Mors dag

Kategori: Tankar & funderingar

Jag tror att mors dag är en dag då ovanligt många svenska kvinnor besöker bagerier eller ica maxis konditoriavdelning, efter att de har varit och fixat med blombud till barnens famor och mormor. De plockar undan efter middagen, dukar upp för fika. Kaffe, bullar, kakkor, koppar och servetter. Sen samlas familjen och fikar, en annan ovanlig händelse på denna dag är att mamman tjatar lite extra på barnen att duka av "det är faktiskt mors dag, idag kan ni faktiskt hjälpa till för en gång skull!" Massor av mammor gör samma sak som de brukar göra på fars dag, och det gör papporna med. Sen i morgon, måndag, så går alla de där kvinnorna till jobbet och ljuger för varandra om, uppdukad fika, frukost på sängen och en annan massa extra service. Ingen vill vara den där kvinnan som har ett latarsel till make och otacksamma barn.

Jo, jag är övertygad att det där faktiskt händer.



Att vara lyckligt ovetandes eller att vara lätt miserabel över upplysningarna man har fått?

Kategori: Om föräldrar & barn

Jag såg att det var en person som ställde Lady Dahmer frågan "ps..bryr du dig om prestigen med att ha ett smart barn? Det är ju inne idag och status att ha små genier? Jag ser det överallt, alla strävar för att deras små ska bli så begåvade som möjligt"

Jag tyckte att frågan var lite skum först sen började jag fundera på det. Jag skiter i om det är prestige i att ha smarta barn, till vilken nytta är det att vara smart för någon annans skull? Men är det viktigt för mig att Oskar blir smart? Absolut, för hans egen skull.

Jag tror att livet blir lättare på många sätt om man är intelligens/smart man har lättare i skolan, man har större chans att lyckas med det man tar för sig som till exempel utbildning, det innebär ett försprång på många sätt. Jag lärde mig läsa när jag var fem år någonting och jag har väldigt lätt för att lära mig saker, jag är sjukt lat, det som oftast har räddat mig från att få ig i varenda ämne är att jag är relativt smart och har lätt att lära, självklart så önskar jag att Oskar får det likadant (inte latheten alltså). Jag vill att Oskar ska ha förmågan att reflektera över vad som sker i hans omgivning, att han ska vara nyfiken, allmänbildad och smart. Blir han inte det, då må det så vara. jag älskar honom oavsett, men att vara smart tycker jag är väldigt viktigt.

Visst finns det säkert fördelar med att vara mindre smart också, om man inte reflekterar över sin omgivning eller besitter någon större förståelse för vad som sker i världen så kan man leva lyckligt ovetandes, jag och Elin har pratat en del om det, Om man måste välja, vilket är att föredra? Att vara lyckligt ovetandes eller att vara lätt miserabel över upplysningarna man har fått? Äta tårtan ovetandes om att det är det som gör en fet, eller äta tårtan och sen få ångest över att man kommer att bli fet?

"Jag är ju gravid och hormonell och så, det är därför som jag överreagerar"

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag fullkomligt hatar att kvinnor slänger med uttalanden som "jag är överkänslig för att jag är gravid" eller "Jag är ju gravid och hormonell, det är därför som jag överreagerar" är det ingen som förstår vad det fria slängandet av de där dumma kommentarerna leder till? Först vill jag ta upp en sak som jag läste för några dagar sedan som irriterade mig, jag skulle göra ett arbete i historia och då valde jag ju som sagt att skriva om jämlikhet och kvinnans ställning i samhället under 1900-talet, när jag lästa om hur vi fick fri aborträtt i Sverige så reagerade jag över det här: "Majoriteten av de läkare som deltog i debatten var emot fri abort. Liksom många psykologer och psykiatriker. De ansåg ofta att graviditet gjorde kvinnor så känsliga och överspända att de inte själva var kapabla att fatta ett moget och genomtänkt beslut". För det är vad de där dumma kommentarerna leder till, vi säger oss vara hormonstyrda gravida kvinnor som inte kan ansvara för oss själva, vi kan inte kontrollera oss och vi kan inte ta vettiga beslut. Vi reducerar oss själva till hormonrobottar.

Vi blir inte besatta under graviditeten, även en gravid kvinna har förmågan att tänka rationellt. Hur ska vi ses som jämställda om män alltid är vid sina sinnes fulla bruk jämt medan kvinnor som ammar eller är gravida bara är hormonella tokkärringar som tjuter och överreagerar? Vem vill anställa en hormonell och överkänslig kvinna? Vem vill anställa en kvinna som mer eller mindre garanterat kommer att bli hormonell och överkänslig förr eller senare? Ska man ta en ickegravid man på större allvar än en gravid kvinna, han är ju icke hormonell och normalkänslig? För fan, skärpning!

Novell

Kategori: Personligt

Det här är novellen som jag skrev som svenska uppgift. Det skulle vara en historia/novell i fem akter födelsen, första dagen på gymnasiet, firmafesten, dagen efter bröllopsnatten och på dödsbädden. Emma tyckte att jag kunde använda den som ett blogginlägg, men jag tycker att det är lite pinsamt eftersom att jag aldrig skriver noveller eller historier förut (om man inte räknar historier om hästar när jag var typ sju), det här var första gången.

Födelsen


Äntligen kom han till oss, efter smärta, oro, tårar och lång väntan. Tio fingrar, tio tår, blå ögon och kort brunt hår. Han är liten, skör och vacker. Röd, skrynklig och egentligen ganska ful, men ändå vackrast i världen. Honom ska vi skydda, fostra och älska så att hjärtat värker. Världen känns plötsligt stor, farlig och oändlig. Där ligger han, en liten individ som kommer drömma, längta, leva och älska. Men drömmar krossas, längtan kan bli oändlig och ibland älskar man förgäves. Tanken på att den här lilla människan kommer att få sitt hjärta krossat, få insikt om att han har blivit för gammal för att förverkliga sina drömmar och längta så att det gör ont efter något han aldrig kommer att få, är mer än hjärtat förmår. Han doftar av framtid, kärlek och förändring, han ser på oss med sina blåa ögon och sluter sin hand runt närmsta finger, hela omgivningen, vita väggar, lampornas sken och ljuden utanför dörren försvinner. Världen är ny för honom men framför allt så är han ny för världen.

Första dagen på gymnasiet

I morse så väckte mamma mig med att som vanligt säga ”Viktor, du kommer komma försent, gå upp NU!”. Jag gick ned för trapporna till det vita, fläckfria köket, som stank av Ajax, jag undrade hur hon pallar städa det första hon gör på morgonen? Jag slevade i mig flingor med ljummen mjölk som förmodligen hade stått ute sedan pappa och mamma hade druckit sitt morgonkaffe för någon timme sedan. Jag såg framför mig hur de brukar sitta där varje morgon, lika stela som vanligt och läste varsin morgontidning och drack ur sina beiga tråkiga kaffekoppar utan att säga ett ord till varandra. Jag råkade spilla på en av de nya grå bordstabletterna, så jag vände på den och hoppades på att hon inte skulle märka att sömmarna var vända åt fel håll. Jag gick ut på badrummet för att borsta mina tänder, istället så fastnade jag framför spegeln. Ful. Fy fan hur blev jag så jävla ful. Jag fastnade helt i att stirra mig blind på mitt bruna stretiga hår, min breda potatisnäsa och en och en annan finne. Efter att jag hade hatat mig själv en lagom lång stund så borstade jag mina tänder och efter det stoppade jag fötterna i mina välanvända skor, pappa försökte vara smart och slänga dem en gång, men jag räddade dem ur soptunnan i sista sekunden. Jag såg på den gigantiska hallklockan att jag var försenad så jag slog igen den vita dörren utan att låsa den och började springa. Jag missade bussen, som vanligt, jag såg hur den susade förbi buskarna på andra sidan lekparken, jag hade inte en chans att hinna ifatt den. Jag var redan nervös och att missa bussen första dagen när jag skulle börja i en ny skola med helt nya människor gjorde inte direkt underverk med berg och dalbane känslan i min mage. Jag stod där i 15 minuter och ritade i gruset med mina slitna röda tygskor medan jag väntade på att nästa buss skulle glida förbi, jag övervägde att skolka och gå hem till Kalle istället, men då skulle mamma ha blivit galen. Väl på bussen så var det outhärdligt varmt och det luktade ovädrad sommarstuga. Jag brukade undra om alla busschaufförer hade någon bisarr förkärlek för outhärdlig värme, eller så kanske de bara var desperata och var tvungna att ta vilket skitjobb som helst. Tur att jag inte skolkade, då kanske jag hade blivit tvungen att jobba som busschaufför om tre-fyra år, och själv sitta där framme, högröd, varm, svettig och skitsur, stämpla biljetter och skälla på plankare. Jag gick av bussen en kvart senare, det var inte lönt att springa för att försöka passa tiden, för den bussen hade redan gått, så att säga.

Jag gick in igenom entrén och förfasade mig lite över att någon hade tyckt att aprikos var en färg som var ok att måla på en vägg, eller ännu värre, alla fyra väggar till och med. Jag letade efter klassrum 211. Eftersom att jag var sen så hittade jag ingen att fråga. Efter att ha irrat omkring i några minuter så hittade jag äntligen rätt dörr, jag knackade och öppnade sedan dörren försiktigt samtidigt som att det kändes som att en galen fjäril som fladdrade febrilt försökte hitta en väg ut ur min mage. Läraren log och hälsade mig välkommen. Jag ursäktade mig för att jag var sen och satte mig ned på en ledig plats bredvid en smal fräknig kille med blont lockigt hår som satt längst bak i ett hörn. Han log mot mig och viskade att han hette Harald och att jag inte hade missat något. När jag mötte hans blick så kände jag hur hjärtat dunkade så hårt att det kändes som att jag skulle få en hjärtattack, fjärilarna vaknade till liv igen och jag kände hur rodnaden steg från bröstkorgen ända upp till pannan. Jag stammade tyst fram mitt eget namn. Jag visste inte vad det handlade om, men jag visste att det var något fel på mig.

Firmafesten

Dörren smällde upp i väggen och Klas höll på att tippa baklänges, han skrattade till och tog Viktors hand och drog in honom tätt intill sig i det halvmörka koppiatorrummet och puttade igen dörren. Viktor drog handen igenom Klas korta hår och han såg en svag reflektion av sina rödsprängda ögon i Klas glasögon, deras läppar möttes, Klas doftade av billigt rakvatten och whiskey.

Lika länge som Viktor och Klas hade varit kollegor så hade Viktor suktat, drömt och längtat efter Klas. Klas som är världens finaste, inifrån och ut. Självklart så visste Klas inte något om Viktors längtan, det var en välbevarad hemlighet. De brukade sitta bakom varsin dator och skicka löjliga kedjebrev via mejl till varandra, precis som alla andra kontorsnissarna på jobbet, sen brukade de sitta tillsammans i det vit-gråa och tråk sterila fikarummet och äta sina lunchlådor och prata om hur löjliga de där kedjebreven är, hur löjligt jobbet är, vilket arselhål chefen är och hur schysst det vore att säga upp sig för att försöka sig på en karriär som rockstjärna, professionell bergsklättrare eller tv-spelstestare. Det var Klas fru som brukade göra hans matlåda, en rödhårig liten ilsk och oftast rödhyad kvinna som Viktor aldrig hade sett ge ifrån sig ens en tillstymmelse till ett leende, Klas brukade säga att hon var så arg att till och med hennes hår blev rött, fast det sa han givetvis bara bakom hennes rygg. Viktor hatade sitt jobb, det enda som fick honom att komma tillbaka var Klas närvaro och vänskap. Klas hatade också jobbet, men vad som fick honom att komma tillbaka hade Viktor ingen aning om, kanske för att hans arga fru skulle bli ännu argare och rödare annars.

– Vi är i alla fall inte arga svettiga busschaufförer, brukade Viktor skämta.
– Eller tvungna att umgås hela dagarna med griniga vampyrkärringar som suger livslusten ur en, brukade Klas svara tillbaka.

Viktor hann tänka på allt och ingenting i det där nu varma och svettiga kopieringsrummet. Klas tog ett stadigt tag om Viktors bakdel och Viktor höll på att snubbla över en stor blomkruka, han kände lyckan bubbla upp inom honom samtidigt som att han kände sig förvirrad och rädd över att Klas skulle vända honom ryggen dagen efter och låtsas som att deras läppar aldrig hade mötts, att de aldrig hade varit så här nära eller ännu värre att Klas inte längre skulle skicka några fler kedjemejl och börja äta lunch med någon annan. Deras berusade kyssande och trevande händer avbröts abrupt när dörren plötsligt flög upp med en väldig fart och en kraftig smäll när den slog i väggen. Där stod hon, Klas arga och röda fru, argare än någonsin.

– Vad i helvete håller ni på med?! Klas, har du helt förlorat ditt förstånd?!

Sen stod hon kvar där och stirrade olidligt länge innan hon vände sig om och gick därifrån med raska steg. Klas såg på Viktor med ett underligt ansiktsuttryck, sen vände han sig om och sprang efter sin röda fru. Det var sista gången som Viktor såg eller hörde från Klas.

Dagen efter bröllopsnatten

Morgonsolens strålar landade på hans ansikte, de stack och sved i ögonen. Något annat som stack och sved var Viktors samvete. Han satte sig upp och såg på henne, där låg hon bredvid naken och invirad i de vita lakanen. Långt brunt hår och hon var ganska vacker när hon sov, inte vacker som i attraktiv och åtråvärd utan mer som i en vacker staty eller en vacker målning. Vacker på något annat sätt kommer hon aldrig att vara för Viktor och det visste han själv om. Han kände sig som en bedragare. De hade inte varit med varandra den natten, han hade druckit sig full på whiskey och somnat innan henne, och nyss blivit väckt ur en dröm om Klas av den där förbannade solen. Hon som ligger där heter Emelie och hon är en vacker människa inifrån och ut, precis som Klas, fast hon är inte för Viktor vad Klas var. Emelie är mer som världens bästa tjejkompis eller som den syster han aldrig hade, men det vet hon givetvis inte om. Viktor har aldrig kunnat förmå sig själv att berätta sin stora hemlighet för någon omkring honom. Hans mamma visste men hon försökte förtränga det så gott hon kunde.
Det var en dag för en väldig massa år sedan när Viktors mamma öppnade dörren till Viktors rum utan att knacka, Viktor och Harald hade kastat sig åt varsitt håll av den vitbäddade sängen och hans mamma hade bara tittat fixerat blicken på den beiga mattan, gått fram till sängen och satt ned högen med tvätt, innan hon stängde dörren igen så stannade hon upp.

- Det skulle inte skada att dra ett varv med dammsugaren här, sa hon som att inget hade hänt.

Hon visste vad hon hade sett, det visste Viktor, men hon yppade aldrig ett ord om vad hon hade råkat avbryta och han spelade med i hennes charad, det var lättast så. Nu satt han här på sängkanten och stirrade in i de grå tapeterna falsk, förljugen och oäkta, men han var övertygad om att det var lättare att leva med lögnen än med sanningen. De kanske kunde bli lyckliga han och Emelie? Lyckliga i ett gult hus med vita knutar, två barn och kanske en hund, Emelie kunde klippa gräset och hänga kläder på en tvättlina, han kunde laga mat och plantera grönsakerna i grönsakslandet. På vintern skulle de kunna göra snöänglar och bygga snölyktor, hela familjen tillsammans. Han hörde hur Emelie sträckte på sig och han vände sig om och såg hur hon log mot honom.

– Hej älskling, har du sovit gott? Frågade hon.
– Jag sover alltid gott bredvid dig, ljög han leendes tillbaka.

