Dag 02 – Jag som liten

Kategori:

Jag vet givetvis inte så mycket om hur jag var som riktigt liten, eftersom att jag inte minns så värst mycket, men jag har hört att jag var bra på att bitas.

När jag var lite större (yngre än på bilderna nedan dock) så hade jag låtsaskompisar, en gång så ska jag tydligen ha fått min pappa att jaga en osynlig kanin på obs (gamla coop forum) för att jag skrek att den hade rymt. Jag har hört att jag alltid har varit bra på att prata folk till vansinne, typ "när Anna började prata, så slutade hon aldrig".

Jag har haft hur många fula frisyrer som helst, mina kläder ska vi inte ens prata om, tydligen så var det "inne" att se ut så (sen undrar folk varför 80-talister är en fördärvad generation :P). Jag tror att jag var lite konstig, jag kände mig lite odd och konstig. Jag pratade med mig själv, alltså inte så som Oskar gör, jag gjorde inte två olika röster som pratade, jag mumlande för mig själv, oftast när jag var sur, inne på mitt rum.

Dag 01 – Vem är jag?

Kategori:

Det är skitsvårt att beskriva sig själv eller berätta vem man är utan att det låter som brevet som borde ha sällskap av ett cv, men övning ger färdighet (har jag hört).

Jag är glad, lat, rolig, virrig och glömsk, har lätt för att bli arg och har väl inte alldeles för svårt för att börja gråta, jag är sarkastisk, självgod och egocentrisk och jag pratar oftast mer än vad jag lyssnar, alltså jag lyssnar ju men jag blir oftast tyst när jag blir tvungen att andas mellan utläggningarna, jag är en jävel på att prata fort som fan, jag kan även höra vad folk som pratar förbannat snabbt säger även fast att det låter som kinesiska för andra människor.

Jag gör aldrig någonsin mitt bästa, seriöst, aldrig. Om jag provar på något och jag inte är bra på det så lägger jag ned ganska omgående, jag satsar på det som jag har naturlig fallenhet för, jag behöver inte vara bäst, jag nöjer mig med att vara tillräcklig. Minsta möjliga motståndets lag är min vän. Jag har inget tålamod, allt ska ske nu.

Jag tycker att man ska försöka vara snäll och behandla andra människor väl och försöka vara en bra person, samtidigt så är jag en stor anhängare av att kasta tillbaka skit på dem som beter sig som skit.

Jag är extremt rastlös, jag behöver göra något hela tiden, rita, skriva, prata i telefon, bygga hus i sims, spela tv-spel, läsa eller något annat, om jag inte håller mig sysselsatt så känner jag mig ofta meningslös och obetydlig och får lättare panik över det. Sen är jag expert på att börja tänka på eller diskutera saker som gör mig förvirrad, en favorit är vart universum slutar, en annan är att försöka greppa om en evighet, det blir lite samma känsla som när man försöker komma på ett namn som man har glömt, enda skillnaden är att det inte finns något svar, man kan tänka ända här i från till helvete (vilket jag gör) svarslös förblir man ändock.

Jag tänker mycket, det har jag alltid gjort. Ibland så kan jag inte sova för att jag tänker så mycket, det är liksom inte planlösa tankar heller, jag tänker koncentrerat och ganska samlat, typ som att jag skulle ha haft en konversation med mig själv. Jag tycker att jag är ganska bra, jag är ganska bra på ganska många saker också, jag vet att jag kan, jag är inte rädd för att inte duga, däremot så är jag rädd för att andra människor ska underskatta mig och tro eller tycka att jag inte duger.


"kvinnor som inte skaffar barn är patetiska"

Kategori: Tankar & funderingar

Igår när jag satt och snurrade runt lite på internet så stötte jag på en kommentar "kvinnor som inte skaffar barn är patetiska". Det är lite intressant att det är just kvinnor som är patetiska om de inte skaffar barn, män kan låta bli utan att vara sorgliga eller patetiska. Oftast så är det kvinnor med barn som rackar ned på kvinnor som inte vill ha barn "åh, du vet inte vad du missar!" och "Gud vad sorgligt att inte ha några barn när man blir gammal" jag tror inte att det är riktigt där som skon klämmer åt, det handlar inte om att kvinnor med barn på allvar bryr sig om barnlösa kvinnor kommer att ångra sig eller bli ensamma som gamla, jag tror att det handlar om att många kvinnor har väldigt mycket identitet i att de är just mammor.

De flesta har väl någon gång träffat på personer (främst kvinnor) som har blivit lallande bebisidioter efter att de fick barn, vissa upphör att vara vänner, fruar och människor, de är mammor istället, istället för att vara glada, roliga och trevliga, bra på att dansa och dra vulgära vitsar så blir de istället omsorgsfulla, daddiga, bra på att sätta på plåster och att tolka färger på olika sorters snor. Jag tror att det är just det, många kvinnor får äntligen ett fack, en roll att leva in i, har man varit osäker och kanske haft en känsla av att man aldrig riktigt har känt sig hemma med sig själv så är det nog lätt att välja att rätt och slätt vara en sån där mamma-person.

Jag tror att mamma-personerna känner sig hotade av icke-mammorna, de behöver inte barn för att känna sig bekräftade
, de behöver inte barn för att känna sig hela och kompletta och de lever för sig själva och är nöjdamed det, det är helt enkelt så långt ifrån mamma-personernas verklighet att det blir svårbegripligt och det är väl knappat någon hemlighet att människor gärna angriper det som de inte förstår sig på med hat, avsmak och fördomar.

30 saker om mig på 30 dagar

Kategori:

Var och varannan person håller på med de där listorna, det tänkte jag också börja med, jag stal Lady Dahmers lista och tänkta röra runt och ändra lite i den och det har jag gjort. Dag 1 är i morgon.

Dag 01 – Vem är jag?
Dag 02 – Jag som liten
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – När jag lagar middag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – När Oskar kom till världen
Dag 07 – Vänner
Dag 08 – Favoritsaker
Dag 09 – Min tro eller livsfilosofi
Dag 10 – Bloggfavoriter
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – 10 saker du inte vet om mig
Dag 13 – En vanlig dag hemma hos mig
Dag 14 – Dåliga vanor och laster
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Faktaruta
Dag 17 – Barndomsminne
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Mitt hem
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Det här är jag bra på 
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Saker jag saknar
Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 30 – Annas 10 dödssynder

"Det var en person på Familjeliv.se som sa till mig att gröna grisar kan flyga!"

Kategori: Om föräldrar & barn

Jag är rätt less på hemmaföräldrar och andra hemmafru fans som kommer in på min blogg och försöker diskutera mina gamla inlägg om hemmafrulöner och liknande som hittar på egna siffror "barnomsorgen kostar 157 000 per barn per år!" eller "barnomsorgen kostar 182 000 per barn per år!!!" kolla källor much liksom?

År 2008 kostade barnomsorgen 112 500:- per barn, per år, och det här kallas för KÄLLA.

Att kostnaden skulle ha stigit med tiotusentals kronor år 2010 är högst osannolikt, summan har ökat meds ca 5 procent 2006 och 2007, kostnaden ökade i princip inget alls mellan 2007 och 2008 (se KÄLLA).

Amatörtyckare och diverse anonyma forum är INTE pålitliga källor, att hitta på egna siffror efter behag och situation ger INTE ett seriöst intryck. Människor som hittar på egna siffror, eller är uppenbart dumma nog att tro på att allt på internet är sanning, kommer jag helt enkelt att ignorera.

Så här är det...

Kategori: Vardagligt

Jag har varit sjuk, lat, trött och upptagen med annat det är därför som det har ekat tomt här. Nu ska jag bara ta rätt på oredan som har blivit här hemma när jag och Oskar har varit sjuka och tyckt synd om oss själva och latat oss, sen ska jag ta tag i det här med bloggandet.

Sankt Lucia

Kategori: Genus & jämställdhet

I dag var jag inne en sväng på familjeliv.se, jag skriver aldrig längre, jag läser bara. Givetvis så råkade jag snubbla över årets "ska pojkar få vara lucia?" diskussion, självklart så kan jag inte låta bli att läsa heller.

Massor av vuxna människor tycker inte att killar ska få lov att vara lucia i skolan, kanske på dagis, men inte i skolan. Det finns inte en enda person som kan lägga fram vettiga argument till varför det inte skulle vara okej, det är samma vanliga gamla visa "traditioner, barn blir förvirrade och barn ska växa upp till att bli kvinnor och män". Det spelar liksom ingen roll hur många luciatåg en pojke leder för du kan liksom inte plocka mannen ur människan, även pojklucior får skägg, hår på pungen och djupare röst, tror du att din son blir en riktig man bara för att han är stjärngosse, då har du fan större problem att oroa dig över än vilka accessoarer din son har till sin luciaklänning.

Det jag aldrig lyckas förstå mig på är hur könsrollsälskarna tror att de är försvarare av traditioner, allmän (köns)ordning och barnens väl, för deras strävan efter att samhället ska förbli könsnormativt är inte att försvara den rådande ordningen. Vad är det egentligen som händer bland vuxna människor på tex en arbetsplats om chefen säger "det där får du inte göra för du är tjej" hej hallå diskrimineringsombudsmannen och facket, vet du vad min chef säger? De stjälper snarare sina barn än hjälper dem.

Vad är det egentligen som är så fantastiskt med traditioner? Tror människor på fullaste allvar att våra traditioner har sett likadana ut de senaste 100 åren? Varje generation sätter ju sin egen prägel på traditionerna, förändrar lite här och där. Är inte historia och religion obligatoriska ämnen i svenska skolan?


Citat

Kategori: Religion/Ateism

"Religion är en infantil fixering vid en kosmisk nallebjörn"

Det hände att han sa väldans intressanta saker den där Sigmund Freud.

Moderna flickskolor?

Kategori: Genus & jämställdhet

Nu stötte jag på något som jag inte alls förstår mig på. Idéer om att flickskolor där flickor ska få rätt till sin egen utveckling och slippa störas av störiga killar, det känns väldigt, förlåt men, fundamentalistiskt. Dessutom så undrar jag vad man ska göra av de flickor som är som jag (och många med mig) var? De som inte sitter fint och är sådär lagom ostöriga? De
Det låter mer som en strävan efter en kvinnlig utopi snarare än strävan efter jämställdhet
som inte strävar efter att vara duktiga och arbetsamma? Det finns inte en pojke i världen som jag kan beskylla för min okoncentrerade skolgång, det var en situation som jag lyckades skapa mig på egen hand.

Sen förstår jag inte hur man ska uppnå jämställdhet genom att göra ännu större skillnader mellan pojkar och flickor, genom att segrera och dela in i duktig och bra och störig och dålig, det låter mer som en strävan efter en kvinnlig utopi snarare än strävan efter jämställdhet. Om man skulle dela in gymnastiken i tjej- och killgrupper med motiveringen att tjejer våpar sig, är rädda för bollar och stör killarnas gymnastikundervisning så låter det genast mindre sympatiskt att dela in på det sättet och att generalisera om vilket kön som gör vad.

Min son är inte typiskt pojkig, han är snäll, hjälpsam, ödmjuk och lugn, ska han gruppas ihop med störiga ouppfostrade ungar bara för att han råkar vara född med med snorre? Det skulle ju i sin tur
Det blir ju liksom de där jävla "boys will be boys" killarna som sätter tonen på hur en pojke ska bete sig
sabotera en stor del av det som vi har jobbat med, att han inte ska bli en grabbig, hänsynslös och gapig liten idiot, för det blir ju liksom de där jävla "boys will be boys" killarna som sätter tonen på hur en pojke ska bete sig. Det är den bilden som förmedlas genom leksaker, kläder, puckade föräldrar, en del skolor och förskolor, böcker och barnprogram.

