Vad är det nu som är så jävla förträffligt med könsnormativ uppfostran?

Kategori: Genus & jämställdhet

På senaste tiden så har jag läst en del kommentarer som rackar ned på tanken om att handla genusmedvetet och att uppfostra sina barn på samma sätt, senast idag så har jag hittat en del fin fina kommentarer här och här. På senare tid så har jag stött på allt från "det är feminister som skapar våldtäktsmän genom att beröva dem deras manlighet" till klassikern "Hjälp! Barnen kommer att bli könsförvirrade!".

För visst är de fyndiga, alla feministhatare, konservativa biologi-älskare och jämställdhetsföraktande könsnormsälskare, de har ett outtömligt förråd med spydiga och fyndiga kommentarer om hur vi strävar efter att bli en grå och könlös massa, hur människor får psykiska problem och lider av total förvirring eftersom att vi har blivit berövade något av det mest grundläggande (tydligen?) för människan, könsrollerna.

Det mest fantastiska är ju just hur mycket tid och energi som läggs på att hacka och klaga på allt som inte vill knökas ned i det könsnormativa, samtidigt som att de inte kan komma med ett enda, inte ens ett, argument som förklarar vad det nu är som är så jävla förträffligt med könsnormativ uppfostran. Det är liksom den stora frågan, vad är det som är så fantastiskt med könsnormativ uppfostran? Vad är planen? Vilka lärdomar ska barnen få utav det?

Jag är liksom helt på att alla tycker olika och att alla har rätt till sin åsikt, även om den kanske inte faller mig i smaken, men att bara ha en ståndpunkt som är "fyfan, spyrenmassajävlagalla, skitteorier, bajs!" det känns ganska fattigt och ogenomtänkt. Jag tror så här, om könsrollsälskarna hade haft en poäng och att det faktiskt hade legat något i vad de tror på, då hade nog i alla fall en ynklig liten könsrollsälskare kunnat tala för deras sak och klämma ur sig varför den gamla goda "pojkar ska vara pojkar och flickor flickor" metoden skulle vara framgångsrik. Men ingen vet. Mycket märkligt.

Så vem fan är då i såna fall du och framför allt, vem fan är då jag?

Kategori: Tankar & funderingar

Lite halv ofta så vill folk gärna kläcka ur sig kommentarer som "men bara för att hon tycker så, så betyder det inte att hon är en dålig människa", för det vet ju alla, du är varken dina handlingar eller åsikter, vem du är och ditt jag är något helt annat, frikopplat från vad du gör, tycker och säger. Tydligen.

Så vem fan är då i såna fall du och framför allt, vem fan är då jag? Vad är det som definierar en människa om inte personen ifrågas handlingar, tycke och tänkande?

Jag är ingen sån där snäll och diplomatisk person som har överseende med både det ena och det andra, är du en person som gillar att kalla chokladbollar för "negerbollar", tycker att rosa är en färg reserverad för tjejer, röstade du på SD eller skrev hatbrev till en kvinnlig radiopratare som jobbade fast att hon hade ett spädbarn, tycker du illa om homosexuella eller lär du ditt barn intolerans, då tycker jag nog inte bara att vi tycker olika, att du är lite småmysigt egen och sådär. Jag tycker förmodligen ganska illa om dig. Faktum är att det räcker med att pinka in eller två för att jag ska känna hur avsmaken kommer krypandes.

För man kan faktiskt tycka sig till att bli en dålig människa, tycker man att rasism är en bra idé? Dålig människa. Använder man sig av uttryck och ord som upplevs som kränkande av andra och ändå så vägrar man att sluta. Dålig människa. Jag gör inte direkt skillnad på sak och person i såna fall.

Dina handlingar och ditt tycke och tänkande säger en hel del om dig, tycker jag. En snäll och ödmjuk människa som har en normal fungerande empatiförmåga hatar och kränker inte för nöjesskull, så då drar jag alltså slutsatsen att en person som hatar och kränker för att det känns bra och motiverat är dum, oempatisk och dum i huvudet, inte så värst far fetched.

Om man helt ska separera sak och person, vart går gränsen för när man kan börja tycka illa om personen och inte bara saken?



Föräldrar köper skiten som de säljer snarare än att de säljer skiten som föräldrar vill köpa

Kategori: Genus & jämställdhet

Seriöst, börjar inte kommentarer som "vi säljer det som efterfrågas" från klädkedjorna om deras barnklädesavdelningar kännas som kassa standardursäkter? Jag har liksom jävligt svårt att tänka mig det finns föräldrar som har mailat typ lindex "hej lindex, jag skulle vilja efterfråga att ni gör jävligt stor skillnad mellan killar och tjejer, mvh/könsnormativmamma". Jag tror att det fungerar tvärt om, föräldrar köper skiten som de säljer snarare än att de säljer skiten som föräldrar vill köpa.

Det finns jävligt många föräldrar och andra barnklädeskonsumenter som tycker att klädkedjornas utbud lämnar ganska mycket att önska, är du en av dem?

Om du inte har gjort det redan så skriv under namninsammlingen mot könsnormativa barnkläder HÄR! (Tipsa gärna om namninsamlingen på din egen blogg!).

På tal om anal

Kategori: Sex & kroppsligt

Jag har snöat in mig lite på det där med analsex diskussioner, jag ringer Emma tre gånger om dagen och gapar "vet du vad jag har läst om analsex!" bara så att ni vet.

Idag så stötte jag på något som jag tyckte var ganska upprörande, en tjej frågar hur hon ska hantera att hennes pojkvän tjatar om analsex och hon är inte sugen på det, hon vill inte. Tipset hon får? Att om hon verkligen vill vara ihop med den där killen så får hon nog kompromissa och låta honom testa med ett finger i alla fall.

Är det inte förjävligt att det finns människor som år 2011 tycker att kvinnor ska vara schyssta och bjuda på lite röv? Vad fan hände med "nej betyder nej" och "alla har rätten till att bestämma över sin egen kropp"? I takt med att analsexet har smugit sig in i den vanliga sexrepertoaren så förväntas också att kvinnor i alla fall ska "prova" och nu har jag ju fått lära mig att "testar du så testar jag" är dumt, taskigt och dåligt eftersom att det tydligen är någon magisk skillnad mellan mäns och kvinnors bajshål, att kvinnor ska testa det är inte alls samma sak som när män testar, att kvinnor testar är mindre bög, typ.

Sen så tycker jag att det är ganska intressant att väldigt många, ja nästan alla kvinnor som jag har, frågat, läst eller hört om säger att de första gångerna gjorde ont eller var allmänt obehagliga men "det blir bättre efter några gånger" varför fortsätter man och gör om det om man har ont eller tycker att det är obehagligt? Det övergår mitt förstånd.  Jag vet att det finns kvinnor som gillar analsex som har testat det av nyfikenhet och som gillar det. Men jag tror faktiskt inte att de hör till majoriteten, jag tror att allt för många tjejer och kvinnor "ställer upp" för att de är rädda för att ses som tråkiga, kyska och oäventyrliga, det handlar snarare om tillfredsställa tjatiga och porrskadade män som ser ett nej mer som en utmaning än som ett slutgiltigt svar.

Nja...

Kategori: Oskar

Jag och Oskar kollade på Solsidan, första och andra avsnittet på andra säsongen. Alldeles nyss.

Oskar: Jag tycker om det programmet!

Jag: Jaha, vad roligt, vet du vad det heter?

Oskar: ÖÖööh... Det borde...heta "svenssons lyckliga liv"!

Han bara drar något som låter passande ur röven.

Lyckligast vinner?

Kategori: Tankar & funderingar

På senaste tiden när jag har läst krönikor om allt från skilsmässor, graviditeter och barn så verkar en del av responsen vara "gilla läget eller håll käften" uppblandat med lite lagom sockriga "åh jag är så jävla lycklig" kommentarer. Jag misstänker att om bara de lyckliga skulle få uttala sig så skulle det ganska ofta bli rätt tyst.