På dödsbädden

Livet har varit vitt, grått och beigt, jag har levt mitt liv i gråskala. Jag har levt i ett hus, inte i ett hem, jag har levt med en kär vän, inte med någon som får mitt hjärta att slå dubbla slag . Jag har putsat på min fasad och spelat med i varenda charad. Alla mina älskade har sett mig spela min roll, levt upp till vad jag borde vara istället för att leva ut vem jag är. Jag har drömt, längtat och älskat i hemlighet och jag har levt med min hemlighet. Jag vet inte om hemligheten egentligen var värd att bevara, jag vet inte om jag hade blivit lyckligare av att leva det liv jag kunde ha levt, men jag vet att det kommer att bli lättare att dö med hemligheten än vad det var att leva med den.

Jag slapp i alla fall att vara en arg svettig busschaufför som stämplade biljetter och skällde på plankare.

Vad Emma sa...

Kategori: Genus & jämställdhet

Emma har skrivit ett inlägg om feminism, hon skriver "Jag är inte ett offer bara för att jag är kvinna, att vara kvinna är inget jag är utsatt för, det är mitt kön. Om jag blir våldtagen eller misshandlad så får du gärna kalla mig för offer, men jag känner mig inte hemma i offerrollen" jag håller med, kvinnor ses ofta som offer, parallellt med det så ska vi också alltid skylla oss själva, extremt förvirrande.

Om en kvinna är ihop med en man som behandlar henne som skit så får hon skylla sig själv, om en tjej får en ovälkommen hand på röven på krogen så hade hon för kort kjol och är en överkänslig grinfitta om hon säger ifrån, samtidigt som kvinnor är offer som blir antastade och illa behandlade av män. Kommentarerna kommer ofta från olika håll, men dubbeltydigt blir det ändå.

Fan också!

Kategori: Vardagligt

Min byxor sprack precis snett upp från från låret upp över röven, jag stod i köket framför min dator och så bara "scchhht!" så var de sönder. Byxorna var till och med lite förstora, med betoning på lite. Förr två veckor sedan så hände samma sak med ett par andra byxor som var av samma märke, på exakt samma ställe. Det kan inte vara min fethet som gör det för jag kan inte ha ett ben och en skinka som är mycket fetare än den andra, jag ser typ proportionerlig ut ju.

Nu måste jag ju köpa nya byxor. Jag hatar att handla kläder.

Frågan är, vill vi att våra barn ska växa upp och leva och vara precis som oss, eller vill vi att de ska ha det bättre och bli bättre än oss?

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag tycker att det är jätteroligt att läsa debatter (oftast är det mer tjafs än debatt) om hur föräldraledigheten ska fördelas. Ofta så tjatas det en jäkla massa om "individens eller familjens rätt att välja" jag har inte särskilt stor tilltro till den enskilda individens intelligens i många fall, det här är ett sådant fall.

Folk gör inte det som är bäst för den enskilda familjen, folk gör inte det som är bäst för samhället, de gör faktiskt oftast inte ens det som är bäst för den egna individen, de gör det som de har lärt sig. Jag tror att det är så enkelt som att män är hemma mindre för att de vill jobba och kvinnor är hemma för att de vill vara hemma och leka hus. Det är det somvi har lärt oss. Kvinnor är inte hemma mer för att de tjänar mindre, för att ekonomin ska fungera, för att mannen har ett viktigt jobb eller för att hon vill, vi gör det som vi har lärt oss är rätt. Samma med klänning, kvinnor har klänning för att vi dras till det av naturen och för att det är ett feminint plagg, nej och nej, vi har det för att vi har lärt oss att det är så det ska vara.

Jag tror knappast att någon kan skilja på vad som är inlärt och vilket vi har valt själva. Därför så tror jag att vi behöver en spark i arslet ibald för att inse vad som i det stora hela och i längden är lönsamt och bäst.

Jag tror att det på många sätt kan ge mer för en kvinna att vara hemma med barn än vad det gör för en man, vi har lärt oss att det ligger prestige i att vara en bra mamma
, att vara mamma på rätt sätt. Vi får lära oss att amning är ett av naturens under och att det är viktigt, mysigt och fantastiskt, det är i alla fall mest rätt att tycka så. Att vara mamma är en identitet och en livsstil, för män är det en titel. Vi har mer att hämta helt enkelt, prestige, identitet, bekräftelse och duktighet, något som män kanske får från till exempel jobbet, vilket då gör det mer lönsamt att jobba istället för att vara hemma. Många blir förbannade när den rådande ordningen kanske kommer att förändras, det blir lite som att be en åsna att rida på en häst, det känns främmande, onaturligt ochde blir tveksamma om det går att genomföra.

Frågan är, vill vi att våra barn ska växa upp och leva och vara precis som oss, eller vill vi att de ska ha det bättre och bli bättre än oss? Jag ser kvoterad föräldraförsäkring som en temporär lösning, vi kanske behöver lite mindre frihet just nu för att i det långa loppet kunna bli mer fria. Den dagen när mammor och pappor ses som lika viktiga, då klarar vi nog av att välja själva, när vi har lärt oss att faktiskt välja efter vad som är bäst för den egna familjen och familjens individer istället för att bara göra det som vi har lärt oss är rätt.

Måste, måste inte

Kategori: Om föräldrar & barn

På två dagar så har jag fått två mail från två olika personer som jobbar på botkyrka kommun som vill påminna mig om att söka fritidsplats till Oskar. Är fritids det nya dagis? Alltså ett ställe som ALLA BORDE lämna sin barn på? Jag pluggar på distans så jag har ju ingen användning för fritids,knappast han heller. Jag har aldrig satt min fot på ett fritids och det blev människa av mig ändå.

Tror folk att p-piller skyddar mot klamydia, hiv och mycoplasma?

Kategori: Sex & kroppsligt

Jag har tänkt en del på det där med tjejer som "luras" om preventivmedel under ett one night stand. Om en tjej säger att hon går på p-piller så är det lungt, bara att knulla på, eller?

Kille som sätter på tjejer som går på p-piller/ljuger om p-piller + tjej som går på p-piller/ljuger om p-piller+ båda har förmodligen gjort det tidigare (alltså litat på p-piller) minst en gång var - kondom = ganska schysst grogrund för könssjukdomar.

Att lita på p-piller under ett one night stand är så dumt på mer än ett sätt. Har sexualundervisningen upphört i skolan? Tror folk att p-piller skyddar mot klamydia, hiv och mycoplasma?

MVG VG G

Kategori: Personligt

Jag håller på med ett historia arbete, jag fick välja själv vilket ämne jag skulle skriva om så jag valde att skriva om kvinnors ställning och rättigheter från 1900 till idag, sen drar jag snabbt igenom järnåldern-1900 som "inledning". Det är ganska roligt och intressant faktiskt, jag ska försöka göra klart det idag. Egentligen så har jag en annan uppgift som jag borde göra klart först, men det här var roligare.

Jag fick en annan rolig uppgift, i svenskan, att skriva ett helt liv i fem akter så jag skrev mig en novell på fyra sidor och så fick jag MVG på den, det var det roligaste. Jag har fått MVG på hela tre uppgifter av fem i svenska och VG på en, en kunde man faktiskt bara få G på, och det fick jag ju då givetvis.

Gravidbulor och mjölkdaddlar

Kategori: Tankar & funderingar

wendela så står det att allt fler gravida kvinnor "viker ut sig" (alltså tar privita nakenbilder hos fotograf under graviditeten) och det är ju inget fel med det, det kan väl vara trevligt att ha om man gillar det. Jag måste erkänna att jag aldrig har förstått charmen med "gravidmagar", mjölkpattar och sånt. Jag tycker att det är totalt ocharmigt och det vackra i det har jag aldrig riktigt förstått. Jag tror inte att det finns en enda bild på mig när jag var gravid, jag har i alla fall aldrig sett någon, jag undvek kameror så gott jag kunde.

Jag tycker att gravida magar mest ser skumma och lite lustiga ut, smala kvinnor med världens största ölkagge, typ. Jag vet att man kan börja flumma iväg med typ "det är ju ett liiiiv där inne!" men jag känner extremt lite fascination inför människokroppen och dess funktioner, det är lite "so what, det där kan jag också göra".


