Mer rumpfinne än charmtroll
0 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
Oskar är mitt barn och jag borde skriva ett fluffigt, rosa och gulligt inlägg om att jag älskar mitt lilla charmtroll, typ, men i dag så är han en riktig odåga, han påminner mer om en varig rumpfinne än ett charmtroll.
Jag har försökt på alla möjliga sätt och vis att bjuda till och att vi skulle ha trevligt idag, men han hade tydligen bestämt sig för raka motsattsen. Han har klättrat i möblerna, hoppat i soffan, rivit ut tvättkorgen, skrikit, protesterat, hoppat i sägen och han skitit fullständigt i allt vad jag säger. Sista halvtimmen innan han somnade så låg han i sig säng och skrek "Åh, nej! Åååh neej! Måste jag ligga i sängen för evigt!!? Åh, nej! Åååh neeej! Måste jag ligga i sängen för evigt!!?" det spelade ingen roll hur många gånger jag sa att han fick komma upp igen imorgon så fortsatte han att skrika det, om och om och om igen. Hela förbannade dagen lång så har han helt galen.
Han kan vara världens snällaste, sötaste och mysigaste att vara med när han bara känner för det, idag kändes det mer som att han var i maskopi med djävulen eller något...
Jag vet inte vad jag ska göra när han har dagar som denna, ibland kan det vara flera dagar på raken, jag känner mig sjukt maktlös för inget som jag gör hjälper. Jag pratar snällt, ber, mutar, skriker, hotar och försöker att resonera, men allt ger samma resultat, antingen så asbölar han och säger att vi ska bli kompisar, den niten går jag på iprincip varenda gång för att jag tycker synd om honom, för så fort jag säger att vi kan bli kompisar och vara sams så fortsätter han att härja på samma sätt som han gjorde innan han började böla och böna om att vi skulle bli kompisar, så börjar allt om igen, rundgång. Om han inte bölar och vädjar om att vi ska bli kompisar så garvar han mig bara rakt upp i ansiktet, hur arg jag än blir så asgarvar han bara rätt ut, det är djävulskt frustrerande.
Det finns bara en sak som verkligen hjälper, att ringa till Rodde (som är på jobbet), sätta på högtalartelefonen och låta Rodde säga till honom. Han lyssnar alltså mer på Rodde över telefonen än vad han lyssnar på mig live, illa. Jag kan liksom inte ringa till Roddes jobb varje gång Oskar inte lyssnar på mig och det ska inte behövas heller.
Någon som vet hur man handskas med ett barn som är vildare än ett vilddjur? Eller kanske har någon schysst exorcism på lager?
Jag har försökt på alla möjliga sätt och vis att bjuda till och att vi skulle ha trevligt idag, men han hade tydligen bestämt sig för raka motsattsen. Han har klättrat i möblerna, hoppat i soffan, rivit ut tvättkorgen, skrikit, protesterat, hoppat i sägen och han skitit fullständigt i allt vad jag säger. Sista halvtimmen innan han somnade så låg han i sig säng och skrek "Åh, nej! Åååh neej! Måste jag ligga i sängen för evigt!!? Åh, nej! Åååh neeej! Måste jag ligga i sängen för evigt!!?" det spelade ingen roll hur många gånger jag sa att han fick komma upp igen imorgon så fortsatte han att skrika det, om och om och om igen. Hela förbannade dagen lång så har han helt galen.
Han kan vara världens snällaste, sötaste och mysigaste att vara med när han bara känner för det, idag kändes det mer som att han var i maskopi med djävulen eller något...
Jag vet inte vad jag ska göra när han har dagar som denna, ibland kan det vara flera dagar på raken, jag känner mig sjukt maktlös för inget som jag gör hjälper. Jag pratar snällt, ber, mutar, skriker, hotar och försöker att resonera, men allt ger samma resultat, antingen så asbölar han och säger att vi ska bli kompisar, den niten går jag på iprincip varenda gång för att jag tycker synd om honom, för så fort jag säger att vi kan bli kompisar och vara sams så fortsätter han att härja på samma sätt som han gjorde innan han började böla och böna om att vi skulle bli kompisar, så börjar allt om igen, rundgång. Om han inte bölar och vädjar om att vi ska bli kompisar så garvar han mig bara rakt upp i ansiktet, hur arg jag än blir så asgarvar han bara rätt ut, det är djävulskt frustrerande.
Det finns bara en sak som verkligen hjälper, att ringa till Rodde (som är på jobbet), sätta på högtalartelefonen och låta Rodde säga till honom. Han lyssnar alltså mer på Rodde över telefonen än vad han lyssnar på mig live, illa. Jag kan liksom inte ringa till Roddes jobb varje gång Oskar inte lyssnar på mig och det ska inte behövas heller.
Någon som vet hur man handskas med ett barn som är vildare än ett vilddjur? Eller kanske har någon schysst exorcism på lager?
Världens snabbaste snigel
1 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
Oskar är lat, riktigt jävla superlat. Jag brukar gå ut och gå och då måste han ju följa med, han klagar, gnäller och försöker att hitta fiffiga sätt att rädda sig själv från att behöva gå. Han brukar släpa benen efter sig och se ut som att någon har mördat hans katt, ungefär.
Jag: Varför står du bara där? Kom nu så går vi!
Oskar: Det går inte, dom säger nej!!
Jag: Vem säger nej?
Oskar: Benen, dom vill inte mer nu, de vill stå här.
Jag: Hälsa benen att vi inte kommer att köpa lördagsgodis om de inte rör på sig.
Oskar: DU ÄR INTE SNÄÄÄÄÄLL!!!
Och så fortsätter det hela vägen nästan varje gång. Jag vill att han ska lära sig att det är bra att röra på sig så att han inte sitter fet framför en dator och helt passiv om tio år. Men Oskar verkar tvärt om sattsa på att sitta fet framför en dator, han rör väldigt ogärna på sig i onödan i alla fall.
Jag: Varför står du bara där? Kom nu så går vi!
Oskar: Det går inte, dom säger nej!!
Jag: Vem säger nej?
Oskar: Benen, dom vill inte mer nu, de vill stå här.
Jag: Hälsa benen att vi inte kommer att köpa lördagsgodis om de inte rör på sig.
Oskar: DU ÄR INTE SNÄÄÄÄÄLL!!!
Och så fortsätter det hela vägen nästan varje gång. Jag vill att han ska lära sig att det är bra att röra på sig så att han inte sitter fet framför en dator och helt passiv om tio år. Men Oskar verkar tvärt om sattsa på att sitta fet framför en dator, han rör väldigt ogärna på sig i onödan i alla fall.
Vad har hänt?
3 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
Senaste veckan så har jag fått typ nio nya prenumeranter på bloglovin, vad har jag gjort för att förtjäna det här då?
Det lustiga är att jag har inte skrivit något, det kanske är den stora hemligheten till hur man samlar på sig prenumeranter? Man låter helt enkelt bli att skriva något.
Samma sak hände i maj i år när jag var i halmstad i ett par veckor och uppdaterade lite halvdassigt, jag fick typ sex nya prenumeranter under tiden som jag var där. Är det universum som vill tala om för mig att jag ska hålla mig borta från att blogga och belönar mig med nya bloglovin prenumeranter när jag inte uppdaterar? Hmm...
Det lustiga är att jag har inte skrivit något, det kanske är den stora hemligheten till hur man samlar på sig prenumeranter? Man låter helt enkelt bli att skriva något.
Samma sak hände i maj i år när jag var i halmstad i ett par veckor och uppdaterade lite halvdassigt, jag fick typ sex nya prenumeranter under tiden som jag var där. Är det universum som vill tala om för mig att jag ska hålla mig borta från att blogga och belönar mig med nya bloglovin prenumeranter när jag inte uppdaterar? Hmm...
Konsten att ge ett ganska oseriöst intryck...
5 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
Jag mailade ju parlino om att mitt simkort inte fungerar, två gånger till och med. För tre-fyra dagar sedan så testade jag om kortet hade börjat fungera igen, det hade börjat fungera igen och det fanns 
nästan ett par hundra extra på kortet, men de har fortfarande inte svarat på något av mina mail, jävligt skickligt gjort för ett företag som påstår sig svara efter 24 timmar följande vardag...
nästan ett par hundra extra på kortet, men de har fortfarande inte svarat på något av mina mail, jävligt skickligt gjort för ett företag som påstår sig svara efter 24 timmar följande vardag...Det är bara tur att jag testade simkortet i telefonen igen, annars hade jag varit ganska förbannad och fortfarande väntat på ett svar från parlino. Jag vet inte ens om de extra pengarna som finns på mitt simkort är kompensation för att det tog en jävla tid att faktiskt få hjälp eller om någon nöt på parlino har snurrat ihop siffrorna av misstag.
Somliga borde straffas med spöstraff på närmsta torg
10 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
För några dagar sedan så var det ett program om barnaga på kunskapskanalen. Ett inslag var en brittisk barnfamilj som berättade om att de brukade aga sina barn. Föräldrarna i den där brittiska familjen fick mig att vilja spy, fy fan vilka vidriga människor. En del av sakerna som de kläckte ur sig var:
- Det är bäst att slå på de mjuka rumpan, baksidan av låren eller på armarna, de lite köttigare delarna.
- De började aga sina barn när barnen var ca 10-11 månader, för då tyckte de att de var gamla nog att förstå.
- Ibland så brukade de slå med tex en träslev, men oftast med handen.
- När barnen blev straffade med smisk så brukade de först prata om vad barnen hade gjort för fel, sen fick de smisk och efter det så fick de en kram.
När de satt och berättade om sin sjuka syn på barnuppfostran så satt de emellanåt och flinade och såg rätt självbelåtna ut. Höjdpunkten (lågvattenmärket) var ju verkligen när de fick frågan hur ofta de brukade slå sina barn, pappan svarar att det är ungefär tre gånger i veckan, mamman börjar flina och säger att ibland är det tre gånger om dagen.
Det var även med en brittisk lärare som tyckte att de skulle få lov att smacka till barnen i skolan när de inte uppförde sig, ett rapp med något som såg ut som en bambupinne.
Jag undrar om de där föräldrarna, den där läraren eller någon människa överhuvudtaget som är för barnaga skulle tycka att det vore ok att få smisk av sin chef på jobbet i fall att de gjorde fel. Typ "Jaha Anderson, sen igen med rapporten ser jag *fet lavett* du vet hur det det går till, ned med brallorna och bend over!" jag gissar på att ingen vuxen männioska skulle känna att det vore okej, det skulle ju vara kränkande, förnedrande och göra ont, men hey, vem fan bryr sig om barn? De ska ju lär sig att hålla käften och lyda, lite smisk har ingen dött av?
Jag är övertygad om att de där människorna som använder smisk, slag och diverse andra fysiska bestraffningar måste ha något fundamentalt fel i huvudet. Jag kan förstår att det finns föräldrar som tappar tålamodet och tar tag i, nyper till eller liknande någon enstaka gång, jag tycker att det är fel, men jag kan förstå det. Men att planera att slå sina barn när de inte lyder, då är man elak och ond. Inte nog med att de där brittiska föräldrarna slog sina barn, de hade fan inte ens vett att skämmas för det, tvärt om så verkade det som att de kände sig ganska duktiga och stolta över det.
- Det är bäst att slå på de mjuka rumpan, baksidan av låren eller på armarna, de lite köttigare delarna.
- De började aga sina barn när barnen var ca 10-11 månader, för då tyckte de att de var gamla nog att förstå.
- Ibland så brukade de slå med tex en träslev, men oftast med handen.
- När barnen blev straffade med smisk så brukade de först prata om vad barnen hade gjort för fel, sen fick de smisk och efter det så fick de en kram.
När de satt och berättade om sin sjuka syn på barnuppfostran så satt de emellanåt och flinade och såg rätt självbelåtna ut. Höjdpunkten (lågvattenmärket) var ju verkligen när de fick frågan hur ofta de brukade slå sina barn, pappan svarar att det är ungefär tre gånger i veckan, mamman börjar flina och säger att ibland är det tre gånger om dagen.
Det var även med en brittisk lärare som tyckte att de skulle få lov att smacka till barnen i skolan när de inte uppförde sig, ett rapp med något som såg ut som en bambupinne.
Jag undrar om de där föräldrarna, den där läraren eller någon människa överhuvudtaget som är för barnaga skulle tycka att det vore ok att få smisk av sin chef på jobbet i fall att de gjorde fel. Typ "Jaha Anderson, sen igen med rapporten ser jag *fet lavett* du vet hur det det går till, ned med brallorna och bend over!" jag gissar på att ingen vuxen männioska skulle känna att det vore okej, det skulle ju vara kränkande, förnedrande och göra ont, men hey, vem fan bryr sig om barn? De ska ju lär sig att hålla käften och lyda, lite smisk har ingen dött av?
Jag är övertygad om att de där människorna som använder smisk, slag och diverse andra fysiska bestraffningar måste ha något fundamentalt fel i huvudet. Jag kan förstår att det finns föräldrar som tappar tålamodet och tar tag i, nyper till eller liknande någon enstaka gång, jag tycker att det är fel, men jag kan förstå det. Men att planera att slå sina barn när de inte lyder, då är man elak och ond. Inte nog med att de där brittiska föräldrarna slog sina barn, de hade fan inte ens vett att skämmas för det, tvärt om så verkade det som att de kände sig ganska duktiga och stolta över det.
Oskar ♥ Hello Kitty
7 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
Fredagkväll, före & efter...
7 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
Före Oskar: Glad, öl, full, roligt, människor.
Efter Oskar: 5-åring som inte vill sova, barnskrik, trött, tristess, pyjamas klockan 20:00, ensam.
Efter Oskar: 5-åring som inte vill sova, barnskrik, trött, tristess, pyjamas klockan 20:00, ensam.
Mammor är ingen homogen grupp
7 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
Jag satt precis och läste på Nina Ruthströms blogg och såg att hon också hade skrivit om att vara mamma och att fortfarande vara sig själv. En kommentar på hennes inlägg irriterar mih lite grand:
"HAHAHAHA ja, inte för att låta dryg, men PRECIS SÅDÄR tänkte jag när jag bara hade ett barn oxå. Har den där Anna bara ett barn oxå? I såna fall skulle jag vilja be henne att återkomma när tvåan kommer...AMEN"
Lite lustigt är det att många människor verkar ha fått för sig att alla mammor skulle vara likadana, regera, anpassa sig och bli likadana bara för vi har barn. Mammor är ingen homogen grupp, alla mammor har barn, det har vi givetvis gemensamt, men för övrigt så kan flera mammor vara hur olika som helst. Alla får inte samma erfarenheter av att få barn för alla barn är inte likadana, en mamma med ett kolikbarn och amningsproblem upplever knappast samma sak som en mamma med ett barn som nästan aldrig skriker och som har en fungerande amning, bara som ett exempel.
Jag tror att alla mammor älskar sina barn på olika sätt, ser föräldraskapet på olika sätt, har olika relationer till sina barn, prioriterar olika saker och är mamma på olika sätt helt enkelt.
Att tro att alla mammor blir samma bara för att de har lika många barn är ganska naivt, om man förlorar en anhörig eller vän så kan man hantera det på olika sätt, när man är kär så kan man reagera och hantera det på olika sätt, det är högst personligt, men när man är mamma så finns det bara ett sätt att bli på, eller missförstår jag?
Varför skulle man bli mindre sig själv som mamma till två än vad man skulle bli som mamma till en? Betyder det att mammor med typ fem barn bara är spöken av sina forna jag? Får man ge upp en bit av sig själv för varje barn man får? Eller är det barnen som suger det ur en? Om man skulle vakna en morgon och faktiskt inse att man är ett spöke av sitt forna jag så har man själv valt det, att bara vara mamma, att främst, först och alltid vara mamma är ett val. Jag tror på att jag kan välja att i grund och botten vara jag, mig själv och allt annat är påbyggnader, att vara mamma har jag lagt till bland alla saker jag är, det har inte tagit över. Om man har ett, två, fyra eller åtta barn är nog ganska ovesentligt i det sammanhanget.
