Google varför gör du såhär emot mig?

Den senaste tiden har jag haft väldigt mycket att göra. Jag är inte så bra på att hantera stress. Inte bra alls faktiskt. Jag är knappt bra på att ta mig från morgon till kväll en högst ordinär tisdag, om jag ska vara ärlig. Stress kombinerat med cigaretter, kost som inte ens är dugligt åt en hemlös hund och enda vätskekällan är pepsi max. Givetvis kan det där inte leda till något gott. Det gjorde det inte heller. Jag mår halvshittigt och är sjukt trött.
 
Eftersom att jag vet att google har svaret på allt så kan jag inte hjälpa mig själv. "google vad är jag för sjuk" google svarar vad google alltid svarar när man frågar om sjukdomar. Cancer. Även fast att jag vet att google kan vara lite lurigt ibland och gärna presenterar värsta möjliga svaret så lyckas google övertyga min inre hypokondriker om att det är helt sant. Nu kan jag inte hjälpa mig själv längre, jag får ett totalt nervsammanbrott och gråter så att snoret rinner. Jag vill inte dö. dödsångest deluxe.
 
Efter att jag har samlat mig så frågar jag google om hur prognosen. "lite sisådär" svarar google. "Efter 5 år har 30 procent av alla som har det du (förmodligen) har dött". Nu kan jag inte sova. Googlar efter folk som har överlevt och är superfriska idag. Hittar bara bloggar av folk som inte längre lever. Jag gråter i duschen och tycker oändligt synd om mig själv, riktigt vältrar mig i min självömkan. Tänker först att det är sjukt orättvist, taskigt och jävligt. Sen inser jag att det snarare är så jävla rätt åt mig. Synd om är reserverat för folk som dricker typ vetegräs till frukost, promenerar till jobbet, använder solskyddsfaktor, fredagsmyser på morötter och sover exakt åtta timmar varje natt. Jag har praktiskt taget bett om det. Jag lyckas sova i 50 minuter innan väckarklockan ringer. 
 
Jag följer barnet till skolan, försöker lyssna extra noga på vad han säger och ställer följdfrågor fast att det han pratar om är babbel om ett tv-spel jag ändå inte vet något om och är för trött för att bry mig om. Om jag ska dö vill jag inte att han ska komma ihåg att jag var en shittig förälder som inte lyssnade utan bara hummade och nickade. När jag kommer hem ringer jag till sjukhuset för att få en second opinion på dödsdomen google har utdelat. En automatisk telefonsvarare säger att de ska ringa tillbaka om fyra timmar. Jag tänker på hur folk brukar hävda att positiva människor som kämpar och grejer klarar sig betydligt bättre än andra. Undrar om det är sant? 

Jag blir uppring väldigt punktligt och bra. Det visar sig dock att jag har råkat bli inkopplad i någon annans samtal och hör allt som sjukhuspersonen säger om personen situation och mediciner. Bra jobbat Halmstads lasarett, det känns betryggande.
 
En stund senare blir jag uppringd, avsiktligt. Jag förklarar för telefonpersonen att google säger att jag har cancer och att det nog är sant. "nae, det där är ju en ovanlig cancer i din ålder, det tror jag INTE" säger telefonpersonen, och fortsätter med att det låter mer som att det handlar om stress och hormoner. Personen säger också att jag kan få en tid för undersökning om ungefär tre månader "OM det är cancer, kommer den då inte att få tre månader extra på sig att sprida sig och växa till sig?" försöker jag. Det avfärdas dock som högst osannolikt. 
 
Jag ska börja dricka vatten, utfodra mig själv med föda för människor som vill hinna fylla minst 35 år, vaccinera mig mot allt jag kan hitta, alltid använda solskyddsfaktor och sluta röka. Jag skyller allt på google.
 

Jag började tänka att jag kanske var upphovsman till DET DÄR barnet, den som är värst

Motvilliga mamman skriver att det känns bra att det inte bara är hennes barn som kan fula ord.
 