Bild stulen från Emmas Facebook

Apor är fascinerande, jag och Emma kollade på apor (jag tror det var chimpanser) på kolmården, det var coolt, håriga psudomänniskor i inhängnad. De satt där och stirrade på oss och sen samlades dem och stirrade på och och en gammal apa (han/hon såg sleten ut) viftade med handen att vi skulle försvinna, det var coolt. (aporna har inte ett skit med saken att göra egentligen, men jag kom och tänka på den sen kunde jag inte hjälpa mig själv).

Vill du vara dum i huvudet så var det, varsågod

Kategori: Tankar & funderingar

När man ska diskutera/debattera saker så ska man ju vara respektfull och hänsysnfull och all sådan skit. När man har diskuterat ett eller flera ämnen tillräckligt länge eller läst dagens femtusensjuhundraelfte stolpskottskommentar så känner man för att vara många saker, ödmjuk och respektfull är inte två av de sakerna.

Till slut så vill jag bara säga "men klä din dotter i rosa fluff för fan, kalla henne princezza, berätta att bilar är för killar och att inga killar gillar feta eller fula tjejer, gör det. Berätta för din son att klänning är för flickor och bögar, att riktiga pojkar gillar spindelmannen och bilar, berätta att killar knullar och att tjejer blir knullade. Vill du vara dum i huvudet så var det, varsågod för fan. Du har min välsignelse".

Att berätta att negerbollssägarna iär dumma i huvudet har jag ju redan testat, måttligt populärt måste jag säga.

Fast jag blir oftast inte arg för att folk inte håller med mig, det förstår jag liksom. Det som gör mig frustrerad och förbannad är när folk vägrar att förstå vad man menar, eller ännu värre när de skyller allt på avundsjuka, den som inte håller med dem är avundsjuka. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit och nästan slitit håret av mig själv för att jag sitter och upprepar samma sak på femtio olika sätt för samma person, men resultatet förblir det samma. Idioten fattar helt enkelt inte.

Egentligen så är det nästan synd om dem, jag menar, att vara ointelligent eller till och med riktigt korkad måste ju vara extremt handikappad, folk omkring dem måste ju bli sjukligt irriterande jämt, fast det kanske stämmer att man är som man umgås, vad vet jag.

En härlig blandning av soppåse och luffare

Kategori: Personligt

Jag är lite lam på att uppdatera just nu för jag har en massa uppgifter att lämna in och prov att plugga till. Jag är ju inte världens mest företagsamma människa så jag gör som vanligt, sparar det bästa (mesta) till sist, jag är en sann tidsoptimist. Fast jag lär mig ganska snabbt, när jag gick på gymnasiet så pluggade jag sällan mer än ett par timmar till ett prov och de proven jag gjorde klara jag nio gånger av tio, den där tionde gpången var oftast för att jag överskattade min förmåga (händer alldeles för ofta än i dag).

Komvuxkurser är lättare än vad jag trodde, jag trodde att jag skulle behöva vrålplugga 8 timmar om dagen, om man delar det i 10 så är man lite närmare sanningen, jag tycker om att läsa på distans, man sparar hur mycket tid som helst och det bästa av allt är att jag kan se ut som en härlig blandning av soppåse och luffare varje dag om jag känner för det.

Vill du veta något som gör ont?

Kategori: Vardagligt

Att tappa en tallrik på högkant på lilltån, det gör förbannat ont. Nu känns den lös. Tån alltså.

Gå på dagis bör man, annars dör man

Kategori: Om föräldrar & barn

En vanlig sak som vuxna frågar Oskar är "är du ledig ifrån gadis idag?" (senast idag) när jag svarar att han inte går på dagis så blir en del helt tysta och andra tittar konstigt på oss, vissa kostar på sig att klämma ur sig en kommentar om hur "tråkigt" det är att han inte får gå på dagis. Barn behöver få träffa andra barn, men barn behöver inte gå på dagis. Jag tror absolut inte att dagis (jag vet att det heter förskola) är dåligt för barn, men jag tror inte att de har något behov av det heller.

Jag har jobbat på dagis, jag vet vad de gör där, det är inget som jag inte kan ge honom hemma och barn kryllar det av i lekparken. Oskar är inte efter på något sätt, han kan det han ska, han pratar bra och har så bra social skills som man kan förvänta sig av en 6-åring. Att barn är i behov av dagis är en modern myt.

Det finns vissa fördelar med att Oskar bara har gått på dagis ett litet tag, han har inte lärt sig att uppföra sig som en "riktig kille" alltså slåss, skrika, puttas och ta för sig som en ångvällt, han är lagom och mittemellan, han är ingen pojke, han är Oskar. Han har dålig koll på vad som ses som pojk- och flicksaker, han har kass koll på vilka färger han "borde" föredra, jag tror att det är betydligt mer värdefullt att han har tillåtits att utvecklas på sina villkor och att han tillåts att vara sig själv än att han får gå på dagis.

Jag känner att jag har rätt att vara mänsklig, precis som alla andra

Kategori: Personligt

Lizzy skrev "Förresten, du blir inte orolig någon gång för att en potentiell arbetsgivare ska googla ditt namn och hitta hit när du skriver om personliga brister och sånt? Det är sånt som jag brukar noja över på nätet. (Inte för att jag tycker att du inte hade rätt i att avsky den personen, men man vet ju inte hur en potentiell arbetsgivare skulle tolka det" under inlägget "jag hoppas att du får ett extremt långt, tråkigt och olyckligt liv din ruggiga skitåsna"

Självklart så har ju tanken slagit mig, men däremot inte oroat mig, alla människor har ju knäppa tankar och mindre smickrande egenskaper jag orkar inte ens försöka låtsas att det inte gäller mig. Jag har svårt för hela grejen att man ska slicka röv och låtsas att man är felfri (eller i alla fall nära på) jag har testat det och det var inget för mig, läser en potentiell arbetsgivare min blogg så vet de vad de får, allt eller inget. Jag kanske inte kommer älska alla på min arbetsplats, jag kanske kommer att dubbelspola toan för att inga monster ska kunna bita mig i arslet, vara morgontrött eller ha en dålig dag någon gång, men jag känner att jag har rätt att vara mänsklig, precis som alla andra.

Om en erbetsgivare skulle läsa min blogg och inte gilla mig eller det jag skriver så skulle det förmodligen vara en bra idé att den arbetsgivaren letade vidare efter någon annan som han eller hon tror kände sig mer bekväm med.

Ingenting i livet är gratis...

Kategori: Oskar

Oskar målar en teckning och räcker fram den till Rodde, Rodde tackar. Sen kläcker Oskar ur sig "så, nu får du ge mig 17 dollar".

- 8

Kategori: Tankar & funderingar

Efter inlägget som jag skrev om "negerbollar" så har 8 av mina bloglovin prenumeranter sagt upp sig, det är väl typ 8 % (observera att min huvudräkning är lite off) kan jag nu dra slutsatsen att omkring 8 % av mina läsare var negerbollssägare?

Modiga rebeller som vågar bekämpa det svenska pk-samhället?

Kategori: Tankar & funderingar

Emma på facebook idag:



Vad är egentligen grejen med att bråka, käfta och försvara sin rätt att få säga negerboll. Att det kan vara kränkande för vissa grupper av människor är det liksom ingen frågan om.

Fl klassiker är ju "men min kompis är en neger, vi kallar honom för det hela tiden och han bryr sig ju inte" och "i sverige ska allt vara så jävla pk, jag säger vad jag vill" och sen min absoluta favorit "neger betyder svart" det intressantaste är att chokladbollar är inte svarta, de är bruna, de där chokladbollarna som nästan är svarta heter arraksbollar din dumme fan. Det finns sjuttioelva namn för chokladbollar, kokosbollar, pärlbollar, så varför är just negerbollar så förbannat tilltalande för vissa?

Sen är det såhär, negro är svart på spanska, nigrum och nigra betyder svart på latin (om jag minns rätt) neger betyder inte svart.

Jag tycker att det är roligast när folk säger negerboll och sedan ser sig själva som modiga rebeller som vågar bekämpa det svenska pk-samhället, vilken jävla vardagshjälte du var då, modigt av dig. Eller ännu värre, när de bestämmer sig för att benämna alla afrikaner som "negrer" med motivationen "vadå, de är ju det?" afrikaner är människor precis som du och jag, att klumpa ihop dem till "ett gäng med negrer" är nedlåtande. för mig är det såhär enkelt: säger du negerboll så är du dum i huvudet, no more, no less, bara dum i huvudet.