Jag vet inte om jag gick i världens konstigaste klass, men de killarna som gick i min klass i grundskolan var faktiskt väldans snälla och väldigt ostöriga, mitt enda klagomål är att de kastade snöbollar på oss, men jag känner att jag kan leva med det.


Att vara duktig är överskattat

Kategori: Tankar & funderingar

Det pratas ju ibland om att flickor har högre krav på sig att vara duktiga, jag har förstått att många känner så eller är bekanta med att det är så, men jag har aldrig upplevt det. Jag har aldrig varit en "duktig flicka" Jag har faktiskt aldrig ens försökt, inte ens lite. Raka motrsatsen faktiskt, jag har aldrig sett någon prestige i att vara duktig och att vara till lags. Jag har alltid varit en jävla slarvpotta som ogärna gör mer än bara det som behagar och roar mig.

Jag förstår mig inte riktigt på duktighetssträvan, jag tycker att det är viktigare att fokuserna på indviduella talanger och kunskaper än att vara duktig, alltså det är intressantare och viktigare att kunna måla, skriva, sjunga, laga mat, vara grym på korsord (eller vad det nu kan vara, alla är bra på något) och vara påläst om ett ämne man brinner för än att bara vara generellt duktig. Vem som helst kan bli duktig. Det är vad som gör dig speciell och unik som är viktigt, inte vad du presterar.

Livet

Kategori: Vardagligt

Jag är sjuk, jag känner mig röd, svag och det känns som att någon har kört ned en näve kvistar i min hals. I går städade jag, duktigt av mig, Rodde lämnade Oskar i skolan, praktiskt tänkte jag. Ända tills jag upptäckte att barnet hade ätit macka i soffan och lämnat smulor som hade räckt till att mata en hel ankdamm med, sen hade båda två gått in med skor och Rodde toppade av det hela med att rota fram sitt anställningsbevis ur min här-rensas-det-aldrig-hög med papper och givetvis lämnat hela skiten strödd över hela diskbänken. Kläder i soffan, i sängen, på badrummet och på golvet.

Vissa dagar så känns livet lite mindre som ett skämt och lite mer som ett hån.

Behöver jag ens nämna vem som var dum nog att städa upp allt? CSN tar fem evigheter på sig att fixa mitt studiebidrag, jag behöver pengarna nu, nu, nu, i alla fall helst innan tredje påminnelsen kommer. Efter att barnet var hämtat så grät skrek och gapade han halva eftermiddagen för att han inte fick gröt. När jag förklarade för honom att jag inte hade tid att spela super mario med honom hela dagarna så kallade han mig för "jävla elaking" och stal batterierna ur tv-dosan. Nu sitter han i sin säng med uppenbar schizofreni light och samtalar med sig själv "vad gör du? Inget. Varför sover du inte?! Jag vet inte riktigt" samtidigt som han sitter och kliar sig själv i huvudet och ser lagom eftertänksam ut.

Curlade barn kommer att bli korkade och lata vuxna

Kategori: Om föräldrar & barn

I går så såg jag ett inslag på svt på morgonen om curlingföräldrar, eller rättare sagt jag såg ungefär 2 minuter när en curlingmamma klargjorde att hon curlade sitt barn för att ungen i fråga skulle få mer tid över till viktiga saker, till att leva ut sin fulla potential och inte skulle behöva ödsla tid på att städa och sånt tidskrävande.

Jag har gått och småskrattat lite inombords i ett dygn nu, hur mycket viktiga saker har en tonåring att göra egentligen? Jag tror inte på att folk curlar sina barn för för att de ska få tid över, för att barnen ska bli framgångsrika, jag köper väl egentligen ingen av de dumma ursäkterna alls. Hur framgångsrik blir man egentligen av att inte klara av att ta ansvar? (här tänkte jag skriva något fyndigt om hur komiskt det skulle vara med en företagsledare som inte klarar av att starta en tvättmaskin, sen kom jag på att det säkert finns en och en annan man därute som lever upp till det, då fastnade skrattet lite i halsen).

Jag har drillat mitt barn sedan han var 2 år gammal ungefär, idag är han sex och skulle kunna kicka rumpa på de snoriga ungarna i "ung och bortskämd" i grenen städning. Han kan starta en tvättmaskin, starta en torktumlare, städa sitt eget rum, torka lister, vattna blommor, dammsuga och torka golv. Om man bara lurar i dem att det är roligt när de är små så tror de på en ganska länge och när de har blivit stora nog att inse att det är tråkigt, ja då är de för gamla och rutinerade för att hävda att de inte kan.

Jag är övertygad om att man gör sina barn en otjänst genom att städa deras rum, byta deras sängkläder och springa runt och plocka upp efter dem. Det är skillnad på att ta hand om sina barn och deras behov och en helt annan att vara en dörrmatta som passar upp på dem.

Närsynt?

Kategori: Oskar

I morse när jag öppnade ögonen så var det första jag såg Oskar i extrem närbild, han låg bredvid mig och stirrade mig rakt i ansiktet, med sina ögon ungefär 3 centimeter från mina. Jag frågade vad han gjorde och han svarade "jag tycker om att vara med dig" samtidigt som han fortsatte att stirra.

Gulligt men aningens psykotiskt.

Butikernas dagar

Kategori: Samhälle

wendela står det att fars dag uppmärksammas mindre än mors dag, inte särskillt konstigt egentligen med tanke på att mammor oftast tar större ansvar för barnen och spenderar mer tid med dem, men det var inte det jag skulle skriva om.

Jag förstår inte syftet med mors och fars dagar, de har ju liksom födelsedagar som alla andra? Ska man vara tacksam för att man blev född, matad och fick tak över huvudet? Det var ju inte som att man bad om att bli född.

Jag ska lära Oskar att vi ska skita i mors dag och fars dag, det må vara dagar som har haft ett syfte en gång i tiden, men idag så är det bara komersiella jippon som går ut mer på att affärerna ska tjäna lite mer pengar än vanligt.

Jag är lite lätt beroende av en mild grad av elände och psykisk misär

Kategori: Personligt

Lady Dahmer skriver om positivt tänkande och om att välja sin egen lycka och tänket som leder dit. Jag tycker att det är lite intressant trots att jag inte är något stort fan av positivitetstänkande, jag fungerar liksom tvärt om.

Om jag stöter på en person som är dryg och otrevlig så är jag inte särskilt överseende eller förstående, jag tänker "vilken jävla fitta, så där ska jag fan aldrig bete mig mot folk" om jag känner mig halvdeprimerad och bitter över att min livssituation så verkligen suger jag på negativiteten tills jag känner "nej, fan, nu måste jag göra något åt skiten" och sen gör jag. Hela min blogg är ett enda stort monument över mitt negativa tänkande, jag dealar med det genom att försöka formulera tankarna och känslan i ord så har jag gjort något konstruktivt av skiten (nästan).

Jag åstadkommer mer under press, stress och negativt tänkande än vad jag gör under mer "gynnsamma" förhållanden, jag är lite lätt beroende av en mild grad av elände och psykisk misär. Jag har alltid varit lite gnällig och haft förmågan att se saker från den mörka sidan, förr i tiden så brukade det snarare göra mig tidvis deprimerad, idag så har jag lärt mig att kanalisera det genom att få ur mig det på ett eller annat sätt, jag får det att fungera för mig. Jag vill gärna se på mitt liv mer som en svart komedi snarare än ett tårdrypande drama eller en romantisk komedi.

Jag är kanske inte positiv, men jag är inte bitter för det :)


Manshatar perspektiv?

Kategori: Genus & jämställdhet

Idag så var det en person som menade på att jag inte skriver om genusperspektiv i inlägget "Riktiga kvinnor vet sin plats och riktiga män vet hur de får dem att stanna där", det är manshatar perspektiv.

Jag är inte någon jäkla manshatare, jag är mer inne på generellt människoförakt. Har man hängt med i min blogg någorlunda länge så vet man liksom att jag har minst lika många klagomål på kvinnorollen och på kvinnor som jag har på män och på mansrollen. Det är viktigt för mig att kvinnor inte bara slinker undan som mjuka, vackra, ödmjuka och försiktiga varelser som inte får kritiseras eller ifrågasättas, kvinnor är fulla med precis lika mycket skit som behöver förbättras och moderniseras en aning, precis som män.

Sen så är jag lite lagom trött på meningar som börjar med "ni feminister bla bla..." sakliga argument mottages tacksamt men vill du klaga och beklaga dig över feminister så kan du ta det med närmsta feminist för jag kan liksom inte svara för vad andra stolpskott har lurat i dig, dessutom så kallar jag mig inte feminist, jag är bara människa och ganska nöjd med det.

Och bara så att det är klart:
nej jag tycker inte att du är en kass förälder för att du sätter på din dotter en rosa mössa, en kass förälder ser jag dig först som när du säger nej till din son om samma mössa.

Ta den där jävla frukten och ?#&!!#?

Kategori: Vardagligt

För ett par år sedan i min gamla blogg så skrev jag om att jag tyckte att gnället om att skolan inte får be föräldrarna att skicka med matsäck till skolan var ganska löjligt, vem har inte 15 spänn till en matsäck liksom?

Oskars skola säger att de behöver ha frukt med sig varje dag, kostnaden kvittar, men alla femtioelva gånger som jag har upptäckt att Oskar eller Rodde har norpat sista frukten, det spelar roll.

För då börjar det: "tapådigskorna snabbare, skynda, skynda! Var är vantarna?! Varför är mössan blöt!? Var är dinastrumpor!!?" Sen ska jag lyckas hitta fem lösa kronor till en frukt (eftersom att affären inte tar kort för köp under 50:-) leta i jackfickor, byxfickor och mellan soffkuddarna. Sen ska man lyckas ta en omväg på 10 minuter till affären med noll extratid över till att faktiskt göra det, givetvis så kommer vi då 10-15 minuter försent.

Jag är dödligt trött på den där jävla frukten, jag har lust att spela ut "skolan får inte säga att man ska ta med sig mat" kortet bara för att slippa frukt-paniken en enda gång till.


Man lär sig av sina misstag

Kategori: Vardagligt

I går när Oskar skulle sova så lekte han och pratade i sängen istället, fast att han blev tillsagd gång på gång.

Han såg ut att lida svårt när han blev väckt nyss och det första han sa när jag väckte honom var:

"Men Ååååh nej! Jag skulle ju ha sovit igår!"

Konsten att göra en bög

Kategori: Genus & jämställdhet

På tal om småpojkar som blir homosexuella av att överexponeras för rosa, jag har skrivit om det förr men det tål att upprepas, jag är övertygad om att många föräldrars skräck för genusmedveten uppfostran är ganska så djupt rotad i deras egen homofobi. Det märks väldigt tydligt speciellt när det kommer på tal hur pojkar ska uppfostras.

Det lustiga med alla kommentarer och antaganden om att pojkar klädda i rosa som leker med dockor kommer att bli bögar är att de bögarna som jag känner var småpojkar som alla andra, utan rosa kläder och utan dockor.

Precis som Lady Dahmer skrev om för några dagar sedan så vill många välmenande (?) mammor och pappor gärna pracka på sina barn
Det går liksom inte att klä, leka eller att prata bort homot i en människa
heteronormen, de liksom måste envisas med att projicera sin heterosexualitet på sina barn. Som att tanken på att sonen eller dottern möjligen är homosexuell är för ful för att ens tänkas. På FL för ett ganska bra tag sedan så fanns det en omröstning där frågan var om det värsta som kunde hända var att ens barn var homosexuellt, pinsamt många tyckte det var det värsta.

Det är ju den ultimata egoismen, att förvänta sig av sina barn att de ska leva för att göra mamma och pappa lyckliga.
Jag har liksom inbillat mig att det är föräldrars jobb att älska sina barn villkorslöst och att önska dem all lycka om och allt väl. Jag vet att en del hävdar att de inte önskar att deras barn ska bli gay för att "det är så hemskt svårt och jobbigt att vara annorlunda" det är precis det tänket som gör det svårt att vara annorlunda, oavsett vilken sorts annorlunda du än är.

Jag tror inte ett skit på att man kan göra någon homosexuell, du kan pracka på ditt barn heteronormen, klä honom eller henne könsnormativt, det går liksom inte att klä, leka eller att prata bort homot i en människa.

Det jag aldrig riktigt har förstått mig på är, vad är det som är så farligt med homosexuella människor? Oskar får vara hur mycket bög han vill, hellre ett barn som är lycklig och öppet homosexuell än en som olyckligt och skamset stannar i garderoben.

En riktig kvinna vet sin plats och en riktig man vet hur han får henne att stanna där

Kategori: Genus & jämställdhet

Föräldrar som är genusmedvetna får ofta en hel del frågor, vilket bara är roligt, jag tror att de flesta gärna svara på frågor som är ställda i nyfikenhet, en chans att inspirera, påverka eller bara att informera någon annan. Något som inte alltid är lika roligt är hypotetiskt och spydigt ställda frågor á la "varför har din son en rosa tröja, ville du egentligen ha en flicka?" eller dumma kommentarer om hur bögar tillverkas.

För några dagar sedan så fick Lady Dahmer frågan om hon ser ned på föräldrar som inte är genusmedvetna.
Om det nu är så att män uppskattar saker som rör sig, som har hjul så ska vi nog kunna uppfylla det behovet genom att låta dem köra lite barnvagn och dammsugare emellanåt
Det fick mig att tänka, det är ju liksom inte okej att vara värsta genusmuppen och se ned på andra stackars föräldrar som ger sina barn en normal könsnormativ uppfostran, det är inte alls okej att gå in på en blogg där en kvinna eller man lägger ut bilder på sitt barn och ställa frågor som "vill du att din son ska bli våldtäktsman?" eller "vill du att din dotter ska bli en våpig hemmafru och ha som livsmål att baka den perfekta cupcaken?" som genusmedveten förälder så ska du ha vett att veta att det är DU som är annorlunda, det är DITT sätt som är konstigt och avvikande, könsnormativ uppfostran ska respekteras och accepteras.

Det motsatta är däremot rätt okej, lägger någon ut en bild på sin son i rosa mössa så är det lovligt byte "dinsonkommersååattledagayprideenvackerdag!!!"
det spelar ingen roll om bloggaren ifråga har bjudit in till diskussionen eller inte, det är ju föräldern till pojken i rosa mössa som är skum och avvikande och då får man tydligen spy galla över det.

Om jag nu ska vara helt ärlig, ser jag ned på föräldrarna till pojken i lekparken som har militärmönstrade byxor, spindelmannen tröja och leksakspistol? På föräldrarna till flickan i prinsessklänning som snurrar så att klänningen yr under mammas och pappas hurtiga utrop "åh lilla prinsessan, akta så att du inte smutsar ned finklänningen nu!"? Ser jag ned på föräldrar som tycker att det är viktigt att barn är "riktiga" pojkar och flickor, att de växer upp och blir "riktiga" kvinnor och män? Nej. Jag ser inte bara ned på dem, jag tycker att de är ganska dumma i huvudet också. Att medvetet och med flit ge pojkar och flickor olika behandling och olika förutsättningar tyder ju inte på allt för många levande hjärnceller.

Jag är ganska övertygad om att de flesta som gapar om biologiska och psykologiska skillnader inte är allt för inlästa på vad de egentligen förespråkar, eftersom att de skillnader som de oftast rabblar upp snarare är inlärt beteende än medfött, älska "aphanar leker med bilar och aphonor med leksaksspisar"
det är inte alls okej att gå in på en blogg där en kvinna eller man lägger ut bilder på sitt barn och ställa frågor som "vill du att din son ska bli våldtäktsman?"
jag menar de allra flesta vet ju att bilar och spisar är människans påhitt och inget annat. Om det nu är så att män uppskattar saker som rör sig, som har hjul så ska vi nog kunna uppfylla det behovet genom att låta dem köra lite barnvagn och dammsugare emellanåt. Om det är så att spisar främst attraherar kvinnor kan man ju ganska lätt ifrågasätta bara genom att kolla på Sveriges alla manliga kockar, för restaurangspisarna är det nämligen männen som flockas kring.

Alla föräldrar som jag har stött på som tycker att genusmedveten uppfostran är viktig gör som de gör med goda avsikter, för att barnen inte ska tvingas in i en mall, för att de ska få vara sig själva och för att de ska få fler val i livet. Jag har dock aldrig riktigt förstått mig på vem den könsnormativa föräldern egentligen har i åtanke när de förklarar för sonen att rosa är en tjejfärg eller att bilar är pojkleksaker. När lilla Nisse blir misstagen för att vara en liten flicka och mamma och pappa känner sig kränkta, varför tar de illa vid sig? för att Nisse ska bli ledsen? För att mamma och pappas innre homofob vaknar till liv? Föräldrarnas rädsla för att vara annorlunda sticker till?

