Hemlös

Kategori: Fittja

Jag har hittat en lägenhet jag vill ha(eller rättare sagt, Emma har hittat) jag mailade idag och på måndag ska jag ringa och tjata. Jag hade en genomtänkt plan, att ringa och säga "jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha!" till de lägger på och sen ringa upp igen och fortsätta tills de antingen gav mig lägenheten  eller bytte telefonnummer, jag börjar dock bli tveksam till om det är ett bra tillvägagångsätt.

Det finns en lägenhet som jag har fått visning på nästa vecka, men det är en liten sketen 1.a på 24 kvadrat som mest bara skulle fungera tillfälligt, men man kan inte vara kinkig i brist på bättre alternativ. Ett pyttelitet hem är trots allt bättre än inget hem alls. fast lägenheten som jag verkligen vill ha är nästan fyra gånger så stor. Jag tycker att jag kan få den.

Men det tycker nog alla andra som söker också. Att dem ska få den alltså.


Saker som till och med Anna kan

Kategori: Personligt

Jag har vid ett flertal tillfällen hört "om till och med Anna kan så kan jag också" om både skola, bantning och nu senast om att sluta röka. Jag blir lite road av det, typ som att det är någon slags bottennotering, saker som till och med Anna kan. Nu vet jag att folk (oftast) inte menar så, men jag har hört det tillräckligt många gånger för att börja fundera lite av över hur andra ser på mina (o)förmågor.

Fast sen är det ett ganska bra utgångsläge, att vara underskattad, det blir liksom lättare att springa om när ingen ser en som ett hot.

Rökfri = pausfri?

Kategori:

Nu är jag inne på min fjärde rökfria dygn, det knallar och går. Det är egentligen inte så jobbigt att inte få i mig nikotin, det är mest jobbigt att inte röka, det är liksom enda gångerna på hela dagen som jag brukade sitta och göra ingenting och bara tänka. När jag städade, tvättade, pluggade eller läste så tog jag mig en rökpaus mellan varven när jag tröttnade, det var liksom då jag pausade, fick vara ifred och ta det lugnt. Vad ska jag göra nu? Måste jag vara aktiv jämt nu? Är jag alltid på jour nu? Jobbigt!

Det var ju en av fördelarna med att röka (för det finns fördelar, faktiskt) att man hade världens bästa ursäkt att dra till med när man kände sig trött, stressad eller uttråkad.

48 timmar senare

Kategori:

Nu har jag inte rökt på 48 timmar. Det här går ju typ bra och är inte så jättesvårt (jag undrar hur stor del av beroendet som egentligen är psykologiskt). Det blev dock lite jobbigt när jag satt och googlade på sluta röka grejer och någon på flashback skrev att bästa ciggen skulle vara typ efter att man har varit utan i ett par dagar, då ville jag testa om det var sant. Sen kom jag liksom på mig själv, allvarligt Anna, lyssnar du på vad som sägs på flashback?

Fan nu tänker jag ju på det för att jag skrev om det....

Kategori:

Jag har inte rökt på 23,5 timmar, jag försöker sluta. Första dygnet borde typ vara det jobbigaste? Jag är sjuk och känner ändå mest bara för att lägga mig någonstans och dö, så jag får passa på. Nu märker jag inte skillnaden på om det känns förjävligt för att jag inte röker eller om det beror på förkylningsinfluensan. Smidigt!

Om jag visar lite mer boobs så kanske jag vinner?

Kategori: Genus & jämställdhet

När man kollar in de norska bidragen i gillette+ MTV tävlingen, satan i gatan. Håriga ben borde ha varit deras minsta problem, norskorna är hel och halvnakna och någon har klänning men inga trosor, hur var reglerna nu igen? Att man skulle visa bara ben och sommar outfit? Hur många tjejer springer runt i porriga underkläder eller nakna på stan i sommar? Min gissning: Ingen.

Jag blev väldigt förvånad när jag såg de norska bidragen, eftersom att bidrag som väldigt tydligt anspelar på sex och pornografi har fått ligga kvar medan ett par håriga ben avlägsnas snabbare än du hinner säga "rakhyvel" så kan man ju anta att en del om MTVs och gillettes kvinnosyn, kvinnor ska tydligen vara kåta, nakna och hårlösa, det är okej, men kvinnlig kroppsbehåring ska avlägsnas, både riktigt sådant och i bildformat.

Jag kommer aldrig mer att köpa någon av gillettes produkter igen, någonsin, lika låg jävla moral och kvinnosyn får man fan leta efter. Det skulle väl vara Jack and jones i så fall.

Inre gudinnor och ben utan päls

Kategori: Blogg

Gillette och MTV dissade Lady Dahmers orakade ben, censur och diskvalificering. Nu ligger det uppe en nybild som tydligen följer de nya reglerna som skulle stoppa bilder av den typen, rösta här! (du röstar genom att facebook-gilla).

Inredningstidningar är döden för kreativiteten

Kategori: Personligt

Jag har aldrig lästinredningstidningar. Jag har bläddrat lite i ett par eller fem, men aldrig köpt själv eller faktiskt bläddrat med något större engagemang.
Nu är jag beroende av att någon hipster-bög med fluga ska berätta för mig vad jag kommer att gilla i morgon
Jag har trott starkt på att inredningstidningar är döden för kreativiteten, du blir inte inspirerad, du lär dig vad du ska och inte ska tycka om. Estetisk hjärntvätt.

När jag började planera att jag skulle flytta så började jag googla fraser som "interior design" och "livingroom inspiration" jag skulle ju bara titta lite, pyttelite. Sen deklarerade jag för Emma, att man blir nog bara inspirerad! Massor med nya idéer! Självbedrägeriet hade satt in. Givetvis så har jag fokuserat hela min uppmärksamhet på superstageade grejer, inget naturligt och riktigt här inte, Jag är den porrsurfande silikontuttsmannens motsvarighet, fast med inredningar och miljöer. Allt naturligt går fetbort. Jag blev helt desperat på gult och grått (vad? Det är det nya beige och grönt, kind of) jag ville ha en gul soffa, nej, jag var TVUNGEN att hitta en gul soffa. Det var för ett par veckor sedan. Nu måste, måste, måste jag ha en mintgrön soffa, jag kan inte leva utan den.

Jag förvandlats till ett passivt, hjärntvättat och okreativt monster. Jag suktar desperat efter vita krispiga interiörer med pasteller till, jag hatar ju vitt. Hatar!

Nu är jag beroende av att någon hipster-bög med fluga ska berätta för mig vad jag kommer att gilla i morgon, jag kan inte längre sortera ut vad jag faktiskt gillar och vad jag borde gilla. Jag och Emma är som två pundare, vi delar med oss av våra fixar till varandra, vår facebook korrespondens ser typ ut så här:

Emma 10:01: Kolla skänken som jag måste handla! (Bifogad bild)

Anna 10:03: ÅÅÅÅÅH! målat element! (Bifogad bild)

Emma 10:07: silvereks golv, mååste haaa! (Bifogad bild)

Anna 10:09: Kolla hyllsystemet! (Bifogad bild)

Ja, ni fattar.

Jag har en mapp på min dator med "måste ha" bilder, Jag tittar inte bara på skiten, jag sparar den också. Som tur är så kommer min kassa ekonomi att sätta stopp för min ohämmade framfart, för med ett studiebidrag så får man inte ens en designmöbel.

Morgon

Kategori: Vardagligt

Jag önskar att jag vore en sån där människa som vaknade tidigt på morgonen utan problem, lite lagom fågelkvitter och solsken så där. Men sån är jag inte, jag är alltid trött, sur och fågeljävlarna vill jag bara strypa. Jag är en sovmorgon-människa.

Grattis! Du är lekfarbror nu!

Kategori: Genus & jämställdhet

En ganska intressant diskussion som jag stötte på nyss är frågan hur stor plats pappor ska få ta på förlossningsvården.

"BB på Norra Älvsborgs länssjukhus i Trollhättan drev ett jämställdhetsprojekt för att involvera papporna mer. Överläkare Urban Waldenström tycker att man kan lägga pengarna på viktigare saker"
- Dagens Medicin

"Kunskapen är på många håll är skrämmande låg om att närvarande och välmående pappor i förlossningsrummet är viktiga inte bara för sig själva utan också för mammorna och barnen. Istället raljeras det över att kraft alls läggs på papporna. Jag ser många goda skäl till att vi faktiskt behöver göra upp med de här unkna fördomarna, skriver psykologen Malin Bergström"
- SvD

Roliga kommentarer a la "det är faktiskt kvinnan som föder!" känns sorgligt efterblivna, som att världens mest uppenbara faktum behöver poängteras, visst är det kvinnan som föder, men är det inte mer eftersträvansvärt att pappan ses som ett stöd och en tillgång snarare än som en passiv statist under förlossningen? Personalen
Hur jävla kul är det egentligen att få rollen som vikarierande lekfarbror i sin egen familj?
behöver knappast stötta och ta hand om några pappor, men däremot så kan de se papporna, ge dem förslag på vad de kan göra för att underlätta och hjälpa, att låta papporna vara med och då inte bara som åskådare.

Jag tror att det är viktigt att papporna släpps in redan från början, att man vågar gå ifrån antagandet "mamma, om bebis själv får välja" för om pappan ska ses som en oviktig bakgrundsfigur under förlossningen, en oviktig andrahandsförälder av bvc, meningslös under amningsperioden, frånvarande under hela föräldraledigheten, när ska en pappa då börja vara pappa till sitt barn? Efter 1,5 år när mamma och bebis har bondat sig till att mamma är oersättliga nummer ett? Det är ju uppenbarligen väldigt svårt för de allra flesta papporna att bryta sig in på marknaden som fullgod heltidsförälder utan att ha blivit insläppt från början. Hur jävla kul är det egentligen att få rollen som vikarierande lekfarbror i sin egen familj?

Om man helt bortser från pappors perspektiv och deras fördelar med att vara delaktiga, jag tror att barn har hur mycket som helst att vinna på att få en delaktig pappa, att ha två riktiga föräldrar som man litar på, som ställer upp och finns där.

Överstökat

Kategori: Fittja

Tanten var relativt trevlig och medgörlig idag, jag skulle kanske inte säga glad, men hon log. Nästan.

Surare än den suraste av de suraste citronerna

Kategori: Fittja

Som jag skrev för ett tag sedan så ska ju jag och Oskar flytta till halmstad, idag ska vi försöka skriva över lägenheten på Rodde eftersom att jag står på kontraktet idag. Det är lite läskigt. Inte så mycket just att skriva över lägenheten, utan mer för att tanten som jobbar på fastighetskontoret är väldans ilsken och otrevlig av sig, det finns ett ord för tanter av det slaget men jag sparar det till efter att kontraktet är överlåtet.

Jag ringde dit idag och när jag frågade hur man skulle gå till väga för att överlåta ett kontrakt på en sambo, då fräste hon "har han något jobb då?!?" i ett tonläge som hade kunnat skrämma världens starkaste kvinna till tårar. Behöver jag ens skriva att jag drar mig för att gå dit?

Bakom varje snorig bortskämding står det minst en misslyckat förälder

Kategori: Om föräldrar & barn

Lady Dahmer skrev om att stöta på "socialt handikappade små skitungar" (haha!) på ikea. Någon anonym tomte bland kommentarerna verkar bli lite pissig över att man kan störa sig på andras barn. Självklart så kan man störa sig på ouppfostrade barn, jag har blivit riktigt skitsur ett antal gånger när ungar har slängt sand i ansiktet på Oskar, äldre barn som bara river omkull småbarn åt höger och vänster och barn som är så bortskämda att de tror att de kan paxa en hel lekpark eller roffa alla leksaker i en lekhörna. Anledningen till att jag blir sur och störmig är givetvis för att det är så självklart för mig att mitt barn ska lära sig att både ta och ge plats, dela med sig och visa hänsyn, varför ska mitt och andras barn som beter sig som folk behöva bli trampade, överkörda och undanskuffade av andra föräldrars ouppfostrade gullegrisar som inte har lärt sig hur man beter sig i möblerade rum?