Jag har börjat undra, är lycka en status grej? Klara, färdiga, gå. Lyckligast vinner?

Jag tror att det är lite lagom hälsosamt att våga vara lite olycklig ibland, att våga känna att man är trött på ungjäveln som bankar i väggen och vrålar, att man grämer sig lite över den där chansen man inte tog och att man kanske bara känner allmänt missnöje. Inte hela tiden, inte varje dag. Men ibland. Sen kan man faktiskt vara lycklig utan att för delen vara en euforisk fjantpotta som fiser konfetti.

Jag tycker oftast att det är intressantare att läsa texter, bloggar och krönikor som kan visa på både det positiva och negativa, jag vill gärna se det från båda sidorna, det känns mer äkta.


På tal om att vara sjuk...

Kategori: Vardagligt

Det är något fel på min mun, allt jag äter smakar salt, jättemycket salt. Pasta carbonara, salt. Korvstroganoff, salt. Leverpastejmackor, salt. Jag köpte en centerrulle för jag tänkte att center är ju mest bara en hel jävla massa socker, men nej, den där jävla krämen smakade salt. Jag börjar på allvar överväga att fasta tills jag blir frisk för allt smakar ändå skit och är helt oätligt.

Sjukdomar

Kategori: Vardagligt

Jag är sjuk, sedan tre dagar tillbaka. Jag hostar typ upp halva lungorna och det känns som att hela min kropp är ett gigantiskt blåmärke. Oskar och Rodde är också sjuka, Rodde tycker dock mest synd om honom själv. Det är sån han är, han ser typ sjukdom som en tävling, ynkligast, sjukast och vekast vinner, sen spelar han över. Jäkla mes. Jag ser det tvärt om, sjukast som lyckas ta sig samman och inte förnedra sig genom att vara ett mesigt våp vinner.

Jag gör mitt eget te och hämtar min egen macka, Rodde ligger i sängen och bara "Eeeeh, iiih, åååå, host host, aaah, eeeeh... Teeeeee?" haha, som att det kommer att hända. Jag brukar aldrig serva honom längre när han är sjuk, för han hävdar alltid att han är sjuk samtidigt  som mig, i sann hypokondrisk anda, vilket gör att det där servandet är en jävligt enkelriktad grej.

Är tafsande händer under kjolen en komplimang?

Kategori: Sex & kroppsligt

Min syster har skrivit ett blogginlägg om ett ämne som hon och jag har diskuterat ett flertal gånger, tjejer som tar krogtafsares klåfingriga grabbande som en komplimang och bekräftelse på att de är söta/vackra/knullbara/värda något alls. Emma skriver:

"Det finns nämligen en kategori människor som jag avskyr mer än dessa svin till killar och det är alla tjejer som fnissar och tar det som en komplimang att få en hand uppkörd mellan benen.

Jag har sett det med egna ögon, en tjej som står i baren och en kille som kommer fram full som ett ägg och lägger handen lite för långt ner på ”ryggen”, tjejen fnissar och man ser hur hon lyser upp som en adventsljusstake på första advent"

Läs hela inlägget HÄR.

Jag håller med Emma, det är tragiskt, patetiskt och bara sorgligt. Det är ledsamt att det finns tjejer som har så låg självkänsla att de har värderat upp en kränkning till en komplimang, att de tror att det är det som är viktigt att få bekräftat är att de är knullbara, värdiga fem i tre ragg. För att inte tala om att de uppmuntrar ett beteende hos ouppfostrade män som faktiskt inte är det minsta önskvärt för de för de flesta kvinnorna. Om en okänd man tafsar på dig på krogen utan att du har bjudit in till det och du blir glad och smickrad, sorry, men då är du ett våp.

Oskar citat: Anna, på måndag blir ju skitgammal!