Och jo, jag tycker att personen som skrev kommentaren låter dryg, dryg och allvetandes (besserwisser tänkte jag nästan skriva) pissa inte på andra människor ideal bara för att du själv inte vill/klarar att leva efter dem. Btw, vem skriver amen efter sin egen kommentar?
"HAHAHAHA ja, inte för att låta dryg, men PRECIS SÅDÄR tänkte jag när jag bara hade ett barn oxå. Har den där Anna bara ett barn oxå? I såna fall skulle jag vilja be henne att återkomma när tvåan kommer...AMEN"
Lite lustigt är det att många människor verkar ha fått för sig att alla mammor skulle vara likadana, regera, anpassa sig och bli likadana bara för vi har barn. Mammor är ingen homogen grupp, alla mammor har barn, det har vi givetvis gemensamt, men för övrigt så kan flera mammor vara hur olika som helst. Alla får inte samma erfarenheter av att få barn för alla barn är inte likadana, en mamma med ett kolikbarn och amningsproblem upplever knappast samma sak som en mamma med ett barn som nästan aldrig skriker och som har en fungerande amning, bara som ett exempel.
Jag tror att alla mammor älskar sina barn på olika sätt, ser föräldraskapet på olika sätt, har olika relationer till sina barn, prioriterar olika saker och är mamma på olika sätt helt enkelt.
Att tro att alla mammor blir samma bara för att de har lika många barn är ganska naivt, om man förlorar en anhörig eller vän så kan man hantera det på olika sätt, när man är kär så kan man reagera och hantera det på olika sätt, det är högst personligt, men när man är mamma så finns det bara ett sätt att bli på, eller missförstår jag?
Varför skulle man bli mindre sig själv som mamma till två än vad man skulle bli som mamma till en? Betyder det att mammor med typ fem barn bara är spöken av sina forna jag? Får man ge upp en bit av sig själv för varje barn man får? Eller är det barnen som suger det ur en? Om man skulle vakna en morgon och faktiskt inse att man är ett spöke av sitt forna jag så har man själv valt det, att bara vara mamma, att främst, först och alltid vara mamma är ett val. Jag tror på att jag kan välja att i grund och botten vara jag, mig själv och allt annat är påbyggnader, att vara mamma har jag lagt till bland alla saker jag är, det har inte tagit över. Om man har ett, två, fyra eller åtta barn är nog ganska ovesentligt i det sammanhanget.
Och jo, jag tycker att personen som skrev kommentaren låter dryg, dryg och allvetandes (besserwisser tänkte jag nästan skriva) pissa inte på andra människor ideal bara för att du själv inte vill/klarar att leva efter dem. Btw, vem skriver amen efter sin egen kommentar?
"Jag är mamma först och främst"
13 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
Flera gånger så har jag hört/sett människor skriva "man förändras jättemycket när man får barn" och "jag har blivit en helt annan person sedan jag blev mamma" och liknande. Jag får en läskig sekt känsla av de där kommentarerna.
Jag försöker att förändras så lite som möjligt, jag lär mig gladeligen nya saker, utvecklas som person och försöker att bli en bättre människa, men jag vill inte bli en annan person, jag vill inte förändra det som är jag. Jag har träffat kvinnor som jag inte längre känner igen efter att de har fått barn de har blivit besatta av mammamonstret, jag lust att knacka dem i pannan och skrika "JAG VET ATT DU FINNS KVAR NÅGONSTANS LÅNGT DÄR INNE! HÅLL UT!" jag vill rädda dem. Jag känner att jag inte vill vakna en morgon, se mig själv i spegeln och undra vem fan det är som stirrar tillbaka på mig och sedan känna att jag har lust att skjuta mig själv i huvudet.
När man får barn så får man förändra sina prioriteringar en del och man lär sig nya saker och man utvecklas som person (förhoppningsvis) men jag vill inte bli den där hemska mamman som sitter i ett hörn på kompisens kalas och kör "bjum bjum! Häj kjommer flygpjantet!" och som bara har ett enda intresse, mitt barn. Du hemska tanke....
Samma med dem som kör "jag är mamma först och främst" det är inte jag. Jag är Anna först och främst, det betyder inte att jag sätter mig själv främst eller att jag prioriterar mig över Oskar, det betyder att jag i grund och botten är jag, precis som jag alltid har varit. Jag tänker inte låta hela den där mamma grejen förtära mig som person och egen idivid. Det känns ofta som att det är jag som ska behöva kompromissa med vem jag är och vad jag vill göra bara för att jag är kvinna och jag har ett barn, jag ska vara mamma först och allt annat kvittar.
Vare sig jag känner att det är mitt huvudansvar att vara den ansvariga föräldern eller om jag känner att jag och Rodde borde dela ansvaret så ser de flesta andra mig som huvudansvarig, om jag Rodde och Oskar går ut och jag och Rodde har glömt Oskars vantar så är det ofta "hur kan hans mamma...", "Anna, varför har du inte..." och så vidare. Det känns inte som att andra människor accepterar att jag inte vill prata bebisspråk, diskutera bvc vikt och längdkurvor, att jag tycker att amning suger och definitivt att inte att jag inte tycker att jag ska behöva förändra mig själv för att passa in i normen för hur mammor ska vara.
Jag är inte beredd att förändra eller offra tillräckligt mycket av mig själv för att bli den där klassiska mammatypen. När Oskar var bebis så var det flera människor som tjattrade på om att jag borde gå till en mammagrupp med Oskar (vad fan det nu är, öppna förskolan kanske?) men ingen sa ett ord till Rodde om att han borde springa på pappagrupper eller öppnaförskolan med Oskar, så det var väl antagligen steg 1 i hjärntvätten, att få mig att socialisera med andra mammamonster (Paranoia? Nej, inte jag inte). Jag gick aldrig på något sådant, jag behöver inte umgås med andra barnfödare för att känna gemenskap.
Jag tycker ofta att småbarnsföräldrar är sjukt tråkiga, enformiga och insnöade och jag är livrädd för att bli en av dem.
Parlino, skaffa er en riktig kundtjänst för fan!
2 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
Jag skaffade parlino för att det skulle bli billigare att ringa och för att man kan välja ett frinummer (ett nummer till en fast telefon som man kan ringa till helt gratis) och efter att de hade godkänt mitt frinummer och tagit betalt för det (19:-) så kunde jag inte längre ringa ut, kolla mitt saldo, skicka sms eller använda frinummret som jag dessutom har betalat för.
I torsdags så kontaktade jag deras kundtjänst och det står att man ska få svar inom 24 timmar närmsta vardag, idag är det onsdag och jag har fortfarande ett ofungerande simkort och noll svar från parlino, jag är skitirriterad rent ut sagt, och de har inte ens en kundtjänst som man kan ringa till. Men i alla fall nyss så skickade jag en ny felanmälan, det ska bli spännande att se om de behagar att svara den här gången.
Hej parlinos obefintliga kundtjänst, att ni skulle svara inom 24 timmar är ett väldigt torrt och dåligt skämt, eller så har vi helt enkelt olika humor...
I torsdags så kontaktade jag deras kundtjänst och det står att man ska få svar inom 24 timmar närmsta vardag, idag är det onsdag och jag har fortfarande ett ofungerande simkort och noll svar från parlino, jag är skitirriterad rent ut sagt, och de har inte ens en kundtjänst som man kan ringa till. Men i alla fall nyss så skickade jag en ny felanmälan, det ska bli spännande att se om de behagar att svara den här gången.
Hej parlinos obefintliga kundtjänst, att ni skulle svara inom 24 timmar är ett väldigt torrt och dåligt skämt, eller så har vi helt enkelt olika humor...
Ställde en fråga/felanmälde i torsdags, idag är det onsdag, sex dagar senare, alltså har hunnit gå betydligt fler timmar än 24, kanske är det så att era kundservice arbetare är sjukt dåliga på att räkna? Men i alla fall 24 timmar är ett dygn, bara så att ni vet.
I alla fall så är det så jag beställde ett frinummer och när jag fick det godkänt och efter det så kan jag inte kolla mitt saldo, det står "nätproblem" och när jag försöker ringa så kommer det en röst som säger "ditt samtal kan tyvärr inte kopplas upp, kontakta kundtjänst" eller något liknande, det går att ringa till mig men jag kan inte ringa ut. Frinummret som blev godkänt fungerar inte heller, samma röst börjar babbala om kundtjänst. Jag har testat andra simkort i telefonen så den är det inget fel på utan det är parlino simkortet som är problemet.
Jag skulle bli ganska tacksam om jag faktiskt kunde få hjälp den här gången, gärna inom 24 timmar eftersom att det är det ni själva påstår att man ska få.
//Anna Kaagaard Kristensen
Jag erkänner - vad jag faktiskt är avundsjuk på, på riktigt alltså
12 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
(i slumpmässig ordning)
1: Lady Dahmers heminredning. Jag har bara sett bilder och videobloggar, men det som jag har sett har varit sjukt fint och helt i min smak så... fuck you Lady Dahmer!
2: Min systers jobb, det där outbildade lilla svinet är biträdande butikschef i en affär med jättefina kläder dessutom så får hon sjukligt bra personal rabatt, Emma jag säger samm till dig som till Lady Dahmer (jag vill inte börja upprepa mig).
3: Jag är avundsjuk på barnlösa singlar. Jag inbillar mig att de har skitroligt hela tiden, massa vin, roliga kompisar, fritid, de kan spendera alla sina pengar på sig själva och framför allt, all tid som inte är jobbtid är egentid. Nej! det finns fan inte ens egentid på deras planet, bara fritid! Hatar er med.
4: människor med smala vader, mina vader är för feta. Jag vill ha såna där roliga kängor (inte stövlar) som slutar strax under knät som man snörar hela vägen upp, jag blir lika irriterad varje gång jag provar såna och de är för smala längst upp för mina feta vader, och så ser jag ofta någon smal jävel som provar likadana som passar dem fin fint, smala jävlar...
5: Människor överhuvudtaget som vågar vara 150 procent sig själva som vågar stå på sig och verkligen göra det som känns bra utan att ha några som helst betänkligheter på vad som är pinsamt, socialt accepterat eller onormalt. Sjukt läskigt och jag känner mig lite hotad.
6: Såna människor som alla tycker om, ni vet vad jag menar (?), karismatiska, vänliga, godhjärtade, trevliga och ärliuga människor som det bara inte går att låta bli att tycka om, jag hatar dem, jag kan aldrig bli en sådan person.
7: Människor med väldigt fint hår. Jag ser för det mesta ut som ett litet förymt troll om man tittar på mitt huvud, så om jag ser någon med nyklippt, välvårdat och fint hår så vill jag klippa av det, stjäla det och sätta clips på det och använda det som löshår (jag inser att det låter lite sjukt när jag själv läser det...)
8: kvinnor/tjejer som är väldigt vackra. Snygga kan de flesta bli med rätt smink, kläder och styling, men att vara vacker är få förunnat.
9: Jag är avundsjuk på att min syster Elin är så smal, fan, jag vill också väga typ 52 kilo....
10: Jag är avundsjuk på de flesta människorna som har jobb (förutom ett fåtal undantag) jag vill också jobba, jag vill känna att jag gör nytta och bidrar. Jag kan bli skitgrinig om någon som är extremt trög, otrevlig eller dålig på det de gör, riktigt jävla missunnsam blir jag då faktiskt.
1: Lady Dahmers heminredning. Jag har bara sett bilder och videobloggar, men det som jag har sett har varit sjukt fint och helt i min smak så... fuck you Lady Dahmer!
2: Min systers jobb, det där outbildade lilla svinet är biträdande butikschef i en affär med jättefina kläder dessutom så får hon sjukligt bra personal rabatt, Emma jag säger samm till dig som till Lady Dahmer (jag vill inte börja upprepa mig).
3: Jag är avundsjuk på barnlösa singlar. Jag inbillar mig att de har skitroligt hela tiden, massa vin, roliga kompisar, fritid, de kan spendera alla sina pengar på sig själva och framför allt, all tid som inte är jobbtid är egentid. Nej! det finns fan inte ens egentid på deras planet, bara fritid! Hatar er med.
4: människor med smala vader, mina vader är för feta. Jag vill ha såna där roliga kängor (inte stövlar) som slutar strax under knät som man snörar hela vägen upp, jag blir lika irriterad varje gång jag provar såna och de är för smala längst upp för mina feta vader, och så ser jag ofta någon smal jävel som provar likadana som passar dem fin fint, smala jävlar...
5: Människor överhuvudtaget som vågar vara 150 procent sig själva som vågar stå på sig och verkligen göra det som känns bra utan att ha några som helst betänkligheter på vad som är pinsamt, socialt accepterat eller onormalt. Sjukt läskigt och jag känner mig lite hotad.
6: Såna människor som alla tycker om, ni vet vad jag menar (?), karismatiska, vänliga, godhjärtade, trevliga och ärliuga människor som det bara inte går att låta bli att tycka om, jag hatar dem, jag kan aldrig bli en sådan person.
7: Människor med väldigt fint hår. Jag ser för det mesta ut som ett litet förymt troll om man tittar på mitt huvud, så om jag ser någon med nyklippt, välvårdat och fint hår så vill jag klippa av det, stjäla det och sätta clips på det och använda det som löshår (jag inser att det låter lite sjukt när jag själv läser det...)
8: kvinnor/tjejer som är väldigt vackra. Snygga kan de flesta bli med rätt smink, kläder och styling, men att vara vacker är få förunnat.
9: Jag är avundsjuk på att min syster Elin är så smal, fan, jag vill också väga typ 52 kilo....
10: Jag är avundsjuk på de flesta människorna som har jobb (förutom ett fåtal undantag) jag vill också jobba, jag vill känna att jag gör nytta och bidrar. Jag kan bli skitgrinig om någon som är extremt trög, otrevlig eller dålig på det de gör, riktigt jävla missunnsam blir jag då faktiskt.
Avundsjuka och missunnsamhet my ass
18 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
Jag läste kommentarer på några gamla inlägg på Lady Dahmers blogg och så hittade jag såna där jävla avundsjuke/missunnsamhets argument igen i ett par kommentarer. Jag blir sjukligt irriterad på när jag blir anklagad (eller andra också för den delen) för att vara avundsjuk och missunnsam på grund av mina åsikter (tex i barnbidrags frågan) inte för att jag känner mig träffad, och bara lite på grund av att jag tycker att det inte är någon vidare diskussionsteknik utan det som stör mig är snarare att man blir tillskriven känslor som man faktiskt inte har, typ "om du inte håller med mig så är du avundsjuk och missunnsam".
Jag tar det i allra högsta grad som att mina åsikter inte blir respekterade. Det är ungefär som att jag skulle börja att köra med "Nej jag har inte fel, du är bara för ointelligent och slötänkt för att förstå vad jag menar" mot alla som kommenterar som inte håller med mig. Människor tycker olika så är det bara, jag har inga dolda motiv bakom mina åsikter, tycker jag något så skriver jag det, kan jag inte stå för det så ger jag fan i att skriva om det.
Jag förstår inte att det ska vara så extremt svårt att förstå skillnaden mellan att vara missunnsam mot de rika och på att faktiskt bry sig om de fattiga, jag skiter i att det finns rika människor, de kan bada i guldpengar, pissa champagne och skita diamanter om de vill, de har mina lyckönskningar och min välsignelse, jag tycker inte att vi ska råna östermalmare och ge sakerna till rinkebyare. Har man pluggat eller jobbat sig upp så är det klart att man ska få betalt för mödan, absolut, inga tvivel om den saken. Och betalt får man, från arbetsgivaren.
Det jag vill komma fram till är att om jag hade varit avundsjuk så hade jag erkänt det, jag hymlar inte med när jag är avundsjuk, men nu är jag varken särskilt avundsjuk eller missunnsam så då tänker jag inte ta att det antyds, hintas eller sägs rätt ut att jag är det.
