Tänk på barnen i Afrika

Kategori: Tankar & funderingar

Världen sämsta argument någonsim men ändå används det flitigt. Det är väldigt flexibelt också, det används för att få barn att äta gröt, för att motivera varför hen är ett onödigt ord och för att se till att den svenska människan är tacksam för allt från illa fungerande lokaltrafik till att dämpa irritation över diverse vardagsproblem. Då ska vi tänka på barnen i Afrika. Universallösningen på allt. Barnen i Afrika.
 
Det är ju fint, att ägna en sketen tanke till de afrikanska barnen varje gång något går fel "jag har det i alla fall bättre än barnen i Afrika". 
 
Jag är rätt så säker på att afrikabarnen-sägare är samma samling av imbeciller som sitter på familjeliv.se i diskussionstrådar som "om du kunde rädda ett barn från svältdöden i afrika genom att ge ditt barn 9 julklappar istället för 10" det är de som skriver nej och menar på att lilla Deztiny är värd sin bratzdocka mer.
 
 
 
 

Jag hör hur mina egna hjärtslag överrösta alla läskiga gubbar som gömmer sig i varannan buske

Kategori: Genus & jämställdhet

Lady Dahmer skriver om att vi lär oss att män är som djur och styrs av sina lustar, hon skriver också att hon kan känna sig otrygg tillsammans med män eller om hon ska ta sig hem ensam. Jag känner igen det där med att känna sig hotad eller utsatt när man ska ta sig hem ensam, eller ännu värre, när jag måste tvätta i min tvättstuga som ligger i källaren där inte en själ hör om man skriker. 
 
Det är helt sjukligt att känna sig utsatt i en jävla tvättstuga. Jag har tänkt mycket på det där jag jag har stått där nere i källartvättstugan och lyssnat efter ljud från potentiella våldtäktsmän som stryker omkring i just min källare. Vad är egentligen jävligast? Att jag står i min källare och hoppas på att någon hör mig om jag skriker, att jag går runt parken och stryker mig längs husväggarna och hör hur mina egna hjärtslag överröstar alla läskiga gubbar som gömmer sig i varannan buske, eller är det värst att jag och massor av andra kvinnor har skrämts till att tro att vi ständigt vandrar omkring som byten åt rovdjuren som vi kallar för män?
 
Precis som Lady Dahmer skriver så är det ju otänkbart för de allra flesta männen att våldta eller antasta en annan människa. Rörelsefriheten och rädslorna kommer inte från läskiga våldtäktsgubbar som prasslar i parkbuskar eller stryker omkring och söker offer i tvättstugor, det kommer från alla jävla förståsigpåare som kommer med fiffiga tips om hur man "undviker våldtäkt i sommar" eller de som har försökt att banka in att kvinnor inte ska förtära större mängder med alkohol eller klä sig för mycket som ett luder för att inte fresta buskgubbar, snuskiga tvättstugetafsare eller snälla Nisse på hörnet. 
 
Det är ju intressant att kvinnor ska anpassa sin alkoholkonsumtion, vägar att gå hem, klädsel och sitt sexliv efter hur några få sjuka jävlar tänker och agerar. Det underligaste är att män blir överfallna och misshandlade mycket oftare än vad kvinnor blir överfallna eller våldtagna men vi talar aldrig om hur män ska slippa bli misshandlade, hur de ska klä sig, vad de ska dricka och hur mycket eller vilken väg de ska gå hem. Det hänger säkert ihop med att folk är så skickliga på att se våldtäkt som något som är värre än döden. Det är det värsta av alla hemska och vidriga saker som kan hända.
 
Jag och min syster pratade om det för ett tag sedan, och om man ska vara lite lagom pest eller kolera så var vi överens om att vi hellre blev våldtagna än att bli utsatta för det som vår lillebror blev utsatt för. Man kan gapa om att "ta ifrån en människa det finaste hon har" och fittans helighet, men för mig är pannbenet heligare. 
 
Det är löjligt att komma med pekpinnar och råd och skrämseltaktiker för att rädda kvinnor från våldtäkt istället för att angripa problemet i rätt ände och fånga upp de individerna som har våldsamma och destruktiva tendenser i tid istället för att låta dem löpa fria och sen lägga över ansvaret på deras potentiella offer.
 
 
 
 

Det behöver inte mynna ut i maniskt klädbytande och utseendefixering

Kategori: Genus & jämställdhet

Många är väldigt dissiga mot barbie och menar att dockan skulle vara en källa till utseendefixering och ätstörningar och gudvetvad. Jag måste erkänna att jag är väldigt svag för barbiedockor. Det var min absoluta favoritleksak när jag var liten, jag hade över 30 dockor och diverse tillbehör.
 