Kategori: Personligt

Ja, jo, äldre i alla fall. Tjugosex år är jag nu. En dag äldre, ett år närmre det sista, fyra år kvar till (hemska) trettio, en dag närmare döden.

Svensson Svensson

Kategori: Tankar & funderingar

Jag får känslan av att en hel del inte riktigt förstod vad det var som jag ville få fram i mitt inlägg om att leva svenssonliv, vilket kanske inte är så konstigt egentligen eftersom att det kanske var lite av en tolkningsfråga. Nina förstod i alla fall poängen: "Jag håller med dej om att ett stort problem i vårt samhälle är just att man föjer en norm och gör saker för att andra gör så. Tänk om alla kunde känna efter mer själva vad dom vill, vad som passar just dom och skita i andra" det var precis det som jag var ute efter att driva med, människors nästan tvångsmässiga behov att få passa in och vara som alla andra. Det handlar inte om faktan i texten, det är själva andemeningen, strävan efter det normala och normativa, det jag skrev speglar givetvis min verklighet mer än din, det är ju liksom jag som har skrivit det och det säger ju mest om mina erfarenheter, det behöver väl knappast sägas.

Jag tycker inte att stabil ekonomi, barn och ett hus gör någon till vad jag betraktar som en svensson. Du kan ha det och vara hur spännande, skum, excentrisk eller flummig som helst, för mig så är svensson en karikatyr på en medelklassfamilj, något som väldigt få människor egentligen lyckas leva upp till eftersom att alla människor är unika och ingen är helt normal. Min familj (alltså min mamma, pappa och mina syskon) verkade och verkar vara helt normala om man bara ser oss snabbt, men vi är ena riktiga gapiga specfall allihop, vi diskuterar, skriker, pratar i munnen på varandra, för folk som inte känner oss så låter ett vanligt middagssamtal som ett storbråk. Så är det nog i de flesta svensson familjer, hela svensson:et sitter i ytan, eftersom att alla ser likadana ut och har samma saker, reser till samma ställe och jobbar med samma saker så är det lätt att glömma att alla har olika innehåll. Strävan efter att se bra ut utåt, att vara normal och att verkligen leva normen gör att innehållet kommer i skymundan.

Att sträva efter svensson, att leva enligt normen är ju det som förväntas, träffa någon, gifta sig, avla barn och leva lyckliga i alla sina dagar i villa/radhus. Det finns ganska förutfattade meningar om hur man är vuxen, att kapitulera inför svenssonlivet är en av dem, att man inte ser  gröna gräsmattor, volvos, söta golden retrivers och parmiddagar som den ultimata lyckan blir oftast inte respekterat som ett livsval utan ses mer som omognad, för en riktig vuxen ska liksom vilja leva DET livet. Det kanske inte är så uppenbart för den som redan lever det eller öppet har det som mål, men när man sätter sig på tvären och deklarerar att man vill ha något annat eller kanske mer utöver villaidyllen, om ens någon villaidyll alls, då är det ett "långdraget tonårsuppror", omognad och/eller att man inte har kommit dit ännu. Jag vill ha mer än bara familj och eget boende, jag kan mer än så och jag har fan större potential och ambitioner än att bara vara mamma och fru, jag kan ha familj och göra mitt shit samtidigt, män har gjort så i alla tider.

Jag har liksom en sambo och jag har ett barn, fler vill jag inte ha, vad ska jag annars göra? Skaffa ett hus och en bil? Sen då? Är det allt jag får? Mamma, pappa, barn, hus och fredagsmys? Är det allt? Det är lite som när jag spelar sims, de jobbar, gifter sig, skaffar ett schysst hus, skaffar barn och sen ledsnar jag och stänger av spelet eller tar död på dem.


Hur anal får man bli?

Kategori: Sex & kroppsligt

Igår började jag och min kompis diskutera om anledningen till att det är så vanligt att ha provat analsex är att folk ärt så jävla porrskadade idag, det verkar ju milt sagt konstigt att halva sverige bara vaknade en morgon och samtidigt kom på att det verkade vara en rolig idé att ta den i tvåan liksom. Jag lever själv enligt devisen "röven är enkelriktad".