Jag känner igen det där, jag kan känna att det känns bra när mitt barn kommer hem och berättar om kompisar som kan svordomsramsor värda att avundas och kompisar som gör saker som jag hade skämts om det vore mitt barn. Lycka, mitt barn är inte värst.
 
Det där började någon gång för ett par år sedan när jag skulle hämta barnet från skolan och blev ifatt jagad av en lärare som berättade för mig att mitt barn hade dragit en riktigt frukansvärd (med stort F) harang av förolämpningar till en kompis. Den skammen. Vilket misslyckande. Jag började tänka att jag kanske var upphovsman till DET DÄR barnet, den som är värst, som de andra föräldrarna kommer att säga "jag vill inte att du leker med honom" om, det barnet. I så fall skulle det vara mitt fel, vi skulle ha gjort honom socialt handikappad och med tiden utstött och utanför.
 
Givetvis var det en kraftig överreaktion, efter ett allvarligt samtal om vad man säger och inte säger till andra människor och respekt och hänsyn, sen har det inte upprepats.
 
Men fortfarande så kan det kännas ganska bra när jag får höra att andra är värre, eller i alla fall lika smådefekta.

Senaste personen jag såg naken var inte en tant i stråhat på en strand

På tal om den naturliga nakenheten, är inte det egentligen lite av ett önsketänkande? Att vi änker på svensk sommar och nakna barn, gubbar och tanter som nakenbadar på en strand och vattnet blänker, glittrar och hela världen luktar kobajs och belgiska (fast egentligen marockanska) svenska jordgubbar. 
 
Senaste personen jag såg naken var inte en tant i stråhat på en strand eller en nudist som vadade iklädd endast födelsedagskostymen genom snön, det var nog Samantha i sex and the city i någon förvriden position i en sexscen, eller kanske var den där annonsen för en porrsida inne på en torrentsida här om dagen? Kanske var det den där "se på mig, jag är naken, deffekt och har en pytteliten degmage" dudugersomduär-inspon som kändes jätteinspirerande, när hon som agerar modell väger lika lätt som en fjäder och har en bilring som inte ens barbie her self skulle bemöda sig att viktväkta bort tillsammans med Leila och Shirley, då måste det betyda att jag duger som jag är. Vad lättad jag kännde mig. 
 
Vi föds förvisso nakna men sen lär man sig att kläder ska vara på, barn ska inte bada nakna för sånt gillar pedofiler och vi gillar inte pedofiler så dem vill vi absolut inte göra glada. Badbrallor och bikinisar för tre-åringar på. Speciellt överkroppen ska skylas at all times, kanske kan vi göra ett undantag för någon enstaka medelåldersman med lagom stora tuttar, om det blir riktigt varm. Man ska inte visa för mycket hud på fel plats, speciellt inte i form av dekolletage eller bara ben, för som en ointelligent man en gång sa på twitter "man har visst egenansvar för vad man ger sig in i". Det är förmodligen inte en jättebra idé att gå en promenad i födelsedagskostymen oavsett väder och jag kan kortfattat förklara varför: förargelseväckande beteende.
 
Hur naturlig är nakenheten idag?

Jag betraktade nog gympa mer som håltimme än lektionstid

I en facebookgrupp jag är med i diskuteras tjej- och killgympa, alltså när man i skolan delar in grupper efter kön på gymnastiken. Jag hatar gympa, ingen förvåning för den som känner mig, jag betraktade nog gympa mer som håltimme än lektionstid. Ibland en dag när jag låtsades vara sjuk. Gympapåsen blev oftast "kvarglömd" i hallen hemma. Anledningen till att jag hatar gympa? Att först tvingas delta i något som jag suger på och tycker är tråkigt som fan under hurtiga påhejanden från en överentusiastisk gympalärare, sen givetvis den obligatoriska nakentiden tillsammans med människor som jag har noll lust att vara naken tillsammans med. Om man inte vill vara ett äckel som inte duschar. Jag hatade skolgympa mer än ord kan beskriva, psykologisk tortyr och roten till en stor del av mitt skolhat.
 
