På tal om allt tjatter om plastikoperationer, benrakning och så vidare

Allt handlar ju om att man vill känna sig fin, vacker, åtråvärd, söt och det i sin tur ska leda till att man är nöjd med sig själv och god självkänsla. Vissa hävdar att man ska kunna få lov att känna sig vacker trots att man är naturlig, med pälsiga ben och sminkfritt medan andra tycker att det är helt ok att sminka, raka och modifiera sin kropp med hjälp av operationer, vissa står i mitten och tycker lite av varje, det finns nog lika många åsikter som det finns människor. När allt kommer omkring så handlar det om vem som är vacker, vad som är vackert, hur man ska bli vacker och hur man känner sig vacker.

Är inte det problemep egentligen? Att vi sätter så jäkla höga värderingar i att vår egen och andras ytor? Självklart så sitter inte egenskaperna i ytan, det tror jag bara en liten klick av dumhuvuden skulle påstå, vem du är har inte så mycket att göra med hur du ser ut, just därför är det egentligen helt vansinnigt hur stor vikt vi ligger i vårt eget och andras ytor. Jag gör det också, jag är rätt övertygad om att de allra flesta om inte till och med alla gör det, medvetet eller omedvetet.

Jag tror att det är mänskligt att vara fåfäng, det är mänskligt att vilja vara vacker, det är mänskligt att dras till den och det som man anser vara vackert, jag tror egentligen inte att någon riktigt kan stå över det. Alla har ju olika preferenser, beroende på erfarenheter, smak och saker som vi inte ens är riktigt medvetna om själva (biologisk skit). Sen har vi ju det där med ideal, vi får inlärt att vissa saker är attraktivt och åtråvärt och vackert, en snäv mall som endast ett fåtal kan pressa sig in i, ett ideal som får oss att leta fel på oss själva, ett ideal som ger oss komplex, får oss att vilja ändra på oss själva istället för att framhäva våra egna attribut. Skönheten sitter inte längre i åskådarens ögon, den sitter på omslaget till cosmopolitan, i reklam för gympadojor och i de tv-serier vi ser på.

Jag vill inte vara ful, vem fan vill det? Jag vill känna mig bekväm med mig själv precis som alla andra, och jag påverkas (även fast jag inte vill) av hur jag betraktas av andra, att lockas av idealet blir oundvikligt. Jag tycker inte att alla är vackra, jag ser skitfula människor varje dag, det där "alla är vackra på sitt sätt" ger jag inte mycket för, i alla fall inte när vi talar om yta. Problemet är att det är dåligt att vara ful, det är viktigt och bra att vara vacker. Att det ligger så jäkla mycket värderingar i att ha en tilltalande yta eller bristen på tilltalande yta är givetvis ganska tradigt.

Ja, jag dömer till viss del folk som gör plastikoperationer, precis som att det finns folk som dömer den som har onoppade ögonbryn, orakade ben, hål i sina jeans, sneda ögon, gluggar mellan tänderna eller folk som är feta, fula eller oproportionerliga. Det anses vara finare, lättare att sympatisera med och mindre ok att döma försök att försöka råda bot på sin fulhet än att acceptera sig själv som man är trots sin fulhet.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: