Nina Ruthström kommenterade på mitt senaste inlägg och frågade bland annat:

"Mannen är normen. Kvinnan är det andra krönet. Det normala är mannen. Så fort en kvinna är inblandad måste det markeras antingen med "tjej" eller "dam" framför i språket, med långa ögonfransar eller i lönekuvertet. Visst håller du väl med om detta? Eller gör du kanske inte det? Hur tänker du i så fall. Men OM du håller med om detta då fattar jag inte varför du inte vill kalla dig feminist? Feminist innebär ju att man ser att det finns en skillnad i status mellan kvinnor och män och att man vill korrigera detta"

Jag håller med om det som Nina skriver, men jag känner mig inte hemma i att kalla mig feminist. Jag lever med min egen -ism och det har alltid fungerat för mig. Det är bekvämt för jag har inga ramar att förhålla mig till och jag är, i ärlighetens namn, jävligt trött på gruppmentaliteten som en del i det facket sitter och trycker på, om man tycker utanför ramen av vad som är okej inom vad de definierar som feminism så sätter det igång "men du är ingen riktig feminist om du tycker/gör/säger ditt eller datt" och då kan jag känna lite, screw you för fan. Det är inte frihet att bara forma nya normer och tracka på dem som faller utanför den nya normen, vad är då i så fall syftet?

Jag tycker att meningen med att kalla sig feminist har överskattats så fantastiskt. Vad vi väljer att kalla oss för är helt irrelevant så länge vi strävar efter ungefär samma mål. Det viktiga måste vara strävan efter något bättre och det vi faktiskt åstadkommer inte vad vi kallar oss under tiden.

Nina skrev ett nytt inlägg idag om kvinno- och mansrollen och där tror jag faktiskt inte att vi är riktigt ense. Nina tar upp grynet och menar på att det borde handla om att inte ge skit istället för att inte ta skit. Jag tror stenhårt på att inte ta skit och stå upp för sig själv. Det är något som verkligen borde anammas från mansrollen, lite lagom mycket övertro på sig själv och att våga peka med hela armen. Tanken är fin, men den som inte vågar be om något får oftast inget alls.

Sen ska jag inte vara skenhelig, skulle jag jobba på en arbetsplats med snälla, fega och tillbakadragna personer så skulle jag förmodligen ta för mig så att det stod härligt till. Jag tror på mig själv, jag vet att jag kan och jag att jag är bra, och ja, jag har nog lite lagom övertro på min egen förmåga. Det har tagit mig en väldig massa år för att inse mitt eget värde och jag har fått lägga om mitt eget tankesätt väldigt mycket för att komma dit, så det finns inte en chans att jag censurerar mig själv eller backar ett par steg.

Därför är det skitviktigt att tjejer lär sig att ta plats, ta för sig och satsa för den som står främst i ledet kommer inte att backa för att den som står bakom är lite feg och mesig och inte vågar armbåga sig fram. Skulle du?

Nina Ruthström skrev för ett tag sedan om olika sätt att se på könsroller och vad de leder till.

Så länge en del ser kvinnan som en överlägsen livsform som ska skyddas, bevaras och hyllas och gapar högt om det så landar vi på plus minus noll. Varken den enskilda kvinnan eller kvinnorollen är på något sätt fulländad. Det finns gott om skit att ta rätt på som en del helt enkelt väljer att sopa under mattan istället.

Att påstå att kvinnorollen är felfri och att mansrollen är roten till allt ont är att bara se halva problemet. Kvinnorollen hjälper till att bevara normer och förutfattade meningar om hur både män och kvinnor borde vara. Mammarollen är en del av kvinnorollen och kvinnor som är mammor döms ganska hårt av andra kvinnor, man ska hämta från dagis tillräckligt tidigt, amma lagom länge, vara hemma lagom länge, jobba lagom lite, vara lagom snygg ett par veckor efter att man har fött barn. Kvinnor håller koll på varandra och dömer varandra. Kvinnor utseendehetsar varandra, det är minst lika många kvinnor som män som äcklas och fäller kommentarer om andra kvinnor som inte har rakat benen till tillfredsställelse. Jag kan fortsätta länge. Kvinnorollen är precis lika problematisk för kvinnor som mansrollen är för män, det är en norm som säger till oss vad vi ska kunna, veta, hur vi ska vara och vad vi inte ska vara. Att andra människor kan mäta din duglighet efter hur väl du passar in i mallen är ett problem för alla.

Jag kallar mig inte feminist, har aldrig gjort och kommer aldrig någonsin att göra så. Anledningen till det är att jag har stött på alldeles för mycket dubbelstandard, idioti och vilja till att diskriminera åt andra hållet att jag känner att det inte är något som jag vill sätta mitt namn på och förknippas med. Det finns massor av fantastiska män och kvinnor som strävar efter jämställdhet och frihet för individen att vara just som han eller hon trivs med att vara. Jag tror på jämlikhet och jämställdhet för alla och för att vi ska kunna uppnå det så måste alla dra sitt strå till stacken. Man kan diskutera sparka upp/sparka ned i all oändlighet men vi kommer fortfarande ingen vart på att hävda att det är en vinst när en kvinna beter sig svinigt bara för att det i vanliga fall bara är män som gör ditt eller datt. Bara att man gör skillnad på värderingarna i handlandet eller uttalandet på grund av kön visar på att man själv inte klarar av att betrakta människor som jämlikar om de är av olika kön. Strutsmetoden där man bara stoppar huvudet i sanden och pekar på andra halvan av befolkningen och skyller allt på dem är skit. Skit stinker och jag kommer aldrig att hjälpa till att skyffla mer dynga på skithögen och jag vill definitivt inte förknippas med den heller.

Att peka på män och påstå att allt är deras fel och att det är deras könsroll är den enda som är fel är ungefär lika nyanserat som att påstå att det regnar för att gud gråter.

Nina Ruthström skriver om färgen rosa och om att inte tillåta eller inte tillåta sina barn att klä sig i rosa, den eviga diskussionen. Oskar klär sig i rosa och det kommer alla mina, oplanerade och förhoppningsvis aldrig någonsin existerande, framtida barn också att få göra. Dock så kommer jag aldrig någonsin att ha en dotter som är klädd prinsessigt och topp till tå i rosa för jag vill inte att mina barn ska bemötas utifrån det, att bli behandlad som en tjej är lite sämre än att bli behandlad som en kille. För killar de kan, de är starka, snabba och kan själva. Tjejer är snälla och gulliga.

Det är givetvis inget fel på att vara snäll och gullig, tvärt om, men det är jävligt fel när det är det som många flickor får uppmärksammat, det är bra att vara en god vän och att vara snäll och att vara hjälpsam. Problemet är att man tar sig längre i livet på att "här är jag!" och att vräka på och ta för sig.

När jag och mina systrar och varit sådär superflickiga och kommit och pipit med våra finaste ljusa röster "veeet duuu jaag ääär en prinseessaaah!" då har mina päron sagt "sluta pip, prata ordentligt om du vill att någon ska höra vad du säger" vi har lärt oss att ingen tar den som fjompar sig och spelar på söthet och dumhet på allvar. Att spela på att vara flicka har aldrig lönat sig och det har inte tagit något ifrån oss, men det har gett oss väldigt mycket. För så är det, om du piper och fjompar så är det ingen jävel som lyssnar på vad du säger.

Självklart så ska flickor och pojkar få ha rosa och leka prinsessa, vi behöver prinsessor som räddar och reder sig själva, tar för sig och inte fjompar och det borde vuxna uppmuntra. Däremot så ger jag inte mycket för mesigaflickorsomärfinaochmåsteräddas-lekar. Många vuxna är dåliga på att bemöta flickor på ett bra sätt, det är fin-komplimanger, söt-frisyr kommentarer och "vill du rita eller leka med dockor?", för det ska flickor vara bra på, att vara fina och att leka fint.