Oinspirerad och lat...

Kategori: Vardagligt

Men jag jobbar på det.

Nu blir det väldans viktigt helt plötsligt

Kategori: Genus & jämställdhet

På tal om flickor utan klänning, varför är det just att beröva (om vi ska vara lite dramatiska) sina döttrar klänning som upprör? Jag har aldrig sett småbarnsmammor gå i taket för att en pojke inte äger några slipsar, västar eller skjortor, men de där jävla klänningarna, de upprör och engagerar. Tydligen.

Från början när Lady Dahmer och Bambi började lägga fram tanken om att deras döttrar inte skulle ha klänningar så hade jag inte funderat så värst mycket över det, jag fascinerades mest över att reaktionerna blev så starka. Efter att gång på gång ha läst dumma kommentarer angående flickors behov av klänning så stod det självklart för mig att jag inte heller kommer att klä min dotter i tunikor eller klänningar om hon inte uttryckligen ber om det. För det är inte intelligenta kvinnor som skriver "Diiin dotter måste fååå haa klänning, barnmisshandel nästan jue!!" men en lagom rubbad motivering till varför det skulle vara så viktigt, det är riktiga stolpskott, obildade puckon som tror att "barnmisshandel" betyder att man har "missat att handla till sina barn".

Nu blir det väldans viktigt helt plötsligt, när jag får se hur starkt förknippat klänningsbärande är med flickighet och hur viktigt det anses att vara för att en flicka ska ha rätt att känna sig som en "riktig flicka", det är korkade föreställningar som jag inte skulle vilja pracka på min dotter, eller ens ge andra vuxna och barn chansen till. Varje gång diskussionen kommer upp så kan jag inte låta bli att undra om klänningar på småflickor är viktigast för de små flickorna i fråga eller om det egentligen handlar om deras mammor och deras desperata vilja och strävan efter att passa in.

Flickor behöver klänningar precis lika mycket som hästar behöver bensin

Kategori: Genus & jämställdhet

Bambi skrev ett inlägg om att klä sin dotter i klänning, naturligt vis så är det någon som kommenterar "Men du har ju själv väldigt puttinuttiga OM-klänningar (OM =odd molly) med spets och volanger på..." världens sömnigaste argument.

Hur kan det komma sig att en del inte förstår skillnaden mellan barns och vuxnas klädsel? En vuxen människa väljer sina egna kläder och väljer då också vilka signaler man sänder ut i och med kläderna, en vuxen människa klarar av att hantera det bemötandet och de förväntningar som kommer med kläderna man väljer. Hur är det meningen att barn ska värja sig mot förväntningar och bemötandet som de får från vuxna människor som utgår från barnets kläder? Hur ska en liten flicka i prinsessklänning dra slutsatsen att det är viktigare att vara smart, driftig och företagsam än vacker och söt efter att hon har fått femhundraelva "åååh så söt du varr idag" och "nejmentitta! Mammas fina prinsessa!"?

Det är inte som att främmande människor stannar upp på tåget och utbrister "vad smart hon ser ut!" eller "han ser riktigt uppfinningsrik ut!" det viktiga är att vara söt och gullig eller att se tuff ut.

De som tycker att det är fel av en mamma som bär tunika att hon inte klär sin lilla dotter i det samma, sminkar ni era barn? Har era 3-åriga söner kostym som pappan har? Har era spädbarn bh:ar? Eller sträcker sig det biologiska klänningstygsbehovet till just bara klänningar? Flickor behöver klänningar precis lika mycket som hästar behöver bensin.

"Åh vilken fantastisk genuppsättning din mamma måste ha, vilket DNA!"

Kategori: Om föräldrar & barn

Lady Dahmer fick en kommentar om att hennes dotter inte var världens sötaste barn, och skrev sedan ett inlägg i ämnet.

Det verkar vara väldans viktigt för många mammor att deras barn ska vara riktiga skönheter, jag har stött på fl-trådar när mammor känner att de bara måste "Idag fick jag det bekräftat, bvc tanten höll med om att min dotter  faktiskt är mycket vackrare än andra barn" (Jo då, jag har sett en sådan tråd. På riktigt.) Det enda som blir bekräftat i och med ett sådant uttalande är ju att kvinnan som uttalar sig är dum i huvudet och en stor flopp som förälder. Det är en fantastisk skillnad mellan att leva i villfarelsen om att ens barn är finast i världen (det gör nog de allra flesta föräldrarna) och på att behöva få det bekräftat och beundrat utifrån.

Varför är det viktigt att få vackra barn och dessutom att få beröm och beundran för det utifrån? "Åh vilken fantastisk genuppsättning din mamma måste ha, vilket DNA!" är det därför, för att det är en indirekt komplimang till föräldern?

Det är något djupt tragiskt i att jaga bekräftelse och uppmuntran genom sina barn oavsett om det gäller att proppa ungen full med märkeskläder och statusprylar eller om det gäller att söka beundran för sina barns yttre skönhet. Utseende är viktigt i vårt samhälle, så viktigt att  många föräldrar mer än gärna förpestar sina barn med föreställningar om att hur du ser ut är viktigare än vem du är och vad du gör, hjärntvätten är igång ganska omgående, jag menar, hur jävla bekvämt är det egentligen för småbarn med skjortor, blusar, finskor, stela finklänningar, tofsar, rosetter och pannband? Bebisar och småbarn gör ingen stor skillnad mellan missmatchad luffarlook och finkammad mamma-accessoar, det är vuxna som bryr sig, det är vuxna som lär barn att det är viktigt att vara fin, söt och vacker. Barn ska leka och utvecklas, inte ansvara för ytliga-flopp-mammans bekräftelsebehov.

