Hittade precis bloggen worst of - dejtmejl och jag blir helt fascinerad över att vuxna män tror att det är charmig, tilltalande eller ens lite sexigt att använda sig av ordet bus. Alltså bus som i "jag är en kille som killar att mysa, busa och träna" vad fan innebär det då? Vad är bus? Att kittlas? Knulla? Leka konstiga sexlekar, eller kanske vanliga lekar?

Jag hör en lite halv pedofilig väsig gubbröst i mitt huvud som bara "ska vi busa" när jag läser sån skit, konsten att child grooma en vuxen ungefär. Jag blir helt ärligt jävligt äcklad.

Anaiah, Elin Astrid och Lady Dahmer har skrivit om komplimanger och hur barn reagerar på att få komplimanger. Har man träffat små tjejer så är det ganska uppenbart att många av dem har fått höra att de är fina och söta säkert tvåhundratusen gånger, vissa av dem har till och med lärt sig att fiska komplimanger. Jag skulle gissa på att den så kallade "prinsessperioden" som många flickor har är något som vuxna människor har skapat med hjälp av komplimanger och uppmuntrade av önskat beteende. Väldigt många vuxna tycker att det är naturligt med "prinsessperioden" och jag kan lova att alla föräldrar som tror att det är naturligt med en prinsessperiod, de kommer att få en dotter som har en prinsessperiod för utan att de riktigt tänker på det själva så skapar de själva prinsessperioden med hjälp av komplimanger, beröm och uppmuntran.

Jag tror inte att komplimanger över lag är något dåligt, tvärt om. Att säga "vad glad jag blir att du kom idag!" eller "du är en snäll och bra kompis" tycker jag fungerar alldeles utmärkt. Det blir däremot ganska ruttet när ett litet barn får komplimanger för sitt utseende flera gånger i veckan.

Att berömma barn för fina teckningar och liknande tycker jag är helt okej däremot, att anstränga sig och göra sitt bästa för att rita en fin teckning tycker jag är okej att berömma för det är en prestation. Att vara fin eller söt är inget man gör eller jobbar på, man bara är det eller så är man det inte. Jag tror på att berömma och att se när barn gör bra ifrån sig för det ska löna sig att anstränga sig och kämpa lite för att åstadkomma någonting. Jag är lagom slashasig och bryr mig mest bara om vad jag tycker är kul, resultatet eller om jag är bäst eller sämst spelar sällan någon roll, sen åstadkommer jag sällan något heller, jag vill inte att mitt barn ska bli som mig för det kommer man ingenstans på.

För några dagar sedan vaknade jag av ett ljud, sen var jag ganska säker på att jag inbillade mig så jag drack vatten och sen gick jag och la mig igen. Sen hör jag det igen, ett högt "Piiip". Så jag går upp och märker att brandvarnaren kom på att den hade för kassa batterier vid tre snåret på natten.

När den inte vill ge sig utan fortsätter att gnälla si sådär var varannan minut så försöker jag stänga dörren till mitt sovrum, men det hjälpte självklar inte. Jag är skittrött och blir jävligt förbannad så jag hämtar min mopp och börjar slå den i förhoppning om att det ska finnas någon form av "pip lite senare för fan för jag vill sova nu" funktion. Det fungerade givetvis inte heller så då hämtar jag en stol och börjar undersöka den för att se om jag kan stänga av den, det kunde jag inte. Då vill jag plocka ur batteriet men det fungerar inte heller.

Jag fick nog och lyckades slita ned den från taket, den satt hårt som fan där uppe, förmodligen för att man inte ska plocka ned den, men jag var desperat. Åter igen försöker jag få ut batteriet med hjälp av hammare, skruvmejslar och diverse bestick men inget, absolut inget får upp den envisa skitsaken. Då börjar jag överväga att lägga den i en hink med vatten, men låter bli eftersom att hyresvärden förmodligen inte skulle uppskatta att jag badade deras brandvarnare. Jag kämpade med den i säker 30 minuter och under hela tiden så piper den sådär lagom provocerande med jämna mellanrum.

Lösningen blev att jag packade in den i handdukar och knölade ner den bland barnets underkläder och smällde igen garderobsdörren och gick och la mig igen.

Mitt barn envisas med att släpa ut leksaker i hela lägenheten och det driver mig sakta men säkert mot ett nervsammanbrott. Leksaker i badkaret och handfatet, när jag sätter mig i soffan så får jag både beyblades och buzz lightyear i röven, här om dagen hittade jag leksaker i tvättmaskinen efter att jag hade tvättat och till och med i min säng i MITT sovrum.

Jag är en sån där elak förälder som tycker att barn kan vara lekfulla och kreativa med leksaker på sina egna rum så att jag kan känna att jag kan få vara människa i resten av lägenheten utan att trava över högar med skit. Det får jag inte, jag är utrota-alla-leksaker-hitler-mamma istället som skäller på mitt barn och tvingar honom att städa upp skiten trettiosju gånger om dagen. Seriöst, det var ungefär 30 sekunder sedan mitt senaste "TA IN DINA LEKSAKER PÅ RUMMET!!!".

Mitt senaste, men kanske inte stoltaste, hot är att alla leksaker som överträder tröskeln åker i soporna. Givetvis är det inte genomförbart för då hade han inte haft en anda sak kvar på sitt rum.

För ett tag sedan diskuterades sitcoms i facebookgruppen "varför apor aldrig bär rosa klänning", vilka som var värst/bäst ur genyssynpunkt och om det var okej att skratta åt det som kanske är sterotypt och sexistiskt.

Det där med vad som är okej att skratta åt har ju diskuterats i gruppen ibland och tydligen så tycker en och en annan att humor är väldigt allvarligt "skämt bidrar till att bevara normer!" typ. Jävligt jobbigt att leva så tänker jag, skämt, ironi och satir är ett sätt för mig att plocka allvaret ur det allvarliga, ibland är det är utmärkt sätt att visa på det konstiga och korkade i ett argument. Jag tycker att sitcoms ofta ironiserar över sterotyper och driver med dem snarare än att de uppmanar till att folk ska efterleva dem.

Om man blir tveksam på verklighet och fiktion så kan man alltid dra ett skämt och av det uteblivna publikgarvet dra slutsatsen att man befinner sig i verkligheten.

Det diskuterades att Penny i Big Bang Theory alltid hade så lite kläder på sig i förhållande till övriga karaktärer. Med tanke på att det ska föreställa att de bor i Kalifornien i Pasadena så borde inte frågan handla om varför Penny är så lättklädd utan varför de andra är så jäkla påpälsade hela tiden. Jag tror att problemet är att en del börjar tolka verkligheten efter hur man har fått en bild av att den ser ut.

Det är som reklam med lättklädda kvinnor, om en lättklädd kvinna tillsammans med fem lättklädda män syns i ett reklamuppslag så är det gruppvåldtäktstendenser. Om fem lättklädda kvinnor syns tillsammans med en lättklädd man i ett reklamuppslag så tolkas det som att han har ett harem av vackra kvinnor som ska pleasa honom på alla tänkbara och otänkbara sätt. Ibland behöver man se över styrkan på genusglasögonen.

Om man inte är helt dum i huvudet så brukar man kunna skilja på dikt och verklighet och på skämt och allvar. Sen finns det självklart riktiga lågvattenmärken som till exempel "jims värld" men sen kan man ju fråga sig om det är så jäkla underligt att människor tilltalas av en TV-serie som handlar om en gigantisk manbaby när massor av kvinnor här i världen lever tillsammans med en alldeles egen manbaby?

Idag satt mitt barn på en handduk i soffan. Varför gör man det kan man ju undra? För att man har något att dölja givetvis.

Han hade spillt ut en halv jävla tub med chokladsås i soffan och torkat bort överflödet med papper och sedan räddat situationen genom att lägga en handduk lite slarvigt över och sedan placerat sig själv ovanpå katastrofen.

Som ni säkert själva har sett så har det varit en jäkla massa tjafs senaste tiden om armhålehår. Folk tycker att armhålehår är skitäckligt. Stor överraskning.

Det intressantaste med armhålehårshatarna är deras hysteriska gapande om "rätten att uttrycka sin åsikt" och yttrandefrihet, det måste vara samma tomtar som gapar om rätten till att få säga "negerboll" och hävdar bestämt att alla som inte gillar köttbullar kan packa sin resväska och åka hem. Samma kassa argumentation, samma hysteriska ilska och samma brist på empati. Det jag inte förstår är varför den där "rätten att uttrycka sin åsikt" är så jävla viktig att värna om när det handlar om åsikter som kränker, är elaka eller bara allmänt otrevliga? Man ser liksom aldrig någon som skriver "jag tycker att alla ska få vara och se ut som de vill och det har jag RÄTT ATT TYCKA!!!!"

Man brukar säga att det inte handlar om vad man säger utan hur man säger det och stämmer ganska bra i det här fallet. Man kan säga "jag föredrar rakat" skitenkelt, eller så kan man välja "jag har fan rätt att uttrycka min åsikt!!!" sättet som går ungefär så här "Hååår fy fan vad äckligt, ofräscht och onaturligt, VIDRIGT! Spydde precis lite i min egen mun och du kommer aldrig att få knulla!"