Varför är det viktigt att säga negerboll? Negerbollssägarna är ju som ett gäng med snoriga, bortskämda skitungar i grövsta trotsåldern som världen någonsin har skådat "jag vill! Jag ska!".

Jag säger som Emma brukar fråga negerbollssägarna, om det skulle stå en afrikansk kvinna i kassan på caffèt skulle du då vara "modig" (dum/elak/taskig) nog att beställa en negerboll, vågar du inte det så vet du med dig att du har fel.




Av tv får man fyrkantiga ögon

Kategori: Tv-serier

Lady Dahmer och Bambi har gjort det, så jag tänkte att jag också ska lista (en del av) mina favorit tv-serier.

Big Love: Handlar om en polygamistisk familj, tre kvinnor är gifta med samma man, Bill, som har blivit utkastat från en mormonsk sekt. Sex, religion och drama, kan det bli bättre?

Breaking Bad:
Handlar om en man som jobbar som kemilärare får reda på att han har lungcancer och bestämmer sig för att börja tillverka meth för att ha pengar att lämna efter sig så att hans familj ska klara sig.

Brothers & Sisters: påminner om min familj, alla skriker och pratar i munnen på varandra och har huvudet upp i röven på varandra.

Californication: Vad ska man säga, Hank är totalt depraverad, han knullar, gör bort sig och gör livet allmänt svårt för sig själv.

Desperate Housewives: Fina färger, välvårdade ytor och ganska ruttna insidor, Hur kan man låta bli att älska Bree?

Dexter: Dexter jobbar för polisen och på sin fritid mördar han folk, behöver man ens säga mer?

Entourage: En känd kille och hans kompisar, jag gillar att seriens känns realistisk, världens härligaste karaktärer, jag älskar att Ari Gold är uppkäftig, arg och kör över folk och är skiträdd för sin egen fru.

Friday Night Lights: Började kolla på den för en vecka sedan och det verkar riktigt lovande, intressanta karaktärer.

Fringe: Ganska fjantig emellanåt, men det har sina stunder.

Glee: Jag smygtittar och skäms lite för det. kan bli lite sötslisk patetiskt emellan åt, men de är jävligt duktiga på att sjunga.

Gossip Girl:
Blair är ett elakt as och Chuck Bass likaså, men jag älskar det.

How I Met Your Mother: fantastiskt roligt, ingen har väl missat barneys sång och dansnummer i "nothing suits me like a suit"?

L word: Drama om ett gäng med Lesbiska tjejer, Jag älskar Jenny, satan vilken bitch hon är!

Modern Family: Jag och Elin började se de första avsnitten i december och jag fastnade direkt, alla är helt vrickade och skitroliga.

Nip/Tuck: Handlar om två plastik kirurger och deras totalt absurda patienter.

Project Runway: Underhållande oavsett om kläderna är skitsnygga eller om de ser ut som skit.

Sex and the city: Ett ord: Samantha.

Supernatural: Himel och helvete, onda änglar och humor emellanåt, spännande och underhållande.

The Middle: Vanlig tråkig sitcom egentligen, men jag har fastnat för Brick och hans väsande viskningar.

The Vampire Diaries: Jag stör mig egentligen på så mycket med den här serien, den är barnslig, Elena har alltid perfekt nyplattat hår , även ny vaken på morgonen, men jag gillar den äldsta av de två vampyrerna. Fungerar mest som pausunderhållning tills True Blood börjar igen.

True Blood: Nu skulle jag kunna skriva en hel bok, vad är INTE bra?

Ugly Betty: Världens sötaste serie, Betty är ful men ambitiös och godhjärtad, tyvärr blev det bara 4 säsonger.

Weeds: Nancy, knarklangande förortsmamma.

Barney i How i met your mother "nothing suits me like a suit"

"jag hoppas att du får ett extremt långt, tråkigt och olyckligt liv din ruggiga skitåsna"

Kategori: Tankar & funderingar

Jag är långsint, hämndlysten och ganska småaktig (mot folk jag inte gillar, självklart) jag glömmer aldrig. Jag ogillar inte, jag hatar. Jag har en handfull människor som jag önskar allt ont och helvete här i livet, det är inte så att de har gjort riktigt allvarliga saker, det är bara det att de har extremt kass självkänsla och sätter sig på andra människor för att må bättre över sig själva, de är jävligt dåliga människor helt enkelt. Det finns en person bland annat som jag har jobbat med för en massa år sedan, hon var alltid spydig och otrevlig mot mig och sa typ rakt ut att hon önskade att jag kunde vara någon annan stans, när jag ser henne så tänker jag "jag hoppas att du får ett extremt långt, tråkigt och olyckligt liv din ruggiga skitåsna" givetvis så skulle jag aldrig få för mig att hälsa heller, jag skulle hellre bita av min vänstra hand.

Jag har jävligt långt tålamod när det gäller små personliga brister som att passa tider, att vara dålig på att lyssna på vad man säger eller sånt skit och alla gör misstag, men att oprovocerat vara elak för att boosta sin egen självkänsla, det är oförlåtligt i min värld. En gång är en gång för mycket. Att suga ur andra människor på glädje, förminska och göra ned bara för att det får dem att må bra, då är man en dålig människa.

om du inte tror tillräckligt på din egen åsikt för att stå för den, varför ska man då ta dig på allvar?

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag har kollat runt lite på bloggar som länkar till namninsamlingen, vissa har invändningar emot det, det som jag tycker är intressant är att alla som klagar verkar vara anonyma, ingen mailadress, ingen bloggadress, bara ingenting. Jag har svårt att ta gnället på allvar om man för det första inte kan argumentera för sin sak på ett bra sätt, för det andra inte ens kan stå för sin egen åsikt, om du inte tror tillräckligt på din egen åsikt för att stå för den, varför ska man då ta dig på allvar?

Jag fick en kommentar som går såhär: "Skippa herr-och-damavdelningarna också, eller? Varför ska det endast gäller för barnen? För att barn är könsneutrala. Nej, men vänta...det är de ju inte. Tyvärr, men jag tror inte att roten till ojämställdheten sitter i kläderna. Frågan är mer komplex än så"

Självklart så är frågan mer komplex än så, men det är en del av frågan. Om du tar jämställdhetslösningar eller jämställdhetsproblem och plockar isär dem i beståndsdelar så återstår det bara en massa småsaker, men jag tror på att många småsaker kan leda till en större sak, jag är övertygad om att det är så. Jag har hört den där "det är mer komplext", "det är bara en liten del" och "det finns bättre sätt att..." men jag får aldrig höra vad som är viktigt, de bättre sätten eller hur man kan lösa det på bättre sätt, det konstateras bara att det går, men om någon vet svaret, så känn er fria att upplysa mig.

På tal om herr och damavdelningar, en 30-årig kvinna och en 30-årig man har med största sannolikhet olika kroppsformer och storlekar, en 5-årig pojke och 5-årig flicka har samma kroppsform och samma storlekar, det är könet som skiljer dem åt och inget annat, de passar samma kläder. Sen handlar det inte om att barn ska vara könlösa, det handlar om att de ska vara fria att vara barn utan att behöva lära sig att passa in i olika könsroller.

Namninsamling angående könsindelade barnklädesavdelningar

Kategori: Genus & jämställdhet

Nina Ruthström har startat en namninsamling om att vi önskar att barnkläderna inte ska vara lika uppdelade efter kön som de är idag, listan ska skickas till butikskedjor som till exempel HM, kappahl, lindex med flera.

Posta länken på din blogg, facebook eller maila ut den, ju fler ju bättre. Tänk på att inte hitta på namn och skriva under flera gånger, för den räknar unika ip-adresser så det ser bara oseriöst ut, men flera vuxna i samma hushåll kan givetvis skriva under!

Länk: http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=4623

Skriv under HÄR

Debatt mellan den onda och den goda sidan...

Kategori: Tankar & funderingar

"vi ska sänka här, ta bort en skatt här, sänka hit och sänka dit, sänka massor av skatt, sen ska vi satsa på ditt och på datt, satsa massor här och där"

Det låter visserligen ganska lockande, men vart fan ska pengarna komma ifrån? Lite som att ha en tjuga och sen köpa en plånbok för tjugan med planen att lägga tjugan i plånboken. 20-20=20, nu blev jag borttappad.

"du försöker stänka in mig på rummet, som ett fängelse, varför gör du så mot barn?"

Kategori: Oskar

Det är lite knepigt ibland att plugga på distans, vi bor i en 1,5:a på 42 kvadrat så det är ganska svårt att fly undan oljuden. Jag tyckte att en smart lösning var "Oskar lek på ditt rum en liten stund" va fan, så sa min mamma och pappa när vi var små iblan "så nu får du leka lite på rummet, om de var upptagna med något, och det gjorde vi (min mamma vill säkert protestera och säga att vi sket i vad hon sa hälften av gångerna, men detaljer, detaljer...). I alla fall Oskar ställer sig i dörröppningen till sitt rum, som ligger vägg i vägg med vardagsrummet/köket/vårt sovrum (take a pick) sen putar ha med lätten, ser låtsasledsen ut och säger "du försöker stänka in mig på rummet, som ett fängelse, varför gör du så mot barn?" och dum som jag är så köper jag det, får dåligt samvete och känner mig som ett riktigt arselhål.

Är jag taskig? Borde han inte kunna roa sig på sitt rum i 30-40 minuter? Han ser mig ju och dörren är öppen. Nästa gång så ska jag stå emot putläöppandet och låtsasledsen Oskar, för vad ska han ha ett eget rum till om han inte gör annat än sover där?

Människan är ett korkat flockdjur

Kategori: Tankar & funderingar

Lady Dahmer skriver om manshat. Jag hatar inte mansrollen mer än kvinnorollen, jag lider snarare av människorförakt. Dessto mer jag ser och ju äldre jag blir jag bara mer och mer övertygad om största delen av mänskligheten är dum i huvudet, man kan ju bli lite lätt förtvivlad över hur många nötter som lever och verkar på den här planeten. Människan är ett korkat flockdjur.

Vi käftar, år 2010, om pojkar ska få leka med dockor, om män ska tillåtas att vara annat än bara statister i sin egen familj, om kvinnor ska kunna gå tillbaka till jobbet en månad efter att hon har fött barn utan dåligt samvete, vi skyller mäns våld på mammorna som har tagit huvudansvaret för barnen, en del skyller mäns våld på hormoner och en del tycker att mammor borde stanna nära spisen och andra tror att en rosa tröja på en pojke är en fribiljett till gaypride paraden, flickor ska vara snälla och klappa fint, killar ska klättra springa och skrika rätt ut i klassrummet utan att räcka upp handen. Så korkade är vi.

Vita staket, gula hus med vita knutar, tävla med grannen om schysstaste gasolgrillen, låtas att barnen är duktiga i skolan och snälla fast att ena ungen spyr i baksätet på en polisbil och den andre snattar regelbundet på ica, skaffa barn, tävla i vem som är bästa föräldern, gifta oss låtsas att vi är lyckliga äktenskap och skämmas om vi skiljer oss och ha dåligt samvete över att barnen i inte får växa upp i en riktig kärnfamilj, likadana kläder, vara lagom, vi ska lära oss att passa in, vara som alla andra och inte tro att vi är något, sen dör vi. Så dumma är vi.

Varför sikta på stärnorna när man kan stanna på marken?

Kategori: Om föräldrar & barn

Bambi skriver om att hon tidigare sa att hennes barn aldrig skulle få äta på Mcdonalds, Jag har hört flera olika "det ska mina barn aldrig få göra" från olika personer, gällande allt från ketchup, godis, läsk till mcdonalds. Jag har nog aldrig tänkt så. Jag har tänkt så långt som att jag inte ska slå mina barn, vara elak för nöjesskull eller tvinga mina barn att göra saker för att jag försöker leva genom någon genom dem och ska jag inte låta dem bli feta, det var nog allt. Jag är inte så mycket för höga ambitioner, jag gör mitt bästa, det jag tror är rätt. Sen får det flyga eller krascha. Gör om gör rätt. Eller något.

Det får mig att tänka på fls tävling "bästa mamma 2010" som Anaiah skrev om här om dagen, det har blivit en skitnödig och tramsig statusgrej att flasha med vilken fantastisk förälder man är, amning, bullbak, fittföderi, 1000 aktiviteter, fina kläder, dyra leksaker, bästa vagnen, mest hemkokta maten, hämta tidigast från dagis, senaste dagisstarten, flest timmar i lekparken och OS i självuppoffring och så vidare i all oändlighet.

Jag har alltid vetat att mina barn kommer att käka på donken, få glass och lördagsgodis, se på tv och äta snabbmackaroner och fiskpinnar ibland. I lagom mängder givetvis. Jag är inte ute efter och har aldrig varit ute efter att bli bästa mamman 2010, bara att vara den bästa föräldern jag kan vara. Kan man inte stå för det man gör så vet man antingen med sig själv att man gör fel eller så är man ruskigt osäker på sig själv. Snoppmäteri föräldrar emellan blir bara tramsigt och pinsamt.

"Alla som säger att rosa är för tjejer är mentalt rubbade och dyrkar satan"

Kategori: Genus & jämställdhet

På tal om föräldrar som lär sina barn att dockor är tjejleksaker,  Förutom att jag tycker att det är fel på alla sätt och vis och framför allt jäkligt taskigt mot sina egna barn, att begränsa dem bara för att man är en gammal fosil, det är fruktansvärt frustrerande för oss som tycker att våra barn ska få vara just barn. Det kanske verkar harmlöst att lära din son att det bara är kärringar som gråter, att rosa är för bögar och att lära din dotter att fina flickor är snälla och sitter still och att spindelmannen bara är för storebror, men sen kommer dina ungar, som nu är lika inskränkta som du är, gå ut i lekparken och sprida sina lärdomar till våra barn. Tyvärr så är verkar ju idiotföräldrarna vara majoritet.

Om man inte lär sina barn att alla människor är unika, annorlunda och sina egna och att de har rätt att vara så, hur förväntar man sig då att ens barn ska växa upp och bli bra och godhjärtade människor? För det första så kan jag inte förstå varför man vill begränsa sitt eget barn, tror man att livet går ut på att anpassa sig, kämpa för att passa in i normen, så tycker jag nog att man gör bäst i att ge fan i att skaffa barn (vilken fl klyscha). Jag blir seriöst förbannad när min son säger till mig att han inte kan ha på sig något eller leka med något som han tidigare har gillat för att "det är för tjejer" det har han fått från barn i lekparken som i sin tur förmodligen har lärt sig det från sina idioter till päron, grattis.

Vad ska man göra? Göra tillbaka? "Alla som säger att rosa är för tjejer är mentalt rubbade och dyrkar satan"? eller "alla som säger att det finns tjej- och killsaker och färger är smyghomo, bär på ett stort självförakt och är rädda för att komma ut ur garderoben"? Tillbaka-kaka! Sen ska mina barn springa vind för våg och sprida min visdom i lekparken, ungefär samma sak.

"gud-jag-kan-inte-andas-och-jag vaknar-42-gånger-varje-natt-i-3-månader-svår-dödsångest-hjälp!"

Kategori: Personligt

Någon gång under nästa vecka (om jag minns rätt) så måste jag hålla ett 5 minuter långt tal, på engelska, framför riktiga levande människor. Jag vet inte vilket alternativ som låter mest lockande, att faktiskt genomföra det och få godkänt eller att hoppas på att snubbla (lite halvt om halvt med flit) och råka drunkna i en vattenpöl. Jag hatar att redovisa, hålla tal eller att överhuvudtaget behöva ha en hög med ointresserade människor som sitter och stirrar på mig.

Nu har jag fått förslaget "prata med din lärare, hon/han kommer att förstå" jo men visst förstå mitt ass, jag vet hur bra lärare brukar förstå "nej men vilken tur att du får tillfälle att öva dig då!" eller "det måste alla lära sig, du kommer att vänja dig!" sagt med lite lagom hurtbulle ton. Jag har tvingat mig själv att redovisa fler gånger än vad jag kan räkna, det har inte blivit bättre, bara värre. Det har gått från smått obehag till "gud-jag-kan- inte-andas-och-jag vaknar-42-gånger-  varje-natt-i-3-månader- svår-dödsångest-hjälp!" När jag var yngre så spelade jag teater, sjöng och ställde mig på scen utan att blinka men sen insåg jag liksom att även jag har förmågan att göra ett komplett arsle av mig själv.

Jag kommer med största sannolikhet att få ig om jag inte tar mig samman, jag ska chansa på att försöka lirka lite med min lärare, men jag har inga större förhoppningar om att det kommer att fungera. Huvudsaken borde väl vara att man har kunskaperna, inte att man kan stå framför en hel klass och redogör sina kunskaper? Annars så hoppas jag att alla andra som läser samma kurs har hoppat av och att det bara är jag och läraren som återstår (högst osannolikt) eller att jag blir skrämd ocg traumatiserad så pass att jag förlorar talförmågan i ett par veckor så att de tycker så synd om mig att jag slipper undan. Ibland så undrar jag om lärare har sadism som huvudämne på sin utbildning...

Vad vill du bli när du blir stor?

Kategori: Personligt

I januari så började jag läsa in gymnasiet, på komvux givetvis, gymnasiet är jag för gammal för. Mina 300 poäng som jag har från gymnasiet är liksom inte mycket att hurra över. Jag funderar för fullt på vad jag vill bli när jag blir stor, visserligen 10 år för sent egentligen, men bättre sent än aldrig. Det är skitsvårt att veta vad man vill göra, jag vill göra något kreativt, något roligt som inte är för lätt och enformigt, jag vill jobba inom något som gärna har grov brist på arbetskraft så att jag slipper slicka röv (får man en chef som är dum i huvudet så vill jag kunna byta jobb) jag vill vakna på morgonen och nästan tycka att det är roligt att gå till jobbet, nästan. Lönen bryr jag mig inte jättemycket om, så länge jag får ut minst 13 000-14 000 så är jag ganska nöjd, att det är roligast är det viktigaste.

Hur fan ska man veta vad man vill görta? Det känns som att man ska kolla runt på olika alternativ och sedan bara dra ett alternativ ur arsel, tänk om jag ångrar mig, vad ska jag göra då?

"GÖR DET FÖR FAN, HELST IDAG"

Kategori: Vardagligt

Jag har skitmycket jag behöver göra städa, diska, tvätta, plugga, handla, byta sängkläder och plugga ännu mer och femtioelva saker till, jag klarar inte av att ha för mycket att göra på en gång, jag gör inget alls istället. Jag sätter mig och tittar på skiten, sen går jag runt och pillar lite och funderar på vart jag ska börja, och sen gör jag inget alls. Jag klarar en, två, tre saker men om man ger mig för mycket att göra på en gång så blir jag halvapatisk och förvirrad. Nu har jag flummat runt i två dagar och fått absolut inget alls gjort.

För typ ett par år sedan så klarade jag typ inte ens av att städa om jag inte gjorde en lista på vad jag skulle göra och sen bockade av allt eftersom jag gjorde något, nu kan jag, ett rum i taget, då fungerar det. Jag får nog göra mig en lista över alla mina "GÖR DET FÖR FAN, HELST IDAG" saker.

Jag har en dröm...

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag vill ha en egen barnklädesaffär, då skulle jag bara sälja unisex kläder och blanda allt hejvilt så att det var omöjligt att fatta vad som var för vem. Om en mamma eller pappa kom in och frågade efter pojk- eller flickavdelningen så skulle jag svara "vi säljer bara barnkläder här" sen skulle jag skratta inombords åt förvirringen det skulle skapa, lite som att peta med en pinne i en myrstack och sen se på när alla myrorna får panik.

Kratta, såjord, havregryn, dvd fodral och en trasig moped

Kategori: Tankar & funderingar

Jag tycker att det är lite halvintressant att läsa bröllopstjafs, alltså "är det ok att ha barnfritt bröllop", "får man önska sig pengar" och andra frågor, det är lite som att gå på cirkus, man vet vad det är för trams man har att vänta sig men det är ändå ganska fascinerande. Roligast är när någon på fl blir arg över att barnen inte är välkomna "Fy fan hur kan man inte bjuda mina barn, de är en del av mig!?" sen ser man att barnen är 3 och 5 år gamla, snipp, snipp, dags att klippa navelsträngen. En annan sak som är rolig är när folk bestämmer sig för att hålla ett bröllop och en fest som de absolut inte har råd med och förväntar sig sedan att gästerna ska betala för det "kan man ta 450:- per person i kuvertavgift?" ja, det kan du väl, men räkna inte med att jag kommer i så fall. Av ren princip, bara så att du vet. Att ett bröllop i genomsnitt går på runt 100 000 är bara rent vansinne, minne för livet, ja visst, men jag tycker nog att det är totalt vansinne.

En del verkar ju bli helt knäppa i huvudet när det kommer till bröllop, jag får liksom lust att gifta mig, ha min mina systarar och min bror som brudtärnor (i matchande grisrosa kostymer och blått smink, givetvis), ha ceremonin på en bilskrot, bjuda på cheeseburgare och billigt vin i tetra direkt importerat från Tyskland och sen ska jag önska mig en kratta, såjord, havregryn, dvd fodral och en trasig moped. Sen ska jag ha en klänning sydd av gardiner från ikea och röda converse. jag ska duka med trasmattor och papptallrikar och ha maskrosor och tistlar som bordsdekorationer, bara för att göra en poäng av hur löjligt hela grejen egentligen är.

För oftast så tycker jag mest att bröllop verkar vara en jävla charad, man klär ut sig och så får någon spela brud, några spelar tärnor och någon annan får äran att spela toastmaster (jag vet varken om det stavas så eller ens riktigt vad det är) sen spelar man ut en vreden fantasi av hur ett bröllop ska se ut. påklistrat, falskt och oäkta.

Jag är en optimistisk pessimist

Kategori: Personligt

För ett par dagar sedan så började jag och Elin att diskutera jobbiga frågor som man kunde få under en arbetsintervju, en jobbig fråga är "vilka är dina positiva och negativa egenskaper" alltså negativa är ju inte svårt egentligen, men sen vill man ju inte riktigt vara ärlig. Om man säger "jag är lat, dålig på att passa tider, jag är kräsen med vilka människor jag tycker om, sen så är jag fantastiskt morgontrött" så hör dem liksom "jag kommer lata mig, komma försent, vara osams med andra ur personalen och sen tar det 2-3 timmar att kicka igång mig på morgonen" inte bra.

Värre är ju positiva egenskaper, det är svårt och sen vill man ju inte att de ska kunna omtolka det totalt så att det får en att låta dålig. Om jag säger "jag är bra på att diskutera och analysera" så kanske de hör "jag ältar och stöter saker i all oändlighet och har svårt för att gå vidare" eller så är det kanske precis det jag sysslar med just nu? Jag brukar ljuga i mina ansökningsbrev, jag skriver det som jag tror att de vill ha, inte sanningen.

Bara för sakens skull så ska jag dra till med en lista med positiva och negativa egenskaper, utan att ljuga, här och nu.

Positiva
-Jag är rolig (om jag själv får säga det)
-Jag är oftast glad, ibland till och med positiv.
-Jag är ganska smart (113 i IQ enligt illustrerad vetenskap, men jag jobbar på det)
-Jag är bra på att prata, men jag vet hur man lyssnar.
-Jag är bra på att bara vara mig själv, oftast.
-Jag är bra på att dölja när jag verkligen inte tycker om någon (bra när man får jobba med riktiga arselhål)
-jag tror att jag är bra på att lösa problem (ganska bra på att skapa dem också, bör tilläggas)
-jag är bra på att diskutera saker

Negativa
-jag är fasansfullt kräsen med vilka människor jag gillar.
-jag ältar saker i all oändlighet (så länge att det nästan blir pinsamt, ända tills jag blir sams med situationen)
-jag är självrättfärdig så att det skriker om det (jag är ganska bra på att dölja det dock)
-jag är lat och oföretagsam
-det där med tider är lite si och sådär (förstaklassig tidsoptimist)
-jag blir lätt arg, alltså vansinnigt jävla skitförbannad (jag har lärt mig att inte agera på det, oftast)
-jag dömer och ser ned på människor som gör saker jag inte gillar

Det där är din prinsessa, din dotter som sitter i ett hörn och beundrar sina nypickade snorkusar

Kategori: Om föräldrar & barn

Jag är rätt säker på att jag har skrivit om det förr, men i alla fall, vad fan är det egentligen med att kalla sina barn för prinsar och prinsessor? "Jag heter lisa och är mamma till 2 prinsar och en prinsessa" Sen känner jag hur nackhåret reser sig. Det är så tramsigt att jag får huvudvärk, magsjuka och panikångest, allt på en gång.

Jag lovar att det är samma mammor som socialiserar på mammagrupper och diskuterar kanelbulle recept, pampers och barnplåster som kallar sina barn för prinsar och prinsessor.

De bestämmer vad vi ska gilla

Kategori: Genus & jämställdhet

Idag var jag i skärholmen och skulle köpa kläder till Oskar, men det är ju skitsvårt att hitta något, på killavdelningen så är allt mörkblått, grått, svart, mörkgrönt och brunt. På tjejavdelningen så är färgerna bättre, glada ljusa färger, men då är det spets, blommor, puffärmar och pinsamma tryck som "casual girl" på hela skiten. Jag vill ha sommarfärger gult, ljusblått, äppelgrönt, lila, rosa och orange, roliga tryck, kläder som är gjorda för barn helt enkelt. Jag vill inte ha mörkblå t-shirtar med arga djur på, fula traktorer eller racerbilar. Jävla skitbutiker.

Jag förstår inte varför de plaggen på tjej avdelningen som hade kunnat fungera lika bra på killar måste märkas met spetsar, blommer eller "girl" ditt och datt, det är som att de vill försäkra sig om att man omöjligt ska kunna köpa saker från "fel" avdelning. Jag kollade lite på kläder från polarn och pyret, men de är ju dubbelt så dyra som barnkläder från alla andra affärer i skärholmen, på kappahl får man 3 t-shirtar för ca 180:- på polarn och pyret får man en för samma pris. Det har jag helt enkelt inte råd med, då skulle enbart sommarens t-shirtinköp gå på över 1200 kronor, och sen behöver han ju shorts, jacka, skor, badkläder och så vidare.

Jag får lust att skriva och klaga, faktiskt, som en riktig gnällkärring. Typ "hej Lindex, kappahl och HM, era barnkläder suger, er könstypiska indelning bland barnkläderna är pinsam och gammaldags, skärpning för fan" ungefär. För jag vill faktiskt skylla ganska mycket på klädkedjorna, de ger oss inte det vi tycker om och vill ha, de bestämmer vad vi ska gilla. När de säljer rosa t-shirtar på killavdelningen så ser man genast fler småkillar i rosa t-shirtar och när det är hello kitty på tjejavdelningen så har halva sveriges småtjejer hello kitty tryck på tröjan. När vi klär barn så väljer vi kläder ur deras sortiment, kläder som de antar att vi vill klä våra barn i, man kan inte köpa något som inte säljs, alltså påverkas de flesta i ganska stor utsträckning av vad butikerna bestämmer sig för att vi vill klä våra barn i. Har man inte lust eller råd att spendera en halv förmögenhet på barnkläder så får man välja ur Lindex, Kappahl och HMs skitutbud. Lindex och Kappahl har några få saker som ser vettiga ut, men för det mesta så får man välja mellan "söt flicka" eller "cool kille" och det suger.

Är det så i sverige idag att 99 procent av alla föräldrar vill klä sina flickor i rosa volangiga gullegris kläder och sina pojkar i mörkblåa dystra kläder med bilar och tigrar på eller är det klädbutikerna som bara antar att det är det vi är ute efter?




Dagens fördom

Kategori: Om föräldrar & barn

Jag har kommit på en sak som jag tycker verkar vara så typiskt unga föräldrar (mammor), hela "låt flickor vara flickor och pojkar vara pojkar" grejen verkar rätt het bland mammor under 25. Kollar man runt på fl och hittar en idiot kommentar som "min dotter ska bli en riktig flicka inte en sån som leker med bilar" så klickar man på deras namn för att kolla in deras presentationer "Hej jag heter mia, är 21 år och mamma till Lia och Kevin" Bingo!

Visst finns det en och en annan 30+ idiot också, men jag tycker att de unga föräldrarna verkar ganska överrepresenterade när det kommer till att vilja uppfostra "riktiga" pojkar och flickor.

Socker, socker, bara vanligt socker

Kategori: Personligt

Jag har lärt mig att dricka te utan socker och mjölk. Det är inte lika gott, men det var nödvändigt. Hela vintern så har jag druckit säkert 5-10 koppar med te varje dag (behöver jag ens berätta att jag är konstant kissnödig) med typ 3 sockerbitar i varje kopp, jag lovar och svär att jag har gått upp säkert 5-6 kilo över vintern bara på att hinka te.

Nu måste jag försöka få bort mitt vinterfett, te utan socker och jävligt långa promenader varje dag.

"Sådär skulle mitt barn aldrig göra, jag känner mitt barn!"

Kategori: Om föräldrar & barn

Så säger vissa föräldrar på fl. Jag tycker att det är ganska naivt och dummast är det när man inser att personen som precis sa det har en bebis på typ 13 månader. Oskar är 74 månader och han gör och säger fortfarande saker som jag aldrig hade kunnat förvänta mig, han överaskar mig nästan varje dag. Barn utvecklas och förändras ständigt allt eftersom att de upptäcker nya saker och lär sig nya saker, att sitta med en typ 1-åring och tro att man vet innantill vad ungen är kapabel och inte kapabel till är ganska korkat.

Den där "Sådär skulle mitt barn aldrig göra, jag känner mitt barn!" attityden sitter ju i nästan hela livet för vissa föräldrar, när 14-årige dottern eller sonen har tjuvrökt, druckit sig full eller skolkar så skyller man på kompisarna "det där skulle Lisa aldrig komma på själv!" så ser de sina barn som ryggradslösa offer som har blivit lurade av kompisarna. Jag tror att ens barn har förmågan till att hitta på ungefär tio gånger värre saker än vad man kan gissa på rak arm. Att gå runt och förneka att ens barn skulle få för sig att slicka på en godis och lägga tillbaka den i lösgodislådan eller att ditt barn som tonåring aldrig skulle dricka, det är bara självbedrägeri och det gör att du har sämre koll på vad dina barn egentligen sysslar med.

"14 år av trots kvar, sen flyttar han hemifrån"

Kategori: Om föräldrar & barn

Jag ser olika trotsåldrar överallt, 1-års, 2-års, 7-års och så vidare i all oändlighet, är 0-18 år två trotsdecenium? Är det något som föräldrar tröstar sig med "jo men det är bara 2-års trotsen, det kommer att gå över" sen när ungen fyller tre så tänker de likadant och så fortsätter det så ända tills de flyttar hemifrån eller finns det riktiga trotsåldrar?

Lagom till det är min tur att betala så har jag inget kvar

Kategori: Vardagligt

Idag ska jag, Rodde och Oskar åka till ikea. Jag köper nästan aldrig något på ikea, jag plockar på mig en massa saker, sen när jag står i kön så börjar jag alltid sakta men säkert inse att jag har plockat på mig en massa småskit som jag egentligen inte behöver och börjar lägga ifrån mig saker, lagom till det är min tur att betala så har jag inget kvar. Sen är väl inte ikea min stil riktigt heller. Oskar gillar ikea, det har han gjort sedan han var liten, det är bara för att man kan äta och fika där. En gång när Vi var på mio möbler när Oskar var 2-3 så hade dem en godisautomat i affären, då ställde sig Oskar framför automaten, pekade och sa "IKEA!".