3730

Kategori: Personligt

Jag har en ganska hemsk och väldigt narcissistisk ovana, jag googlar mig själv. Nu tänker du säkert "vem gör inte det?" men jag gör det pinsamt ofta, si sådär tre fyra gånger i veckan. Jag är fortfarande i det stadiet att jag blir sjukt fascinerad av att jag får typ ens en enda träff på google och idag ger "Anna Kaagaard Kristensen" 3730 träffar, sjukt! Jag har en liten uppmärksamhetskåt apa inom mig som blir jävligt nöjd och fascinerad när jag ser siffrorna, varje gång.

Det finns människor som bryr sig om att lilla jag finns liksom.

Jag tänker att livet måste kännas väldigt hopplöst om man hela tiden tänker att det inte är någon mening med att försöka

Kategori: Genus & jämställdhet

På senaste tiden så har jag funderat en del över ett ganska skumt resonemang som en del människor för, som tex att det är inte finns någon mening med att jobba för att män och kvinnor ska kunna göra val utifrån vilka de är som individer istället för utifrån vilket kön de är av "för ingen kan bli helt fri" eller att det är onödigt att försöka ge sina barn fler möjligheter än att
Om alla människor genom tiderna hade haft samma inställning så hade vi fortfarande bott i grottor och bitit av navelsträngar med tänderna
bara bli typisk pojke eller flicka för "de kommer ändå aldrig ifrån hur samhället ser ut".

Med det resonemanget så är allt meningslöst, om man tror att det ända resultatet som duger är perfektion så kan man lika gärna kasta in handuken med det samma, inget och ingen är eller kommer att bli perfekt. Om alla människor genom tiderna hade haft samma inställning så hade vi fortfarande bott i grottor och bitit av navelsträngar med tänderna.

Om jag aktivt försöker att få mina barn eller mig själv att inte gå i fällan med könsrollerna så kanska jag lyckas till 1 procent, 47 procent eller 88 procent det är liksom inte väsentligt för mig, 1 procent är 1 procent och det är bättre än 0 procent, ibland så lyckas man, ibland inte. jag tycker att det väsentliga är att man vet vart man står, vad man tror på och försöker att uppnå sitt mål istället för att rycka på axlarna och ge upp utan att ens ha försökt. Om man märker att ett tillvägagångssätt inte fungerar, då scrappar man det och börjar om och försöker på ett annat sätt.

Jag tänker att livet måste kännas väldigt hopplöst om man hela tiden tänker att det inte är någon mening med att försöka och att anstränga sig om man inte kan uppnå det ultimata, perfektion.

Det finns liksom inte flera sätt att vara mamma på, det finns bara ett rätt sätt

Kategori: Om föräldrar & barn

Just nu så håller jag på att kolla igenom alla säsonger av sex and the city, i ett avsnitt så är en av karaktärerna, Miranda, på ultraljudskontroll och får reda på att hon väntar en pojke och hon fejkar glädje över det för att hon känner att det förväntas en viss reaktion. I dag så läste jag ett blogginlägg på Magdas blogg som fick mig att tänka på det där avsnittet, kvinnor förväntas att bli hormonstinna, mjölkpattade, mammahjärtade urmödrar när vi får barn, det finns liksom inte flera sätt att vara mamma på, det finns bara ett rätt sätt.


Ibland har jag känt mig som miranda i det där klippet, att jag måste fejka eller småljuga lite för att jag inte ska bli dömd och för att ingen ska tycka "synd" om mig eller mitt barn. Första saken som jag lärde mig att ljuga om var amningen. Andra saken jag lärde mig var att jag alltid borde sakna honom, ALLTID. Det är inte ok att dra en lättad suck över sin nyvunna, och högst tillfälliga, frihet.

Varför ska jag behöva skämmas och ta emot sympatier för att jag inte vill vara med och leka gossedjurs mamma? Jag tycker inte att amning är skitviktigt, jag tror att både mamma och pappa kan vara lika viktiga för ens barn och jag tycker inte att kvinnor ska behöva känna sig tvingade att sitta hemma i månader bara för att "det är så det ska vara" om det finns en pappa som vill vara hemma och en mamma som vill jobba
Fråga: Visst är det myyyysigt att amma, naaaw!

Rätt svar: Ja, det är jätte mysigt att amma, att se hur han smaskar och kluckar och ibland så brukar han hålla sin ena hand runt mitt finger, himelen på jorden.

Fel svar: Nej inte särskillt, jag har inte sovit på sex veckor och jag har infekterade bitmärken på mina bröstvårtor.
eller plugga. Det dras ofta upp en massa tjatter om biologi, hjärtslag och hormoner och ibland så tänker jag på de föräldrarna som har adopterat sitt/sina barn, det måste vara en jävla skrevspark varenda gång det dras upp att barn som som inte får klänga på sin mamma blir otrygga, får kass anknytning och en massa annan hemmafru propaganda , för det innebär ju att i princip att det är kört för adopterade barn. Sorry, din mamma var inte hemma med dig i minst sex månader och ammad blev du inte heller, du är fuckad för livet, lev med det du.

Jag vill gärna inbilla mig att man kan skaffa barn och fortsätta att leva utan att barnen för den sakens skull måste vara hela ens liv, man kan samexistera istället för att behöva förtäras helt av deras existens, jag är övertygad om att det är möjligt. Jag lever inte för Oskar, han är det viktigaste i mitt liv och det är hans välmående som ska prioriteras men det betyder inte att allt annat blir oviktigt och måste försakas. Jag har hört Människor (kvinnor) som har sagt saker som "Men man slutar ju inte att leva, man lever för sina barn och det är ett liv det med!" Jag vill aldrig, never ever, någonsin fastna i det. Jag vill inte bara vara mamma-Anna, jag har rätt att drömma, ta chanser och göra saker för MIG, så länge jag ser till att mina barn har det bra under tiden och får sina behov tillgodosedda.