Visst lämnar dockan lite att önska på utseende fronten, men jag tycker att barbie kan vara en bra leksak. Barbie har en egen bil, hus, kompisar och hon kan ha diverse jobb och hobbies. Det behöver inte mynna ut i maniskt klädbytande och utseendefixering.
 
Barbie har inte bara varit en superstylad dockan med en massa kläder och hårborstar och plastskor, tvärt om så har hon varit mycket mer än bara en rosa fluffig prinsessa. Hon har varit allt från astronaut, polis, dataingenjör och pilot till lärare och veterinär och är man lite om och till sig som förälder så kan man faktiskt visa sina barn att barbielek inte måste vara ett maniskt klä av och klä på.
 
Barbie föreställde en arbetande kvinna redan på 60-talet och en astronaut barbie släpptes 1965. Jag tycker att barbie får oförtjänt mycket skit och kritik med tanke på hur mycket det finns att göra på den blå sidan av leksaksaffärerna.
 
Barbie har aldrig gift sig, skaffat familj och tagit ut hela föräldraledigheten eller plockan någon mans skitiga strumpor från golvet i hopp om att bli en god hustru. Ken är en fånleende birollsfilur, barbie är en solklar huvudroll. Jag tycker att barbie är en bra leksak med massor av möjligheter till rolig och pedagogisk lek där det finns rum för fantasi och att testa på olika roller.

Man är ju så jävla sugen på det i en period när de skiter, skriker och knorrar i ett oändligt enbebismarathon

Kategori: Om föräldrar & barn

Här om dagen pratade jag och en kompis om hur vrickat det är att många gillar att ställa frågan "när kommer det en till då?" till folk som precis har fått barn. Jag har fått frågan om fler barn sedan Oskar var några få månader, för man är ju så jävla sugen på det i en period när de skiter, skriker och knorrar i ett oändligt enbebismarathon.
 
När jag ser bebisar och småbarn så blir jag mer och mer osugen på att någonsin skaffa fler barn. Mitt barn är 8 och ett halvt. Han äter själv, klär sig själv, torkar sin egen bakdel, duschar själv och ja, det mesta gör han själv. Han behöver sällan hjälp med saker, man säger vad han ska göra och kontrollerar att det blir uträttat på rätt sätt. Nu låter det som att jag är lat, och det är sant, jag är lat. Nu kan man använda tiden och orken på att göra roligare saker tillsammans istället och jag har mer tid att göra Anna-saker. Folk säger att barn blir svårare ju äldre de blir, de ljuger. (bara för att jag skrev så kommer Oskar säkert att bli den besvärligaste tonåringen ever).
 
Jag tycker om när saker är enkla, okomplicerade och oansträngade och jag är inte direkt den självuppofrande typen så jag trivs som fan med hur det är nu. Så svaret på frågan om när nästa kommer är, aldrig.

Min inre inredningsfascist gråter och försöker klösa sig ut

Kategori: Halmstad

Jag har bott i min lägenhet i ungefär sex månader och sakta och ganska osäkert så försöker jag få ordning på katastrofen som jag kallar för mitt hem. I vardagsrummet börjar ta sig, men resten ser lite ut som en byggarbetsplats/fulthelvete. I båda sovrummen är det tapeter med bård, det var det i vardagsrummet från början också. Vilken frisk jävla människa sätter upp en bård på 2000-talet? vardagsrummet är ommålat och tapetserat men inte resten.
 
Varje gång jag ser en bård så får jag en obotlig lust att ohämmat börja slita sönder hela väggen, och nu bor jag med två stycken. Min inre inredningsfascist gråter och försöker klösa sig ut när jag blir exponerad för skiten. Det borde vara straffbart att i modern tid sätta upp sån skit.
 
* För den som inte vet så är en tapetbård en ful tapetremsa som man använder för att skarva när man har två olika fula tapeter i samma rum, ofta en ljus uppe och en mörkare under.

wä wä wä, besvikelse, whatever och spruckna illusioner

Kategori: Blogg

Ibland när jag läser bloggkommentarer i andra bloggar så stöter man på kommentarer som "fy fan för dig, det här trodde jag inte om dig" wä wä wä, besvikelse, whatever och spruckna illusioner. En del verkar känna sig svikna och vilseledda om bilden de har skapat sig av bloggaren i fråga inte stämmer.
 