Jag ser analsex som förnedringssex, inget fel i att tända på det om alla är med på det och jag skiter i vad andra gör med sina tarmar, men för egen del så betraktar jag det definitivt som förnedringssex i många fall. Anledningen till det är ganska enkel, det är ganska vanligt att killar och män tycker att det är porrigt och hett med stjärtsex, men responsen på "testar du, så testar jag" är ofta äckel, vägran och diverse bög associationer, de skulle för egen del känna sig förnedrade, äcklade och kränkta, men samtidigt så har de absolut noll problem med att kvinnor skulle "sänka" sig till att bjuda på lite tarmsex.

Anser man att något skulle vara kränkande, äckligt och obehagligt, varför vill man då utsätta någon annan för det om det inte är så att det är själva förnedringen och äcklet som man tänder på?

Dessutom så har jag stött på diskussioner som "hur får jag min brud att ta den i tvåan?" på internet, givetvis så följs det av en massa fin fina tips på hur hans "brud" ska luras och manipuleras till att ställa upp, givetvis så finns det då också något stolpskott som tycker att "oops, fel hål!" är en bra metod, borderline till våldtäkt snarare. Det övergår mitt förstånd varför man vill manipulera personen som man älskar till att göra saker som han eller hon inte vill,  snacka om att älska sitt könsorgan mer än personen man är tillsammans med, vem fan vill spela andra fiol till någons penis?




Falukorv serverat på finporslin och bajs torkat med dasspapper med söta rosa lamm på

Kategori: Tankar & funderingar

För några dagar sedan så skrev Lady Dahmer om drömmen om svenssonlivet. Jag fattar tanken, men det är absolut inget som jag själv strävar efter. Hela grejen med att det finns en standard för hur man bör leva känns väldigt konstlat och oäkta, ett riktigt svenssonliv känns lika genuint som blommorna på Wisteria Lane ungefär, för vad är egentligen oddsen att största delen av ett lands vuxna befolkning vill leva samma liv?

Att välja att leva ett svenssonliv är ju det absolut lättaste sättet att leva sitt liv på,
Man väljer resmål efter vad som impar på Bosse på hörnet, han med den coola gasolgrillen
man lever upp både till normen och förväntningarna, sure, du kan leva någon form av uppdaterat svenneliv, svenssonliv 2,0, vad vet jag, men jag förknippar inte svenssonliv med den moderna människan. När någon säger svenssonliv så är mina första associationer: självuppoffran, vi:et före jag:et och könsroller.

Jag hör skryt om nya gräsklippare och fräcka vattenkokare, som man givetvis påstår att man har betalat multum för, efter att man har pillat bort och gömt den röda prislappen där den aldrig kommer att bli återfunnen.

Svenssons är liksom lite lagom charm-patetiska, man väljer resmål efter vad som impar på Bosse på hörnet, han med den coola gasolgrillen, eller så går man hem och i ren desperation bokar en resa till Thailand för att alla andra har varit där. Man artighetspratar med sina grannar om kompostering, att inreda garaget eller sopsortering, inte för att man bryr sig egentligen eller för att man gillar grannen, man gör det för att det är artigt, god grannsämja liksom. Man snackar skit om folk som är lata och inte serverar sina barn riktig hemlagad mat, sen går man hem och serverar sina avkommor microtillagade fiskpinnar, pulvermos och halvtinade ärtor. Med ketchup till. Att inte glömma ketchup är viktigt.

Är man en riktig svensson så ska man liksom vara lite snål, pinsam och bajsnödig på att skryta om triviala saker som barnens framsteg i simskolan, mannens snickarkunskaper eller priset på din nya iittala skål (som givetvis är köpt på outlet i barkaby, något som du givetvis glömmer att berätta). Det viktiga är egentligen inte vad du gör, köper eller åstadkommer, allt handlar om presentation, yta och dimridåer, falukorv serverat på finporslin och bajs torkat med dasspapper med söta rosa lamm på.