Tänk istället över varför mina åsikter retar upp dig (de som tar åt sig) till den grad att du tolkar in en massa dolda motiv och känslor i de texter och kommentarer som jag har skrivit.
Jag tar det i allra högsta grad som att mina åsikter inte blir respekterade. Det är ungefär som att jag skulle börja att köra med "Nej jag har inte fel, du är bara för ointelligent och slötänkt för att förstå vad jag menar" mot alla som kommenterar som inte håller med mig. Människor tycker olika så är det bara, jag har inga dolda motiv bakom mina åsikter, tycker jag något så skriver jag det, kan jag inte stå för det så ger jag fan i att skriva om det.
Jag förstår inte att det ska vara så extremt svårt att förstå skillnaden mellan att vara missunnsam mot de rika och på att faktiskt bry sig om de fattiga, jag skiter i att det finns rika människor, de kan bada i guldpengar, pissa champagne och skita diamanter om de vill, de har mina lyckönskningar och min välsignelse, jag tycker inte att vi ska råna östermalmare och ge sakerna till rinkebyare. Har man pluggat eller jobbat sig upp så är det klart att man ska få betalt för mödan, absolut, inga tvivel om den saken. Och betalt får man, från arbetsgivaren.
Det jag vill komma fram till är att om jag hade varit avundsjuk så hade jag erkänt det, jag hymlar inte med när jag är avundsjuk, men nu är jag varken särskilt avundsjuk eller missunnsam så då tänker jag inte ta att det antyds, hintas eller sägs rätt ut att jag är det.
Tänk istället över varför mina åsikter retar upp dig (de som tar åt sig) till den grad att du tolkar in en massa dolda motiv och känslor i de texter och kommentarer som jag har skrivit.
Om du inte är perfekt så kanske du ska skaffa en hund istället
10 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
Danitra startade en tråd på fl om att inte gilla att syssla med spädbarnsvård (tror att jag har nämnt det tidigare) jag tycker att reaktionerna på Danitras ts säger ganska mycket om vilka förväntningar och vilken vriden syn många har på kvinnor som är mammor. Kvinnor får inte ogilla att byta blöjor, amma, flaskmata eller något annat som har med spädbarnsvård, inte nog med att de absolut inte får erkänna det, de har inte ens rätten att känna som de gör.
Jag tycker att det är att sätta omänskligt mycket press på kvinnor, inte nog med att man ska tiga om det finns något barnrelaterat som man inte riktigt njuter av, man ska även skämmas, försöka ändra på sig och stå till svars för att man är onormal om man inte känner som man "ska".
Jag kan tycka att det känns ganska kvävande ibland att det inte är ok att gnälla av sig ordentligt eller erkänna att man tycker att vissa delar av familjelivet eller barnuppfostran suger utan att man ska bli sedd som onormal, känslokall eller att folk får för sig att man inte har några som helst av de där heliga moderskänslorna. Jag tror ju att de allra flesta har ett och annat som de håller inne med, för ingen vill ju bli sedd som en iskall och kass mamma. Om fler skulle våga prata högt om att det inte bara är en dans på rosor att ha barn (eller så är det precis dans på rosor som det är, jävligt taggigt emellanåt) så skulle det inte bli lika tabu att medge att det inte bara är rosa, flyffigt och underbart.
Jag gissar på att Danitra kanske tar i lite i sin ts för att provocera fram en debatt, men jag tycker ändå att det är strongt gjort att faktiskt både erkänna och stå för det hon känner och tycker, för det är ju helt uppenbart inte helt ok att ha barn och att inte ha blöjbytande som hobby och barnmatande att se fram emot som att det vore dagens höjdpunkt.
Danitra säger "Jag kanske väljer lite kraftigare ord i tråden än vad jag gör i vardagen. Men jag säger inget där som jag inte står för. Vill bara göra det extra tydligt!"
Jag tycker att det är att sätta omänskligt mycket press på kvinnor, inte nog med att man ska tiga om det finns något barnrelaterat som man inte riktigt njuter av, man ska även skämmas, försöka ändra på sig och stå till svars för att man är onormal om man inte känner som man "ska".
Jag kan tycka att det känns ganska kvävande ibland att det inte är ok att gnälla av sig ordentligt eller erkänna att man tycker att vissa delar av familjelivet eller barnuppfostran suger utan att man ska bli sedd som onormal, känslokall eller att folk får för sig att man inte har några som helst av de där heliga moderskänslorna. Jag tror ju att de allra flesta har ett och annat som de håller inne med, för ingen vill ju bli sedd som en iskall och kass mamma. Om fler skulle våga prata högt om att det inte bara är en dans på rosor att ha barn (eller så är det precis dans på rosor som det är, jävligt taggigt emellanåt) så skulle det inte bli lika tabu att medge att det inte bara är rosa, flyffigt och underbart.
Jag gissar på att Danitra kanske tar i lite i sin ts för att provocera fram en debatt, men jag tycker ändå att det är strongt gjort att faktiskt både erkänna och stå för det hon känner och tycker, för det är ju helt uppenbart inte helt ok att ha barn och att inte ha blöjbytande som hobby och barnmatande att se fram emot som att det vore dagens höjdpunkt.
Danitra säger "Jag kanske väljer lite kraftigare ord i tråden än vad jag gör i vardagen. Men jag säger inget där som jag inte står för. Vill bara göra det extra tydligt!"
Jag kan i alla fall torka mig själv i baken, knyta mina egna skor och så är jag ganska trevlig också!
8 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
Jag vet att de finns de som inte vill säga till sina barn att de är duktiga, fina, ja att berömma dem helt enkelt, jag berömmer Oskar, varje dag. Varje gång han visar mig något och jag ser att han är stolt över det så berömmer jag honom. Jag säger att han målar fint, att han är duktig när han torkar sig själv i baken och att han är fin i sin nya mössa och det gör honom glad att höra det.
Jag har hört folk som har sagt typ "barn vill egentligen inte ha beröm de vill bli sedda och uppmärksammade" jag tycker att det låter ganska tradigt att ha som mål att bara uppmärksamma sina barns existens typ "Ja, jag ser dig, rita är roligt", jag tror att människor, barn som vuxna, behöver uppmuntras och berömmas när de känner att de har gjort något lite extra bra. Men jag förkastar inte hela idén med att säga typ "åh, har du ritat, vad roligt!" Det ena utesluter inte det andra.
Däremot så köper jag inte att man skulle skapa prestationsångest hos barn genom att berömma dem, jag tror att det är något som vuxna läser in i situationen. Jag tror inte att man skapar prestationsångest genom att bekräfta att det barnet gör är bra, det är i mina öron en ren motsägelse.
Jag tror att alla människor mår bra av att bli sedda, bekräftade, uppmuntrade och av att få beröm.
Jag fick inte så värst mycket beröm hemifrån när jag blev äldre, jag var väl ingen högpresterande människa direkt heller, men jag tycker att det är viktigt att inte förbise de små sakerna. Idag är jag väldigt hungrig på beröm och bekräftelse, jag har inget emot att skämma ut mig lite, säga lite för mycke, göra något som jag egentligen inte gillar så värst för att få beröm och känna mig lite uppmärksammad, får jag det så är det ungefär som att hälla bensin på eld, det blir värre, bekräftelsebehovet alltså. Mycket vill ha mer.
Jag vill inte att Oskar ska bli som mig, jag vill att han ska veta att han är duktig, fin och att han kan och att han duger precis som han är. Att vara en trevlig, empatisk och god människa är också en prestation, man föds inte trevlig, empatisk och god, det är något som man väljer att vara eller att jobba för att bli, alltså kommer jag att berömma sådant också "Jag tycker om att du alltid är glad och trevlig" är lika trevligt att höra som "vilken fin teckning". Att jobba på att ha bra personliga egenskaper och vara en bra människa är precis lika viktigt som att prestera (till och med viktigare om jag får säga vad jag tycker) jag vill att Oskar ska veta att jag uppskattar honom som person, för vad och vem han är och inte bara för vad han presterar.
Det jag vill få fram med allt mitt svammlande är att jag tror på att beröm och bekräftelse är viktigt för barn med, mitt mål är i alla fall att jag ska fortsätta att berömma Oskar för hans stora och små prestationer och om han försöker och misslyckas så kommer jag att berömma honom för att han försökte. Det finns något positivt att säga om alla människor och de flesta vill faktiskt höra det.
Jag har hört folk som har sagt typ "barn vill egentligen inte ha beröm de vill bli sedda och uppmärksammade" jag tycker att det låter ganska tradigt att ha som mål att bara uppmärksamma sina barns existens typ "Ja, jag ser dig, rita är roligt", jag tror att människor, barn som vuxna, behöver uppmuntras och berömmas när de känner att de har gjort något lite extra bra. Men jag förkastar inte hela idén med att säga typ "åh, har du ritat, vad roligt!" Det ena utesluter inte det andra.
Däremot så köper jag inte att man skulle skapa prestationsångest hos barn genom att berömma dem, jag tror att det är något som vuxna läser in i situationen. Jag tror inte att man skapar prestationsångest genom att bekräfta att det barnet gör är bra, det är i mina öron en ren motsägelse.
Jag tror att alla människor mår bra av att bli sedda, bekräftade, uppmuntrade och av att få beröm.
Jag fick inte så värst mycket beröm hemifrån när jag blev äldre, jag var väl ingen högpresterande människa direkt heller, men jag tycker att det är viktigt att inte förbise de små sakerna. Idag är jag väldigt hungrig på beröm och bekräftelse, jag har inget emot att skämma ut mig lite, säga lite för mycke, göra något som jag egentligen inte gillar så värst för att få beröm och känna mig lite uppmärksammad, får jag det så är det ungefär som att hälla bensin på eld, det blir värre, bekräftelsebehovet alltså. Mycket vill ha mer.
Jag vill inte att Oskar ska bli som mig, jag vill att han ska veta att han är duktig, fin och att han kan och att han duger precis som han är. Att vara en trevlig, empatisk och god människa är också en prestation, man föds inte trevlig, empatisk och god, det är något som man väljer att vara eller att jobba för att bli, alltså kommer jag att berömma sådant också "Jag tycker om att du alltid är glad och trevlig" är lika trevligt att höra som "vilken fin teckning". Att jobba på att ha bra personliga egenskaper och vara en bra människa är precis lika viktigt som att prestera (till och med viktigare om jag får säga vad jag tycker) jag vill att Oskar ska veta att jag uppskattar honom som person, för vad och vem han är och inte bara för vad han presterar.
Det jag vill få fram med allt mitt svammlande är att jag tror på att beröm och bekräftelse är viktigt för barn med, mitt mål är i alla fall att jag ska fortsätta att berömma Oskar för hans stora och små prestationer och om han försöker och misslyckas så kommer jag att berömma honom för att han försökte. Det finns något positivt att säga om alla människor och de flesta vill faktiskt höra det.
Vad är det för jävla människosyn att se alla sina medmänniskor som vandrande utgifter?!
11 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
Det finns en typ av människor på fl som jag är allergsik mot, eller egentligen så får jag lust att ge dem varsin smäll på käften, om jag får vara ärlig alltså. Flera gånger när jag har varit inne i diverse olika trådar och läst så har jag stött på kommentarer som "när jag ser tjocka som handlar godis så hoppas jag bara på att mina skattepengar inte ska gå till den personen om han eller hon blir sjuk" eller "Jag tycker absolut inte att förlossningsrädda borde få göra kejsarsnitt, inte för mina skattepengar!" etcetera i all oändlighet.
Vad är det för jävla människosyn att se alla sina medmänniskor som vandrande utgifter?! Sen så undrar jag om de själva dagligen går runt och tänker på hur de ska kosta samhället så lite som möjligt?
- Epiduaral? Nej tack, jag snyltar inga skattepengar, lite smärta har ingen dött av!
Vad är det för jävla människosyn att se alla sina medmänniskor som vandrande utgifter?! Sen så undrar jag om de själva dagligen går runt och tänker på hur de ska kosta samhället så lite som möjligt?
- Epiduaral? Nej tack, jag snyltar inga skattepengar, lite smärta har ingen dött av!
Folk som döper sina barn till namn som Sigrid, Elsa och Nils är lite halvpretto och lite skitnödiga
22 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
Veckans bloggämne är alltså: Vad har du för fördomar? Lista minst tre fördomar som du har och förklara gärna (om du vill) varför du tror att du har de fördomarna.
1: Svenskar är snåla. De bjuder inte på middag, de har knytkalas. De kan kläcka ur sig saker som tex "vi köper inga julklappar till våra barn, de får ändå så mycket av släkten att vi lika gärna kan spara våra pengar" snålt! Snacka om att inte ha lärt sig glädjen med att ge.
- Jag antar att jag har fått för mig det just för att jag har fått höra att svenskar är snåla och för att jag bara har hört svenskar som inte vill ge sina barn julklappar av snålhet och jag har bara sett och hört om svenskar som har knytkalas.
2: Folk som döper sina barn till namn som Sigrid, Elsa och Nils är lite halvpretto och lite skitnödiga, typ "Nils håll i retrovagnen nu så att vi korsa gatan i säkerhet, så så! Var inte ledsen Sigrid, här har du din retro nappflaska" Jag tror att de är lite sådär pop-alternativa och handlar på myrorna mest för att det är inne och ljuger om att de köper ekologiska varor men har ett hemligt stash längst bak i skafferiet med en massa oekologisk skit.
- Jag vet seriöst inte varför jag har fått för mig att det är så, det har väl bara växt fram antar jag.
3: Jag tror att människor som är extremt amningsfanatiska försöker att överkompensera för någonting. Jag tror att de som gastar högst om hur viktigt det är med amning och pekar finger i tid och otid och bara inte kan hjälpa sig själva, utan bara måste spy galla över hur egoistiska ickeammare är, själva har haft kass relation till sina föräldrar, känt sig åsidosatta eller känt att de har saknat något under sin uppväxt. Så de försöker helt enkelt förebygga att deras barn ska behöva gå igenom samma sak genom att amma dem till trygghet eller något, och alla som inte gör det riskerar att utsätta sina barn för samma sak som de själva har gått igenom och det blir de upprörda av. Ungefär så tror jag att det är.
- Det här tror jag nästan på riktigt faktiskt.
4: Jag tror att de halläningar som gastar om att stockholmare är badjävlar faktiskt bara är fett avundsjuka och har världens mindrevärdeskomplex. Vad finns det annars för anledning? Är ni rädda för att 08-orna ska pissa i ert hav?
- Noll kommentarer.
5: Jag tror på allvar att blondiner är korkade. Då menar jag alltså de där platinablonderade brudarna som visar för mycket boobs och önskar sig restylanshoots i julklapp. Ingen smart tjej vill se korkad ut.
- Jag har aldrig träffat en smart tjej som ser ut som en bimbo, deras yttre är som en spegelbild av deras intelligens.
6: Jag tror att människor från mellanöstern skaffar absurt många barn. Seriöst, att komma med på bussen med barnvagn i mina kvarter är inte det lättaste. Har du någonsin sett en busshållplats där 8 vagnar vill med på samma buss? Det har jag.
- Jag vet inte ens om det är en fördom, eller jo det är det givetvis, men jag tror att de har större familjer än vad vi har i sverige i genomsnitt.
7: Jag tror inte att mobbare mår dåligt. jag tror tvärt om att de mår ganska bra av vad de gör, hade inte mått bra av att mobba så hade de inte gjort det. Hade det funnits en hint av självhat eller problem hemma eller liknande så hade det nog snarare resulterat i att de hade varit självdestruktiva, fått spontana utbrott eller liknande. Jag tror att mobbare mår bra av att mobba. Jag kanske har jättefel, men jag tror inte att man väljer att göra en annan människas liv till ett helvete, systematiskt, varje dag utan att man får en vinst av det. Jag tror att mobbing är som knark för en mobbare, har de väl fått smaka på makten och hur det känns att vara en översittare så bara måste de ha mer. jag tror att man måste vara en ganska dålig människa för att palla att vara mobbare.
- Noll kommentarer.
Andra som har bloggat om veckans bloggämne: Åsa | Sandra | Mother, Married & Twenty | Ozena | Malin | Fia | Ann | Karrow | Ewa
1: Svenskar är snåla. De bjuder inte på middag, de har knytkalas. De kan kläcka ur sig saker som tex "vi köper inga julklappar till våra barn, de får ändå så mycket av släkten att vi lika gärna kan spara våra pengar" snålt! Snacka om att inte ha lärt sig glädjen med att ge.
- Jag antar att jag har fått för mig det just för att jag har fått höra att svenskar är snåla och för att jag bara har hört svenskar som inte vill ge sina barn julklappar av snålhet och jag har bara sett och hört om svenskar som har knytkalas.
2: Folk som döper sina barn till namn som Sigrid, Elsa och Nils är lite halvpretto och lite skitnödiga, typ "Nils håll i retrovagnen nu så att vi korsa gatan i säkerhet, så så! Var inte ledsen Sigrid, här har du din retro nappflaska" Jag tror att de är lite sådär pop-alternativa och handlar på myrorna mest för att det är inne och ljuger om att de köper ekologiska varor men har ett hemligt stash längst bak i skafferiet med en massa oekologisk skit.
- Jag vet seriöst inte varför jag har fått för mig att det är så, det har väl bara växt fram antar jag.
3: Jag tror att människor som är extremt amningsfanatiska försöker att överkompensera för någonting. Jag tror att de som gastar högst om hur viktigt det är med amning och pekar finger i tid och otid och bara inte kan hjälpa sig själva, utan bara måste spy galla över hur egoistiska ickeammare är, själva har haft kass relation till sina föräldrar, känt sig åsidosatta eller känt att de har saknat något under sin uppväxt. Så de försöker helt enkelt förebygga att deras barn ska behöva gå igenom samma sak genom att amma dem till trygghet eller något, och alla som inte gör det riskerar att utsätta sina barn för samma sak som de själva har gått igenom och det blir de upprörda av. Ungefär så tror jag att det är.
- Det här tror jag nästan på riktigt faktiskt.
4: Jag tror att de halläningar som gastar om att stockholmare är badjävlar faktiskt bara är fett avundsjuka och har världens mindrevärdeskomplex. Vad finns det annars för anledning? Är ni rädda för att 08-orna ska pissa i ert hav?
- Noll kommentarer.
5: Jag tror på allvar att blondiner är korkade. Då menar jag alltså de där platinablonderade brudarna som visar för mycket boobs och önskar sig restylanshoots i julklapp. Ingen smart tjej vill se korkad ut.
- Jag har aldrig träffat en smart tjej som ser ut som en bimbo, deras yttre är som en spegelbild av deras intelligens.
6: Jag tror att människor från mellanöstern skaffar absurt många barn. Seriöst, att komma med på bussen med barnvagn i mina kvarter är inte det lättaste. Har du någonsin sett en busshållplats där 8 vagnar vill med på samma buss? Det har jag.
- Jag vet inte ens om det är en fördom, eller jo det är det givetvis, men jag tror att de har större familjer än vad vi har i sverige i genomsnitt.
7: Jag tror inte att mobbare mår dåligt. jag tror tvärt om att de mår ganska bra av vad de gör, hade inte mått bra av att mobba så hade de inte gjort det. Hade det funnits en hint av självhat eller problem hemma eller liknande så hade det nog snarare resulterat i att de hade varit självdestruktiva, fått spontana utbrott eller liknande. Jag tror att mobbare mår bra av att mobba. Jag kanske har jättefel, men jag tror inte att man väljer att göra en annan människas liv till ett helvete, systematiskt, varje dag utan att man får en vinst av det. Jag tror att mobbing är som knark för en mobbare, har de väl fått smaka på makten och hur det känns att vara en översittare så bara måste de ha mer. jag tror att man måste vara en ganska dålig människa för att palla att vara mobbare.
- Noll kommentarer.
Andra som har bloggat om veckans bloggämne: Åsa | Sandra | Mother, Married & Twenty | Ozena | Malin | Fia | Ann | Karrow | Ewa
Jag behöver inte bli rik eller ens tjäna särskilt bra, jag vill ha råd att med gott samvete köpa en jävla tekopp för ett par tjugor
5 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
Jag är fattig som en kyrkråtta, alltså på riktigt. Jag har kanske 500-600 att spendera på mig själv varje månad och då är kläder inräknat i den summan. Först så tyckte jag att det kändes som rena rama döden att inte kunna slösa pengar på saker som jag egentligen inte behöver, men med tiden så har jag vant mig och blivit typ bäst på att rea fynda så jag lider oftast inte av att ha kasst med pengar, för jag lyckas ganska ofta fynda sakerna på rean eller i vissa fall liknande saker.
Ibland så får jag frågor som "men känns det inte jobbigt om du hittar till exempel ett par jeans för 800:- som du verkligen vill ha?" och jag kan helt ärligt säga nej. På min planet så köps det inga byxor för 800:- oavsett om jag skulle ha 500 eller 15000 i min plånbok så skulle jag aldrig betala 800:- för ett par jeans. Det är inte när jag inte kan köpa dyra parfymer, klädesplagg, smink, tavlor eller dyra teserviser som det svider, jag behöver inte en massa dyra saker och det känns inte särskillt viktigt.
Det som faktiskt svider är när jag inser att jag inte har råd att köpa billiga saker, om jag hittar en tekopp för 39:- som jag så väldigt gärna vill ha och jag inte har råd att köpa den, då känner jag på riktigt hur mycket det faktiskt svider att vara fattig.
Det kan verkligen kännas grymt orättvist att jag inte har råd att köpa en jävla mugg för två tjugolappar och då blir jag sjukt förbannad för att jag är 24 år gammal och jag får inget jobb, jag är arbetsvillig, pigg, frisk och redo att anstränga mig, men ingen vill ha mig. Fem minuter senare när jag ska köpa en glass till Oskar på McD så står det en halft efterbliven idiot i kassan som inte ens verkar förstå skillnaden på kola och chokladsås och ger fel växel tillbaka, och då blir jag bara ännu mer irriterad, arg och bitter. Hela sveriges alla idioter kan tydligen skaffa jobb, men inte jag.
Jag hoppas i alla fall att jag kommer in på komvux nu i januari så att jag kan läsa in gymnasiet och sen faktiskt utbilda mig till något. Jag behöver inte bli rik eller ens tjäna särskilt bra, jag vill ha råd att med gott samvete köpa en jävla tekopp för ett par tjugor.
Ibland så får jag frågor som "men känns det inte jobbigt om du hittar till exempel ett par jeans för 800:- som du verkligen vill ha?" och jag kan helt ärligt säga nej. På min planet så köps det inga byxor för 800:- oavsett om jag skulle ha 500 eller 15000 i min plånbok så skulle jag aldrig betala 800:- för ett par jeans. Det är inte när jag inte kan köpa dyra parfymer, klädesplagg, smink, tavlor eller dyra teserviser som det svider, jag behöver inte en massa dyra saker och det känns inte särskillt viktigt.
Det som faktiskt svider är när jag inser att jag inte har råd att köpa billiga saker, om jag hittar en tekopp för 39:- som jag så väldigt gärna vill ha och jag inte har råd att köpa den, då känner jag på riktigt hur mycket det faktiskt svider att vara fattig.
Det kan verkligen kännas grymt orättvist att jag inte har råd att köpa en jävla mugg för två tjugolappar och då blir jag sjukt förbannad för att jag är 24 år gammal och jag får inget jobb, jag är arbetsvillig, pigg, frisk och redo att anstränga mig, men ingen vill ha mig. Fem minuter senare när jag ska köpa en glass till Oskar på McD så står det en halft efterbliven idiot i kassan som inte ens verkar förstå skillnaden på kola och chokladsås och ger fel växel tillbaka, och då blir jag bara ännu mer irriterad, arg och bitter. Hela sveriges alla idioter kan tydligen skaffa jobb, men inte jag.
Jag hoppas i alla fall att jag kommer in på komvux nu i januari så att jag kan läsa in gymnasiet och sen faktiskt utbilda mig till något. Jag behöver inte bli rik eller ens tjäna särskilt bra, jag vill ha råd att med gott samvete köpa en jävla tekopp för ett par tjugor.