Ibland så undrar jag om folk glömmer att i en blogg så kan man förfula, försköna eller måla upp vilken bild av sig själv som man vill. Man kan ju sitta och bygga upp en personlighet som inte stämmer särskilt väl med sin egen även fast att man har för avsikt att vara ärlig och öppen. Det man delar med sig av och skriver om speglar ju hur personen ser sig själv och inte hur verkligheten ter sig. I en blogg så har man ju faktiskt ingen skyldighet att blotta sig till hundra procent och läsarna har ingen rätt att kräva något. 
 
En gång när jag googlade mig själv så hittade jag ett blogginlägg där någon hade skrivit att hon inte var särskilt sugen på att läsa min blogg längre för att hon i ETT inlägg hade upplevt mig som dryg. You lose some you win some, tänkte jag och kom över förlusten 25 sekunder senare.
 
Det jag har svårt att förstå är hur en del kan ta det på så stort allvar att de blir förbannade och besvikna när det visar sig att det inte var riktigt så som de hade tänkt sig. I princip alla bloggar jag läser har någon gång, eller till och med flera gånger, publicerat inlägg som har fått mig att undra om personen har gått helt bananas och förlorat förståndet helt. Det är ju det som är roligt med bloggar, de växer och förändras med tiden och slutar (om de är bra) aldrig att överraska.

"vadå, jag vill ju känna mig som en superhjälte bara för en dag"

Kategori: Genus & jämställdhet

När bröllop  kommer på tal så är det nästan alltid någon som kommer med den väldigt sömniga kommentaren "alla flickor har drömt om sitt bröllop sedan de var små, att få vara prinsessa för en dag". Gör vuxna kvinnor det? Drömmer om att få vara prinsessor för en dag? För då finns det ju verkligen ingen "prinsessperiod" då handlar det om en pandemisk psykos som leder till en livslång och kronisk önskan att vara ett sagoväsen. 
 
Jag undrar vad folk skulle säga om en kille ville ha en dräkt med låtsasmuskler på sig på sitt bröllop "vadå, jag vill ju känna mig som en superhjälte bara för en dag, jag har drömt om det sedan jag var liten". Det skulle förmodligen inte tas emot allt för väl. Jag undrar om det är för att kvinnor på något sätt blir jämställda med barn? Prata med bebisröst, vilja klä ut sig till prinsessa och be om hjälp med saker man egentligen kan, infantilt våpbeteende som faktiskt är ganska accepterat hos kvinnor. 
 
 

Har du några förslag?

Kategori: Blogg

Flera av bloggarna som jag brukade läsa har försvunnit och min bloglovin lista är faktiskt ganska kort för en gång skull, så nu undrar jag, är det någon som har förslag på bra bloggar? Gärna några som skriver om genus/jämställdhet/barn/politik och inte för mycket vardag och koka sylt inlägg. Tipsa om någon annans eller din egen, det spelar ingen roll.
 
Förslag mottages tacksamt :)

Arbetar hårt på att slippa arbeta

Kategori: Genus & jämställdhet

När kvinno- och manslöner diskuteras så kommer ofta argument som "jamen snickare, rörmockare och målare jobbar med hårda fysiska jobb som är mycket svårare än att typ passa barn".
 
Seriöst, är det någon som någonsin har sett en hantverkare jobba särskilt hårt? Det som de jobbar hårt med är långfrukost som följs av en långlunch och sedan går de hem någon timme (eller två-tre) tidigare än vad de borde. Jag känner inte någon och har aldrig hört talas om någon som har haft med hantverkare att göra som inte har drivits till ett mildare vansinne. När det var såna där fixargubbar i mina föräldrars hyreshus så hade de rast ungefär 70 procent av dagen, de hängde i trapphuset och spelade spel på sina iphones och satt och slashasade sig. Arbetsmoralen är inte direkt på topp i den yrkesgruppen.
 
Men det är klart, de kan få sittsår i arslet av alla långfrukostar och långlunchar och lilla tummen blir ju utsliten av det frenetiska mobiltelefonspelandet.Hårt och fysiskt. Stackars.

Namn: Lydia *adhd - förkyld - förhöjdämnesomsättning*

Kategori: Tankar & funderingar

Något som jag har funderat över väldigt länge nu är det där när folk lägger till en liten text efter sitt namn när de kommenterar på bloggar, tex "ANNA - glad tjej" eller whatever det nu brukar vara, varför är det så många som använder diagnoser  som dragplåster.
 
Ja, men ni vet: Lydia *adhd - förkyld - förhöjdämnesomsättning* givetvis så är det positivt att folk vågar prata om det och det ska givetvis inte vara skamligt på något sätt. Det jag undrar mer är om folk inte är rädda för att folk ska se sjukdomarna men inte personen bakom och det är ju lite svårt när man praktiskt taget inleder med att presentera sina diagnoser.
 