Och så var det ju det här med föräldraansvar, för varje snorig bortskämding så finns det antingen frånvarande föräldrar som har noll koll eller föräldrar som ser på och som på allvar anser att deras barn är så jävla märkvärdiga att de ska ha företräde till allt. Självklart så är det barnens fria uppfostran (eller snarare fri-från-uppfostran) som gör att de beter sig illa, men det är egentligen inte så konstigt att man tycker bättre om snälla barn som delar med sig, jag föredrar ju självklart när andra barn och vuxna beter sig schysst mot mitt barn och självklart så förväntar jag mig att han beter sig schysst mot andra människor.

Varför skulle flickor inte få vara barn lika länge som pojkar?

Kategori: Genus & jämställdhet

I facebookgruppen "varför apor aldrig bär rosa" (Kom och joina oss i roliga och intressanta diskussioner!) så diskuterades det om smink på 10-11-åriga tjejer var en bra idé.

Jag tycker inte att det är eftersträvansvärt på något sätt, jag skulle säga tvärnej. Jag tycker att det är ett ganska stort problem att tjejer från väldigt låg ålder börjar läsa tidningar som handlar om smink, kläder, sex och pojkar. Indoktrinering ska börjas i tid liksom, så att flickor inte får för sig att de duger till något annat än att vara snygga så att killar ska vilja ha dem. När Lisa 11 år har lärt sig vad highlighter, eyeliner och analsex betyder så leker Kalle 11 år fortfarande tjuv och polis med spindelmannen mössan i högsta hugg.

Varför skulle flickor inte få vara barn lika länge som pojkar?

Man brukar ju säga att flickor mognar snabbare än pojkar, frågan är om det är resultatet av att flickor matas med vuxenattribut och vuxenvärld från en tidigare ålder än vad pojkar gör. Flickors lek är mer verklighetsbaserad och stillsam, leka mamma pappa barn, leka hus, laga låtsas mat, rita, pyssla och diverse former av docklekar som ofta imiterar verkligheten. Pojkar uppmuntras mer till fantasifull lek, superhjältar, bygga och konstruera, springa, testa och experimentera. Inget av det är mer rätt eller mer fel, problemet är att olika saker stimulerar och uppmuntrar till olika beteenden, förmågor och intressen.

Jag ser inte poängen i att flickor ska lära sig utseendefixering från lågstadieålder,
att leka, klä ut sig och testa olika roller tror jag är bra för både pojkar och flickor, men att sminka sig, raka ben och armhålor och ha porriga underkläder flera år innan puberteten det ser jag faktiskt inte riktigt poängen i. Flickor (och pojkar med för den delen) behöver lära sig att självkänsla, självförtroende och egenvärdet kommer inifrån, det kan du ha gott om oavsett om du är klädd i pyjamas, balklänning eller en sopsäck.
Självkänsla som är beroende av smink är inte riktig självkänsla, snarare självbedrägeri



Pojkar lär sig ju inte att hela deras existens går ut på att vara snygga för att de ska kunna attrahera flickor,
det är inga tidningar som vänder sig mot pojkar som handlar om styrketräning, vårkollektioner, skäggborttagning eller finnmedel. Tvärt om så ska pojkar fokusera på det som intresserar dem, som sport, serier och spel. Så att de kan leka och vara barn ett tag till.