För att återknyta till tjej- och killgympa, jag tycker att det är en väldigt dålig idé. Varje gång man delar in efter kön så finns det människor som kommer i kläm. Jag har förstått att en del tycker att det är bra med könsuppdelning eftersom att tjejerna dels kommer i skymundan och att killarna ofta tar för sig rent fysiskt och blir irriterade på tjejer som är rädda för att bli träffade av hårda bollar och buffliga killar som knuffar sig fram. Jag tänker, hur schysst är den uppdelningen mot de killar som är försiktigare, som inte vill spela fotboll och inte heller tycker att det är särskilt spännande att bli träffad av en boll i bakhuvudet? Hur kul är det för den tjejen som i vanliga fall umgås mest bara med killarna i den egna klassen och inte direkt har några tjejkompisar, eller vice versa?

Gympa borde egentligen delas upp på samma sätt som engelska och matematik, att man tar hänsyn till förmåga och behov. Individanpasasat is the shit. En gruppför de som ligger längre fram och en för de som inte ligger lika långt fram.
 
En annan sak som faktiskt vore schysst är möjlighet att duscha ifred, frivillig nakenhet. Jag skiter faktiskt i när folk kommer med dumma argument som "nakenhet är ju naturligt!" eller "jamen hur gör du på badhuset då?!" för hur naturligt nakenhet är idag kan man ju ifrågasätta, vi har kläder på oss precis överallt och hela tiden utanför våra hem utom just på badhuset. Jag kan tilloch med bjuda på att berätta om hur jag gör på badhuset om man måste duscha tillsammans med en massa nakna främlingar: jag låter bli att gå dit.
 

"Alla samlevnadsformer är inte likvärdiga, det är i det intima umgänget mellan en man och en kvinna som barn blir till"

Citat från Kristna värdepartiets principprogram.
 
Jag vill så väldigt gärna tro att alla religiösa människor är söta, snälla och jesusiga människor. Lite som familjen Camden i 7:th heaven (underskattad serie btw). Visst det händer att jag drar paralleller mellan tomten och gud för att göra en poäng, men jag vill ändå tro att det ska vara det goda i människan och världen som ska vara det centrala i religionen. Jag har något vagt minne av något om att endast gud kan döma och vill tro att religiösa borde vara väldigt empatiska och icke dömande i och med att det är gud som dömer, inte människan. 
 
Visst finns de Camden-inspirerade människorna. Det är trevligt. Tyvärr så finns det även människor som tyckte att Kristna värdepartiet var en bra idé. Det är något av det mest oempatiska, konservativa och människofientliga jag har läst på länge.Hur kommer det sig att när religion ska bli politik så ska det alltid värnas om människans moral istället för människans rättigheter och frihet? Givetvis så finns ordet jämställdhet inte ens nämnt i principprogrammet.
 
Det hävdas att det ska värnas om familjen, det är ju lite av en definitionsfråga om det är sant, för Kristna värdepartiet anser sig ha patent på att tala om för människor vilken sorts familj som är värd mest och ska rätten att existera. Givetvis så ingår det också i planerna att på lagstadgad väg hindra de ovärdiga familjeformerna att formas alls. Homosexuella skulle då alltså varken få gifta sig eller adoptera barn. Jag påstår mig inte på något sätt vara allvetande men rimligtvis så borde gud ha skapat även de homosexuella så nu får han fan bita i det sura äpplet och ta ansvar för sin skapelse. Kanske var han heligt bakfull på jobbet den dagen, det är dock ingen vidare ursäkt för någon, inte ens för gud.
 
Lite längre ned i principprogrammet blir det läskigt på riktigt:

 "I Sverige tar sig staten idag mycket stora friheter gentemot familjer. Många föräldrar och barn vittnar idag om övergrepp från socialtjänstens sida och om vanvård i familjehem och på institutioner. Vi vill tillsätta en statlig utredning av dessa förhållanden och reformera socialtjänsten så att den i framtiden enbart ska ha en stödjande och rådgivande funktion. Kriminella handlingar inom hemmets väggar ska vara föremål för rättsväsendet, med dess juridiska kompetens, inte för sociala myndigheter"
 
Okej, vi tar ett exempel: om vi säger att 5-åriga Nisse blir misshandlad av sina alkoholiserade föräldrar som glömmer att ge honom mat och lämnar honom ensam hemma långa stunder varje dag, ska socialtjänsten då bara ge stödinsatser och rådgivning? Om rättsväsendet tar itu med föräldrarna (som givetvis är en man och en kvinna, den heliga heterosexuella kärnfamiljen, glöm inte det) och båda får sitta i fängelse och tänka på det dumma de har gjort i några år, vart tar då Nisse vägen? Vilket pris ska barn behöva betala i strävan efter att bevara kärnfamiljen? Vem tar ansvar för de barn som far illa och faktiskt inte borde bo hos sina biologiska föräldrar? Hur kan man föra en så ansvarslös familjepolitik?
 
Två andra punkter som är vidriga intressanta är:
 
"motsätter oss allt statligt stöd till propaganda som riktar sig till ungdomar och som likställer den homosexuella livsstilen med det heterosexuella äktenskapet"
 
"motsätter oss statligt stöd till en sex- och samlevnadsundervisning som inte betonar äktenskapet och den relationella sidan av samlivet"
 
Få saker är lika korkat och idiotiskt som att förespråka bristfällig sexualundervisning i kombination med abortförbud. Hur mycket man än predikar äktenskap och att undvika att vara promiskuös, eller hur man nu skuldbelägger sexualitet nu för tiden, så kommer folk att fortsätta kopulera. tonåringar knullar idag och det kommer de att göra även imorgon och nästa år. Om man nu tycker att aborter ska förbjudas borde det inte då vara ett naturligt steg i processen med ordentlig sexualundervisning och lättillgängliga preventivmedel, och uppmaningar för att gärna använda flera på en gång. 

Homosexualitet är inte en livsstil, det är inte ett val. Att kalla information och utbildning för propaganda säger liksom ganska tydligt vart nivån ligger här...
 
Läs principprogrammet, jag utmanar dig att lyckas ta dig igenom det utan att behöva hyperventilera i en papperspåse.

Have you met Trassel?

 
 
 

Till alla som inte tycker att bruna skor matchar en svart handväska

För några dagar sedan skulle jag följa Rodde till tåget så jag klädde på mig och sen gick vi, framme vid tågstationen börjar Rodde hångarva åt mig och pekar på mig, jag bah "men tack som fan då!" sen ser jag det. Jag har gått hemifrån med två olika skor på mig. Skickligt Anna!
 
Likadana skor, olika färg. Uppenbarligen.

Nytt år och förhoppningsvis ett gott sådant

Första dagen på nya år börjar jag alltid utvärdera föregående år, inte så att det är en rutin utan mer av en neuros. Har jag slösat bort min tid, och därmed även en del av mitt liv, hemska tanke som lätt leder till existentiell ångest. Jag har till och med en lista längst bak i alla mina almanackor med saker som jag bör uppnå/uppleva/göra klart för att försäkra mig om att jag inte har suttit av mitt liv. Förra året var planen att läsa böcker, testa nya saker, bli smal(are) (och en ny parentes till: hahaha!) och en hel del andra saker. Jag brukar klara ungefär hälften. Under ett bra år. 
 
Jag har läst böcker, testat (3) nya saker, gjort klart komvux, försökt vara snäll mot människor, funderat på att sluta röka, köpt mig ett gymkort och använt det två gånger (true story) och skaffat mig ett projekt att roa mig med när jag blir rastlös.
 
Jag ska givetvis göra mig en ny lista i år igen. 

Jag ser inte riktigt motsättningen i att tycka att det är tråkigt att vara förälder och att älska sina barn

Nu har jag sett en och en annan person som tycker att Motvilliga mamman går över gränsen för hur kontroversiell en mamma får bli, hon uttrycker sig tydligen väldigt obehagligt. Något som jag tycker är obehagligt är den heliga mamman. Det är en snäv roll som granskas i sömmarna av kända, bekanta och främmande, att vara en dålig mamma är något av det allra värsta man kan vara. Inte nog för att det finns gott av ideal man måste leva upp till, sen måste man älska det också, tycka att det är det bästaste i hela världen, att vara mamma. Om man inte känner så så ska man i alla fall ha heder nog i kroppen att ljuga om det.
 
Handen på hjärtat, vem fan tycker att det är skitkul att vara förälder hela tiden? 
 
 Jag kan känna att jag är så jävla ur usel på att vara en sån där riktig mamma, sådär som riktiga mammor bör vara. Samma sak när mammor börjar med "mitt liv fick mening när Torsten föddes", förvirringen är total. Jag tror inte på att livet har någon mening, och om det hade haft det, eller om man nu vill hävda att meningen med livet är individuell så tror jag inte att en enda pusselbit kan utgöra ett helt pussel, så att säga. Jag tycker att det kan vara dödligt jävla skittråkigt att umgås med föräldrar ibland (speciellt vissa mammor) som bara lever för sina barn och tjattrar om dem hela tiden. Jag älskar mitt barn, jag skulle absolut inte vilja vara utan honom och han är en intressant liten person, men han är inte min hobby. Han är en del av min familj.
 
Ibland vill jag vara en pappa istället det verkar vara så oändligt mycket lättare. Man kan vara  en lekpappa, en jobbarpappa, en närvarande pappa, en frånvarande pappa, en tråkig pappa, en trött pappa, en pappa som ligger på soffan och läser text-tv och sköter sitt men fortfarande räknas som närvarande. Jag skulle ju bli en skitbra lekpappa.
 
Jag ser inte riktigt motsättningen i att tycka att det är tråkigt att vara förälder och att älska sina barn. Man har ju faktiskt inte en aning alls om hur det är att ha barn innan de är tillverkade, färdiggräddade och kläckta. Det finns jättemycket som jag tycker är skittråkigt med att ha barn, att stå i lekparken i minusgrader och frysa röven av sig, att inte kunna få göra saker ifred, att bli ständigt sömnberövad, att se på en film betyder att man ska spendera en och en halv timme med att se en film om en snigel som tror att han är en bil. Att försöka vara pedagogisk och lugn för att tio minuter senare inse att man står och skriker och är högröd av ilska för att ungen sitter där på hallgolvet och bara, nej, bara nej.  För att bara nämna några saker. Nu hade jag kunnat skriva positiva saker också, men det finns det redan så många andra som gör.

Jag är rätt säker på att mammor är vanliga människor.

Julstämning kostar pengar

Snart är det jul, om ganska exakt 47 dagar. Jag älskar julen, i alla fall tanken på hur julen borde vara. I verkligheten så gör julen mig lite bitter och uppgiven, den konstanta påminelsen om allt meningslöst skit som jag desperat vill ha men absolut inte har råd med. Nu tänker jag inte skriva ett gnälligt inlägg om hur julen bara är en komersiell skithögtid, det är en del av charmen med julen. Jag gillar pengar, nej, jag älskar pengar. Att använda dem, att tjäna dem och framför allt att slösa med dem, enda gången som jag inte gillar pengar är i deras frånvaro.
 
Jag hittar fina snöglober fyllda med små träd och renar som kostar flera hundralappar, tomtar som åker skidor och är nästa lika långa som mig som förmodligen kostar mer pengar än vad jag skulle inbringa om man auktionerade ut mig till högstbjudande. Jag hittar julgranskulor som kostar nästan en hundralapp och inslagningspapper som kostar mer än presentern man slår in. Julstämning kostar pengar. 
 
