Kaffebulimiker

Kategori: Kost och hälsa

Jag har hört att kaffe ska öka förbränningen, det kanske stämmer, kanske inte. Jag väljer att tro på det för det låter så enkelt och bra (jag tenderar att ta in den informationen som passar mig). Men i alla fall, igår så började jag hinka kaffe, snabbkaffe, jag brygger aldrig kaffe, för när jag väl gör det så glömmer jag alltid kvar filtret i och så blir det gröna pricka på (helt sant och skitäckligt). Jag kom på att om jag gjorde kaffet extra starkt och drack enorma mängder så borde förbränningen få superpisk.

Men nu slutade det inte riktigt så...

Ungefär en halvtimme efter mitt sista jätteglas (det sista av tre) med superstarkt kaffe så började jag få huvudverk, känna mig jävligt varm och svettig och min puls var inte att leka med, sen började jag må illa, helt fruktansvärt illamående blev jag, men i alla fall det jag vill komma fram till är, jättemycket jättestarkt kaffe arbetade bort min middag (jo faktiskt, jag ljuger inte!) men inte riktigt på det sättet som jag hade tänkt mig. Min middag kom i retur, framvägen.

Så jag har lagt kaffe pimplandet på hyllan tills jag åtminstone står ut med lukten igen.

kvinnor som ser föräldraledigheten som en jävla pokal som de borde få tjing på för att de har genomlidit en graviditet och förlossning

Kategori: Genus & jämställdhet

Bambi och Nina Ruthström har skrivit om kvoterad föräldraledighet. Kvoterad föräldraledighet vore helt lovely i en perfekt värld och jag tycker att det är en väldigt bra idé för de flesta familjerna. Problemet är de som inte tillhör "de flesta familjerna" tänk om ena föräldern är alkoholist eller om den ena föräldern är arbetslös och inte har någon a-kassa, eller om mannen är en sadistisk kvinnomisshandlare och kvinnan är totalt rädd och kuvad eller om ekonomin inte räcker till, alltså på riktigt inte räcker till. jag har själv varit i en situation där det inte har varit ett alternativ, marginalerna har varit praktiskt taget noll.

Vad ska de familjerna göra? Vem vill lämna sitt barn med sin alkoholiserade fru eller sin misshandlande man? Vem vill sitta i en sitta och ha ont i magen för att man precis åt upp den sista fiskpinnen och ha två dagar kvar till löning?

Så kan jag tänka ibland och känna mig jätte empatisk.


Men ju mer jag läser olika människor åsikter i frågan så känner jag bara, splitta det på hälfen för fan. Jag kan bli så jävla förbannad på vissa människors minst sagt idiotiska resonemang att jag blir högröd i ansiktet och jag känner hur pulsen stiger. Vad sägs om "Jag har vänner som känner en enorm sorg att gå tillbaks att jobba efter 8-9 mån då pappan tar över för de känner sig inte redo. Man skall väl inte må dåligt?" eller "När männen föder barn då kan vi väl snacka Jämnställt!!!" då blir jag rädd för att vi kvinnor kanske inte är det svagaste könet, men definitivt det mest korkade.

Sen blir jag extremt konfunderad över kommentarer som till exempel "Vad är det som säger att mannen är mindre "delaktig" bara för att man inte delar föräldraledigheten rakt av? Att vara föräldraledig är en ganska kort period av barnens förhoppningsvis långa liv och att uppdelning av den korta tiden skulle avgöra hurvida pappan är delaktig eller inte det låter hur galet som helst i mina öron. Dra inte alla över en kam." Nu blir jag förvirrad, på riktigt alltså. För när Danitra deklarerade på familjeliv att hon inte ville vara hemma den första tiden efter att hennes barn var fött, då då var hon inte delaktig, en kass förälder, hon borde inte skaffa barn och så vidare.

Så män som inte är så mycket föräldralediga är riktiga hyvens och engagerade pappor, kvinnor som inte tar så mycket föräldraledighet är själviska subbor som inte borde skaffa barn?

Jag har frågat det tidigare, men jag tröttnar aldrig, eftersom att män tydligen knyter lika starka band till sina barn som mamman gör trots att de träffas 10% av tiden så borde det ju vara män som av naturen är de  som är bäst lämpade att ta hand om spädbarn? Jag menar, om män kan få barnen att känna sig trygga, skapa en tajt anknytning och vara skitbra förälder och allt det på mikroskopiskt liten del av vad det tydligen tar för oss kvinnor, varför fortsätter vi att plåga våra barn med att handa över dem till mammorna som behöver massor av tid, ammande och pysslande för att få till det?

Jag vet hur det är att vara i en situation där det faktiskt inte går att dela föräldraledigheten, när det är totalt omöjligt, och jag undrar hur det skulle lösa sig för dem om man skulle kvotera största delen av föräldraledigheten. Men samtidigt så fullkomligt spyr jag på alla kvinnor som ser sitt barn och föräldraledigheten som en jävla pokal som de borde få för att de har genomgått/genomlidit en graviditet och förlossning, jag irriterar mig fruktansvärt på alla "låt män vara män och kvinnor vara kvinnor" argument, överhuvudtaget så köper jag inga argument som går ut på att kvinnor har större rätt till föräldraledigheten bara för att de är just kvinnor.

Varför har det blivit så viktigt att särskilja vad män är bäst på och vad kvinnor är bäst på, kvinnor är mästarinnor på spädbarnsvård, män är världens starkaste brandmän och en massa annan skit. Jag går liksom inte runt dagarna i ända och repeterar mantrat "Jag är kvinna, Jag är kvinna, jag är kvinna" och jag blir faktiskt förbannad när jag får det påpekat för mig att jag borde göra, tycka om eller att jag borde leva mitt liv på ett visst sätt bara för att jag råkar vara just kvinna. Jag borde vilja amma, jag borde skriva små söta blogginlägg om att oskar är en gulleplutt och jag borde vilja roffa åt mig av föräldraledigheten och jag ska fan le, vara glad och tycka att det är mysfaktor tusen också.