 

Mammor och pappor går till den lokala pizzan efter jobbet och dricker sig röddåsiga på billig öl

Kategori: Tankar & funderingar

Alla som någon gång har varit inne på familjeliv.se har förmodligen stött på white trash diskussioner, vad som är white trash och vad som inte är det. Det kan vara allt från namn eller ett barnvagnsmärke till vart man bor, fjantigt men väldigt underhållande. 
 
Saken är den, att jag är ganska fjantig och jag är väldigt rädd för att själv passa in i kategorin white trash. Att bli en riktig furu-svenne som sitter med barn i knät och super sig så full på bag-in-box-vin att man nästan tippar av stolen, en som loggar in på facebook och skriver statusmedelanden a la "asså va ja hatar falska människor"  eller gud förbjude att man börjar se att "sverigedemokraterna har en och en annan poäng". Nu kan man ju givetvis bara låta bli att falla dit, göra ett aktivt val, men plötsligt en dag så bara står man där inne på lidl och sportar randiga pyjamasbrallor och obortstat hår klockan fyra på eftermiddagen och undrar vart fan det gick snett. True story.
 
Jag menar, jag kommer från botkyrka, det är lite av white trashens mecka. Alkisar värmer parkbänkarna och mammor och pappor går till den lokala pizzan efter jobbet och dricker sig röddåsiga på billig öl och ringer hem till barnen och ljuger om att de jobbar över. Sann historia det med. Lågutbildat, inte helt högintelligent och världens betong reserv var nästan uttömd efter uppförandet av skithålet som jag brukade kalla för hem.
 
Tänk om det är så att om man tar Anna från berget så kommer berget till Anna? 
 
 
 

jag är en överbeskyddande förälder som inte kan släppa på kopplet

Kategori: Om föräldrar & barn

Jag får ganska ofta höra att jag är en överbeskyddande förälder som inte kan släppa på kopplet. Tydligen så kommer det en ålder när det är dags att öppna grinden till hagen och låta barnen löpa fritt, vad jag har förstått av alla pikarna så sker det i 4-5-års åldern. "Barn måste få leka själva utan att föräldrar är med eller blandar sig i!" klassiskt argument. 
 
Jag har inte låtit Oskar leka helt ensam ute innan han var 8 år gammal, för si sådär 4-5 månader sedan, för jag har inte känt mig bekväm med det. Ska jag vara helt ärlig så är jag fortfarande inte helt bekväm med det och han får bara vara på gården där jag kan se honom från köksfönstret och jag kollar till honom minst var tionde minut. Tidigare har jag suttit ute och läst en bok eller haft med mig datorn ut och så har jag hållit mig lite på avstånd så att  han har fått leka själv med sina kompisar. Det har fungerat prima.
 
Jag förstår inte riktigt grejen med att 4-5-åringar ska få leka själva i lekparken utan uppsyn, jag tycker att det är jävligt oansvarigt, och argumenten om att barn skulle bli "mammiga" och inte klara sig själva annars är bullshit. Det är lata föräldrar som springer sina egna ärenden som tror att barn måste frigöra sig från sina föräldrar samma dag som de lär sig att torka sig själva i baken. 
 
Jag är rädd för att andra barn ska vara elaka mot mitt barn, jag är rädd för att det ska finnas barn som får leka med kvivar, tändare och annat opassande, jag är rädd för att han ska cykla långt iväg och ramla och inte kunna ta sig hem själv. Jag är rädd för läskiga gubbar som lockar med godis och jag är rädd för att han ska gå vilse och inte hitta hem och vara ledsen och rädd. Det är mer sannolikt att det går bra, men jag "mammar" honom hellre en gång för mycket än en gång för lite.

Jag lever enligt minsta möjliga motståndets lag

Kategori: Vardagligt

Jag har blivit ganska kass på att blogga, inte för att jag tror att det behövde påpekas, men ändå. De senaste dagarna har jag fifflat med min bloggdesign för att det nya funktionerna på blogg.se ska börja fungera, tex så kan man signera med sitt blogg.se konto för att få upp en bild bredvid sin kommentar.
 
Sen ska jag skärpa mig och ta mig tid till att blogga, det är liksom inte så att jag lider av bloggtorka eller inspirationsbrist, tvärt om. Däremot så lider jag av lathet. Jag bara lever enligt minsta möjliga motståndets lag och flummar omkring och gör lite vad jag känner för. Jag ska skärpa mig, jag ska ta mig tid.