Jag tror inte att jag är oumbärlig för Oskar eller för några av mina (kanske) framtida barn, jag tror att mamman behöver barnet mer än vad barnet behöver mamman. Jag tror att barnet ganska snabbt kan ställa om sig till att vara hemma med pappa istället för med mamma,
Fråga: Men var är Oskar? Hemma? Jaha. Saknar du honom inte?

Rätt svar: Jo, mammahjärtat värker, räknar minuterna tills jag är hemma igen.

Fel svar: Hell yeah! Permission!!! Frågade du något föresten?
när Oskar var liten så var han lugn som en filbunke och nöjd när han var med Rodde, med mig så var det en massa skrik, panik och åmande, han trivdes bättre med Rodde, fast att jag hade mest hand om oskar, jag var inte oumbärlig, hade man gett Rodde en flaska och ett paket med ersättning så hade jag nästan varit överflödig, nästan.

Nu brukar jag faktiskt knappt dra några lögner om vad jag tycker om amning, föräldraledighet eller min frihet längre, vi bor i ett fritt land och om mina åsikter svider i arslet på någon så får det väl göra det.  Oskar är sex år glad, nöjd, självständig, trygg och smart, han har vuxit upp med mig och även om jag inte alltid är en "riktig" mamma så verkar det bli människa av honom med, får jag fler barn så kommer jag att korrigera de delarna som inte har fungerat prima och hoppas på bättre lycka nästa gång.

Det finns ju olika sorters pappor, pappor som jobbar, pappor som tar halva föräldraledigheten, lekpappor, karriärspappor, slacker pappor, pappor som tar hela föräldraledigheten, pappor som inte är föräldralediga alls och det verkar ju vara ok, så varför skulle inte kvinnor kunna göra det samma? Jag tycker att hela mamma SKA vara hemma, amma, mysa och bona, det börjar kännas ganska urtvättat.




Oskar är orolig för Byggare Bob

Kategori: Oskar

- Varför tvättar han aldrig sina kläder? Jag tror inte att han luktar så gott...

Tänk med rätt huvud!

Kategori: Sex & kroppsligt

Nu är det såna där "buhu, pappa mot sin vilja" diskussioner uppe igen. Malin Wollin skriver att det är ett övergrepp att tvinga en man att bli pappa, jag tycker att Malin Wollin snacka skit. För det första så är det så att man faktiskt får skydda sig så gott det går (jag menar både kvinnor och män, så
bara en pantad nöt litar på att ett engångsligg använder p-piller
har jag skrivit det tydligt) sen så är man en pantad nöt om man litar på att ett engångsligg eller någon som man inte har träffat särskillt länge går på p-piller, hur kan man ha så stor tillit till en person som man knappt känner? Vad går underhållet på i 18 år? 1250x12x18= 270 000, ungefär. Det kan vara bra att tänka över om man vill betala 270 000 för ett barn som man inte vill ha, känner man inte för det, använd då kondom för att vara på den säkra sidan istället för att lita på någon som du knappt känner.

Inget preventivmedel är helt säkert, varje gång man har sex så finns det en risk för att bli gravid. Det må vara orättvist, jobbigt eller rent ut sagt förjävligt och givetvis så ska man kunna ha sex i andra syften än för att reproducera, men sanningen är fortfarande att risken finns, naturen bryr sig inte om att du tycker att det är orättvist eller
Vad händer om kvinnan är gravid och mannen vill ha barnet, ska han få gå över huvudet på henne då också?
fel. Om jag absolut inte ville ha barn så skulle jag helt enkel använda både kondom och p-piller, då måste risken vara minimal att en olycka ska inträffa, bida tar ansvar för sin del och ingen riskerar att bli lurad.

Sen så tycker jag att det är ganska iskallt att tycka att kvinnor ska göra abort bara för att den blivande pappan inte vill ha barn, ni har ingen aning hur det faktiskt skulle kännas att behöva abortera ett barn som man faktiskt vill ha, dessutom så är det faktiskt inte alla som ser abort som en lösning. Det är precis lika jävla sketet och orättvist att mannen skulle få ta beslutet ensam som att kvinnan skulle göra det, men nu råkar det vara kvinnan som bär på barnet, varför ska mannen då få sista ordet? Vad händer om kvinnan är gravid och mannen vill ha barnet, ska han få gå över huvudet på henne då också eller är det alltid den som säger nej som ska få rätt?

Är det bra att kunna välja helt fritt? Varför? Är det viktigt? Varför?

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag läste precis ett blogginlägg på Skriet från kärnfamiljen, bland annat så står det "Jag vill luckra upp föreställningar kring kön och föräldraskap. Jag vill att mina barn, oavsett kön, ska växa upp och kunna välja sina liv. Det tror inte jag de kan i dag" under inlägget så finns det en kommentar som jag absolut inte förstår mig på, hur jag än vrider och vänder på det, bland annat så skriver personen:

"Jag tycker du tar alldelse för lätt på målet att fritt kunna välja sitt liv som man vill. Du bara kastar ur dig det utan att ens komma med en motivering till varför det är eftersträvandsvärt.
Vad innebär det att kunna välja helt fritt?
Är det bra att kunna välja helt fritt? Varför? Är det viktigt? Varför?
Finns det någon som kan välja helt fritt idag? Vem eller vilka kan välja att göra vad dom vill, hur dom vill? Finns det verkligen inget som begränsar? Blir man lyckligare eller nöjdare av att kunna välja helt fritt?"

Hur kan man ifrågasätta om det är viktigt för individer att få välja sitt eget liv och hur man vill leva det?

Varför är det eftersträvansvärt att få välja fritt? För att det är orättvist och fel att begränsa människor på grund av deras kön, om någon säger att jag inte kan eller får göra vissa val på grund av att jag är kvinna så anser jag att jag blir
Jag vill att Oskar ska växa upp och bli människa, inte man
diskriminerad, inget snack om saken. Valfrihet är viktigt, om man ska kunna vara sin egen lyckas smed som man brukar säga, då tycker jag liksom att det förutsätter att man faktiskt har rätt att välja att leva sitt liv på det sättet som gör en lycklig. Att ha olika förväntningar på könen tror jag inte gör någon gott, men ibland så tror jag att det finns människor som behöver könsroller, begränsningar och de osynliga regler som finns, om man inte är bekväm med sig själv eller inte riktigt har hittat sig själv så är det lättare att ta till sig en färdig mall för hur man ska vara och vad man förväntas att göra, jag tror inte att de människorna gillar att könsroller och förväntningar ifrågasätts.

Jag vill att Oskar ska få välja, jag vill inte att han ska behöva anpassa sig för att passa in i normen, jag vill att han ska känna att han är fri och att han har valfrihet, för jag tycker att det är viktigt. Jag kommer fortfarande ihåg hur det det var när man var yngre och osäker på sig själv, jag kommer ihåg att jag kunde välja efter vad som var "rätt" och "fel" istället för det jag verkligen ville, jag ville vara, leva och finnas på samma vilkor som alla andra och då trodde jag att man gjorde som
att man skulle bli mindre lycklig av ha begränsad valfrihet, det känns lite som att man inte vill ta ansvar för sina egna och hellre föredrar att någon annan väljer åt en och därmed också drar på sig ansvaret
alla andra, när jag fick Oskar så gjorde jag det som jag trodde att jag skulle göra, inte som jag ville göra. Jag blir bitter och olycklig av att inte få frihet och valfrihet, jag vill leva för mig, inte för någon annan. Det vill jag att Oskar ska få möjligheten att göra, att leva för sig själv och göra livsval utifrån sig själv istället för att ha andra människor eller en spånig norm som utgångspunkt. Jag vill att Oskar ska växa upp och bli människa, inte man.

I kommentaren ovan så ställs frågan "Blir man lyckligare eller nöjdare av att kunna välja helt fritt?" ja, jag tror faktiskt att man blir det, motsattsen till det är ju att man skulle bli lyckligare av att någon annan väljer åt en och det vore ganska absurt. Jag tycker att hela frågeställningen är helt absurd, att man skulle bli mindre lycklig av ha begränsad valfrihet, det känns lite som att man inte vill ta ansvar för sina egna och hellre föredrar att någon annan väljer åt en och därmed också drar på sig ansvaret.

Det där med att flirta med andra när man är i ett förhållande

Kategori: Tankar & funderingar

Den här artikeln (om man nu ens kan kalla den för det) fick mig att tänka på det där med att flirta med andra när man är i ett förhållande, givetvis så menar jag då att man inte har för avsikt att ragga upp personen i fråga, för då blir det ett helt annat ämne. För det fgörsta så kan man ju tycka väldigt olika om vad som är flirtande och
Jag tror att det är bra att låta varandra leva lite i ett förhållande så att det inte blir en sörja av en massa komplicerade regelverk
vad som inte är det, jag vet människor som är helt rabiata och tycker att deras partner flirtar öppet om han eller hon tittar för länge på en människa av det motsatta könet och sen finns det andra som har ganska högt till tak när det gäller att flirta.

Jag tyckjer inte att det är så allvarligt att flirta lite oskyldigt med någon när man har ett förhållande, jag vill givetvis inte att Rodde ska göra det när jag är med och han behöver inte komma hem och redogöra för det, men tanken på att han skulle småflirta med någon får mig inte att skrumpna av svartsjuka. Om det skulle boosta hans självförtroende, roa honom eller vad det nu är så why not? Så länge det inte går länge, innehåller kroppskontakt eller är allt för grovt. Jag tror att det är bra att låta varandra leva lite i ett förhållande så att det inte blir en sörja av en massa komplicerade regelverk.

Räknas mannen som "familjeförsörjaren" även om kvinnan arbetar, tjänar pengar och bidrar till hushållskassan?

Kategori: Genus & jämställdhet

På wendela står det om män som har svårt att ta att kvinnan i förhållandet tjänar mer eller att hennes karriär går bättre, sen är det råd för hur man kan hantera det.

Det känns så gamaldags att jag nästan blir chockad, jag trodde liksom att den typen av avundsjuka/osäkerhet var lika utdöd som dinosaurierna. Det dras något larvigt exempel om att mannen är
finns det män som föredrar en lägre levnadsstandard bara för att få fortsätta att vara "familjeförsörjaren"?
van att vara familjeförsörjaren, seriöst, har inte kvinnor arbetat i ganska många år nu? Räknas mannen som "familjeförsörjaren" även om kvinnan arbetar, tjänar pengar och bidrar till hushållskassan? Är det så att mannen fortfarande har kvar sin status som "familjeförsörjare" så länge han tjänar mer än kvinnan gör? Vad är kvinnor som tjänar mindre iså fall? "familje-bidragsförsörjare"?

Borde det inte vara bra om kvinnan tjänar mer, för mer pengar betyder ju högre levnadsstandard, eller finns det män som föredrar en lägre levnadsstandard bara för att få fortsätta att vara "familjeförsörjaren"? Jag tror inte att det handlar så mycket om dålig självkänsla eller osäkerhet egentligen, jag tror nog att det snarare handlar om makt eller ren och skär avundsjuka.


har man rent mjöl i påsen så finns det inget att dölja

Kategori: Om föräldrar & barn

I solentuna så ska eleverna få börja utvärdera lärarna genom en enkät med 14 frågor, det tycker jag är en bra idé. Finns det lärare som tycker att det är jättehemskt så utgår jag ifrån att de missköter sitt jobb, har man rent mjöl i påsen så finns det inget att dölja.

Självklart så kanske betygen inte alltid stämmer, men det gör inte lärarnas betyg heller, jag har godkänt i både fysik och kemi, fast att jag knappt kan skilja ämnena åt och om jag skulle göra ett diagnosiskt test så skulle jag inte kunna svara på ens en fråga. När jag pluggade på spanska glosorna (hände väl inte allt för ofta) och fick alla rätt en gång då anklagade spanskläraren mig för att fuska. För att inte tala om alla lärare som totalt sket i att jag blev mobbad på lågstadiet, jag såg nog hur ni valde att se åt andra hållet, eller körde på "ta i hand och var vänner nu!".

Det är ju ganska populärt bland lärare att peka finger "det är inte mitt fel! det är Kalle, Nisse, Lisa och Ali som gör!!!" för ett tag sedan så satt jag och pratade med några personer varav en av dem hade jobbat som lärarvikarie, i alla fall det pratades en del om lärare som inte
Att kritisera en eller två lärare eller till och med tio lärare, är inte samma sak som att kasta bajs på hela lärarkåren
riktigt sköter sina jobb och missbrukar sin makt, lärarvikarien hävdar bestämt att det ALLTID är elevernas fel, JÄMT. Tillslut så sa jag "skillnaden är att lärare är vuxna och utbildade och borde veta hur de ska bete sig och att de ska vara pedagogiska, eleverna är barn" han svarade "bara de sitter still och kniper igen så skiter jag i vilket" sen ledsnade jag och gick därifrån.

Jag vet att lärare kan vara riktiga arselhål ibland, jag har själv stött på ett par, jag kan bli väldigt trött på hela grejen att lärare ska omtalas som att de vore heliga och felfria, det finns lärare som verkligen gör sitt jobb, anstränger sig och engagerar sig, de allra flesta lärarna är förmodligen bra lärare och de ska definitivt ha credd för det de gör för jag kan tänka mig att det kan kännas som ett väldigt otacksamt yrke ibland, speciellt om man får arbeta i ett område där det finns mycket problem. Det måste vara ok att kritisera en enskild lärare som gör fel, lärare måste sluta att ta åt sig om kritiken inte är riktad mot dem, som sagt har man rent mjöl i påsen så finns det igen anledning till försvarstal.

Att kritisera en eller två lärare eller till och med tio lärare, är inte samma sak som att kasta bajs på hela lärarkåren.

Att betygsätta lärare är en utmärkt idé, självklart så ska eleverna få säga vad de tycker om lärarna, lärarna har ju en väldigt stor del i arbetsmiljön, att motverka mobbing, att hjälpa och att lära, utan lärare så skulle det inte finnas någon skola, därför så är det viktigt att eleverna får tycka till om lärarna, för de är ju fakriskt en väldigt stor del utav skolan. Är man en bra lärare så borde man vilja veta vad man gör som uppskattas och som man är bra på och vad man behöver jobba på för att bli bättre, jag hade i alla fall tyckt att det vore jättespännade om jag vore lärare, att få höra vad mina elever hade tyckt om mig och vad jag hade kunnat förbättra. Elevernas omdömen borde ses som en tillgång, inte en motgång.

Att resultatet av enkäterna ska användas i de medarbetarsamtal lärarna har med sin chef tycker jag också är bra, en chans att försvara sig om man tycker att enkätsvaren är orättvisa, få credd för det man gör som är bra eller att stå till svars för om man missköter sig. Vi lämnar våra barn till skolan, massor av timmar varje vecka, och jag ser gärna att de vuxna som kommer spenderar så mycket tid med mina barn är engagerade och gör sitt jobb oavsett om det handlar om att lära, sätta betyg, hjälpa eller ringa hem/maila och berätta att de missköter sig eller skolkar så att man vet att man måste ta itu med det.

Klonerna anfaller!

Kategori: Tankar & funderingar

Ibland när jag kollar runt lite på olika bloggar så händer det att jag råkar snubbla in på en modeblogg oftast så ser jag till att avlägsna mig typ en nanosekund, men ibland så händer det att jag ger det tio sekunder. Jag blir fascinerad över att bloggar som skriver saker som "köpte nytt halsband idag, 149:- på hm" till det en halvdassig bild och sen ramlar det in 165 kommentarer och så kan de ha 500+ prenumeranter på bloglovin. Det är fascinerande.

Jag tycker oftast att modebloggar är ganska (extremt) tråkiga, ungefär som manualer till hur folk borde klä sig, accessorera, smörja in sig och sminka sig.

Jag vill gärna inbilla mig att smink, kläder, smycken och så vidare borde vara ett sätt att uttrycka sin personlighet och lite roligt att leka med sådär, att man kan klär sig i det som man tycker är fint och som man känner sig fin/rolig/speciell i. Trender är opersonliga och tråkiga, jag förstår inte alls poängen i att kolla runt efter vad som är "inne". Det låter så rätt att klä sig i det som är "inne" och trendigt men egentligen så är det bara en täckmantel för att klä sig i det alla andra har på sig. Folk säger ju saker som "mode är roligt" och "jag är modeintresserad" och inte helt sällan så ser de ut som små kloner. Några modenissar berättar vad som är snyggt, pengakåta tjejtidningar vidarebefodrar informationen och du springer och köper något som någon annan tycker är snyggt den här säsongen, är det verkligen ett intresse? En hobby?

Kläder kan vara skitkul, man kan se ut hur man vill, man kan få andra människor att uppfatta en på olika sätt genom att klä sig på olika sätt, man kan känna sig fin, slapp, rolig, seriös, trashig eller proper, det är just det som är det roliga, att exprimentera, testa eller att bara vara. Men att vara torsk på trender? Odd.

Är Jag blir lite nyfiken på vilka det är som egentligen läser de där modebloggarna? Är det kvinnor av alla åldrar och yrkesgrupper som intresserar sig för -valfri modebloggares- nya lårhöga stövlar eller leopardtopp då förlorar jag fan allt hopp för mänskligheten.

Hur det gick till när jag nästan råkade skapa en vegetarian

Kategori: Oskar

Oskar: Anna, vad är skinka?

Jag: Vad menar du?

Oskar: Vart kommer skinkan ifrån?

Jag: det kommer från grisen, det är grisrumpa.

Oskar: Nääää Hahahaha!

Jag: Jo det är faktiskt det.



Senare samma dag så gav jag honom en macka med kokt skinka på, han tog mackan och gick in på sitt rum. 20 sekunder senare så kommer han ut ifrån rummet igen.


Oskar: jag vill inte äta grisrumpan, jag vill slänga den.

Jag:
Okej, släng den då, men varför vill du inte äta den?

Oskar:
Anna! Det är grisrumpa! Grisar LEVER och har BLOD, det är äckligt!

CSN - världens snabbaste sniglar

Kategori: Vardagligt

Jag sökte om bidrag och lån från csn, för att få det så var jag tvungen att betala ett par gamla årsavgifter som jag låg efter med, så det gjorde jag. Sen ringde jag upp dem och frågade hur långtid det skulle ta innan det var klart så att jag kunde göra en studieförsäkran (heter det så?) de svarade att det skulle ta ungefär en vecka. Nu har det gått 12 dagar. Ok, det handlar bara om 5 dagar, men ändå.

Jag råkar ut för det jämt, företag som blir försenade, gör fel, glömmer, dubbelfakturerar, räknar fel och skickar restfaktura, jag har kass ekonomi-karma eller något.

Om jag skulle få en handskriven kärleksförklaring så skulle jag nästan tycka att det vore jobbigt pinsamt, lite som att äta sockerbitar, sött och sliskigt

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag läste precis en artikel om hur kvinnor önskar att bli uppvaktade, de flesta (enligt en undersökning gjord på 2000 britter) vill tydligen ha: sin favoritblomma, handhållning, huvud eller fotmassage, handskriven kärleksförklaring, ett upptappat bad, hemlagat, film och hångel i soffan, få sina väskor burna eller en liten chokladask. Stor chockladask är på ute listan (?).

Om jag skulle få en handskriven kärleksförklaring så skulle jag nästan tycka att det vore jobbigt pinsamt, lite som att äta sockerbitar, sött och sliskigt. Vem önskar egentligen att bli uppvaktad genom att någon bär ens väskor eller håller en i handen? Måste sådant göras vid speciella tillfällen? Det känns som att den där undersökningen är gjord på lite äldre kvinnor (äldre som i typ 50+) eller vill kvinnor i min ålder ha fotmassage, upptappade bad och handskrivna kärleksförklaringar?

Sen tycker jag att det är lite lustigt att det oftast talas om hur män ska uppvakta kvinnor, men sällan tvärt om. Jag vill fan se en artikel om hur män helst vill bli uppvaktade och vad de helst vill ha, det är skitsvårt att göra saker för killar för man måste oftast gissa och hoppas på att det blir rätt. Hela gentleman/behandla tjejer som prinsessor/varför ger du mig aldrig blommor känns väldigt grottmanna aktigt, varför utgås det så ofta ifrån att män ska uppvakta kvinnor? det är bara att ta sig en runda på fl så börjar man undra om hela sajten laggar och 50-talets inlägg börjar poppa upp 60 år i efterskott.

Jag har hört det flera gånger "min man ger mig aldrig blommor" vi lever för fan på 2000-talet, vi arbetar och tjänar egna pengar, vill vi ha blommor så kan vi gå till blomsterhandlaren, välja blommor själv och betala med egna pengar. Kanske hinta för sin partner att man önskar att man ska göra sådana saker för varandra eller själv börja ta lite initiativ? Om man bara sitter, drömmer, tiger och blir bitter så lär vasen förbli tom.

Jag ska fan köpa blommor till Rodde på alla hjärtans dag och skriva en "handskriven kärleksförklaring" han kommer nog att garva och tro att jag har ramlat och slagit mig.

Titta vad jag hittade...

Kategori: Blogg

Hohoho, jag har blivit citerad i upsala nya tidning! Länk HÄR.

silokonmeloner á la DD+

Kategori: Sex & kroppsligt

Tydligen så är det inne med små silikonpattar nu för tiden. Om jag skulle stöta på en kvinna med såna där silokonmeloner á la DD+ så skulle jag ha svårt att ta henne på allvar, det känns som att en någorlunda intelligent tjej eller kvinna vet att hon inte behöver oproportionerligt stora pattar. Varför skaffar man såna där jättetuttar? Vem vill man bli sedd av? Vem gör man det egentligen för? Jag tror att självinsikten har brustit ganska ordentligt om man tror att man gör det för sin egen skull.

Jag förstår att det finns de som inte har några bröst och har komplex för det, det är ju välformade tuttar överallt och det är ganska övertydligt att kvinnor ska ha bröst. Men vem har egetligen komplex för att men inte klämmer på en dd-kupa? Jag tror inte för ens en sekund på att kvinnor skaffar jättestora bröst för sin egen skull. Sorgligast är ju de som skaffar stora tuttar för att bli sedda av män, för vilken typ av män är det egentligen som attraheras av stora silikonlökar?




det är inne att ha ett perfekt förhållande, ytan är viktigast, innehållet är sekundärt

Kategori: Tankar & funderingar

En sak som jag har tänkt ganska mycket på senaste tiden är hur perfekta förhållanden alla kvinnor lever i, inga problem, de bara älskar varandra och lever lyckliga i alla sina dagar. punkt slut.

Jag hittade någon tråd på fl för ett tag sedan, kort sammanfattat så gick ts ungefär såhär "min man hintade att jag var för tjock" och genast så är hela perfekta-förhållanden-maffian där "skilj dig! Fly! Skjut honom!". Jag började kolla med Rodde hur vi låg till jämfört med hans bekanta eftersom att jag började undra hur jävla dysfunktionella vi egentligen är, tydligen så var vi ganska problemfria om han jämförde med vad han hade hört, odd.

Jag däremot umgås ju mest med, och läser saker skrivna av kvinnor, det är inne att ha ett perfekt förhållande, ytan är viktigast, innehållet är sekundärt. Alla har jämställda föhållanden, gillar samma filmer och musik, saknar varandra jämt och mycket, tycker lika om allt och pratar trevligt och kommer överens, jag känner mig som Anna i underlandet.

Jag tror att det är hälsosamt att skrika lite åt varandra ibland, jag har lärt mig det hemifrån "effektiv problemlösning" inget passivtagressivt trams, man skäller och skriker lite i några minuter, de som känner si manade ber om ursäkt, sen blir man sams igen. Så om Rodde skulle hinta att jag var tjock så skulle jag bli arg, skrika på honom, han försvarar sig och förklarar sig, sen ber han om uräkt. så, färdigt. Jag kan kan ju vara så pass ärlig att jag kan erkänna att jag tycker att det är skönt när Rodde går till jobbet ibland, det är skönt att slippa limma på samma person jämt. Jag gillar att vi inte tycker samma om allt, för mig är JAG:et viktigare än VI:et, att jag och Rodde tycker olika och är väldigt olika gör att jag känner mig som en egen individ och det gillar jag, det är viktigt för mig.

Givetvis så tycker vi samma i vissa saker och vi gör saker tillsammans, det är lagom, det fungerar. Vi är lite lagom defekta, jag skjuter saker på framtiden och har noll framförhållning, Rodde är lat och snål, men vi har blivit bättre, jag jobbar på mitt skit och han på sitt. Om man konsekvent skulle dumpa sin partner varje gång personen gjorde, sa eller tyckte något som inte passar en så finns det bara två alternativ 1: leva ensam resten av livet. 2: Hoppas på att det ska dyka upp en identisk klon av en själv. 

Jag tror inte att man blir dum av tv

Kategori: Om föräldrar & barn

Lady Dahmer skriver om att tv är fördummande och att hennes barn inte kollar på tv. Alla kommentatorerna håller med henne.

Oskar kollar på tv, inte en timme i veckan, snarare tio. Jag tror att om tv blir fördummande eller inte beror mycket på vad man tittar på. Oskar var jättesen med att prata, han lyssnade och han förstod men han pratade inte, han började först prata när han började glo på barnkanalen och playhouse disney, det gick från nada till massor på nästan ingen tid alls. När jag var liten så brukade jag glo på fem myror är fler än fyra elefanter , jag lärde mig att läsa och skriva väldigt tidigt. Jag tror att tv/film kan vara ett bra sätt att faktiskt lära sig på. Jag kollade hyfsat mycket på tv och film när jag växte upp, jag har inte blivit korkad av det tvärtom så har jag lärt mig av det.

Fast att Oskar kollar på tv lite drygt en timme om dagen så har han massor av tid över till att leka, han kollar barnkanalen på morgonen och ibland en film på någon timme på eftermiddagen. Just nu så håller vi på att visa honom filmer på engelska för att jag ville se om han snappade upp på språket, och det gör han. Ibland så hör man honom när han sitter och leker med sina tåg och pratar knackig brittisk enegelska "slowly, slowly, gently, gently", "Hello thomas! Welcome to the island of sodor!" och så vidare.

Jag tror att tv kan vara bra om man väljer rätt program och det blir i någorlunda måttliga mängder.




"Hur kan hans mamma låta honom se ut sådär?"

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag har suttit och läst kommentarer under artiklar och krönikor en stund nu, jag upptäckte något väldigt underligt... Under en krönika som handlar om könsroller så kommer det en massa arga män och ska berätta att de minsan blir hårdast dömda när det kommer till föräldraskap och liknande, att kvinnor skulle ha högre krav på sig och bli hårdare dömda, det är bara "populärpropaganda". *här skrattar jag jättehögt och hånande*

Jag kan hålla med om att kvinnor lite väl ofta hängs ut som offer, absolut, men att män skulle ha samma krav på sig när det kommer till att vara en bra förälder, det är rent bullshit.

Om lilla Nisse har byxorna bakofram, mössan vänd upp och ned, omatchade strumpor och snor dinglades under näsan, vad säger folk då? "hur kan hans mamma låta honom se ut sådär?"  Och om det är pappa som har klätt på Nisse? Fortfarande samma svar. Oavsett om man gillar det eller inte, folk gillar att skylla på mamman. När det kommer in en skock med ilskna män som ska försvara sig och hävdar att de minsan har det värre, det är bara sorgligt.

Om ni nu har det värre, om folk förväntar sig mer, borde det inte vara en hint att ni kanske ska engagera er lite mer? varför kräver ni inte att få er halva av föräldraledigheten? Varför ser man inte fler pappor i lekparken? Varför skriker de flesta barnen som slår sig "mamma", varför marknadför man ofta bäbis och barn produkter mot mammorna? och så undrar jag, kan det vara så att ni kanske inte har högst krav på er, utan att det egentligen är så att kravet egentligen handlar om att många tycker att ni borde ta halva ansvaret för era barn? Det vore väl inte mer än rätt?

Betong brinner ganska dåligt.

Kategori: Vardagligt

I natt så brann det i huset mitt emot mitt hus, det var skitläskigt för jag såg bara eld och en jäkla massa rök utanför fönstret och så luktade det jättemycket, så jag visste inte om det var i mitt hus eller huset mitt emot som det brann. Jag väckte Oskar och tog hans jacka och gick ut och då såg jag att det inte var mitt hus som brann, men jag stannade ute och såg att brandkåren kom och släckte det värsta innan vi gick in igen, jag såg liksom framför mig hur huset skulle explodera och elden skulle sprida sig i mitt hus, jag är paranoid.

Något som jag tycker är läskigt är att de flesta människorna som bor här verkar ha missat helt att man bör gå ut om det brinner i huset där man bor, flera stycken som bor i våningarna över lokalen som brann stälde sig på loftgångarna och tittade ned på elden, andra öppnade sin ytterdörr och lät den stå vidöppen, idioter. jag såg kanske två-tre familjer som kom ut av typ 30, resten stannade hemma, fast att man såg dörrar öppnas, lampor som släcktes och tändes, de kunde omöjligt ha missat att det brann för det luktade helvete hemma hos mig och jag bor ungefär 3-4 gånger så långt bort.

Idag så stod det på flera ställen på internet att branden förmodligen var anlagd, vem fan tänder på en lokal som ligger i ett bostadshus? Det borde vara "låsa in och kasta bort nyckeln" straff på en sådan sak. Något positivt var i alla fall att jag såg att det finns en fördel med att bo i fittja, betong brinner ganska dåligt, hade det varit en villa så hade hela huset typ brunnit till grunden.

Det är ju alltid det som det tjafsas om "alla familjer vet bäst själv!" och se på fan, det gäller bara när det är kvinnan som tar merparten av föräldraledigheten

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag har totalt överläst mig på gnäll om kvinnor som är föräldralediga för lite, hur kvinnor blir saliga på hormoner och att det är "synd om" mammor och bebisar när kvinnor går tillbaka för tidigt till jobbet. Jag måste sluta att läsa saker som gör mig arg hela tiden, jag kommer att få en hjärtinfarkt annars.

Det som stör mig mest är att folk verkar utgå ifrån att alla kvinnor är exakt likadana efter att de har fått barn, knarkade på hormoner och gråter så fort de inte får vara med sin bebis. Jag kan knappt räkna hur många gånger jag ville gå hemifrån och lämna Oskar när han var liten (lämna med Rodde alltså) jag hade Oskar med mig hela tiden, i mat affären, i tvättstugan, när jag kastade sopor, ja egentligen på alla vardagsärenden överhuvudtaget. Jag släpade runt Oskar även när Rodde var hemma, fullt allvar alltså, jag tog med honom för att kasta soporna fast att Rodde var hemma och kunde ta honom. Jag gjorde det inte för att jag ville ha med honom utan för att jag fick för mig att jag var tvungen att ta med honom överallt, jag fick barn tidigt och jag kände väl att jag var tvungen att överkompensera och riktiga mammor tycker ju att det är jobbigt att lämna ifrån sig sina barn.

Det är det mest kvävande jag har varit med om i hela mitt liv, lite som att sitta i ett isolerat rum och känna hur paniken kryper sig på för att man inser att syret i rummet sakta men säkert håller på att ta slut. Jag har inte haft det där behovet av att ha Oskar klistrad på mig, visst ville jag vara med honom, men jag hade lätt kunnat kasta soporna eller gjort något för mig själv i 7-8 timmar utan att jag skulle bryta ihop och börja gråta av saknad. Alla kvinnor förvandlas inte till hormonstyrda robottar när de får barn.

Jag tycker att det är så pinsamt att en kvinna som är för lite föräldraledig pekas ut och diskuteras så här mycket, det är för fan år 2010!? Så här är det, vi har inte individuell föräldraförsäkring och då får man välja själv. Det är ju alltid det som det tjafsas om "alla familjer vet bäst själv!" och se på fan, det gäller bara när det är kvinnan som tar merparten av föräldraledigheten, annars så är det tydligen anonyma Berit, konservativa Lars och griniga kärringar från diverse hemmafruklubbar som vet bäst. Jag börjar mer och mer få intrycket av att en hel del av dem som förespråkar att föräldrapeningen ska fördelas på samma sätt som den gör idag vill hålla kvar kvinnorna i hemmet, det handlar inte ett skit om valfrihet.




Är det ok att säga till sina barn att de inte får leka med ett visst barn?

Kategori:

Veckans bloggämne den här veckan: Är det ok att säga till sina barn att de inte får leka med ett visst barn?


Jag kan ju helt ärligt säga att det är något som jag faktiskt skulle kunna göra, om barnets föräldrar till exempel är rasister, lär sina barn extremt konservativa värderingar eller är väldigt religiösa och barnet är duktigt hjärntvättat, då skulle jag se till att Oskar höll sig borta från det barnet så mycket som det var möjligt. Skulle de gå i samma klass eller syssla med samma fritidssysselsättning så får de givetvis få hänga under den tiden, men på fritiden, icke.

Det är givetvis hanska taskigt, men om jag måste välja mellan att skydda Oskar och att vara snäll mot ett annat barn, då skyddar jag Oskar.

För ett tag sedan på fl så var det en tråd i stil med "skulle ditt barn få leka med ett barn som hade en pappa som var pedofil" hur man skulle få veta det vet jag inte, men svaret var ganska självklart nej, då blev vissa väldigt upprörda och tyckte att det var skit taskigt. Jag tänker alltid på oskar i första hand och om jag skulle se att det fanns en risk att något hände honom eller att han kunde lära sig en jävla massa dumheter då skulle jag givetvis försöka göra allt vad jag kan för att hindra det. Alla barn har rätt att ha det bra och bli behandlade väl, men jag kommer aldrig att ställa upp på att det skulle bli på Oskars bekostnad.


Andra som har bloggat om veckans bloggämne:

"tja Monica" och sen clatchar man till henne i röven och ger henne en lavett, så att hon vet att jag tycker om henne menar jag

Kategori: Om föräldrar & barn

Jag läste precis en artikel i wendela där det står att många lärare inte tar mobbing på allvar, jag fastnar lite på citatet "När pojkarna knuffar eller retar och slår oss säger lärarna att de bara är kära i oss. Det får ni stå ut med" vilken klassiker.

Egentligen så borde man visa de där lärarna som tycker att "lite slag, en knuff och ett nyp i röven får man ta" hur det egentligen känns, typ "tja Monica" och sen clatchar man till henne i röven och ger henne en lavett, så att hon vet att jag tycker om henne menar jag.  Att man knuffas, slåss och tafsar för att visa att man tycker om något är bullshit, pojkar föds och växer upp i civilisationen precis som flickor, det är inga jäkla neandertalare som vi har fiskat upp ute i bushen någonstans. Jag har ett ett helt annat ord för sådant uppförande "ouppfostrad" varken mer eller mindre, allt annat är bara bortförklaringar från lata och oengagerade föräldrar. "boys will be boys" är synonymt med "jag suger som förälder".




Det är en fet diss mot alla pappor som faktiskt tar sin halva av ansvaret

Kategori: Genus & jämställdhet

Jag tycker att det är intressant att det är ok för en man att få barn och sedan vara tillbaka på jobbet efter bara några få dagar medan att det är en mindre skandal i viss människors ögon om en kvinna väljer att göra det samma, artiklar som "Eva Sternberg: Birgitta Ohlsson borde stanna hemma" gör mig fan deprimerad.

Att hela tiden hänvisa till att biologi och att hävda att kvinnor som inte är hemma med sina barn i all oändlighet är egoistiska är att indirekt säga att män är andrahandsföräldrar, inte lika viktiga och inte lika bra, det är en fet diss mot alla pappor som faktiskt tar sin halva av ansvaret och inte bara lämnar över ansvaret på kvinnan. Hur ska vi få män att ses som likvärdiga föräldrar om man hela tiden trycker på folk om att mamma är viktigast i världen?

Kvinnor kanske har ett biologiskt försprång, men föräldraskapet sitter inte i biologin, det är upp till var och en att försöka vara den bästa föräldern man kan bli. Det finns ganska gott om mammor som är skitkassa föräldrar, att kunna bli på smällen och krysta ut ett barn räcker inte för att bli en bra förälder, det räcker inte ens till för att bli en bättre förälder än vad pappan till barnet är. Mammor vill ofta gärna tro att de är lite viktigare och per automatik är bättre som föräldrar bara för att de har burit på barnet och en hel del vill ju inte dela med sig av föräldraledigheten alls, då lyckas man också få in ett försprång som är svårt att tävla med. Efter som att kvinnorna redan har ett försprång så borde man ju snarare satsa på att männen ska komma ikapp med anknytningen i stället för att stänga ut dem och se dem som andrahandsföräldrar

Amningsargumentet är ju ganska populärt att använda som anledning till att kvinnor ska stanna hemma, men det är inte alla kvinnor som kan eller vill amma och det måste vara upp till var och en. Tycker du att det är det mysigaste som finns är att amma? Bra, trevligt för dig, stanna hemma och amma då och låt resten av oss vara ifred. Sen kan man faktiskt pumpa ur och ge på flaska eller del amma, det finns många lösningar och det måste vara upp till var och en att avgöra vad man anser vara lämpligt, jag tror ganska strongt på att de flesta föräldrarna klarar att avgöra det själva utan att bli hetsade av en mobb med moralkärringar som har fastnat med huvudet i arslet.

Många är emot individuell föräldraförsäkring, konstigt nog så är det inte helt sällan samma människor som klagar och gnäller när kvinnor går tillbaka "för tidigt" till jobbet, jag vet inte riktigt vad man ska dra för slutsatts av det? Att en del av dem som är emot individuell föräldraförsäkring tycker att kvinnor ska hålla sig nära spisen, amma och färgsortera familjens strumpor om dagarna?

Jag har fått ett nytt smeknamn

Kategori: Vardagligt

Oskar kallar mig för "mamma-surpumpa" (han menar "surpuppa")

Lagom smickrande...

Hur jäkla svårt är det att dammsuga, diska eller klippa en jäkla gräsmatta, det borde ju varenda normalintelligent människa kunna lära sig utan större ansträningar

Kategori: Genus & jämställdhet

Ofta när det diskuteras hushållssyslor och jämställdhet så säger kvinnor typ "vi är inte ojämställda, vi gör det vi är bäst på. Jag städar bäst, han klipper gräset och tar hand om bilen bäst" Jag blir lika facsinerad varje gång. Hur lär man sig något, hur blir man bäst på något? Man övar. Om man hela tiden langar över det man kan lite lagom bra på någon som kan det bättre så lär man sig aldrig.

Sen så undrar jag allvarligt, hur jäkla svårt är det att dammsuga, diska eller klippa en jäkla gräsmatta, det borde ju varenda normalintelligent människa kunna lära sig utan större ansträningar.

Om jag inte kan något så försöker jag lära mig, jag kan inte förlita mig på att det ska finnas en man som ska öppna mina burklock, lägga mina golv, klippa min gräsmatta och borra upp mina hyllor. Så länge det är fysiskt möjligt för mig att genomföra det så kan jag lära mig. Vad gör man annars om man separerar, ens partner blir sjuk eller i värsta fall dör? Alla människor bör väl klara av att reda sig själva. Jag tycker inte om att be om hjälp, jag kan själv, även om jag måste testa sjuhundrafemtioelva gånger. Enda sättet att lära sig något är att öva sig.

Anledningen till att män oftast är bättre på vissa saker och kvinnor på vissa saker är ju för att man oftast lägger ned tid på att lära sig det som man förväntas kunna, det är ingen som förväntar sig att jag ska kunna koppla in en tv, lägga ett golv eller skruva av en el-kontakt och många skulle inte höja på ögonenbrynen om Rodde inte visste hur man bytte en dammsugarpåse eller manglade lakan.

Jag förstår att de finns de som har delat upp det så att alla gör det som de helst vill göra om man gillar olika sysslor, men att dela efter vad man är bäst på förstår jag inte. Om jag lär mig något som jag/och/eller andra människor trodde att jag faktiskt inte skulle klara av att göra själv, eller om jag klarar av att göra något ganska bra som folk inte trodde att jag skulle klara något vidare, så kan jag personligen känna att jag blir lite lagom stolt över mig själv (ok, jag blir dryg över det och berättar för alla).