Jag har fått påpekat för mig att jag är pinsam och att de flesta har vett nog att skälla på sina barn i bilen på vägen hem i stället

Något som jag har förstått ses som väldigt fult är att skälla på sina barn offentligt. Om barnet lägger av ett utbrott i den lokala matbutiken så ska man vara superpedagogisk och le ursäktande åt de som får kliva över argt barn som ligger raklångt i pastagången och vrålar för full hals.
 
"Snälla Elsa ställ dig upp nu, jo men snart blir pappa riktigt ledsen, kom nu så går vi, Elsa där kan du ju inte ligga" hörde jag en pappa tjata på en arg tre-åring som hade slängt sig precis nedanför rulltrappan inne på ikea så att alla fick kliva över arga vrålande Elsa som inte hade några planer på att förflytta sig en millimeter.
 
Jag är ganska dålig på att vara så där pedagogisk och förstående, jag ger det typ en minut och försöker truga lite "jag förstår att du är arg och det får man vara, men nu måste vi..." men när ungen låg kvar där på marken som det längsta jävla långfingret jag hade sett i hela mitt liv då brukade jag gå över till "NU RÄCKER DET, GÅÅÅ ANNARS BÄR JAG DIG!"  sen bar jag. Att lära sig att man inte kan få som man vill hela tiden bör alla barn lära sig, oavsett vad överkänsliga Ikea-pappor och Ica maxi-mammor tycker.
 
Efter att jag har fått påpekat för mig att jag är pinsam och att de flesta har vett nog att skälla på sina barn i bilen på vägen hem i stället så har jag upptäkt att folk inte skäller på sina barn ute bland folk längre. Jag tycker inte att jag är pinsam alls och jag skäms inte för att jag säger ifrån. Jag tycker att det är hundra resor pinsammare att stå där på Ica maxi och le ursäktande åt människor som himlar med ögonen och tycker att jag är en idiot samtidigt som jag står där "Elsa, snälla Elsa...".

Kommentarer

  • Mariel säger:

    2012-11-26 | Bloggadress: http://mixifamily.com

    Fast jag tycker det finns ett mellanting, att man tex. kan säga med respektfull ton "Jag förstår att du är arg osv. men jag kan inte låta dig ligga kvar här så nu bär jag dig" och så bär man en vrålande unge. Det kan bero på att jag avskyr föräldrar som skriker åt en (en av mina gjorde och jag har lovat mig själv att inte bli likadan). Känns inte värdigt alls. Hela grejen "skälla" ogillar jag...

    Svar: Jag menar ju självklart inte att man ska skrika sig hes på sina barn utan att man säger till på skarpen, även barn behöver lära sig att respekt är ömsesidig och inte enkelriktad.
    Anna Kaagaard Kristensen



  • Matilda Flodin säger:

    2013-02-14 | Bloggadress: http://tildaf.wordpress.com

    Jag håller med. I förra veckan var jag med om en mamma på ICA som stod 1,5 m från sitt barn som låg raklång och skrek i huvudgången mellan brödet och mejeriprodukterna så att alla andra fick gå långa omvägar för att ta sig fram. Mamman stod där på behörigt avstånd och pratade till barnet med mild röst. Jag undantryckte en lust att gå fram till den vrålande 3-4åringen och säga "Hej! Det finns andra som vill komma förbi här så du kanske skulle lyssna på din mamma!", alternativt säga åt mamman att sluta mesa och flytta på barnet. Men så får man ju inte göra. Hon tyckte säkert att hon var en tålmodig och pedagogisk mamma. Jag blir mest irriterad för att jag tycker att man på detta sätt lär sina barn att det är ok att skita i andras behov och inte ta hänsyn. Något som de flesta vuxna förväntas förstå att man ska göra. När jag får barn kommer det definitivt bli en "Nu räcker det, reser du inte på dig så bär jag dig!".

    Svar: Jag håller med helt och hållet. Det är jävligt underligt att välja att uppfostra sina barn på ett sätt som får dem att tro att de och deras vilja är centrum av universum, det är knappast att göra barnet en tjänst.
    Anna Kaagaard Kristensen




Kommentera inlägget här: