Varför går man då inte klädd i pyjamasbyxor på en arbetsintervju?

När jag har diskuterat barnuppfostran och genus med folk så är folk ofta väldigt skeptiska till hela grejen med att klä sina barn könsneutralt, de tror inte riktigt på att bemötandet av barn formar deras självbild eller så anser de att det är bemötandet som borde förändras och inte förutsättningarna förbemötandet, alltså kläderna. Jag fascineras lite av att man kan förneka att bemötande är olika beroende på hur man klär sig, att det skulle vara obetydligt hur man klär sig. Varför går man då inte klädd i pyjamasbyxor på en arbetsintervju, eller shoppar på ica i balklänning? Självklart för att man skulle ses på och bemötas som att man vore galen.
 
Om man tror att man inte påverkas av vad man ser och hur man bemöts så kan man ju ta en funderare på hur många av varorna som man har hemma som frekvent reklamas i tv, tidningar, på internet och så vidare. Ajax-reklamerna må vara kassa och du känner dig inte lurad, likt förbannat så är det just Ajax du köper när du ska ha regöringsmedel, en slump? Knappast. 
 
Många vuxna verkar tro att barn ska klara av att värja sig från yttre påverkan fast att de själva inte ens kan fly från alla du ska, du vill, köp den här och se ut så här. Det vill jag kalla övertro på barns förmåga till eget tänkande. Speciellt med tanke på att det skulle ta mig knappt 5 minuter att lura i en 5-åring att det finns flygande blå grisar. 
 
 
Outfit som med största sannolikhet inte går hem på en arbetsintervju. Fast jag älskar mina pyjamasbyxor som ser ut som en gammal bordsduk. 

Kommentarer

  • Tess säger:

    2013-02-21 | Bloggadress: http://highlandertess.blogg.se

    När du skriver om det här så är det så otroligt uppenbart att jag inte kan förstå hur en del inte fattar det :-)




Kommentera inlägget här: