Google varför gör du såhär emot mig?

Kategori: Personligt

Den senaste tiden har jag haft väldigt mycket att göra. Jag är inte så bra på att hantera stress. Inte bra alls faktiskt. Jag är knappt bra på att ta mig från morgon till kväll en högst ordinär tisdag, om jag ska vara ärlig. Stress kombinerat med cigaretter, kost som inte ens är dugligt åt en hemlös hund och enda vätskekällan är pepsi max. Givetvis kan det där inte leda till något gott. Det gjorde det inte heller. Jag mår halvshittigt och är sjukt trött.
 
Eftersom att jag vet att google har svaret på allt så kan jag inte hjälpa mig själv. "google vad är jag för sjuk" google svarar vad google alltid svarar när man frågar om sjukdomar. Cancer. Även fast att jag vet att google kan vara lite lurigt ibland och gärna presenterar värsta möjliga svaret så lyckas google övertyga min inre hypokondriker om att det är helt sant. Nu kan jag inte hjälpa mig själv längre, jag får ett totalt nervsammanbrott och gråter så att snoret rinner. Jag vill inte dö. dödsångest deluxe.
 
Efter att jag har samlat mig så frågar jag google om hur prognosen. "lite sisådär" svarar google. "Efter 5 år har 30 procent av alla som har det du (förmodligen) har dött". Nu kan jag inte sova. Googlar efter folk som har överlevt och är superfriska idag. Hittar bara bloggar av folk som inte längre lever. Jag gråter i duschen och tycker oändligt synd om mig själv, riktigt vältrar mig i min självömkan. Tänker först att det är sjukt orättvist, taskigt och jävligt. Sen inser jag att det snarare är så jävla rätt åt mig. Synd om är reserverat för folk som dricker typ vetegräs till frukost, promenerar till jobbet, använder solskyddsfaktor, fredagsmyser på morötter och sover exakt åtta timmar varje natt. Jag har praktiskt taget bett om det. Jag lyckas sova i 50 minuter innan väckarklockan ringer. 
 
Jag följer barnet till skolan, försöker lyssna extra noga på vad han säger och ställer följdfrågor fast att det han pratar om är babbel om ett tv-spel jag ändå inte vet något om och är för trött för att bry mig om. Om jag ska dö vill jag inte att han ska komma ihåg att jag var en shittig förälder som inte lyssnade utan bara hummade och nickade. När jag kommer hem ringer jag till sjukhuset för att få en second opinion på dödsdomen google har utdelat. En automatisk telefonsvarare säger att de ska ringa tillbaka om fyra timmar. Jag tänker på hur folk brukar hävda att positiva människor som kämpar och grejer klarar sig betydligt bättre än andra. Undrar om det är sant? 

Jag blir uppring väldigt punktligt och bra. Det visar sig dock att jag har råkat bli inkopplad i någon annans samtal och hör allt som sjukhuspersonen säger om personen situation och mediciner. Bra jobbat Halmstads lasarett, det känns betryggande.
 
En stund senare blir jag uppringd, avsiktligt. Jag förklarar för telefonpersonen att google säger att jag har cancer och att det nog är sant. "nae, det där är ju en ovanlig cancer i din ålder, det tror jag INTE" säger telefonpersonen, och fortsätter med att det låter mer som att det handlar om stress och hormoner. Personen säger också att jag kan få en tid för undersökning om ungefär tre månader "OM det är cancer, kommer den då inte att få tre månader extra på sig att sprida sig och växa till sig?" försöker jag. Det avfärdas dock som högst osannolikt. 
 
Jag ska börja dricka vatten, utfodra mig själv med föda för människor som vill hinna fylla minst 35 år, vaccinera mig mot allt jag kan hitta, alltid använda solskyddsfaktor och sluta röka. Jag skyller allt på google.