För mig så är rosa bara en färg, en färg precis som alla andra färger. Problemet är att det läggs så fantastiskt mycket värderingar i den där färgen, rosa kan göra en fin, söt, till en prinsessa och ibland till bög, beroende på vem som bär färgen. Det är väldigt svårt att förhålla sig neutralt till en färg som rymmer så många fördomar och värderingar.

Om en vecka ska jag flytta till min nya lägenhet. Det ska bli ganska skönt faktiskt, jag har ju bott hemma hos mina päron i 6 månader nu. Inget fel på min familj sådär, men det kommer att bli skönt att kunna gå hem. Att ha ett hem. När jag har flyttat och gjort klart mina sista prov (för förra terminen alltså, alltid ute i sista sekunden) i mitten av januari, då ska jag ta mig tid att börja blogga igen. Jag har typ 20 påbörjade inlägg som jag aldrig avslutade. Jag kan pöbörja ett inlägg och sen bara "nej men titta, vad gör de där borta? Det ser kul ut!" Jag kan inte koncentrera mig när det finns för mycket fol omkring.

Nu ska jag gå och äta julmatsrester, inte för att det är gott, det är nog det enda som finns att äta just nu.

LD skriver om att få stolen utragen för sig, att mannen ska bjuda och andra könssterotypa dejt företeelser. Vi diskuterade det här hemma för några dagar sedan, jag tycker att det är riktigt avtändande om en kille på en dejt behandlar mig gentlemannamässigt, om han tror att han måste öppna bildörren åt mig, dra ut min stol och agera alfahane för att jag ska känna mig trygg bara för att jag är kvinna då skulle jag faktiskt anta att kanske tycker att jag behöver behandlas annorlunda på grund av mitt kön när det kommer till hemarbete, föräldraledighet och andra saker också, ulv i fårakläder = mansgris i finkostymen. En del av mina familjemedlemmar höll inte med och tyckte att jag var löjlig, det var något som de gör för att vara snälla och man kan "dra jämställdheten för långt.

Man kan inte dra jämställdhet eller jämlikhet för långt, för tippar det över så är det inte jämställdhet längre, då är det bara ojämställt åt andra hållet i stället. Ganska enkel logik. Jag behöver inte bli skyddad,känna mig liten eller omhändertagen, jag kan själv. Jag lever gärna med en man men jag behöver inte en man för att klara av att leva.

En annan sak som vi också diskuterade här om dagen var att bli kallad för fruntimmer, det är jag faktiskt inte heller något fan av. Oftast så används det negativt eller lite nedlåtande som i "kacklande fruntimmer" eller "fruntimmer kan inte köra bil" eller som i fallet vi diskuterade att man var vältaligt "för att vara ett fruntimmer" jag förstår inte komplimangen i att vara bra på något trots att man är kvinna, som att det skulle finnas en motsägelse i att vara kvinna och att vara skillad på vissa saker.

Intressant är det också att män, de allra bästa bilförarna, orsakar flest trafikolyckor. Även om man tar hänsyn till att de kör mer än kvinnor.

Jag är så dödligt jävla skoltrött. I stockholm läste jag på distans och jag hade möjligheten att välja kurser som faktiskt intresserar mig, jag trivdes jättebra med det och jag tyckte att det var kul att studera för första gången någonsin. Nu är det katederundervisning som gäller och det är långtråkig, pissigt och det känns som att jag säljer min själ för att samla på mig en hög med studieskulder. Jag har svårt att sova och vaknar typ en gång i timmen hela nätterna, jag blir fan deprimerad. Jag har försökt att tänka positivt och hela den baletten, men det här är skit och det stinker lika illa oavsett hur mycket jag än försöker låtsas bort det.

För några dagar sedan så skrev Lady Dahmer om pojkar som beter sig illa och ouppfostrat när de leker tillsammans med andra barn, halva kommentarsfältet på hennes blogg bara "fy fan för dig som dissar barn med adhd!". Det är ju ett ganska välkänt FL fenomen, när någon tycker att ett barn eller en vuxen ha bettet sig illa så ska den som har bettet sig illa diagnosticeras med så många bokstäver att till och med alfabetet skulle skämmas och känna sig otillräckligt.

Är det okej att släppa sitt barn löst att härja och ha sig på andra barns bekostnad? Självklart inte, adhd eller inte, det kvittar. Har man ett barn som inte klarar av att socialisera normalt med andra barn utan att säga fula saker, slåss, vara elak och allt vad det nu kan vara, ja då slänger man inte in det barnet tillsammans med andra barn utan att ha uppsikt och möjlighet att avstyra i fall att ens barn sabbar och skrämmer andra barn. Det är inte mitt barns problem om ditt barn har problem, det får du som förälder ansvara för. Oavsett om det gäller bristfällig uppfostran eller bokstavsdiagnoser.

Jag kommer att tänka på en FL-mamma som jag tjafsade med för ett par år sedan, hon menade på att hennes unge hade adhd och att han slogs och var vild som ett djur och om han skulle dänga till mitt barn i lekparken så hade jag inte ett skit med att göra om hon sa till honom eller inte för sånt pratade de faktiskt om hemma efter utevistelsen för det fungerade minsan bäst för henne och hennes familj. Så hon tyckte att det var helt legalt att han använde andra barn som slagpåsar och förstörde, för det fungerade bäst för henne. Henne skulle jag vilja ge en väldig massa bokstäver i jävligt väl vald ordning.

Ser jag ett barn som beter sig illa och föräldrarna säger till så är det lugnt, alla barn har stunder eller dagar när de uppför sig illa, det är en del av att vara barn men blir man tillsagd så lär de sig tillslut. Det jag brukar reagera på är föräldrar inte ser, inte säger något och tycker att deras ouppfostrade avkommor kan få härja på andra barns bekostnad. Om ett barn är elakt eller slår mitt barn så skiter jag faktiskt fullkommligt i vilka bokstäver eller diverse snyftisar som döljer sig bakom, mitt barn blir aldrig ursäktat när han slåss, och det blir inte ditt heller.

Jag tycker att det är skittråkigt när man stöter på folk som dissar genustänket för att de "inte vill begränsa sina barn" och sen propsar de på stenhårt att det handlar om att ta alla dockor, allt rosa och söta små plasthästar från deras döttrar och beröva deras söner på batman, brumbrum och blått. Hur kan man döma ut något stenhårt och samtidigt ha missuppfattat så totalt vad det faktiskt innebär? Eller i de flesta fallen så handlar det faktiskt om att de inte har begripit något alls.

Det är dödligt tröttsamt med människor som hatar för att de inte förstår eller för att det verkar främmande och okänt, om någon har tagit reda på fakta och sedan avfärdar det för att de tror på något helt annat så fine, men att hata utan att veta vad man inte riktigt förstår är väldigt underligt.

Genus- och feministhatare är lite som rasister, de behöver syndabockar, de är arga, inskränkta och fördomsfulla och de får utlopp för sin frustration genom att hata, hänga ut folk offentligt, hota och håna.

Precis som det har diskuterats i facebookgruppen "varför apor aldrig bär rosa" så är det ofta så att de som gapar högst om taskiga kvinnor, hemska feminister och manshat de som är de största kvinnohatarna, de är männen som man absolut inte vill möta en natt när man går ensam genom en mörk park.

Någon postade den här tråden från familjeliv i en facebookgrupp som jag är med i "Hur viktigt är det för dig att vara snygg vid förlossningen?" och precis när jag tror att jag ska trilla av stolen så ser jag att det är en massa svar i stil med "när värkarna satte i gång så sminkade jag mig" eller "innan vi åkte till sjukhuset rakade jag benen, armhålor, underliv och sminkade mig" någon annan sorglig liten människa berättar om hur hon har förberett med målade naglar och ny frisyr.

Först ville jag skratta, sen blev jag mest irriterad. Min spontana tanke är liksom "förbannade veka, fjompiga, patetiska och löjliga töntmänniskor" Det här går liksom i samma kategori som att bleka arselhålet, att sova med smink på för att ens partner inte ska se vad som döljer sig under spacklet och diverse annat trams som man mest inbillar sig är hörsägen. Fast det är det ju konstigt nog inte.

Nu kan jag skriva en massa om hur utseendefixeringen smyger sig in överallt, stackars dem liksom. Men det kommer jag inte att göra för det går liksom en gräns någonstans och det här är trams, löjligt, våpigt.

Jag försöker att förstå tankegången, du ska alltså stretcha din vajayjay till maximum, blod, slask och elände, svett, djungelvrål och helvetisk smärta men du ska ändå se snygg ut samtidigt. Ledsen alltså men inte ens maybelline, gillette och loreal kan få dig att se särskilt fancy ut i den situationen. Looken med smink och styling kommer förmodligen att sluta i svettigt, ruffsigt och kladdigt crackluder snarare än i cosmoglamm.

Jag har fått en lägenhet! Eller jag får den i januari, men jag skrev kontraktet igår. En 3:a på 67 kvadrat för 4760:- i månaden. Det bästa av allt är att den inte har sånt där hemskt gult parkettgolv. På hfab (kommunala bostadsföretaget) får man en renoveringsfond också och i min var det ganska skapligt med pengar, lite över 8000:- plus att jag får vardagsrummet och hallen omtapetserad utan att det går på fonden. Nu vet jag att jag har någonstans att bo och det känns jävligt bra.

Just det, jag gjorde den där dyslexi och vad det nu var utredningen och det var inget fel på mig (inte för att det är fel på dyslextiker, men ni fattar) jag var till och med väldigt bra på vissa saker, jag är tex bra på att härma ljud och därför borde jag vara bra på språk sa dyslexi-tanten. Det ska jag lägga till på mitt cv under övriga talanger "bra på att härma ljud" förmodligen precis under "Kan skriva" eller "kan hoppa på ett ben".

Läste precis en artikel på wendela om att kvinnor är dåliga på att göra "mansgöra", jag har skrivit om det förr och jag håller med, det har blivit väldigt koncentrerat på att män ska göra hälften av hushållssysslorna men kvinnor är fortfarande kassa på de sterotypiska manssysslorna. Anledningen till att kvinnor ofta inte kan och behöver hjälp är för att de inte ens försöker. Män födds ju liksom inte med sina kunskaper, de har ju lärt sig genom att försöka.

Oftast är det inte särskilt svårt heller, vilken halvbegåvad människa som helst kan koppla in en tv eller tanka en bil, del är inte svårare än att starta en diskmaskin eller att byta en dammsugarpåse.

Jag kommer ihåg ett tips som jag läste i någoin tjejtidning för flera år sedan, att man skulle be sin pojkvän om hjälp med att öppna tröga burklock för att han skulle få känna sig stark och omhändertagande. Riktigt bullshit, kvinnor är inte svaga och behöver inte bli låtsas räddade bara för att någon vek fjant ska få hävda sin manlighet. Jag tycker att det känns betydligt bättre att kunna reda sig själv än att bli räddad och omhändertagen.

Jag bor fortfarande hemma hos mina päron och letar lägenhet, det går lite si och sådär, jag har ju stått i bostadskö här i halmstad i nästan fem och ett halft år (så länge har jag alltså INTE bott hos mina föräldrar) men bostadsköerna här är ganska bedrövligt långa, jag har liksom bara bostadsköpoäng till att få en lägenhet i ett halv(o)skapligt massproducerat miljonprojektsområde, min inre kräsna smygsnobb gråter. Jag vill hellre ha en sekelskifteslägenhet, en fin lägenhet, utan plastgolv eller gula fula parkettgolv. Jag vill inte ha en rynkanäsanåt-adress.

Men nu är det så det kommer att bli, gula parkettgolv, plastmattor och 60-tals byggen. Jag kan inte vara särskilt kräsen. Sänkta krav.

Jag skyller allt på inredningstidningar och bloggar, fan innan dess så levde jag ju lyckligt ovetandes om att det fanns en hel värld av kakelungnar, öppna spisar, stuckaturer och golv som inte var gjort av plast.

Ibland så får jag klagomål på mitt språk, att jag överanvänder ord, stavar fel att jag har meningsuppbyggnaden från helvetet, och det stämmer, så bloggar jag, utan mina slarvfel och och underliga meningar så hade bloggen varit betydligt tunnare.

Jag läser ALDRIG någonsin igenom mina inlägg innan jag postar dem, skulle jag göra det så skulle jag börja tvivla på formuleringar och hur bra det egentligen var och så skulle jag få prestationsångest och börja sudda och censurera, jag skriver som jag tänker  just då, jag tänker inte efter innan jag skriver. Jag bara skriver. Ofta så har jag inte ens någon färdig bloggidé, bara någon mening, en kort tanke eller en känsla, sen knappar jag bara och ser vad som kommer. Jag kollar inte på skärmen när jag skriver heller, jag är en sån där som tittar på mina egna fingrar istället, ibland kikar jag upp, men största delen av tiden så är det fingrarna som gäller.

Om en del stör sig på fel och slarv i mina texter så diggar de helt enkelt inte mitt sätt att skriva på, får jag inte göra så som jag känner mig bekväm med så blir resultatet helt enkelt inte det samma, för mig så känns det viktigare att förmedla de åsikter och den känslan som jag är ute efter än att glänsa med ett perfekt språk.

Jag har precis läst en del korkade och ytliga kommentarer inne på Lady Dahmers blogg, jag förstår liksom inte jakten på komplimanger och uppmärksamhet till vilket pris som helst. Jo, jag kan ta milf som ett skämt, jag tycker inte att det är allvarligaste saken i världen, jag är inte kinkig, jag har humor. Men när kvinnor liksom vrålar "JAG GILLAR FAKTISKT ATT BLI KALLAD FÖR MILF!!!!" då undrar jag, är det verkligen ett skämt när en hel del av mottagarna av den skämtsamma komplimangen tar det på blodigt allvar och faktiskt känner sig väldigt smickrade av att någon tycker att de är värdiga att doppa kuken i? Hem och skriva i leffebloggen "dagens +: någon tyckte att jag var knullbar, still got it!" plötsligt känns det ganska unket istället. Den konstanta jakten på manlig uppmärksamhet fortgår liksom för fullt.

Jag fattar bara skämtet om både milf-sägaren och mottagaren faktiskt tar det som ett skämt, när det blir allvar så undrar jag liksom, om någon går fram till dig och på allvar säger "fan du ser porrig ut, haka på hem till mig och bli påspänd kanske" är det också smickrande? Eller "jag skulle lätt knulla dig fast att du är för fet/mörk/korkad/smal"? Är all uppmärksamhet för ditt yttre positiv?

En sak till som jag aldrig riktigt har lyckats förstå är hur väldigt många som har svårt för att skilja mellan äcklig, ohygienisk eller ofräsch och på att inte vara fantastiskt nipprig med sitt utseende, folk inbillar sig liksom att orakade ben, onoppade ögonbryn, osminkat och ostylat är äckligt, ohygieniskt och ofräscht. Även oborstat hår som är nytvättat är liksom rent, det ser ovårdat ut, sure, men äckligt? Många fattar verkligen inte skillnaden mellan bristande hygien och bristande intresse för utseendefixering. Efterblivet.