Varför är det så många människor idag, i sverige som tycker att det är viktigt att göra tydliga skillnader på kvinnor och män? Speciellt när man diskuterar med 80 och 90-talister så känns det ofta som att de strävar bakåt i stället för frammåt, pojkar ska vara pojkar, kvinnor ska vara kvinnor, flickor ska vara flickor och så vidare. Argument om att barn som skulle bli "utsatta" för en jämställd uppfostran skulle bli förvirrade sexuellt och bli förvirrade över sin identitet rimmar ganska illa, för uppenbarligen så behöver min generation färdiga kvinno och mansmallar för att veta vilka de är, är inte det förvirring så vet jag inte vad. Handlar motståndet mot jämställdheten om att de har hela sin identitet i sitt kön, det är lättare att vara mamma och fru och att följa normen än att faktiskt ta reda på vem man är innerst inne? Gömmer det sig en osäker liten bortskuffad individ inuti "Jespers mamma" och "Hans fru"?

Jag gissar på att det i vissa fall kanske är så och om man då börjar dela föräldraledigheten, säga att män kan amma och att pappor faktiskt är lika viktiga för sina barn som mammor är, då sätts hela världen i gungning. Kvinno och mansmallarna blir suddiga, "Jespers mamma" och "Hans fru" blir lämnade till sitt öde, typ.

Det är pinsamt att det år 2009 fortfarande finns kvinnor (och män) som kan häva ur sig kommentarer som just "låt män vara män och kvinnor vara kvinnor" Kan vi inte enas om att låta människor vara människor? Lev och låt leva, eller nåt...

"Vad gjorde du i centrum igår egentligen? var inte du sjuk?"

Kategori: Tankar & funderingar

"Lisa" är sjukskriven från jobbet i en vecka,  efter att "Lisa" har varit hemma från jobbet i tre dagar så ekar det tomt i kylen. "Lisa" tar på sig skorna och går till närmsta mataffär och handlar, i affären så träffar hon på sin arbetskamrat Nisse. När "Lisa kommer tillbaka till jobbet följande måndag så kallas hon in på chefens kontor och där får hon en avhyvling för att Nisse har skvallrat för chefen att "Lisa" har varit ute på vandringsfärd trots att hon var sjukskriven, chefen ifrågasätter om "Lisa" verkligen var så sjuk att hon behövde vara hemma ifrån jobbet efter som att hon minsan orkade gå ut och röra på sig.



Är det verkligen ok?


Jag tycker att hela situationen är absurd, Nisse är ett riktigt praktarsel och chefen likaså. Jag har varit med om liknande situationer och flera bekanta som jag har har också varit med om liknande situationer. Jag har full förståelse för att en arbetsgivare skulle bli fly förbannad om en av de anställda som är sjukskrivna för magsjuka påträffas samma dag full på krogen till exempel, för man sjukskriver sig ju om man är sjuk, annars så ger man fan i det.

 

När jag har varit hemma på grund av sjukdom så har jag tagit Oskar till lekparken utanför huset i en timme och suttit på en bänk och tittat på, jag kan inte isolera honom i tre dagar för att jag är dassig. Jag har varit tvungen att gå till mataffären också, jag planerar ju inte när jag ska var sjuk så därför så har jag inte hamstrat mat heller, jag vet att det låter jättekonstigt, men även sjuka människor behöver äta. Vissa chefer förstår inte att man jobbar för att kunna leva, man lever inte för att kunna jobba. Om jag har 39 graders feber och jag känner att jag kan ta en alvedon, ta mig samman och gå till kiosken som ligger fem minuter hemifrån för att kunna köpa mig en tidning, ett mjölkpaket eller en godisbit så betyder det inte att jag eller någon annan med 39 graders feber var pigg nog att arbeta den dagen. Det är en jäkla skillnad på att orka aktivera sig i 15 minuter och på att aktivera sig i 480 minuter.

 

Jag anser faktiskt att min chef och mina arbetskamrater ska ge fullkommligt fan i om jag går till kiosken när jag är sjuk, om jag har haft en kompis hemma, om jag har legat i min säng eller suttit i min soffa under tiden som jag var sjuk. Min arbetsplats äger inte mig och jag är inte chefens bitch, vill jag köpa en tidning så gör jag det, vill jag sitta och glo på Oskar i lekparken när han leker så gör jag det. Är jag frisk så går jag till jobbet, sedan jag flyttade hemifrån så har jag haft det jävligt dassigt ekonomiskt ställt, jag har inte haft råd att vara sjukskriven för nöjes skull.

 

Om jag ligger hemma, är sjukskriven, har feber och är snorig, får jag då lov att kasta soporna? Köpa en tidning i närkiosken? Gå till mataffären och handla mat? Om man är sjukskriven i två veckor för magsår får man gå på bio då? Gå till den lokala pizzerian och köpa en sallad? Fika med en kompis? Om man är långtidsjukskriven för utbrändhet får man handla mat då? Åka skridskor? Gå på bingo?

 

Jag skulle inte skvallra om jag hade träffat en sjukskriven arbetskamrat i mataffären, hade du?

Att säga att det bara är att "bita ihop" när man är förlossningsrädd är samma sak som att säga till en höjdrädd att det bara är att bita ihop och hoppa fallskärm

Kategori: Om föräldrar & barn

Lady Dahmer skriver om förlossningsrädsla "Bit ihop och föd för fan. Det gör ont att föda. Det är läskigt. Det är jobbigt". Jag har sett samma inställning på fl säkert tusen gånger.

Jag håller absolut inte med. Jag tycker att hela det där duktighets syndromet har spridit sig som pesten bland kvinnor. Att inte ta de förlossningsrädda kvinnornas rädsla och skräck på allvar visar ganska tydligt på att man inte har förstått vad de faktiskt går igenom. Om man inte är rädd för att föda barn så är det klart som fan att man tycker att det "bara är att bita ihop" jag sitter hemma och smågarvar när jag ser människor på tv som har extrem bacillskräck, för mig är det skitlöjligt och överdrivet, men för dem så är det blodigt allvar.

Samma sak är det ju när det gäller förlossningsrädsla, en person som ser det utifrån kan faktiskt se att det är ganska överdrivet och irrationellt, men för de förlossningsrädda så är det på riktigt och helt befogat.