Halva nöjet för mig med julen är att köpa saker, fin saker som glittrar, blänker och lyser. Saker som vilken annan månad på året som helst hade setts som osmakligt och korkat. Jag börjar inse att granen från ÖB för hundra spänn kommer att få hänga med ett år till, att julklapparn kommer få gekås-papper och att snögloben kommer att bli en urdiskad syltburk med vatten och sönerrivna pappersbitar i.
 

Jag tycker om vatten utan växtlighet och levande saker

För ett tag sedan kom jag på att jag vill ha en pool, jag gillar att bada i pool. I en pool behöver jag inte konfronteras med saker som jag är rädd för och tycker är äckliga, som till exempel sjögräs, maneter, krabbor, fiskar och annat äckelpäckel som finns i hav och sjöar. Jag tycker om vatten utan växtlighet och levande saker. För att ha en pool måste man ha en tomt (att ha den på en kolonilott verkar tyvärr vara uteslutet) ska man ha en tomt så är det fullt rimligt att man bor i ett hus på den tomten. Just nu har jag visserligen inte råd med varken hus, tomt eller pool, men titta är gratis (egentligen inte för både el och internet kostar pengar, men ni förstår vad jag menar).
 
För att göra en oändligt lång historia ganska kort, min nya hobby är hemnet. Hemnet gör mig dock besviken gång på gång. Jag vet att min starka sida absolut inte är att jag har rimliga förväntningar och är realistisk, men ändå. Det är inte en kostnadsfråga utan mer en fråga om att leva i fel världsdel. Jag vill ha en viktoriansk villa (om du inte vet vad det är, tänk familjen Addams) en vildvuxen trädgård. Lite äppelträd, plommon och andra roliga saker som jag förmodligen inte kommer att kratta upp som kommer att ligga och ruttna på den oklippta gräsmattan bredvid poolen. Jag vill absolut och desperat bara ha en viktoriansk villa, men det finns inte.
 
Är det så mycket begärt att ett hus ska ha lite torn, fina snickerier och en fin veranda? Nej, jag tycker inte det. Hemnet skiter dock totalt i vad jag tycker.

Okej då, i ärlighetens namn...

För ett tag sedan skrev Lady Dahmer ett inlägg om att snacka skit. Jag känner igen det där, jag är en skitsnackare av rang. Det är inget som direkt besvärar mig faktiskt. En riktig skvallerkärring är jag också. Blir jag arg på någon så kan man vara riktigt säker på en sak, jag kommer inte bevisa att jag är den större personen. Snarare tvärt om. 
 
Det händer att jag snackar skit om kompisar och människor jag tycker om också, blir jag arg eller dödligt irriterad på något som en kompis gör så tenderar jag att hantera det genom att "prata ut" (aka. snacka skit) med en tredje part. Varför kan man fråga sig. Det finns flera anledningar, kanske är det för att jag är konflikträdd, ibland kan det handla om att någon har ett problem som lastas över på mig och jag kan inte säga ifrån utan att vara elak och göra personen ledsen, ibland för att det är en person som jag vet inte kan ta kritik utan istället blir defensiv och förbannad.
 
Okej då, i ärlighetens namn kan jag säga dumma saker om folks inredning, kläder och sånt skit med. Det kanske är dumt, småaktigt och fult som fan, men om någon liksom kommer med ett par skor som de har slösat någon tusenlaapp på som ser ut som skit, då kan jag inte hjälpa mig själv. Jag har svårt att känna mig dum ändå, jag är halvkänd i mina snäva kretsar för att ha lite "speciell" smak när det gäller färgsättning, inredning och diverse annat så oftast tycker folk att det är öppet mål att bara ösa kommentarer om hur fula och konstiga saker jag gillar. Jag tycker att mitt skitsnackande är schysstare än att säga det rakt ut helt enkelt.

Det är skrev, bröst och rumpor överallt

I facebookgruppen "varför apor aldrig bär rosa klänning" har Miley Cyrus varit på tapeten flera gånger, i en diskussion var det någon som tog upp pornografiskt bildspråk och syftade till bilderna som Terry Richardson tog av Miley Cyrus, det drogs även paralleller till american apparels reklamkampanjer som har varit väldigt omtalade och kritiserade. Jag tänker att, är inte ett pornografiskt bildspråk mer ärligt då? Massor av klädkedjor, tidningar, och diverse annat har inte kommit på att sex säljer och utnyttjar det? När H&M har en sönderretuscherad modell med skrev och bröst i fokus som sitter och ser kåt ut på en strand, är det mer okej? Varför möter inte det samma kritik? Kritiken där handlade istället om att modellen var alldeles för solbränd.
 
Väldigt retuscherade, glansiga och glossiga bilder är överallt och vi ser dem på reklampelare, skyltfönster, tidningar tv och internet. American apparel till exempel, deras bilder ser skitiga och oanständiga ut, det är skrev, bröst och rumpor överallt. De anspelar helt öppet på sex, det missar ingen. HM däremot, fortfarande samma kroppsdelar i fokus men i anständigare poser, retuschering som har gjort modellen till en plastig klädhållare och drömskt ljus. HM försöker sälja sina produkter med precis samma medel, sex och kvinnokroppar, de har bara lagt ett skimmer över verkligheten och ser till att kvinnor ser ut som de bör, lagom kåta, perfekta kroppar och lagom sexiga. "Översexualiserade" kvinnor som de i american apparel reklamen väcker anstöt.
 
Jag kan tycka att det är ärligare med det skitigare och lite råare som i många fall anspelar på porr, det är helt uppenbart vad de anspelar på eller att de försöker sälja sina produkter med sexanspelningar och kvinnokroppar. Skillnaden är att vi är så vardagsmatade med det ideal som till exempel HM presenterar att det nästan har förtagit sexigheten ur de bilderna som anspelar på sex. Vi reagerar inte på det på samma sätt.
 
 
 
 

Jag är skräpkulturens konsument nummer ett och facebook berättar det för alla

För några månader sedan började jag använda spotify, sist av alla som vanligt visserligen, men jag älskar spotify. Först så bara lyssnade jag på och hade väldans roligt och stjärnade åt höger och vänster. Sen kom det en dag när jag insåg att facebook berättade för alla vad jag lyssnade på, paniken var ett faktum. Jag började tänka på den där gången när jag lyssnade på Dolly Parton en gång, när jag råkade (ett ärligt misstag) sätta igång euphoria med Loreen (schlager!?) och när jag nostalgilyssnade på spice girls. Vad har facebook delat med sig av? Vem har den skvallrat för? Den skammen. 
 
Sen upptäckte jag netflix, använder det dock inte. Min första tanke var, kommer netflix att berätta för facebook när jag smygtittar på 90210? Kommer alla kunna se att jag har sett alla avsnitt av 7th heaven, vampire diaries, sabrina tonårshäxan och pretty little liars? Hemska tanke. 
 

Välkommen till världens mest försummade blogg

Att bestämma sig för att göra något och sedan fullfölja det har aldrig varit riktigt min grej. Det märks ju givetvis av här inne också. Jag tänker på en massa smarta och givetvis skitroliga saker som jag ska skriva. Jag har en tendens att fastna på planeringsstadiet. Det går lite som en röd tråd genom allt jag gör, faktiskt. Jag jobbar på det. Det kommer nog inte att ändra sig över en natt. Känner jag mig själv rätt så kommer det inte heller att ske över en månad heller. 
 
Det roliga är att ibland känner jag att jag borde be om ursäkt för att jag inte uppdaterar. Sen funderar jag på om någon bryr sig. Om jag ber om ursäkt för att jag inte skriver en massa smarta och roliga saker, som jag bara antar att ni vill läsa, betyder inte det egentligen att jag är ganska full av mig själv? Förmodligen. Det är dock en egenskap jag kan leva med. Det finns värre saker jag hade kunnat vara full av.