Sen förstår jag inte varför man tar en komplimang om det egna barnets utseende som personligt beröm? Vilken bedrift liksom, du lyckades knulla rätt så att du fick ett vackert barn. Typ.


Mamma, (vart fan är pappa?) och barn

Kategori: Genus & jämställdhet

Igår så släpade jag hem en tidning, södra sidan. I den finns det en artikel om pappors frånvaro, den verkar vara skriven främst ur invandrarfamiljers perspektiv men jag känner till viss del igen situationen som beskrivs. Jag har tre syskon, en mamma som jag jobbat heltid, tagit hand om matlagning, matinköp, tvätt, städ, disk, föräldramöten, aktiviteter och jobbmöten och en pappa som har jobbat väldigt mycket och han har rest en hel del i jobbet. Fast min pappa har varit hemma när han har varit ledig.

För det är det jag reagerar på med den här artikeln, att en hel del av papporna verkar jobba hela tiden och den lilla tiden som de är lediga spenderar de inte med familjen, då hänger de med andra oengagerade män och fikar på lokala caféer. Det är lätt att glömma bort, men väldigt många invandrarfamiljer lever extremt könsnormativt. Kvinnorna jobbar inte, de är hemmafruar, inte hemmamammor, de är hemma för att passa upp på familjen och städa upp deras skit som de lämnar efter sig och männen har minimalt engagemang i familjen och hushållet, de drar in pengar, men engagemanget slutar där. Självklart så är det inte så i alla familjer, det finns många kvinnor som jobbar och jag har några pappor i mitt hus som man aldrig ser utan att de har barnen i släptåg.

Jag har ju skrivit förr om att sverigedemokraterna inte är jätteförtjusta i genuspedagogik, det lustiga är att det är jätteviktigt speciellt för de invandrarbarn som växer upp i familjer och områden där det är vanligt med hemmafruar och männen är frånvarande att de får lära sig att det finns fler vägar att gå, det är inte skrivet i sten att du måste göra som mamma, pappa, moster eller farfar, du kan välja själv
(självklart så är det även viktigt för svenska barn). Det är svårt att komma in i det svenska samhället och att veta hur man tar vara på den friheten vi faktiskt har i Sverige om skola och barnomsorg inte aktivt jobbar för att lära och visa barnen att det finns alternativ, att det viktiga är vem man är och vad man kan göra, om du är pojke eller flicka avgör inte vem du kan bli.

Att kvinnor utbildar sig och skaffar sig jobb gynnar samhället, de betalar skatt och blir självförsörjande, att män umgås med sina barn och tar sitt ansvar leder till en mer stabil hemmiljö och kvinnor och män skulle sitta i samma båt och på så sätt skulle de också få större förståelse för varandras situationer.


Upplyst?

Kategori: Vardagligt

Jag kan inte sova om jag ser på efterlyst, det borde heta upplyst istället, för det är precis vad de gör, upplyser en om alla psykopater, mördare, våldtäktsmän och sociopater som givetvis kommer att hitta hem till just dig. Speciellt när du sover.

Jävla Hasse Aro.

Skicka ett mail till någon som du tycker om

Kategori: Blogg

Jag tycker att "maila mig" funktionen är lite rolig, för att den ser ut som den ska nu. Jag har testat den. Många gånger. Imorse när jag kollade min mail så hade jag 12 nya mail. Från mig själv.

Plötsligt händer det

Kategori: Personligt

Jag fick MVG i naturkunskap A, visst det är en gymnasiekurs men jag tycker ändå att jag har varit fasligt duktig.

Hittills så har jag fått följande betyg:
Svenska A - VG
Engelska A - MVG
Historia A - VG
Samhällskunskap A - VG
Naturkunskap A - MVG

Lagom fascinerande kanske, men jag har en lång historia av G/IG så jag känner mig ganska duktig.

Att värna om någon romantiserad bild av det nakna och naturliga sverige

Kategori: Sex & kroppsligt

Idag när jag läste en mitt i Botkyrka som jag hittade i pappersinsamlingen (min egen i hallen alltså) så fanns det en artikel om att en kommunalpolitiker hade föreslagit att det skulle finnas duschdraperier på badhusen här i kommunen. En bra idé tycker jag, en dålig idé tyckte en hel del av de andra kommunalpolitikerna, de vill liksom värna om naturligheten i att vara naken.

Det är ju så svenskt med nakenbad, alla barn badar nakna på stränderna om somrarna, det vet ju alla. Eller vill vi bara gärna tro att vi lever kvar i en tid som ser ut så? Den skamlösa nakentiden är fan över. Är det verkligen det som är kommunalpolitikernas jobb? Att värna om den svenska nakenheten.

Det borde vara högre prioritet att fler människor vågar sig till badhusen och rör på sig än att värna om någon romantiserad bild av det nakna och naturliga Sverige.


En äldre man som blir tillfrågad i artikeln tycker att det är konstigt att yngre människor tycker att det är obehagligt att behöva visa sig nakna i badhus duscharna. Är det verkligen det? Vi är ju uppväxta i en tid när allt ska vara smalt, spänstigt, överdimensionerat stort eller löjligt litet, photoshopat, glansigt och glittrigt. Man känner sig lagom glamorös i sitt pinsamma vinterfläsk, bristningar, små snoppar, fula bröst, ärr, och alla skavanker, pinsamheter och komplex ska man visa upp för helt främmande människor som man aldrig har träffat förr.

