Kvinnor kan!

Kategori: Genus & jämställdhet

Läste precis en artikel på wendela om att kvinnor är dåliga på att göra "mansgöra", jag har skrivit om det förr och jag håller med, det har blivit väldigt koncentrerat på att män ska göra hälften av hushållssysslorna men kvinnor är fortfarande kassa på de sterotypiska manssysslorna. Anledningen till att kvinnor ofta inte kan och behöver hjälp är för att de inte ens försöker. Män födds ju liksom inte med sina kunskaper, de har ju lärt sig genom att försöka.

Oftast är det inte särskilt svårt heller, vilken halvbegåvad människa som helst kan koppla in en tv eller tanka en bil, del är inte svårare än att starta en diskmaskin eller att byta en dammsugarpåse.

Jag kommer ihåg ett tips som jag läste i någoin tjejtidning för flera år sedan, att man skulle be sin pojkvän om hjälp med att öppna tröga burklock för att han skulle få känna sig stark och omhändertagande. Riktigt bullshit, kvinnor är inte svaga och behöver inte bli låtsas räddade bara för att någon vek fjant ska få hävda sin manlighet. Jag tycker att det känns betydligt bättre att kunna reda sig själv än att bli räddad och omhändertagen.

Gula parkettgolv

Kategori: Halmstad

Jag bor fortfarande hemma hos mina päron och letar lägenhet, det går lite si och sådär, jag har ju stått i bostadskö här i halmstad i nästan fem och ett halft år (så länge har jag alltså INTE bott hos mina föräldrar) men bostadsköerna här är ganska bedrövligt långa, jag har liksom bara bostadsköpoäng till att få en lägenhet i ett halv(o)skapligt massproducerat miljonprojektsområde, min inre kräsna smygsnobb gråter. Jag vill hellre ha en sekelskifteslägenhet, en fin lägenhet, utan plastgolv eller gula fula parkettgolv. Jag vill inte ha en rynkanäsanåt-adress.

Men nu är det så det kommer att bli, gula parkettgolv, plastmattor och 60-tals byggen. Jag kan inte vara särskilt kräsen. Sänkta krav.

Jag skyller allt på inredningstidningar och bloggar, fan innan dess så levde jag ju lyckligt ovetandes om att det fanns en hel värld av kakelungnar, öppna spisar, stuckaturer och golv som inte var gjort av plast.

jag överanvänder ord, stavar fel och jag har meningsuppbyggnaden från helvetet

Kategori: Personligt

Ibland så får jag klagomål på mitt språk, att jag överanvänder ord, stavar fel att jag har meningsuppbyggnaden från helvetet, och det stämmer, så bloggar jag, utan mina slarvfel och och underliga meningar så hade bloggen varit betydligt tunnare.

Jag läser ALDRIG någonsin igenom mina inlägg innan jag postar dem, skulle jag göra det så skulle jag börja tvivla på formuleringar och hur bra det egentligen var och så skulle jag få prestationsångest och börja sudda och censurera, jag skriver som jag tänker  just då, jag tänker inte efter innan jag skriver. Jag bara skriver. Ofta så har jag inte ens någon färdig bloggidé, bara någon mening, en kort tanke eller en känsla, sen knappar jag bara och ser vad som kommer. Jag kollar inte på skärmen när jag skriver heller, jag är en sån där som tittar på mina egna fingrar istället, ibland kikar jag upp, men största delen av tiden så är det fingrarna som gäller.

Om en del stör sig på fel och slarv i mina texter så diggar de helt enkelt inte mitt sätt att skriva på, får jag inte göra så som jag känner mig bekväm med så blir resultatet helt enkelt inte det samma, för mig så känns det viktigare att förmedla de åsikter och den känslan som jag är ute efter än att glänsa med ett perfekt språk.

"dagens +: någon tyckte att jag var knullbar, still got it!"

Kategori: Sex & kroppsligt

Jag har precis läst en del korkade och ytliga kommentarer inne på Lady Dahmers blogg, jag förstår liksom inte jakten på komplimanger och uppmärksamhet till vilket pris som helst. Jo, jag kan ta milf som ett skämt, jag tycker inte att det är allvarligaste saken i världen, jag är inte kinkig, jag har humor. Men när kvinnor liksom vrålar "JAG GILLAR FAKTISKT ATT BLI KALLAD FÖR MILF!!!!" då undrar jag, är det verkligen ett skämt när en hel del av mottagarna av den skämtsamma komplimangen tar det på blodigt allvar och faktiskt känner sig väldigt smickrade av att någon tycker att de är värdiga att doppa kuken i? Hem och skriva i leffebloggen "dagens +: någon tyckte att jag var knullbar, still got it!" plötsligt känns det ganska unket istället. Den konstanta jakten på manlig uppmärksamhet fortgår liksom för fullt.

Jag fattar bara skämtet om både milf-sägaren och mottagaren faktiskt tar det som ett skämt, när det blir allvar så undrar jag liksom, om någon går fram till dig och på allvar säger "fan du ser porrig ut, haka på hem till mig och bli påspänd kanske" är det också smickrande? Eller "jag skulle lätt knulla dig fast att du är för fet/mörk/korkad/smal"? Är all uppmärksamhet för ditt yttre positiv?

En sak till som jag aldrig riktigt har lyckats förstå är hur väldigt många som har svårt för att skilja mellan äcklig, ohygienisk eller ofräsch och på att inte vara fantastiskt nipprig med sitt utseende, folk inbillar sig liksom att orakade ben, onoppade ögonbryn, osminkat och ostylat är äckligt, ohygieniskt och ofräscht. Även oborstat hår som är nytvättat är liksom rent, det ser ovårdat ut, sure, men äckligt? Många fattar verkligen inte skillnaden mellan bristande hygien och bristande intresse för utseendefixering. Efterblivet.

Det är klubbat och svaret är nej

Kategori: Genus & jämställdhet

Flera kvinnor som jag har diskuterat genus och jämställdhet med som inte har barn tycker att genustänket i barnuppfostran verkar skitbra, men, de konstaterar att deras män/pojkvänner/sambos aldrig skulle ställa upp på det. Då blir det inget.

Jag har har upptäckt att ganska många kvinnor i min ålder har gett bort sista ordet till den där mannen, pojkvännen eller sambon, ingen kompromiss, inget diskuterande, sätter han ned foten så är foten nedsatt. Det är klubbat och svaret är nej. Bortsett från att det är ganska kuvat och pinsamt att tro att man måste lyda sin partner, hur står man ut med känslan "jagvilljagvilljagvill!!!" och sen så är det bara nej? Jag brukar liksom "Eh? Nej...? JOHO!" sen måste man givetvis kompromissa emellanåt.

Min föredetta sambo (numera särbo) tycker att mycket av genustänket är bullshit, han tror inte att det fungerar, så vi har liksom kompromissat fram en lösning som för det mesta fungerar. Det är ju inte helt svartvitt, hysterisk genusfanatiker eller könsnormativt super konservativt.

Jag förstår inte hur man som vuxen kvinna kan lägga sig platt och låta sambon dondera bara för att han kan bli arg/grinig/tjurig/avståndstagande, det är helt sinnessjukt att en fullvuxen mansbebis ska kunna arga och tjura till sig att få bestämma.

Jag vill se en riktig isbjörn

Kategori: Personligt

Jag har fått värsta nord- och sydpolen besattheten, jag satt och googlade och så upptäckte jag att man kan åka till både antarktis och arktis, det är svindyrt men jag åker hellre och ser isberg och isbjörnar eller pingviner en gång än att åka på tråkig sol- och bad semester tio gånger. Så fort jag har fått lite ordning med mitt boende och min ekonomi så ska jag börja spara och när jag har pluggat klart så vill jag åka. Jag har hittat skitmånga roliga saker jag vill göra, jag vill se arktis och antarktis, se konstiga djur på galapagosöarna, jag vill åka till grönland och färöarna. Kruxet är dock att jag inte gillar att resa, det är läskigt och främmande, men men, nya tag, hellre dö för att jag gör något än död utan att ha gjort något alls.





En fet iskall lavett, rakt över hela mitt ego

Kategori: Personligt

Igår så fick jag veta att jag hade misslyckats på ett test för dyslexi och koncentrationsstörningar som var obligatoriskt på komvux där jag går. Min första reaktion var ungefär "de kan få mina tidigare vg:n och mvg:n uppkörda i röven, på tvären! På distans har jag läst in det för fan! Distans är mycket svårare än att sitta på lektion!" Jag blev riktigt jävla bitter, som en fet iskall lavett, rakt över hela mitt ego. Grejen är att jag ALDRIG har sett ned på eller tyckt att det har varit något fel på människor som har dyslexi, adhd eller något annat alls, vad ska de göra åt saken liksom? Det är ju bara att se glad ut och göra det bästa av situationen.

Men jag bara kände att ord som använs i samma andetag som "handikapp" och "störning" kan jag liksom inte ta till mig att jag har en släng av, jag vill liksom inte ha det där "jo men man måste ha överseende, Anna har dyslexi" eller "asså hon har ju adhd, det är därför" jag vill inte ha genvägar, hjälpmedel eller överseende, jag vill göra allt som alla andra gör, på samma villkor och premisser och det har jag klarat hittills. Att jag lär mig fort och presterar väldigt mycket på väldigt lite tid är en av mina få talanger, ska jag inte ens få det lilla?

på torsdag ska de tydligen utsätta mig för fler tester för att se om och vad det är för fel på mig, jag ser inte direkt fram emot det, jag går mest med på det för att jag vill få bekräftat att jag inte har en släng av något annat än tidsoptimism och lathet.