Jag tror inte att det handlar ett skit om att få uttrycka någon åsikt, för det hade gått att göra på betydligt trevligare sätt, jag tror mer att det handlar om att uttrycka och få utlopp för sitt förakt, hat och sin frustration och sen förväntar de sig att de ska kunna göra det utan att stå till svars för vad de faktiskt säger och därför maskerar de det i en "åsikt" målet är självklart att kränka, håna och mobba. Annars hade de valt att uttrycka sig på ett annat sätt. Förmodligen så mår de inte särskilt bra och är förmodligen inte de skarpaste redskapen i boden men jag har jävligt svårt att empatisera med människor som göder sig själva genom att platta till andra, för mig är det liksom själva definitionen av att vara en patetisk ursäkt till dålig människa.

Vid det här laget så har väl de allra flesta läst om kvinnan från melodifestivalspubliken som blev uthängd och hånad på facebook för sitt armhålehår. Jag kan inte hjälpa att undra över alla dessa djupt störda människor och mobbingmentaliteten som är på så jävla låg nivå att till och med glocalnet skulle skämmas. Hur blir man så elak och vidrig som människa? Jag kan känna rent spontant att en hel del av dem förtjänar en fet smäll någon form av medicinering för att komma tillrätta med deras grava empatistörningar.

 En anna sak som jag tycker är ganska intressant det är den väldigt frekventa kommentaren "du får inte knulla för att du inte rakar dig" i oändliga variationer, allra oftast från män. Vad är det som får dem att tro att alla kvinnors innersta strävan är att bli knullade? Det roliga är att man kan ju fråga sig hur många tjejer och kvinnor som är sugna på att hoppa i säng med ett sexistiskt och äckligt svin som tror att kvinnors existens mest går ut på att suga kuk och anpassa sig själva och sina kroppar för att vara knullbara nog. De tjejerna som de där killarna får göra the nasty med är förmodligen de tjejerna som de faktiskt tar illa vid sig och mår dåligt av skiten och anpassar sig, samma tjejer som sitter och håller med om att det är äckligt med andra ord.

Det roligaste med "Du får inte knulla" är ju att personerna som använder förolämpningen utgår ifrån sig själva, det värsta de där mansgrisarna kan tänka sig är ju att själva bli ratade sexuellt. 

Sjukaste kommentaren jag har sett i en diskussion om kroppshår var något i stil med att "mödrar borde lära sina döttrar att man ska raka sig". Om jag får en dotter någon gång så ska jag lära henne att män som försöker bestämma över kvinnors kroppar är ungefär lika mycket värda som hundbajset som fastnade under min sko i går på vägen hem ifrån bussen, det är liksom bara att trycka till och skrapa skiten mot asfalten för det är ändå inget att ha. För säkerhets skull så ska jag sätta henne på någon kampsport också, en riktigt elak jävla sådan där allt är tillåtet, bara för säkerhets skull. Jag menar om man kan avhumanisera en individ till den graden bara för att man inte gillar personens utseende så är det knappast en person som man vill ha bakom sig i en mörk park.

När utseendefixering kommer på tal så pratar man ofta om de skönhetsideal som media förmedlar och hur det påverkar främst kvinnor och tjejer. Självklart så påverkar det män och killar också men det diskuteras inte i lika stor utsträckning. Jag har faktiskt aldrig kollat på ett tidningsomslag eller en kvinna på TV och känt att jag vill eller borde se ut så som hon gör. Jag har alltid fattat att det är orimligt för mig att sträva efter att se ut som Gisele Bündchen eller Angelina Jolie. Att bilderna dessutom oftast var retuscherade fattade jag ungefär samtidigt som jag köpte min första Frida.

Min främsta inspirationskälla när det gäller komplex och utseendefixering kom tveklöst från jämnåriga tjejer som beklagade sig över fettet som vällde över byxlinningen från deras enorma 45-kilos kroppar. Det är från kompisar som jag lärde mig att hår borde rakas, ögonbryn borde noppas, att BH:ar var livsviktiga och att stringtrosor was the shit. Fast jag har nog alltid tyckt att stringtrosor är shit, i negativ bemärkelse. Jag rakade mina armar en gång när jag gick i sexan för att en tjej sa att jag såg ut som en isbjörn efter att hon hade beskådat mina armar. Då åkte det ljusblonda lurvet.