Jag vill se det fula

Kategori: Religion/Ateism

Jag och Emma diskuterade religion för en stund sedan, Emma menade på att hon kunde avundas religiösa människor som är lite lagom naiva och bara ser det goda i människan och det vackra i världen och är genuint bra människor, deras lin måste vara lättare, tror Emma. (Emma, känn dig fri att rätta mig om jag har missuppfattat något)

Jag håller inte riktigt med, jag tycker att det är ett ganska onyktert sätt att se på världen och är något som jag själv absolut inte strävar mot. Jag tycker att det är betydligt mer beundransvärt att kunna se det fula i världen, allt hemskt och vidrigt, att kunna se det fula och onda i människan och ändå vara en bra människa som förlåter, ger andra chanser och ser sin egen möjlighet att göra världen till en bättre plats i stället för att bara bli en misantropisk fullblods cyniker. Man måste se skiten för att ha en möjlighet att göra något åt det.

Jag tror på att våga bejaka det fula, att våga vara mindre än perfekt, att våga vara ful, fel och defekt.


Att vara en bra människa är inte att alltid vara positiv, glad, att alltid vara rättfärdig och korrekt, för mig är det att acceptera människors olikheter, att våga vara ärlig med vem man är och att tillåta andra människor vara ärliga med vilka de är, att kunna förlåta andra människors fulhet, att vara hjälpsam och medkännande, att man ser andra människors lika värde och potential.

Oroa er inte, ingen går hungrig här

Kategori: Om föräldrar & barn

I ett inlägg för ett tag sedan så nämnde jag att Oskar måste fråga innan han tar mackor, under det inlägget så fick jag frågan:

varför måste han fråga? är han inte ditt barn? :S

Jo visst är han det, men att lägga ansvaret över vad som ska ätas, när och i vilken mängd på en sexåring tycker jag inte är vettigt, han får ALLTID mat när han är hungrig, men han får inte småäta bara för att han är sugen, det är bara jävla ofog att lära sig. Om han blir sugen så får han jättegärna äta frukt. Jag vill att han ska fråga för att jag vill ha koll på vad och när han äter, skulle han få fri tillgång till att äta mackor så skulle han äta en macka i timmen + frukost, mellis, middag och lunch och sen skulle han bli smällfet. Har han ätit tio köttbullar och tre potatisar med sås till middag så kan han omöjligt vara superhungrig och nära svältdöden 30 minuter senare.

Oskar har alltid varit värsta super gamen som äter hur mycket som helst så jag vill gärna hålla koll så att det inte springer iväg, precis som att föräldrar som har barn som inte äter gärna vill se att deras barn får i sig det som de behöver.

Jag har själv varit ett tjockt barn och vet hur det känns och det kommer jag försöka förhindra att mitt barn blir, det är inte roligt att vara klassens tjockis eller tjockaste ungen på gården, dessutom så är det ohälsosamt och lägger grunden för ett liv som fet vuxen. Det är viktigt för mig att han lär sig normala och hälsosamma matvanor, hälsosam, pigg och frisk istället för fet, lat och onyttig.

Jag känner mig inte taskig för fem öre, jag anser att jag tar mitt ansvar som förälder och styr honom i rätt riktning.

Stressigt

Kategori: Vardagligt

Idag har jag prov på naturkunskap A, ett prov som jag har skjutit upp i nästan ett halvår. Naturligtvis så har jag gjort mitt gamla vanliga "skjuta upp till sista sekunden" pluggande, så nu har jag huvudvärk och min hjärna är överfull med information som jag kommer att ha glömt bort redan i morgon. Fast å andra sidan så kommer jag knappast ha någon användning för att kunna måla atomer med hjälp av det periodiska systemet eller att kunna celler uppbyggnad innantill nästa vecka så det är knappast någon förlust,

Organiserat kaos?

Kategori: Om föräldrar & barn

Lady Dahmer skriver om vilken tid man "ska" gå upp på morgonen och vilken betydelse det (inte) har för kvaliteten på ens föräldraskap.

Det är faktiskt en diskussion som går mig på nerverna och det beror ganska (typ enbart) på att jag har fått ganska mycket skit för att min familj inte har några rutiner. För så är det tydligen, om man inte går upp vid senast sju, äter frulle innan åtta, lagad lunch och middag klockan 12 och 18, har en obligatorisk 4 timmars tripp till lekparken, och söver avkommorna innan 20:00, ja, då har man inga rutiner alls, i bästa fall kanske det kallas för organiserat kaos. Men rutiner? Icke.

Saken är den att vi har haft rutiner sedan Oskar var runt något år gammal, bara inte på samma tider som alla andra, Rodde har jobbat kväll så vi har lagt Oskar vig 21-22 snåret och sedan har han sovit till halv nio-nio och så vidare, rutiner precis som alla andra, bara med ett par-tre timmars förskjutning. Då fick jag föreläsningar om den inre klockan (tidens existens är ganska svårt att argumentera emot, men klockan är tamigfan människans påfund) han blir "sovstörd" av att inte ha rutiner. Jävla hokuspokus svammel.

För att inte tala om att barn som inte går på fritids inte har några kompisar, för i skolan skaffar man inga kompisar, det gör man bara på barnförvaringen... ursäkta, jag menar på fritids. Alla vet ju att 20-30 barn på en vuxen kvalificerar sig som ansvarsfull, säker och pedagogisk verksamhet. Utan barnförvaringen så har man inte heller några rutiner.

Jag ska inte ens börja på att tala om hur retligt det är att bli kallad för lat om man är vaken mellan 9:00-2:00 istället för 6:00-11:00, hur kan det vara solklar lättja när man sover och är vaken exakt lika många timmar?

Många tror och tycker att man mäter kvaliteten i föräldraskapet i hur väl föräldrarna följer normerna, ju mer normativ du är i ditt föräldraskap ju fler superpäronpoäng får du.  Många borde ta huvudet ur röven, så skulle de slippa att vara så jävla bajsnödiga hela tiden.

Vänsterhögerhögervänster

Kategori: Oskar

Jag har alltid varit dålig på höger och vänster, jag säger ofta fel.

Oskar: Meeen ååååååh! ANNA!!! Lär dig höger och vänster, du behöver gå på en lär-skola så att du lär dig!