommer till genus, jämlikhet och jämställdhet så är det frihet det mest centrala för min del, att alla människor ska ha möjligheten att tycka om, vara intresserade av och göra det som de vill oavsett kön och andra faktorer. Valet att raka eller inte raka, att baka eller inte, att spela fotboll eller hugga ved, personligheten och individen är det primära, kön, hudfärg, utseende och så vidare är liksom inte relevant, jag uppfostrar Oskar likadant som jag skulle göra med en flicka, jag vill att han ska våga visa känslor, vara öppensinnad, modig, social, hänsynsfull, accepterande och våga ta för sig, jag vill förmedla goda mänskliga egenskaper, könet skiter jag i.

Jag vill förhålla mig könsneutralt och betona det egna valet och rätten till att vara sig själv, därför väljer jag att försöka vara mig själv och göra det som jag tycker om, för det är mitt val.

Jag tycker att diskussioner om offer och förövare är ganska tradiga, jag ser inte mitt barn som en potentiell förövare, precis som att jag inte skulle se en dotter som ett potentiellt offer.
Jag utgår inte ifrån den bilden, och jag lägger definitivt inte upp barnuppfostran efter den principen, för jag tycker att det känns cyniskt och förlegat och jag vill inte passa vidare uppfattningen till mitt barn, varken i form av problematisering eller problemlösning, jag tror att offer/förövare blir totalt passé och inaktuellt om barn blir uppfostrade som människor istället för kön, jag känner inte att jag behöver gå in med förövar-förebyggande åtgärder enbart på grund av att jag har ett barn som är född med snorre, det är lika dumt som att hävda att alla flickor måste vara klädda i rosa, en dum slutsats dragen enbart baserat på kön.

Jag var nog otydlig...

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag blir lite fundersam på om en del missuppfattade mitt inlägg om män, kvinnor och gnäll, jag såg att jag var ganska otydlig. Jag tycker alltså inte det där, det var mer inställningen som jag reagerade på, en gnällig eller tjatig man blir inte kallad för gnällig och tjatig, det används helt andra ord för mäns gnällande och tjatande, precis som att en kvinna som sätter ned foten och kräver bättring blir beskriven som tjatig och gnällig. Jag hatar att bli kallad gnällig och tjatig när jag säger ifrån, för jag tycker att det är orättvist som fan att mitt gränssättande och ifrånsägande inte möts med lika stor respekt.

"Din man är verkligen tjatig och gnällig"

Kategori: Genus & jämställdhet

När jag var liten så brukade min mamma säga till mig och mina syskon, ofta och mycket, tjat och gnäll kallade vi det för. när vi ändå inte skärpte oss så blev det mer tjat och gnäll, tyckte vi. När våran pappa brukade säga till oss så satte han ned foten, visade vart skåpet skulle stå, tillsagda blev vi. För män gnäller inte, tjatar gör de inte heller, har ni tänkt på det? Hur ofta säger man att en man gnäller och tjatar?

Mammor gnäller och tjatar, barn och övrigt kvinnofolk också, men man säger det ytterst sällan om män. Det stör mig.

För det innebär ju att män har mer tyngd i det som de säger, deras klagan och gränssättande är relevant och ska beaktas, men kvinnors gnäll och tjat är personligt missnöje, irrelevant klagosång som mest är iriterande och verkningslös. En man säger ifrån, en kvinna gnäller, en man säger till flera gånger, en kvinna tjatar.

Förbannade jävla pojkar

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag har reagerat flera gånger på att människor som kallar sig för feminister eller hävdar att de strävar efter jämställdhet har rackat ned på
Är det inte lika mycket ett misslyckande att uppfostra en dotter som är feg, mesig, som ber om ursäkt för sin blotta existens, som har duktighets komplex och inte kan stå upp för sig själv?
pojkar, inte män, pojkar. jag har läst och hört allt ifrån att det borde finnas flickskolor för pojkar stör och förstör för flickor till att flickor är att föredra eftersom att alla pojkar är gruffiga, hänsynslösa och bara kör på. Jag håller med så pass långt att det är ett problem att många lever kvar i "boys will be boys" och att killar tillåts gapa, bråka och förstöra, ja det är ett problem, ett problem som drabbar både pojkar och flickor.

Att lyckas uppfostra en son som skriker, sabbar för kompisarna, slåss, bråkar och kör över kompisarna, det är ett ganska gigantiskt misslyckande, kasst,obildat och slappt föräldraskap, ingen tvekan. Men är det inte lika mycket ett misslyckande att uppfostra en dotter som är feg, mesig, som ber om ursäkt för sin blotta existens, som har duktighets komplex och inte kan stå upp för sig själv? I båda fallen så är det ju föräldrar som har misslyckats att ge sina barn de verktygen som de behöver för att fungera bra tillsammans med andra människor.

Det finns gott om klagomål på pojk-terrorister och deras päron, men ganska få på prinsess-flickorna och deras päron, båda gör ju samma fel, de uppfostrar nya stereotyper.

Jag blir irriterad på inställningen många (speciellt flick-föräldrar) har mot pojkar, min son är snäll, hjälpsam, empatisk och kör inte över någon, varför ska han bli kollektivt utpekad tillsammans med andra pojkar som är ouppfostrade och beter sig som skit, enbart på grund av att han råkar ha snorre? då handlar det inte om jämställdhet längre då är det frågan om någon form av feme-fascism istället, och det är bullshit.
rsta artikeln handlar om den mördade lilla Caylee Anthony