Jag kan definitivt förstå hur det känns att vara totalt skräckslagen inför något, jag har haft sådan sjukhusskräck att det knappt går att beskriva med ord, jag hade ångest, svårt att sova och mådde jävligt dåligt i veckor när jag var gravid för att jag var tvungen att ta ett ynka blodprov, när jag väl skulle ta blodprov så fick jag ta det på huddinge sjukhus och där fick jag lugnande för att det ens skulle gå att sätta nålen för att jag var så rädd att jag skakade helt okontrollerat och knappt kunde andas. Det är inte rädsla, det är ren skräck och dödsångest att bli utsatt för något som man är så rädd för. Jag behöver knappast berätta hur trevligt jag reagerade på att få höra att jag var tvungen att göra kejsarsnitt och få magen uppsprättat?

Jag tycker att om någon lider av förlossningsrädsla så borde man först få gå på samtal och då menar jag inte ett, utan med jämna mellanrum och faktiskt försöka bota och bearbeta rädslan och om det faktiskt inte hjälper, då kan man få göra kejsarsnitt, vården skulle faktiskt till och med kunna erbjuda samtal efter att barnet är fött så att man kan försöka råda bot på det innan man blir gravid igen, i fall att man vill ha fler barn.

Att säga att det bara är att "bita ihop" när man är förlossningsrädd är samma sak som att säga till en en spindelfobiker att det är larvigt att inte våga slicka på en spindel eller att säga till en höjdrädd att det bara är att bita ihop och hoppa fallskärm.

Bara själva grejen att många förlossningsrädda är rädda för så mycket konstiga och irrationella saker är ju ett ganska tydligt bevis på att de inte mår särskillt bra och är ibehov av hjälp att bearbeta rädslan eller ett kejsarsnitt. Ingen skulle putta en höjdrädd ovillig person ut ur ett flygplan med fallskärm, så varför ska vi slänga in en skräckslagen förlossningsrädd kvinna i ett förlossningsrum? Ska förlossningsrädda behöva välja mellan att utsätta sig för sin värsta skräck eller att inte skaffa barn?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Vi klarade oss utan exorcism

Kategori: Oskar

Idag har Oskar varit ganska lugn faktiskt, han fick väl ut det ur sitt system igår eller något. Jävligt skönt har det varit i alla fall. Jag hoppas att det tar minst en månad innan han får återfall igen.

"Älskling, den kanske inte ser mycket ut för världen, men jag lovar, den är hela 20 centimeter lång!"

Kategori: Sex & kroppsligt

Emellanåt så uppstår det snopp-diskussioner på fl, tex "spelar storleken någon roll?". Jag tycker att det verkar scm" eller "min sambos penis är lite för stor, 21 cm kan ju bli lite obehagligt" och liknande kommentarer tycker jag att man kan hitta lite halvofta.

Egentligen så vet jag inte riktigt om jag ska bli mest fascinerad över att medellängden på fl männens penisar är typ 20 cenimeter, medans att medel för resten av sveriges manliga befolkning är typ 12 centimeter, eller om jag ska fascineras mest över att alla kvinnor på fl verkar ha värsta stenkollen på makens penislängd.

Jag är nyfiken på om de personligen har sattit sig med en linjal och mätt den, eller om de tar mannens ord för det. Om det är så att de tar mannen ord för det så skulle det ju förklara varför så många har så långa snoppar "Älskling, den kanske inte ser mycket ut för världen, men jag lovar, den är hela 20 centimeter lång!". Om jag får gissa så ljuger nog ganska många, vem vill skryta med att man har lyckats håva in en med futtiga 14 centimeter liksom?

Det får mig att undra, är det status för kvinnor att ha en man med stor penis?

Mer rumpfinne än charmtroll

Kategori: Oskar

Oskar är mitt barn och jag borde skriva ett fluffigt, rosa och gulligt inlägg om att jag älskar mitt lilla charmtroll, typ, men i dag så är han en riktig odåga, han påminner mer om en varig rumpfinne än ett charmtroll.

Jag har försökt på alla möjliga sätt och vis att bjuda till och att vi skulle ha trevligt idag, men han hade tydligen bestämt sig för raka motsattsen. Han har klättrat i möblerna, hoppat i soffan, rivit ut tvättkorgen, skrikit, protesterat, hoppat i sägen och han skitit fullständigt i allt vad jag säger. Sista halvtimmen innan han somnade så låg han i sig säng och skrek "Åh, nej! Åååh neej! Måste jag ligga i sängen för evigt!!? Åh, nej! Åååh neeej! Måste jag ligga i sängen för evigt!!?" det spelade ingen roll hur många gånger jag sa att han fick komma upp igen imorgon så fortsatte han att skrika det, om och om och om igen. Hela förbannade dagen lång så har han helt galen.

Han kan vara världens snällaste, sötaste och mysigaste att vara med när han bara känner för det, idag kändes det mer som att han var i maskopi med djävulen eller något...

Jag vet inte vad jag ska göra när han har dagar som denna, ibland kan det vara flera dagar på raken, jag känner mig sjukt maktlös för inget som jag gör hjälper. Jag pratar snällt, ber, mutar, skriker, hotar och försöker att resonera, men allt ger samma resultat, antingen så asbölar han och säger att vi ska bli kompisar, den niten går jag på iprincip varenda gång för att jag tycker synd om honom, för så fort jag säger att vi kan bli kompisar och vara sams så fortsätter han att härja på samma sätt som han gjorde innan han började böla och böna om att vi skulle bli kompisar, så börjar allt om igen, rundgång. Om han inte bölar och vädjar om att vi ska bli kompisar så garvar han mig bara rakt upp i ansiktet, hur arg jag än blir så asgarvar han bara rätt ut, det är djävulskt frustrerande.

Det finns bara en sak som verkligen hjälper, att ringa till Rodde (som är på jobbet), sätta på högtalartelefonen och låta Rodde säga till honom. Han lyssnar alltså mer på Rodde över telefonen än vad han lyssnar på mig live, illa. Jag kan liksom inte ringa till Roddes jobb varje gång Oskar inte lyssnar på mig och det ska inte behövas heller.

Någon som vet hur man handskas med ett barn som är vildare än ett vilddjur? Eller kanske har någon schysst exorcism på lager?




Världens snabbaste snigel

Kategori: Oskar

Oskar är lat, riktigt jävla superlat. Jag brukar gå ut och gå och då måste han ju följa med, han klagar, gnäller och försöker att hitta fiffiga sätt att rädda sig själv från att behöva gå. Han brukar släpa benen efter sig och se ut som att någon har mördat hans katt, ungefär.

Jag: Varför står du bara där? Kom nu så går vi!

Oskar: Det går inte, dom säger nej!!