Långt, längre, längst

Kategori: Vardagligt

Jag vill ha långt hår, ned till armbågarna, ungefär. Så det jobbar jag på. Mitt hår börjar bli ganska långt och nu börjar jag bli påmind om varför jag brukar ledsna halvvägs och klippa av skiten, det blir rufsigt som fan och är ett rent helvete att kamma ut. Då orkar jag inte borsta håret för att det gör ont och tar en jävla tid, så nu ser jag ut som typ ronja rövardotter mest hela tiden. Vad fan kan jag göra åt trasslet?

En man som klär sin unge i byxor i storlek alldelesförliten, udda strumpor och en fläckig tröja från igår, han försöker

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag har aldrig varit någon aspirerande supermamma, jag vet att det är ouppnåeligt, omöjligt och orimligt. Något som jag upptäckte när jag fick barn som har stört mig något fruktansvärt de senaste sju åren är hur olika förväntningar det finns på mammor och pappor, mammor hålls mot en betydligt högre standard. En pappa är närvarande när han tar en tupplur i samma rum som barnen leker i, en mamma som tar en tupplur medan barnen leker är lat. När man ska utvärderas som föräldrar så är det fysisk närvaro och kvantitet som räknas, för kvinnor är det mental närvaro och kvalitet som räknas.

Även om jag inte är någon aspirerande supermamma, så har jag försökt mer än min sambo, jag försöker inte bara, jag lyckas. Jag har krav på mig att lyckas, det är ju inte okej att som förälder försöka med ständiga misslyckanden och halvdassiga resultat, om man inte är man alltså. Då har du hela livet på dig att misslyckas med hela världens alla föräldrauppgifter, det är försöket i sig som gör en bra pappa, resultatet är ganska sekundärt.

En man som klär sin unge i byxor i storlek alldelesförliten, udda strumpor och en fläckig tröja från igår, han försöker. En kvinna som gör det samma är en instabil slarvpotta som inte klarar av att ta ansvar. Ofta så tror jag att slarvpelle papporna inte ens försöker, ibland så tror jag till och med att de är så finurliga att de faktiskt vet precis vad de sysslar med, de försäkrar sig om att de ska slippa klä på ungen fler gånger.

Män blir ständigt underskattade som föräldrar, de får försöka i all oändlighet utan resultat att tala om bara för att folk innerst inne utgår ifrån att män inte kan
, de är birollsföräldrar, assistenter, en hjälpande hand. Eftersom att det faktiskt finns exemplar av pappor som gör sitt bästa, inte bara försöker, de kan faktiskt, så klarar ju män uppenbarligen alldeles utmärkt av att ta hand om barn. Jag tror inte på att det är mammor som ska släppa på kontrollen så att pappor får fler chanser att försöka, vi borde helt enkelt hålla dem mot samma standard som vi gör med andra kvinnor och mammor, det är inte en fråga om män kan, det handlar om i fall män vill eller inte.

Det handlar inte om vad dina barn kan ge dig

Kategori: Om föräldrar & barn

Lady Dahmer skrev om att drilla sina ungar för att de ska leva upp till mamma och pappas drömmar. Jag tycker att det är jättetragiskt att det finns föräldrar som ser sina barn som blivande företagsledare, NHL-spelare, bankdirektörer och stadsministrar, snacka om att växa upp under press och oschyssta förväntningar. Självklart så är det fördelaktigt för en människa att försökas nå sin fulla potential och att bli så lycklig som möjligt, men frågan är ju om barn har som livsuppgift att sträva efter sin egen lycka eller att bara göra mamma och pappa lyckliga?

Det är lite samma resonemang som hos föräldrar som tycker att det värsta deras barn kan göra är att bli homosexuella
, det gaggar på om att de vill gå på sina barns bröllop, få barnbarn och gå på barnbarnens dop, de har skaffat barn med hundraprocentigt fokus på vad barnen kan ge dem utan att ägna en tanke åt att det faktiskt är de som ska ge barnen trygghet, kärlek och hjälpa dem att bli bra människor som kan sträva efter sin egen lycka. De har reproducerat sig och nu förväntar de sig att de ska kassera ut i framtiden.