Lite som att säga ja till sex som man inte ville ha, eller att låna ut sin sista hundring jävligt motvilligt

Kategori: Tankar & funderingar

Flera gånger så har jag haft diskussioner med min mamma om att vara snäll, min mamma är ganska stark anhängare av att man ska vara snäll och att ett gott bemötande vinner över även de bittraste bittraste surfittorna till den mer glada och civiliserade delen av befolkningen(bortsett från att min mamma aldrig skulle säga just surfitta, men ni fattar vad jag menar). Det stämmer säkert, min mamma är mer socialt skillad än mig, jag är lite off och halvasocial mot folk som jag inte känner.

Jag kan villigt medge att jag känner ganska stark aversion mot att vara trevlig mot människor som är otrevliga. Ett ganska bra exempel är när jag, Emma och Elin åkte från töcksfors till halmstad i julas, biljettklippar-tanten var en rungande bitter surkärring som skällde på Emma varje gång som hon passerade oss, anledningen till det? Emmas hund hårade i hundvagnen, alltså vagnen som är till för håriga hundar. Emma blev arg, tanten också. Att vara trevlig mot den kärringen skulle vara lite som att säga ja till sex som man inte ville ha, eller att låna ut sin sista hundring jävligt motvilligt.

Självklart så försöker jag alltid att vara trevlig och snäll först, men det får veta sin gräns.
Ibland så är långfingret och en lagom dryg punch line mer tillfredsställande än att resonera med och vara snäll mot det bittra fanskapet. Att hävda att man ska vara trevlig och snäll mot dryga och otrevliga människor tycker jag är lite att flytta över ansvaret på fel person. Det är liksom inte okej att gå runt på sin arbetsplats och dondera och bete sig illa, det är inte okej att jobba inom ett serviceyrke och bete sig som ett jävla as mot människorna som man ska ge service. Alla kan ha en dålig dag, men det är inte okej att ta ut det på andra människor.

Jag fattar hela grejen med att det lönar sig att smöra lite för att personen i fråga ska bli glad och trevlig tillbaka, men  jag känner mig faktiskt nästan lite billig när jag gör något som jag absolut inte vill för att jag ska kunna tjäna på det.



Professor i "sakerAnnatyckerärintressant"?

Kategori: Personligt

Jag har ett problem. Ett litet problem som börjar bli ett stort problem. Jag vet seriöst inte vad jag vill bli, jag rotar omkring varenda dag i utbildningskataloger och register över olika yrken och det gör mig bara mer och mer förvirrad, jag läser läskiga intervjuer med folk som har gått olika utbildningar och om hur de inte visste vad de skulle söka för jobb efter att de var färdiga med sina utbildningar, jävla mardrömsscenario. Jag vet vad jag inte vill göra. typ. Hjälp!

Jag vill inte:


- Jobba med gamla (kass lön)
- Jobba på förskola (kass lön och låg ambitionsnivå)
- vara arbetslös akademiker (känner att den talar för sig själv)
- Vara lärare (låg lön)
- Jobba på sjukhus (jag har en lång rad med fobier för allt från blod till nålar)
- Jag vill inte tala inför stora grupper med människor (läskigt!)
- Ha ett klassiskt kvinnoyrke (låg lön, lågstatus och ja, för mycket kvinnor)
- Vara chef (kan man inte muta folk med glass för att de ska vilja vara ens kompisar så hoppar jag det)
- Ha dålig lön, jobba massor av övertid eller jobba med oinspirerade och lata människor (den talar för sig själv)

Jag vill:

- Jobba med något roligt (vem vill inte det?)
- Tjäna skapligt med pengar (csn vill gärna få återbäring på alla pengar som de har betalat ut, misstänker jag)
- Ha varierande arbetsuppgifter (jag blir lätt uttråkad)
- Känna att jag gör något nytta och att det finns någon mening med det jag gör (det gör mig motiverad)
- Hellre jobba ensam än i grupp (jag har inga problem med att samarbeta, men slipper helst, eller om jag  får bestämma mest, då fungerar det)
- Göra något som inte inkluderar allt för mycket rövslickeri (den kanske jag dock kan tumma lite på)