Jag: Vem säger nej?

Oskar: Benen, dom vill inte mer nu, de vill stå här.

Jag: Hälsa benen att vi inte kommer att köpa lördagsgodis om de inte rör på sig.

Oskar: DU ÄR INTE SNÄÄÄÄÄLL!!!

Och så fortsätter det hela vägen nästan varje gång. Jag vill att han ska lära sig att det är bra att röra på sig så att han inte sitter fet framför en dator och helt passiv om tio år. Men Oskar verkar tvärt om sattsa på att sitta fet framför en dator, han rör väldigt ogärna på sig i onödan i alla fall.

Vad har hänt?

Kategori: Blogg

Senaste veckan så har jag fått typ nio nya prenumeranter på bloglovin, vad har jag gjort för att förtjäna det här då?

Det lustiga är att jag har inte skrivit något, det kanske är den stora hemligheten till hur man samlar på sig prenumeranter? Man låter helt enkelt bli att skriva något.

Samma sak hände i maj i år när jag var i halmstad i ett par veckor och uppdaterade lite halvdassigt, jag fick typ sex nya prenumeranter under tiden som jag var där. Är det universum som vill tala om för mig att jag ska hålla mig borta från att blogga och belönar mig med nya bloglovin prenumeranter när jag inte uppdaterar? Hmm...

Konsten att ge ett ganska oseriöst intryck...

Kategori: Vardagligt

Jag mailade ju parlino om att mitt simkort inte fungerar, två gånger till och med. För tre-fyra dagar sedan så testade jag om kortet hade börjat fungera igen, det hade börjat fungera igen och det fanns nästan ett par hundra extra på kortet, men de har fortfarande inte svarat på något av mina mail, jävligt skickligt gjort för ett företag som påstår sig svara efter 24 timmar följande vardag...

Det är bara tur att jag testade simkortet i telefonen igen, annars hade jag varit ganska förbannad och fortfarande väntat på ett svar från parlino. Jag vet inte ens om de extra pengarna som finns på mitt simkort är kompensation för att det tog en jävla tid att faktiskt få hjälp eller om någon nöt på parlino har snurrat ihop siffrorna av misstag.

Somliga borde straffas med spöstraff på närmsta torg

Kategori: Om föräldrar & barn

För några dagar sedan så var det ett program om barnaga på kunskapskanalen. Ett inslag var en brittisk barnfamilj som berättade om att de brukade aga sina barn. Föräldrarna i den där brittiska familjen fick mig att vilja spy, fy fan vilka vidriga människor. En del av sakerna som de kläckte ur sig var:

- Det är bäst att slå på de mjuka rumpan, baksidan av låren eller på armarna, de lite köttigare delarna.
- De började aga sina barn när barnen var ca 10-11 månader, för då tyckte de att de var gamla nog att förstå.
- Ibland så brukade de slå med tex en träslev, men oftast med handen.
- När barnen blev straffade med smisk så brukade de först prata om vad barnen hade gjort för fel, sen fick de smisk och efter det så fick de en kram.

När de satt och berättade om sin sjuka syn på barnuppfostran så satt de emellanåt och flinade och såg rätt självbelåtna ut. Höjdpunkten (lågvattenmärket) var ju verkligen när de fick frågan hur ofta de brukade slå sina barn, pappan svarar att det är ungefär tre gånger i veckan, mamman börjar flina och säger att ibland är det tre gånger om dagen.

Det var även med en brittisk lärare som tyckte att de skulle få lov att smacka till barnen i skolan när de inte uppförde sig, ett rapp med något som såg ut som en bambupinne.


Jag undrar om de där föräldrarna, den där läraren eller någon människa överhuvudtaget som är för barnaga skulle tycka att det vore ok att få smisk av sin chef på jobbet i fall att de gjorde fel. Typ "Jaha Anderson, sen igen med rapporten ser jag *fet lavett* du vet hur det det går till, ned med brallorna och bend over!" jag gissar på att ingen vuxen männioska skulle känna att det vore okej, det skulle ju vara kränkande, förnedrande och göra ont, men hey, vem fan bryr sig om barn? De ska ju lär sig att hålla käften och lyda, lite smisk har ingen dött av?

Jag är övertygad om att de där människorna som använder smisk, slag och diverse andra fysiska bestraffningar måste ha något fundamentalt fel i huvudet. Jag kan förstår att det finns föräldrar som tappar tålamodet och tar tag i, nyper till eller liknande någon enstaka gång, jag tycker att det är fel, men jag kan förstå det. Men att planera att slå sina barn när de inte lyder, då är man elak och ond. Inte nog med att de där brittiska föräldrarna slog sina barn, de hade fan inte ens vett att skämmas för det, tvärt om så verkade det som att de kände sig ganska duktiga och stolta över det.




Oskar ♥ Hello Kitty

Kategori:

Fredagkväll, före & efter...

Kategori: Personligt

Före Oskar: Glad, öl, full, roligt, människor.

Efter Oskar: 5-åring som inte vill sova, barnskrik, trött, tristess, pyjamas klockan 20:00, ensam.

Mammor är ingen homogen grupp

Kategori: Tankar & funderingar

Jag satt precis och läste på Nina Ruthströms blogg och såg att hon också hade skrivit om att vara mamma och att fortfarande vara sig själv. En kommentar på hennes inlägg irriterar mih lite grand:

"HAHAHAHA ja, inte för att låta dryg, men PRECIS SÅDÄR tänkte jag när jag bara hade ett barn oxå. Har den där Anna bara ett barn oxå? I såna fall skulle jag vilja be henne att återkomma när tvåan kommer...AMEN"

Lite lustigt är det att många människor verkar ha fått för sig att alla mammor skulle vara likadana, regera, anpassa sig och bli likadana bara för vi har barn. Mammor är ingen homogen grupp, alla mammor har barn, det har vi givetvis gemensamt, men för övrigt så kan flera mammor vara hur olika som helst. Alla får inte samma erfarenheter av att få barn för alla barn är inte likadana, en mamma med ett kolikbarn och amningsproblem upplever knappast samma sak som en mamma med ett barn som nästan aldrig skriker och som har en fungerande amning, bara som ett exempel.

Jag tror att alla mammor älskar sina barn på olika sätt, ser föräldraskapet på olika sätt, har olika relationer till sina barn, prioriterar olika saker och är mamma på olika sätt helt enkelt.

Att tro att alla mammor blir samma bara för att de har lika många barn är ganska naivt, om man förlorar en anhörig eller vän så kan man hantera det på olika sätt, när man är kär så kan man reagera och hantera det på olika sätt, det är högst personligt, men när man är mamma så finns det bara ett sätt att bli på, eller missförstår jag? 

Varför skulle man bli mindre sig själv som mamma till två än vad man skulle bli som mamma till en? Betyder det att mammor med typ fem barn bara är spöken av sina forna jag? Får man ge upp en bit av sig själv för varje barn man får? Eller är det barnen som suger det ur en? Om man skulle vakna en morgon och faktiskt inse att man är ett spöke av sitt forna jag så har man själv valt det, att bara vara mamma, att främst, först och alltid vara mamma är ett val. Jag tror på att jag kan välja att i grund och botten vara jag, mig själv och allt annat är påbyggnader, att vara mamma har jag lagt till bland alla saker jag är, det har inte tagit över. Om man har ett, två, fyra eller åtta barn är nog ganska ovesentligt i det sammanhanget.

Och jo, jag tycker att personen som skrev kommentaren låter dryg, dryg och allvetandes (besserwisser tänkte jag nästan skriva) pissa inte på andra människor ideal bara för att du själv inte vill/klarar att leva efter dem. Btw, vem skriver amen efter sin egen kommentar?

"Jag är mamma först och främst"

Kategori: Personligt

Flera gånger så har jag hört/sett människor skriva "man förändras jättemycket när man får barn" och "jag har blivit en helt annan person sedan jag blev mamma" och liknande. Jag får en läskig sekt känsla av de där kommentarerna.

Jag försöker att förändras så lite som möjligt, jag lär mig gladeligen nya saker, utvecklas som person och försöker att bli en bättre människa, men jag vill inte bli en annan person, jag vill inte förändra det som är jag. Jag har träffat kvinnor som jag inte längre känner igen efter att de har fått barn de har blivit besatta av mammamonstret, jag lust att knacka dem i pannan och skrika "JAG VET ATT DU FINNS KVAR NÅGONSTANS LÅNGT DÄR INNE! HÅLL UT!" jag vill rädda dem. Jag känner att jag inte vill vakna en morgon, se mig själv i spegeln och undra vem fan det är som stirrar tillbaka på mig och sedan känna att jag har lust att skjuta mig själv i huvudet.

När man får barn så får man förändra sina prioriteringar en del och man lär sig nya saker och man utvecklas som person (förhoppningsvis) men jag vill inte bli den där hemska mamman som sitter i ett hörn på kompisens kalas och kör "bjum bjum! Häj kjommer flygpjantet!" och som bara har ett enda intresse, mitt barn. Du hemska tanke....

Samma med dem som kör "jag är mamma först och främst" det är inte jag. Jag är Anna först och främst, det betyder inte att jag sätter mig själv främst eller att jag prioriterar mig över Oskar, det betyder att jag i grund och botten är jag, precis som jag alltid har varit. Jag tänker inte låta hela den där mamma grejen förtära mig som person och egen idivid. Det känns ofta som att det är jag som ska behöva kompromissa med vem jag är och vad jag vill göra bara för att jag är kvinna och jag har ett barn, jag ska vara mamma först och allt annat kvittar.

Vare sig jag känner att det är mitt huvudansvar att vara den ansvariga föräldern eller om jag känner att jag och Rodde borde dela ansvaret så ser de flesta andra mig som huvudansvarig, om jag Rodde och Oskar går ut och jag och Rodde har glömt Oskars vantar så är det ofta "hur kan hans mamma...", "Anna, varför har du inte..." och så vidare. Det känns inte som att andra människor accepterar att jag inte vill prata bebisspråk, diskutera bvc vikt och längdkurvor, att jag tycker att amning suger och definitivt att inte att jag inte tycker att jag ska behöva förändra mig själv för att passa in i normen för hur mammor ska vara.

Jag är inte beredd att förändra eller offra tillräckligt mycket av mig själv för att bli den där klassiska mammatypen. När Oskar var bebis så var det flera människor som tjattrade på om att jag borde gå till en mammagrupp med Oskar (vad fan det nu är, öppna förskolan kanske?) men ingen sa ett ord till Rodde om att han borde springa på pappagrupper eller öppnaförskolan med Oskar, så det var väl antagligen steg 1 i hjärntvätten, att få mig att socialisera med andra mammamonster (Paranoia? Nej, inte jag inte). Jag gick aldrig på något sådant, jag behöver inte umgås med andra barnfödare för att känna gemenskap.

Jag tycker ofta att småbarnsföräldrar är sjukt tråkiga, enformiga och insnöade och jag är livrädd för att bli en av dem.

Parlino, skaffa er en riktig kundtjänst för fan!

Kategori: Vardagligt

Jag skaffade parlino för att det skulle bli billigare att ringa och för att man kan välja ett frinummer (ett nummer till en fast telefon som man kan ringa till helt gratis) och efter att de hade godkänt mitt frinummer och tagit betalt för det (19:-) så kunde jag inte längre ringa ut, kolla mitt saldo, skicka sms eller använda frinummret som jag dessutom har betalat för.

I torsdags så kontaktade jag deras kundtjänst och det står att man ska få svar inom 24 timmar närmsta vardag, idag är det onsdag och jag har fortfarande ett ofungerande simkort och noll svar från parlino, jag är skitirriterad rent ut sagt, och de har inte ens en kundtjänst som man kan ringa till. Men i alla fall nyss så skickade jag en ny felanmälan, det ska bli spännande att se om de behagar att svara den här gången.


Hej parlinos obefintliga kundtjänst, att ni skulle svara inom 24 timmar är ett väldigt torrt och dåligt skämt, eller så har vi helt enkelt olika humor...


Ställde en fråga/felanmälde i torsdags, idag är det onsdag, sex dagar senare, alltså har hunnit gå betydligt fler timmar än 24, kanske är det så att era kundservice arbetare är sjukt dåliga på att räkna? Men i alla fall 24 timmar är ett dygn, bara så att ni vet.


I alla fall så är det så jag beställde ett frinummer och när jag fick det godkänt och efter det så kan jag inte kolla mitt saldo, det står "nätproblem" och när jag försöker ringa så kommer det en röst som säger "ditt samtal kan tyvärr inte kopplas upp, kontakta kundtjänst" eller något liknande, det går att ringa till mig men jag kan inte ringa ut. Frinummret som blev godkänt fungerar inte heller, samma röst börjar babbala om kundtjänst. Jag har testat andra simkort i telefonen så den är det inget fel på utan det är parlino simkortet som är problemet.


Jag skulle bli ganska tacksam om jag faktiskt kunde få hjälp den här gången, gärna inom 24 timmar eftersom att det är det ni själva påstår att man ska få.


//Anna Kaagaard Kristensen


Jag erkänner - vad jag faktiskt är avundsjuk på, på riktigt alltså

Kategori: Personligt

(i slumpmässig ordning)

1: Lady Dahmers heminredning.
Jag har bara sett bilder och videobloggar, men det som jag har sett har varit sjukt fint och helt i min smak så... fuck you Lady Dahmer!

2: Min systers jobb, det där outbildade lilla svinet är biträdande butikschef i en affär med jättefina kläder dessutom så får hon sjukligt bra personal rabatt, Emma jag säger samm till dig som till Lady Dahmer (jag vill inte börja upprepa mig).

3: Jag är avundsjuk på barnlösa singlar. Jag inbillar mig att de har skitroligt hela tiden, massa vin, roliga kompisar, fritid, de kan spendera alla sina pengar på sig själva och framför allt, all tid som inte är jobbtid är egentid. Nej! det finns fan inte ens egentid på deras planet, bara fritid! Hatar er med.

4: människor med smala vader, mina vader är för feta.
Jag vill ha såna där roliga kängor (inte stövlar) som slutar strax under knät som man snörar hela vägen upp, jag blir lika irriterad varje gång jag provar såna och de är för smala längst upp för mina feta vader, och så ser jag ofta någon smal jävel som provar likadana som passar dem fin fint,  smala jävlar...

5: Människor överhuvudtaget som vågar vara 150 procent sig själva
som vågar stå på sig och verkligen göra det som känns bra utan att ha några som helst betänkligheter på vad som är pinsamt, socialt accepterat eller onormalt. Sjukt läskigt och jag känner mig lite hotad.

6: Såna människor som alla tycker om, ni vet vad jag menar (?), karismatiska, vänliga, godhjärtade, trevliga och ärliuga människor som det bara inte går att låta bli att tycka om, jag hatar dem, jag kan aldrig bli en sådan person.

7: Människor med väldigt fint hår. Jag ser för det mesta ut som ett litet förymt troll om man tittar på mitt huvud, så om jag ser någon med nyklippt, välvårdat och fint hår så vill jag klippa av det, stjäla det och sätta clips på det och använda det som löshår (jag inser att det låter lite sjukt när jag själv läser det...)

8: kvinnor/tjejer som är väldigt vackra.
Snygga kan de flesta bli med rätt smink, kläder och styling, men att vara vacker är få förunnat.

9: Jag är avundsjuk på att min syster Elin är så smal, fan, jag vill också väga typ 52 kilo....

10: Jag är avundsjuk på de flesta människorna som har jobb (förutom ett fåtal undantag) jag vill också jobba, jag vill känna att jag gör nytta och bidrar. Jag kan bli skitgrinig om någon som är extremt trög, otrevlig eller dålig på det de gör, riktigt jävla missunnsam blir jag då faktiskt.

Avundsjuka och missunnsamhet my ass

Kategori: Tankar & funderingar

Jag läste kommentarer på några gamla inlägg på Lady Dahmers blogg och så hittade jag såna där jävla avundsjuke/missunnsamhets argument igen i ett par kommentarer. Jag blir sjukligt irriterad på när jag blir anklagad (eller andra också för den delen) för att vara avundsjuk och missunnsam på grund av mina åsikter (tex i barnbidrags frågan) inte för att jag känner mig träffad, och bara lite på grund av att jag tycker att det inte är någon vidare diskussionsteknik utan det som stör mig är snarare att man blir tillskriven känslor som man faktiskt inte har, typ "om du inte håller med mig så är du avundsjuk och missunnsam".

Jag tar det i allra högsta grad som att mina åsikter inte blir respekterade. Det är ungefär som att jag skulle börja att köra med "Nej jag har inte fel, du är bara för ointelligent och slötänkt för att förstå vad jag menar" mot alla som kommenterar som inte håller med mig. Människor tycker olika så är det bara, jag har inga dolda motiv bakom mina åsikter, tycker jag något så skriver jag det, kan jag inte stå för det så ger jag fan i att skriva om det.

Jag förstår inte att det ska vara så extremt svårt att förstå skillnaden mellan att vara missunnsam mot de rika och på att faktiskt bry sig om de fattiga, jag skiter i att det finns rika människor, de kan bada i guldpengar, pissa champagne och skita diamanter om de vill, de har mina lyckönskningar och min välsignelse, jag tycker inte att vi ska råna östermalmare och ge sakerna till rinkebyare. Har man pluggat eller jobbat sig upp så är det klart att man ska få betalt för mödan, absolut, inga tvivel om den saken. Och betalt får man, från arbetsgivaren.

Det jag vill komma fram till är att om jag hade varit avundsjuk så hade jag erkänt det, jag hymlar inte med när jag är avundsjuk, men nu är jag varken särskilt avundsjuk eller missunnsam så då tänker jag inte ta att det antyds, hintas eller sägs rätt ut att jag är det.

Tänk istället över varför mina åsikter retar upp dig (de som tar åt sig) till den grad att du tolkar in en massa dolda motiv och känslor i de texter och kommentarer som jag har skrivit.

Om du inte är perfekt så kanske du ska skaffa en hund istället

Kategori: Genus & jämställdhet

Danitra startade en tråd på fl om att inte gilla att syssla med spädbarnsvård (tror att jag har nämnt det tidigare) jag tycker att reaktionerna på Danitras ts säger ganska mycket om vilka förväntningar och vilken vriden syn många har på kvinnor som är mammor. Kvinnor får inte ogilla att byta blöjor, amma, flaskmata eller något annat som har med spädbarnsvård, inte nog med att de absolut inte får erkänna det, de har inte ens rätten att känna som de gör.

Jag tycker att det är att sätta omänskligt mycket press på kvinnor, inte nog med att man ska tiga om det finns något barnrelaterat som man inte riktigt njuter av, man ska även skämmas, försöka ändra på sig och stå till svars för att man är onormal om man inte känner som man "ska".

Jag kan tycka att det känns ganska kvävande ibland att det inte är ok att gnälla av sig ordentligt eller erkänna att man tycker att vissa delar av familjelivet eller barnuppfostran suger utan att man ska bli sedd som onormal, känslokall eller att folk får för sig att man inte har några som helst av de där heliga moderskänslorna. Jag tror ju att de allra flesta har ett och annat som de håller inne med, för ingen vill ju bli sedd som en iskall och kass mamma. Om fler skulle våga prata högt om att det inte bara är en dans på rosor att ha barn (eller så är det precis dans på rosor som det är, jävligt taggigt emellanåt) så skulle det inte bli lika tabu att medge att det inte bara är rosa, flyffigt och underbart.

Jag gissar på att Danitra kanske tar i lite i sin ts för att provocera fram en debatt, men jag tycker ändå att det är strongt gjort att faktiskt både erkänna och stå för det hon känner och tycker, för det är ju helt uppenbart inte helt ok att ha barn och att inte ha blöjbytande som hobby och barnmatande att se fram emot som att det vore dagens höjdpunkt.


Danitra säger
"Jag kanske väljer lite kraftigare ord i tråden än vad jag gör i vardagen. Men jag säger inget där som jag inte står för. Vill bara göra det extra tydligt!"



Jag kan i alla fall torka mig själv i baken, knyta mina egna skor och så är jag ganska trevlig också!

Kategori: Om föräldrar & barn

Jag vet att de finns de som inte vill säga till sina barn att de är duktiga, fina, ja att berömma dem helt enkelt, jag berömmer Oskar, varje dag. Varje gång han visar mig något och jag ser att han är stolt över det så berömmer jag honom. Jag säger att han målar fint, att han är duktig när han torkar sig själv i baken och att han är fin i sin nya mössa och det gör honom glad att höra det. 

Jag har hört folk som har sagt typ "barn vill egentligen inte ha beröm de vill bli sedda och uppmärksammade" jag tycker att det låter ganska tradigt att ha som mål att bara uppmärksamma sina barns existens typ "Ja, jag ser dig, rita är roligt", jag tror att människor, barn som vuxna, behöver uppmuntras och berömmas när de känner att de har gjort något lite extra bra. Men jag förkastar inte hela idén med att säga typ "åh, har du ritat, vad roligt!" Det ena utesluter inte det andra.

Däremot så köper jag inte att man skulle skapa prestationsångest hos barn genom att berömma dem, jag tror att det är något som vuxna läser in i situationen. Jag tror inte att man skapar prestationsångest genom att bekräfta att det barnet gör är bra, det är i mina öron en ren motsägelse.

Jag tror att alla människor mår bra av att bli sedda, bekräftade, uppmuntrade och av att få beröm.

Jag fick inte så värst mycket beröm hemifrån när jag blev äldre, jag var väl ingen högpresterande människa direkt heller, men jag tycker att det är viktigt att inte förbise de små sakerna. Idag är jag väldigt hungrig på beröm och bekräftelse, jag har inget emot att skämma ut mig lite, säga lite för mycke, göra något som jag egentligen inte gillar så värst för att få beröm och känna mig lite uppmärksammad, får jag det så är det ungefär som att hälla bensin på eld, det blir värre, bekräftelsebehovet alltså. Mycket vill ha mer.

Jag vill inte att Oskar ska bli som mig, jag vill att han ska veta att han är duktig, fin och att han kan och att han duger precis som han är. Att vara en trevlig, empatisk och god människa är också en prestation, man föds inte trevlig, empatisk och god, det är något som man väljer att vara eller att jobba för att bli, alltså kommer jag att berömma sådant också "Jag tycker om att du alltid är glad och trevlig" är lika trevligt att höra som "vilken fin teckning". Att jobba på att ha bra personliga egenskaper och vara en bra människa är precis lika viktigt som att prestera (till och med viktigare om jag får säga vad jag tycker) jag vill att Oskar ska veta att jag uppskattar honom som person, för vad och vem han är och inte bara för vad han presterar.

Det jag vill få fram med allt mitt svammlande är att jag tror på att beröm och bekräftelse är viktigt för barn med, mitt mål är i alla fall att jag ska fortsätta att berömma Oskar för hans stora och små prestationer och om han försöker och misslyckas så kommer jag att berömma honom för att han försökte. Det finns något positivt att säga om alla människor och de flesta vill faktiskt höra det.

Vad är det för jävla människosyn att se alla sina medmänniskor som vandrande utgifter?!

Kategori: Samhälle

Det finns en typ av människor på fl som jag är allergsik mot, eller egentligen så får jag lust att ge dem varsin smäll på käften, om jag får vara ärlig alltså. Flera gånger när jag har varit inne i diverse olika trådar och läst så har jag stött på kommentarer som "när jag ser tjocka som handlar godis så hoppas jag bara på att mina skattepengar inte ska gå till den personen om han eller hon blir sjuk" eller "Jag tycker absolut inte att förlossningsrädda borde få göra kejsarsnitt, inte för mina skattepengar!" etcetera i all oändlighet.

Vad är det för jävla människosyn att se alla sina medmänniskor som vandrande utgifter?! Sen så undrar jag om de själva dagligen går runt och tänker på hur de ska kosta samhället så lite som möjligt?

- Epiduaral? Nej tack, jag snyltar inga skattepengar, lite smärta har ingen dött av!







Folk som döper sina barn till namn som Sigrid, Elsa och Nils är lite halvpretto och lite skitnödiga

Kategori:

Veckans bloggämne är alltså: Vad har du för fördomar? Lista minst tre fördomar som du har och förklara gärna (om du vill) varför du tror att du har de fördomarna.



1: Svenskar är snåla.
De bjuder inte på middag, de har knytkalas. De kan kläcka ur sig saker som tex "vi köper inga julklappar till våra barn, de får ändå så mycket av släkten att vi lika gärna kan spara våra pengar" snålt! Snacka om att inte ha lärt sig glädjen med att ge.

- Jag antar att jag har fått för mig det just för att jag har fått höra att svenskar är snåla och för att jag bara har hört svenskar som inte vill ge sina barn julklappar av snålhet och jag har bara sett och hört om svenskar som har knytkalas.


2: Folk som döper sina barn till namn som Sigrid, Elsa och Nils är lite halvpretto och lite skitnödiga,
typ "Nils håll i retrovagnen nu så att vi korsa gatan i säkerhet, så så! Var inte ledsen Sigrid, här har du din retro nappflaska" Jag tror att de är lite sådär pop-alternativa och handlar på myrorna mest för att det är inne och ljuger om att de köper ekologiska varor men har ett hemligt stash längst bak i skafferiet med en massa oekologisk skit.

- Jag vet seriöst inte varför jag har fått för mig att det är så, det har väl bara växt fram antar jag.

3: Jag tror att människor som är extremt amningsfanatiska försöker att överkompensera för någonting. Jag tror att de som gastar högst om hur viktigt det är med amning och pekar finger i tid och otid och bara inte kan hjälpa sig själva, utan bara måste spy galla över hur egoistiska ickeammare är, själva har haft kass relation till sina föräldrar, känt sig åsidosatta eller känt att de har saknat något under sin uppväxt. Så de försöker helt enkelt förebygga att deras barn ska behöva gå igenom samma sak genom att amma dem till trygghet eller något, och alla som inte gör det riskerar att utsätta sina barn för samma sak som de själva har gått igenom och det blir de upprörda av. Ungefär så tror jag att det är.

- Det här tror jag nästan på riktigt faktiskt.

4: Jag tror att de halläningar som gastar om att stockholmare är badjävlar faktiskt bara är fett avundsjuka och har världens mindrevärdeskomplex. Vad finns det annars för anledning? Är ni rädda för att 08-orna ska pissa i ert hav?

- Noll kommentarer.

5: Jag tror på allvar att blondiner är korkade. Då menar jag alltså de där platinablonderade brudarna som visar för mycket boobs och önskar sig restylanshoots i julklapp. Ingen smart tjej vill se korkad ut.

- Jag har aldrig träffat en smart tjej som ser ut som en bimbo, deras yttre är som en spegelbild av deras intelligens.

6: Jag tror att människor från mellanöstern skaffar absurt många barn. Seriöst, att komma med på bussen med barnvagn i mina kvarter är inte det lättaste. Har du någonsin sett en busshållplats där 8 vagnar vill med på samma buss? Det har jag.

- Jag vet inte ens om det är en fördom, eller jo det är det givetvis, men jag tror att de har större familjer än vad vi har i sverige i genomsnitt.

7: Jag tror inte att mobbare mår dåligt. jag tror tvärt om att de mår ganska bra av vad de gör, hade inte mått bra av att mobba så hade de inte gjort det. Hade det funnits en hint av självhat eller problem hemma eller liknande så hade det nog snarare resulterat i att de hade varit självdestruktiva, fått spontana utbrott eller liknande. Jag tror att mobbare mår bra av att mobba. Jag kanske har jättefel, men jag tror inte att man väljer att göra en annan människas liv till ett helvete, systematiskt, varje dag utan att man får en vinst av det. Jag tror att mobbing är som knark för en mobbare, har de väl fått smaka på makten och hur det känns att vara en översittare så bara måste de ha mer. jag tror att man måste vara en ganska dålig människa för att palla att vara mobbare.

- Noll kommentarer.


Andra som har bloggat om veckans bloggämne: Åsa | Sandra | Mother, Married & Twenty | Ozena | Malin | Fia | Ann | Karrow | Ewa

Jag behöver inte bli rik eller ens tjäna särskilt bra, jag vill ha råd att med gott samvete köpa en jävla tekopp för ett par tjugor

Kategori: Personligt

Jag är fattig som en kyrkråtta, alltså på riktigt. Jag har kanske 500-600 att spendera på mig själv varje månad och då är kläder inräknat i den summan. Först så tyckte jag att det kändes som rena rama döden att inte kunna slösa pengar på saker som jag egentligen inte behöver, men med tiden så har jag vant mig och blivit typ bäst på att rea fynda så jag lider oftast inte av att ha kasst med pengar, för jag lyckas ganska ofta fynda sakerna på rean eller i vissa fall liknande saker.

Ibland så får jag frågor som "men känns det inte jobbigt om du hittar till exempel ett par jeans för 800:- som du verkligen vill ha?" och jag kan helt ärligt säga nej. På min planet så köps det inga byxor för 800:- oavsett om jag skulle ha 500 eller 15000 i min plånbok så skulle jag aldrig betala 800:- för ett par jeans. Det är inte när jag inte kan köpa dyra parfymer, klädesplagg, smink, tavlor eller dyra teserviser som det svider, jag behöver inte en massa dyra saker och det känns inte särskillt viktigt.

Det som faktiskt svider är när jag inser att jag inte har råd att köpa billiga saker, om jag hittar en tekopp för 39:- som jag så väldigt gärna vill ha och jag inte har råd att köpa den, då känner jag på riktigt hur mycket det faktiskt svider att vara fattig.


Det kan verkligen kännas grymt orättvist att jag inte har råd att köpa en jävla mugg för två tjugolappar och då blir jag sjukt förbannad för att jag är 24 år gammal och jag får inget jobb, jag är arbetsvillig, pigg, frisk och redo att anstränga mig, men ingen vill ha mig. Fem minuter senare när jag ska köpa en glass till Oskar på McD så står det en halft efterbliven idiot i kassan som inte ens verkar förstå skillnaden på kola och chokladsås och ger fel växel tillbaka, och då blir jag bara ännu mer irriterad, arg och bitter. Hela sveriges alla idioter kan tydligen skaffa jobb, men inte jag.

Jag hoppas i alla fall att jag kommer in på komvux nu i januari så att jag kan läsa in gymnasiet och sen faktiskt utbilda mig till något. Jag behöver inte bli rik eller ens tjäna särskilt bra, jag vill ha råd att med gott samvete köpa en jävla tekopp för ett par tjugor.

Befria mig...

Kategori: Vardagligt

I dag har det varit en sån där dag när jag känner att jag skulle sälja min själ för att slippa hänga med oskar hela dagen. Han har tjatat, pratat, gnällt, grinat och klagat. Nu ligger han i sin säng och pratar med sig själv, högt och ljudligt, fast att jag har bett honom att knipa igen typ sjutiofem gånger. Han har legat i sin säng i över en och en halv timme och gaggat med sig själv, men somnar gör han inte.