Mammahjärtan, mammakänslor och andra mammahemligheter

Att vara mamma är svårt. Det är en så färdigsnickrad roll, alla vet hur en mamma ska vara, vad en mamma gör och hur en riktig mamma känner. Jag känner mig väldigt ofta som en skenhelig bluff till mamma.
 
Nu är det inte så att jag på något sätt känner mig missnöjd med mina föräldraprestationer, jag älskar mitt barn och jag tar hand om honom och tycker om att umgås med honom. Däremot så känner jag mig inte som en mamma, hur känner sig en mamma? Tydligen så är det skillnad på att vara en mamma och en pappa, mammor har såna där mammakänslor som bara mammor kan ha. Jag vet inte om jag har såna? Vad jag har hört så ska de där mamma känslorna göra att man blir nostalgisk av att se bebisar, man vill ta hand om ledsna barn och är mer omvårdande och sånt skit. Jag känner inte så alls. 
 
Jag tänker på alla gånger som folk har promotat föräldra/mammagrupper för mig och försökt att sälja in att det är trevligt att umgås med andra mammor. Som att alla mammor har något gemensamt. Eller som när andra mammor ler mot en i lekparken som att man har ett hemligt samförstånd, en hemlig hälsning för de som är invigda i klubben. Jag känner mig som en kass klubbmedlem, den som aldrig riktigt fattat hederskodex, den som ljuger och låtsas delta i intressegemnskapen för att få vara med lite, bara ibland. 
 
Mitt barn kallar mig inte för mamma, han har alltid kallat mig för Anna, jag tror att han var ett år gammal sist när han kallade mig för mamma. Vissa blir helt förfärade över det och tillrättavisar honom, personligen så tycker jag nästan att det är lite skönt. Jag känner mig som Anna+barn mer än som en mamma, kanske för att jag upplever mammarollen som ganska otillåtande? Mammor ska vara självuppoffrande, duktiga, milda och omhändertagande. Jag vet inte om jag är någon av de där sakerna alls? Jag har frågat honom varför han tilltalar mig med förnamn istället för mamma, han svarar "du heter ju det?". 

Kommentarer

  • Tess säger:

    2013-08-15 | Bloggadress: http://highlandertess.blogg.se

    Jag har också känt mig som att jag inte hör hemma i mammagrupper. Gick på babymassage med mitt barn och det var tillräcklig dos kan jag säga. Det var en massa tjat om flickor hit och pojkar dit, extremkönande. Jag har några vänner som också är mammor och med dem är det annorlunda.



  • Linnéa säger:

    2013-08-15 | Bloggadress: http://grimstamorsan.blogg.se

    Jag förstår vad du menar gällande den här "mammaklubben" och hur en ler mot varandra i något slags hemligt samförstånd. Trots att en inte känner den en ler mot. Den enda anledningen till att en ler är att den andra kvinnan också har ett barn i vagnen. Hon är med i "klubben"... Hur skumt är inte det?

    Tidigare log jag tillbaka mot dem som log mot mig, men de tillhörde ingen specifik grupp av människor mig veterligen. Inte som jag tänkte på då iaf. Men nu ler jag inte bara mot dem, utan även mot typ A-L-L-A barnvagnsmammor. Det är som ett tvång. Ler man inte tillbaka så är det typ oförskämt eller nått... Men samtidigt tycks jag urskilja lite ovilja i de andra mammornas ögon också, dem som jag möter...som om vi båda ler men också samtidigt delar tanken att "WTF, varför ler vi mor varandra?! I don´t f*ing know u!".

    Å andra sidan, vad är så hemskt med ett leende...

    Skulle vara känslan av tvång då, och känslan av att ha blivit värvad in i en grupp som en inte är intresserad av att vara medlem i...



  • Elinen säger:

    2013-09-06 |

    Hahaha... jag är helt klart en av dem som ler mot dig (om vi nu skulle ha råkat ses). Jag kan verkligen inte låta bli. Fast jag ler mot pappor med barn också. Det är något i samspelet mellan vuxen och barn som är så gulligt. Å andra sidan blir jag inte det minsta förolämpad om folk inte ler tillbaka. Folk får väll göra som de vill med sina ansiktsuttryck (även om jag måste medge att jag skulle bli lite förvånad om något gjorde värsta grimarsen tillbaka när jag log mot dem). :)

    Svar: Det är klart att man får le :) Jag bara reflekterar över varför.
    Anna Kaagaard Kristensen



  • Petra Veronica säger:

    2013-09-09 | Bloggadress: http://petraveronica.wordpress.com

    Det är säkert inte så många mammor som "känner sig som mammor" tänker jag. Överlag är väl vi kvinnor mycket mer oslipade än vad kvinnorollen ger sken av, och vi är väl överlag mer individuella med egna behov än vad mammarollen föreskriver?!

    Mitt barn kallar mig vid förnamn och jag trivs med det. Jag är helt klart en förälder (men alltså, en "Mamma" nej tack) i hens liv; jag packar vantar, tröstar och kramar, leker och donar, plockar bestämt ur henom ur bilen när hen helst vill leka där i timmar men det är dags att gå in och göra middag osv... jag känner kärlek, irritation, frustration, vrede, glädje och en massa annat men inte fan känner jag nåt slags mammighet?!
    Föräldraskap definieras av attityd och handling, inte hur en känner sig!




Kommentera inlägget här: