Mammahjärtan, mammakänslor och andra mammahemligheter

Kategori: Om föräldrar & barn

Att vara mamma är svårt. Det är en så färdigsnickrad roll, alla vet hur en mamma ska vara, vad en mamma gör och hur en riktig mamma känner. Jag känner mig väldigt ofta som en skenhelig bluff till mamma.
 
Nu är det inte så att jag på något sätt känner mig missnöjd med mina föräldraprestationer, jag älskar mitt barn och jag tar hand om honom och tycker om att umgås med honom. Däremot så känner jag mig inte som en mamma, hur känner sig en mamma? Tydligen så är det skillnad på att vara en mamma och en pappa, mammor har såna där mammakänslor som bara mammor kan ha. Jag vet inte om jag har såna? Vad jag har hört så ska de där mamma känslorna göra att man blir nostalgisk av att se bebisar, man vill ta hand om ledsna barn och är mer omvårdande och sånt skit. Jag känner inte så alls. 
 
Jag tänker på alla gånger som folk har promotat föräldra/mammagrupper för mig och försökt att sälja in att det är trevligt att umgås med andra mammor. Som att alla mammor har något gemensamt. Eller som när andra mammor ler mot en i lekparken som att man har ett hemligt samförstånd, en hemlig hälsning för de som är invigda i klubben. Jag känner mig som en kass klubbmedlem, den som aldrig riktigt fattat hederskodex, den som ljuger och låtsas delta i intressegemnskapen för att få vara med lite, bara ibland. 
 
Mitt barn kallar mig inte för mamma, han har alltid kallat mig för Anna, jag tror att han var ett år gammal sist när han kallade mig för mamma. Vissa blir helt förfärade över det och tillrättavisar honom, personligen så tycker jag nästan att det är lite skönt. Jag känner mig som Anna+barn mer än som en mamma, kanske för att jag upplever mammarollen som ganska otillåtande? Mammor ska vara självuppoffrande, duktiga, milda och omhändertagande. Jag vet inte om jag är någon av de där sakerna alls? Jag har frågat honom varför han tilltalar mig med förnamn istället för mamma, han svarar "du heter ju det?".