Ämnen som jag gillar i skolan:


- Psykologi
- Naturkunskap (helt oväntat det som jag faktiskt gillade bäst)
- Historia (i alla fall B-kursen)
- Samhällskunskap

Saker som intresserar mig:

- Genus och jämställdhet
- Religion
- Politik och samhällsfrågor
- Relationoner och samlevnad
- Barn och föräldraskap

Saker som jag trycker om att göra:

- Läsa (men inte skönliterärt)
- Skriva
- Diskutera
- I viss mån träffa människor (om de är trevliga, intressanta och smarta)
- Att analysera
- Att tänka, resonera och lösa problem



Vad fan ska jag bli då? Professor i "sakerAnnatyckerärintressant"?

Någon som har förslag? Det får vara hur knäppt eller svårt som helst, jag har gott om tid och lär mig ganska snabbt.

En kvinna i högklackat är förtryckt, en man i klackskor är frigjord

Kategori: Genus & jämställdhet

Apan och Lady Dahmer tog upp diskussioner om högklackat för ett tag sedan, frågan var: är det förtryck att bära högklackade skor?

Vad som är förtryck och inte är det, från alla olika håll och kanter gör mig lite halv-schizofren, en kvinna som bara bär typiskt okvinnliga och bekväma kläder är ju offer för den manliga normen, då har man kapitulerat gett upp och anser att kvinnan bör anpassa sig till den manliga normen för att bli betraktad som likvärdig. En kvinna pyntad med klackskor, smink, nagellack,klänning och smink är offer för den kvinnliga normen, hjärntvättad, socialiserad och präglad av kulturen hon lever i. Offer är vi allihopa liksom. Ingen vinner i ett spel som går ut på att förlora.

En kvinna i högklackat är förtryckt, en man i klackskor är frigjord.

Nej, jag tycker inte att det är solklart att högklackat är förtryckande, jag tror liksom inte att skon uppfanns för att våldtäktsmän skulle kunna springa ikapp högklackade kvinnor, eller för att kvinnor skulle få svårare att gå eller för att hon skulle få ont. Jag upplever det som att normen säger att högklackat är kvinnoskor, inte att alla kvinnor ska vingla omkring i högklackat. Jag använder inte högklackat, det är obekvämt och jag skulle förmodligen bryta alla fötter jag har, men jag antar liksom inte att alla kvinnor som bär högklackat känner sig tvingade till det på grund av att det är en kvinnosko. (jag såg faktiskt en man i högklackat för någon månad sedan på ica, folk blev så chockade att de höll på att trillaöver).

Jag vill ha friheten att sminka mig, bära högklackat, slippa raka mig eller raka allt jag kommer åt, ibland skiter jag i att sminka mig i ett par månader
, ibland har jag smink en hel vecka på raken. Så länge man inte känner sig tvingad eller manad att göra något för att passa in eller att man är beroende av det för att känna att man duger så ser jag det som en frihet att ha fler valmöjligheter, en man kan liksom inte vakna en morgon och känna för rött läppstift, slips och söta sandaler, snacka om att behöva ha självkänsla av pansar för att våga ta sig till jobbet i den utstyrseln, det krävs betydligt mer mod än att som kvinna skita i att raka armhålorna.

Om man nu vill göra ett statement så är det nästan mer provocerande med en orakade ben och armhålor, rakat huvud och sminkfritt på en kvinna som bär pumps och söt klänning.

Eller så kan man ju bara vara normkritisk och utmana sig själv till att våga leva upp till sina egna ideal.


Konsumera mera

Kategori: Oskar

Oskar har upptäckt internet shopping.

Oskar: ANNNAAA! KOM! Det är JÄTTEviktigt!

(Jag springer dit för att se om han är döende)

Oskar: Kolla här! (pekar på datorskärmen) Den här super mario vill jag ha! Den finns inte i sverige, men vik an beställa den kanske från... England!

Jag: Nja, du får önska dig den.