Barn ska aldrig behöva känna att de står i tacksamhetsskuld till sina föräldrar, att som förälder kassera ut lycka på sina barn genom att drilla på dem till att göra saker som gynnar föräldern i fråga mer än vad det gynnar barnet, då är man ett riktigt bottenskrap som förälder.

Dag 10 – Bloggfavoriter

Kategori:

Jag följer ganska många bloggar, runt 30 stycken, givetvis så hinner jag inte läsa alla blogginläggen för det skulle bli ungefär 100-150 inlägg om dagen. Jag kollar igenom på bloglovin vilka rubriker som låter intressanta och de läser jag, de andra drar jag av om jag har tid. Den enda bloggen som jag faktiskt läser alla inläggen i är Lady Dahmers blogg, det var faktiskt den fösta bloggen som jag började följa och la till på bloglovin.

(Vet du någon bra blogg som du tror att jag har missat? Tipsa mig gärna!)

Annorlunda del 1

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag skrev för ett par veckor sedan om att Effekt hade släppt boken Annorlunda som innehåller texter skrivna av svenska ungdomar, jag har fått i uppdrag att blogga ett par inlägg på ämnet annorlunda.

Största anledningen till att jag började intressera mig för jämställdhet och genus var för att det för mig är en strävan efter att tillåta människor att vara annorlunda, att det inte bara finns två sätt att vara på, två olika samma. Genom att ge barn möjligheten att utveckla sin egen personlighet och sina egna preferenser så tror jag att vi uppfostrar öppnare, rättvisare och tolerantare människor.

Jag tror stenhårt på att en person som har fått större spelrum att utveckla sin personlighet och fått verktyg till att utvecklas på sina egna villkor, som har lärt sig att kunna tänka själv istället för att bara fösas in i focken, kommer att bli en person som kommer att vara mer öppen inför andra människors olikheter och egenheter. En person som är trygg i sig själv behöverinte sätta sig på andra för att höja sig själv.

Är idioti manligt eller kvinnligt?

Kategori: Genus & jämställdhet

I en diskussion som jag sitter och läser på en annan blogg:

"Jag tycker faktiskt att hela debatten kring genus är urlöjlig.
Det är inte barnens klädsel eller leksaker vi behöver ändra på. Det är andra människors uppfattning och syn på kvinnligt och manligt"

Värsta tankevurpan, hur skulle det gå till? Hur ska man få Lena 38 och Pelle 56 att förstå att allt som de har lärt sig sedan de var små var fel? Visst folk kan ändra uppfattning, om man är villig att ta till sig annat än bara det som befinner sig inom den egna bekvämlighetszonen, vilket de allra flesta människorna inte är. Palla att fisa i motvind när man bara kan vända röven åt andra hållet liksom.

Det är ganska intressant också att det ofta är människor som jag upplever som ganska konservativa som tycker att den bästa jämställdhets idén ever är att få vuxna människor att ändra på sig, snacka om dubbla budskap, en kopnservativ person som tror att bästa idén är att få andra konservativa personer att ändra på sig, lyckat.

"amenasså, varför är det alltid tjejer som ska ändra på sig?!"
(dumhuvud-fråga som alltid återkommer, gång på gång på gång)

Vart fan kommer den föreställningen ifrån? Varför har hela genushatarkompaniet fått för sig att det handlar om att alla flickor ska bli pojkar? De fortsätter oftast att envisas med det även i diskussioner som handlar om att killar kan få leka med dockor och använda klänning, logik har ju å andra sidan aldrig varit genushatarnas starka sida.

Dag 09 – Min tro eller livsfilosofi

Kategori:

Jag skulle nog kalla mig själv ateist, jag tror inte på någon gud och jag följer ingen helig bok för att veta hur mitt liv ska levas. Jag tror på sunt förnuft, magkänsla, empati och logik, det kommer man mycket längre på.