Befria mig...
4 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
I dag har det varit en sån där dag när jag känner att jag skulle sälja min själ för att slippa hänga med oskar hela dagen. Han har tjatat, pratat, gnällt, grinat och klagat. Nu ligger han i sin säng och pratar med sig själv, högt och ljudligt, fast att jag har bett honom att knipa igen typ sjutiofem gånger. Han har legat i sin säng i över en och en halv timme och gaggat med sig själv, men somnar gör han inte.
Det är de som kommer att uppfostra nya små mansgrisar och nya våp-mesiga kvinnor
15 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
För några dagar sedan så ställde Lady Dahmer frågan "Är det möjligt att vara feminist och ändå välja att vara hemma med barnen? Varför? Varför inte? Är det helt kört att fostra sina barn i enlighet med genus, om mamma är hemma och pappa jobbar? Varför? Varför inte? " På sin blogg. Jag tror absolut att det är fullt möjligt att både vara feminist och att uppfostra sina barn genusmedvetet. Jag har sett flera gånger att olika personer har ifrågasatt hennes val att vara hemma och att ta största delen av föräldraledigheten, trots att hon kallar sig feminist.
Jag blir nyfiken på om frågorna skulle komma lika ofta om LD inte kallade sig feminist och inte skulle ha skrivit många ord om genus, feminism eller jämställdhet. Jag är ju av åsikten att det inte är kvinnor som tex Lady Dahmer som är de stora bovarna när det kommer till att uppfostra barn till att bli genusmedvetna och jämställda.
De riktigt luriga jävlarna är ju de som delar föräldraledigheten, tjänar ungefär lika mycket och har delad ekonomi men som ändå av någon outgrundlig anledning ser det som en viktig del av uppfostran att lära ut, tjej och killfärger, tjej och killkläder, att dockor är för flickor och bilar för pojkar och som kör hårt på "låt flickor vara flickor och pojkar vara pojkar" de är de riktiga bovarna i det här dramat. Det är de som kommer att uppfostra nya små mansgrisar och nya våp-mesiga kvinnor som, i värsta fall, i sin tur gör det samma. Det farliga tycker jag är att lära ut grundläggande värderingar och principer som går ut på att män och kvinnor har olika roller och platser och att de ska hålla sig inanför könsnormen.
Det finns många saker som är negativt med att kvinnan är den som blir hemma med barnen och är den som tar ut största delen av föräldraledigheten, som tex att kvinnans roll på arbetsmarknaden försvagas och att barnen får en sämre relation med sin pappa, men att barnen skulle växa upp och bli ojämställda och känna sig manade att följa könsnormen, det tror jag faktiskt inte på.
Man brukar säga "barn gör inte som man säger, de gör som man gör" och i viss utsträckning så är det ju förmodligen så, men jag tror att man kan lära ut sina värderingar och sina principer utan att man själv lever i det. Jag försöker inte lära min son "män och kvinnor ska dela 50/50 på föräldraledigheten, allt ska vara exakt lika, mammor ska byta bildäck och pappor ska sy gardiner". Det jag vill lära honom är att man ska kunna göra det som man vill och blir lycklig av, oavsett om man är man eller kvinna, oavsett om det bryter mot könsnormen eller inte, jag vill lära honom att vara vaken och medveten om vad som är norm och vad som inte är det och att man inte måste följa normen. Då kan han själv ta genomtänkta beslut och i större utsträckning vara medveten om hur han blir påverkad av förväntningar och normen.
Jag tror att det är viktigare vad man säger och vilka principer och värderingar man eftersträvar att leva efter än vad man gör, för man kan som sagt göra "rätt" och lära in "fel" och det tror jag är betydligt värre än motsatsen. Saken är den att om kvinnor som Lady Dahmer kniper igen så ser dem utifrån ut att vara just another ojämställd hemmafru-kvinna medan den som delar föräldraledighet, ekonomi och har lika löner ser ut att vara de jämställda, fast att LDs familj dem som aktivt försöker uppfostra sitt barn genusmedvetet och den andra familjen motarbetar aktivt sina barns möjligheter att växa upp som fria och genusmedvetna individer.
Jag tror att citatet "barn gör som man gör och inte som man säger" är ganska relativt.
Jag blir nyfiken på om frågorna skulle komma lika ofta om LD inte kallade sig feminist och inte skulle ha skrivit många ord om genus, feminism eller jämställdhet. Jag är ju av åsikten att det inte är kvinnor som tex Lady Dahmer som är de stora bovarna när det kommer till att uppfostra barn till att bli genusmedvetna och jämställda.
De riktigt luriga jävlarna är ju de som delar föräldraledigheten, tjänar ungefär lika mycket och har delad ekonomi men som ändå av någon outgrundlig anledning ser det som en viktig del av uppfostran att lära ut, tjej och killfärger, tjej och killkläder, att dockor är för flickor och bilar för pojkar och som kör hårt på "låt flickor vara flickor och pojkar vara pojkar" de är de riktiga bovarna i det här dramat. Det är de som kommer att uppfostra nya små mansgrisar och nya våp-mesiga kvinnor som, i värsta fall, i sin tur gör det samma. Det farliga tycker jag är att lära ut grundläggande värderingar och principer som går ut på att män och kvinnor har olika roller och platser och att de ska hålla sig inanför könsnormen.
Det finns många saker som är negativt med att kvinnan är den som blir hemma med barnen och är den som tar ut största delen av föräldraledigheten, som tex att kvinnans roll på arbetsmarknaden försvagas och att barnen får en sämre relation med sin pappa, men att barnen skulle växa upp och bli ojämställda och känna sig manade att följa könsnormen, det tror jag faktiskt inte på.
Man brukar säga "barn gör inte som man säger, de gör som man gör" och i viss utsträckning så är det ju förmodligen så, men jag tror att man kan lära ut sina värderingar och sina principer utan att man själv lever i det. Jag försöker inte lära min son "män och kvinnor ska dela 50/50 på föräldraledigheten, allt ska vara exakt lika, mammor ska byta bildäck och pappor ska sy gardiner". Det jag vill lära honom är att man ska kunna göra det som man vill och blir lycklig av, oavsett om man är man eller kvinna, oavsett om det bryter mot könsnormen eller inte, jag vill lära honom att vara vaken och medveten om vad som är norm och vad som inte är det och att man inte måste följa normen. Då kan han själv ta genomtänkta beslut och i större utsträckning vara medveten om hur han blir påverkad av förväntningar och normen.
Jag tror att det är viktigare vad man säger och vilka principer och värderingar man eftersträvar att leva efter än vad man gör, för man kan som sagt göra "rätt" och lära in "fel" och det tror jag är betydligt värre än motsatsen. Saken är den att om kvinnor som Lady Dahmer kniper igen så ser dem utifrån ut att vara just another ojämställd hemmafru-kvinna medan den som delar föräldraledighet, ekonomi och har lika löner ser ut att vara de jämställda, fast att LDs familj dem som aktivt försöker uppfostra sitt barn genusmedvetet och den andra familjen motarbetar aktivt sina barns möjligheter att växa upp som fria och genusmedvetna individer.
Jag tror att citatet "barn gör som man gör och inte som man säger" är ganska relativt.
Oskar älskar mig
4 Kommentarer | Anna Kaagaard Kristensen
Oskar: Anna jag älskar dig, jättemycket.
Jag: Jag älskar dig också.
Oskar: Jag tycker om dig jättemycket.
Jag: Jag tycker om dig med.
Oskar: Anna... Jag vill ha ett hus till mina Thomas tåg.
Jag: Är det därför som du är snäll och säger att du tycker om och älskar mig?
Oskar:.....Ja.
Jag: Jag älskar dig också.
Oskar: Jag tycker om dig jättemycket.
Jag: Jag tycker om dig med.
Oskar: Anna... Jag vill ha ett hus till mina Thomas tåg.
Jag: Är det därför som du är snäll och säger att du tycker om och älskar mig?
Oskar:.....Ja.