Oskar: Men ANNA! Du kan betala med kortet sen flyger dem paketet med flygplan till brevbäraren!

Han verkar tro att det där magiska blå kortet innehåller oändligt många "det är bara att dra kortet".

Mormorsrutor

Kategori: Vardagligt

Jag försöker lära mig att göra mormorsrutor, eller jag har lärt mig för det är ju inte särskilt svårt egentligen. Problemet är att de blir olika stora, jag gör samma, av samma sorts garn, ändå så vill de inte bli samma storlek. Jag fattar tekniken, jag är helt enkelt bara jävligt dålig på det.

Jag vill göra mig en filt, fast inte i såna där fula omoderna färger (som dem på bilden, den är skitful) jag ska ha grönt, lila, rosa, senapsgult, turkost och grått, det låter knäppt, men ser bra ut. Tycker jag.

Fast det kommer säkert att sluta på samma sätt som med mina storslagna planer om att sticka saker, det blir mer grytlapp än filt.



"Bullies are psychologically strong and very popular among their peers"

Kategori: Om föräldrar & barn

Det har ju varit en del diskussioner runt filmklippet med den mobbade killen som fick nog av mobbarna och gav tillbaka. Jag förstår honom till hundra procent. Vad jag inte förstår är vad fan skolan har pysslat med? Varför ingriper ingen vuxen när ett barn blir mobbat? Hela "buhu,vi har inga resurser och det är svårt" ger jag inte femöre för, fungerar inga insatser och föräldrarna till mobbaren inte är samarbetsvilliga så är det bara att anmäla deras sorgliga arslen till socialen alternativt göra en polisanmälan. Självklart så är våld inte den ultimata lösningen, det är ingen bra lösning alls, men det är en lösning som är bättre än ingen lösning alls.

Det har blivit en allmän sanning att mobbare mår dåligt, har kasst självförtroende och är ganska ledsna innerst inne, det köper jag inte, faktum är att det finns undersökningar som visar på raka motsatsen, att mobbare mår ganska så bra, har kompisar och har hög social status.

"Bullies are psychologically strong and very popular among their peers(...) This peer status is important in terms of boosting their well-being. It's disturbing to think that bullies are feeling really good about themselves"
Från psychologytoday.com

"Despite increased conduct problems, bullies were psychologically strongest and enjoyed high social standing among their classmates. In contrast, victims were emotionally distressed and socially marginalized among their classmates. Bully-victims were the most troubled group, displaying the highest level of conduct, school, and peer relationship problems"

Bullying Among Young Adolescents: The Strong, the Weak, and the Troubled

Jag tycker inte att man ska datta med mobbare, de ska konfronteras och stå till svars för vad de gör, vilket förmodligen kommer att kännas skitjobbigt, dåligt och hemskt, men det ska det göra. Gör man något som skadar någon annan psykiskt eller fysiskt så ska man ha dåligt samvete, må dåligt och känna sig lagom usel.

Problemet är väl egentligen att skolor och förskolor är urusla på mobbingförebyggande åtgärder, de verkar tro att det räcker med någon temadag var femte år för att kunna påstå att de "arbetar för att förebygga mobbing". Jag förstår inte
"buhu,vi har inga resurser och det är så svårt"
varför man inte lägger ner mer tid och energi på att förebygga problemen, precis som med genusarbetet så borde antimobbingarbetet genomsyra verksamheten, att alla ska trivas, få vara med, ha kompisar och må bra borde liksom vara ganska grundläggande för att skolmiljön ska kunna bli bra, välfungerande och för att alla ska kunna få ut det mesta av sin skoltid. Ömsesidig respekt, hänsyn, tolerans och bra gruppdynamik borde ju även underlätta lärarnas arbete. Genom att jobba aktivt för att ta död på bilden av att popularitet, makt och styrka är mer eftersträvansvärt än vänlighet, empati och gemenskap så tar man ju ifrån mobbarna en stor del av deras vinster av att bete sig illa.

Läs gärna Elin Astrids inlägg om mobbing.