Jag tycker faktiskt att religion är ganska tradigt, det borde liksom handla om kärlek, medkänsla och gemenskap, men jag upplever för det mesta religion som just raka motsatsen till det, religionen fyller inte sitt syfte, det blir istället ett verktyg för människor som hatar, diskriminerar och menar på att kärlek bara är rätt på vissa villkor.

Vanliga hederliga och empatiska människor behöver inte religionen som kompass över hur man är eller blir en bra människa (med det inte sagt att det inte finne religiösa som är vanliga, hederliga och empatiska) det fattar man ändå. "du får inte vara med för du är bög/ful/muslim/fet/katolik" (=FEL) "slå inte min kompis" (=RÄTT) mer high tech än så är det liksom inte, jag tror på att de flesta friska och normala människorna klarar sig bra på magkänsla, samvete och empati.

Jag har aldrig trott på gud, jag hade en fas när jag var väldigt intreserad av spiritism, andar, magi och all möjlig halvalternativ bullshit. När jag var liten och vi hade religion i skolan och vi fick höra bibelhistorier som vi skulle måla bilder till så tog jag det som sagor, gud var lika verklig som björnes magasin för mig, och så ser jag det än idag.

Svält gratis eller svulla och beskattas?

Kategori: Kost och hälsa

En centerpartistisk mupp i uppsala tycker att feta ska betala mer i skatt eftersom att de kostar mer pengar i och med att de blir sjukare och kostar samhället mer pengar.

Det är faktiskt inte första gången som jag hör det här resonemanget, det intressanta tycker jag är att samma inte går båda vägarna, anorektiker ska inte betala för sina följdsjukdomar, dem är det ju synd om. Bulimiker är det också synd om. Det lustiga är att en del av alla feta människor lider av BED (Binge eating disorder) man kan säga att det är som bulimi, hetsätning, men det följs inte av kräkningar, laxering eller fasta. Så då ska vi alltså göra skillnad på ätstörningar och ätstörningar.

Anorexia och bulimi är empatisjukdomar, det är något fint och lite romantiskt över att sträva så långt efter yttre skönhet att man är beredd att nästan (eller helt) ta död på sig själv, att vara fet är fult, oavsett anledning, BED är en skylldigsjälv sjukdom. Resonemanget blir väldans underligt speciellt eftersom att BED och bulimi faktiskt påminner väldigt mycket om varandra.

Vilka mer ska beskattas för att de frivilligt drar på sig skador och sjukdomar? Folk som går med gympadojjor på is? Folk som idrottar? Spinkiga människor som lever på godis? Folk som äter för lite fibrer? De som åker bil? Människor som inte idrottar? Människor som idrottar för mycket?

Könsroller

Kategori: Genus & jämställdhet

Lady Dahmer postade en intressant "varför är det fel på könsroller?" diskussion från facebook, frågan är intressant för min första tanke är liksom "hur kan du inte förstå vad problemet med könsroller är?". När någon menar på att könsroller är en bra idé så ser jag det synonymt med att personen ifråga anser att han eller hon har rätt att tycka till om hur nära spisen jag ska förhålla mig, självklart så är könsroller skit, skit för alla som inte vill spela med.

Könsroller står inte för frihet, valfrihet och individualitet, tvärt om, könsrollernas mål är ju att särskilja kvinnor och män, att ge oss skilda uppgifter, förmågor och attribut. Jag skiter faktiskt i vem det är mest synd om, kvinnor eller män, det blir ofta en tävling i självömkan, vem som diskrimineras mest och vem som har det svårast, i könsrollspelet är alla förlorare, kvinna som man. Helt seriöst, är man medveten om könsrollerna och förväntningar som finns på de olika könen och ändå tycker att könsroller är nödvändiga så har man fan problem, då har man ju hängt upp hela sin identitet och sitt jag på sina könsdelar, snacka om att vara vilsen.