Inga tjejtidningar sa någonsin till mig att jag borde raka mig, använda BH eller att jag såg ut som en isbjörn eller att jag borde banta, jag betraktade det mest som fina bilder och det gör jag faktisk än idag. Budskapet är ganska ofta hjärndött och är konstruerat för att du ska vilja ändra på dig, men jag har aldrig tagit det på särskilt stort allvar. Problemet var väl att mina jämnåriga inspiratörer fick sina idéer någonstans ifrån, kanske från en Frida eller vecko revyn, så på så sätt kan man väl säga att jag vara som en passiv rökare, fast passivt påverkad av tjejtidningarna istället.

Varje vecka läser jag en hel hög bloggar, diskussioner, krönikor och annat diverse om (och ibland ganska anti) feminism och jämställdhet och jag skulle någ vilja påstå att det hör till mina främsta intressen. Något som jag har tänkt på ett tag är hur klimatet i diskussionerna ofta är ganska hårda, för alla ska fan hålla med och leva upp till och inte vara såna där hycklare.

Jag kan ärligt säga att jag garvar åt ett och ett annat sexistisk skämt ibland, jag fullkommligt frossar i könsnormativa tv-serier och jag använder ibland ord eller citat lite skämtsamt fast att det inte alltid går stick i stäv med resten av vad jag tycker. Jag pallar liksom inte att vara en supermilitant jämställdhetskrigare på heltid, dessutom så orkar jag definitivt inte hålla med hela tiden. Jag håller inte med hela tiden och jag är inte intresserad av att läsa krönikor och böcker skrivna i ämnet och sedan leva efter det som att det fanns en bibel eller 20 skrivna i ämnet. Det händer faktiskt till och med att jag tycker att det är rena rama navelskåderier "igår hade jag sex i missionären, var det för att jag är kvinna och ville känna mig underlägsen?" typ. Framförallt så tycker jag att det viktigaste är att tänka själv och reflektera inför sin egen verklighet och inte bara memorera tankar och åsikter som andra människor har satt på papper.

Det jag tycker är så viktigt med jämställdhet är att det är en frihet att kunna få vara den man är oavsett kön utan att bli dömd eller sedd som underlig för att man kliver utanför könsnormen. Därför känner jag också att det knappast behövs en ny grupp med människor som ska tala om för mig vad jag får skratta åt, vad som är okej att se på och vilka ord som borde ingå i mitt vokabulär.

På fredag ska jag och Oskar åka till Stockholm och hälsa på Rodde. Stockholm känns fortfarande mer som hemma än halmstad. I Stockholm fungerar saker mer som saker ska fungera, man går längre bak i bussen så att fler får plats, folk förstår hur en ansökningsblankett fungerar och folk är trevligare. I halmstad så står folk och gnider sig mot busschauffören utan minsta tanke på att gå längre bak så att folk kommer på bussen, ansökningsblanketter är för administrationen på halmstad komvux samma sak som fysik är för mig, svårt att förstå sig på. Man brukar säga att småstadsbor är trevliga och vänskapliga, inte i den här staden i alla fall. De drar roliga skämt om att "i Stockholm bor det en dryg miljon" helt ovetande om att de typ drygar skiten ur oss "badjävlar". småstadskomplex.

Svaret på min klagan är ibland "det här är inte Stockholm!" och jag känner bara att, nej, det är det verkligen inte.

Vad är egentligen grejen med att vara stolt över sin könstillhörighet? "borde lära våra barn att vara stolta över sina kön!" och "Jag är stolt över att vara kvinna!" är ju vanliga hurtighetsutrop bland genuskritiker, men vad betyder det och vad innebär det?

Är det när man går naken förbi en spegel och så sköljer det en känsla av stolthet över en när man betraktar sitt eget könsorgan?

Är det en stolthet över att kunna producera könsceller?

Är det att verkligen leva sig in i sin könsroll och sen vara stolt över att man är en människa som besitter typ noll kritiskt tänkande.

Stolthet för den medfödda och högst biologiska cupcake bagar genen?

Hur kan man vara stolt över något som inte är en prestation och som man har noll möjlighet att påverka? Det är som att vara stolt över att man kan andas eller för att man föddes med fötter.

Fågan om man ska lära sina barn att följa strömmen diskuteras inne hos Lady Dahmer. Jag tror att det är positivt att barn får känna att de är annorlunda ibland, att veta hur det känns gör det lättare att relatera till och skapar förståelse inför andra människors situationer och känslor. Jag tror att om man får känna själv att det är okej att vara lite annorlunda ibland så kommer man att lära sig att det är mer okej när andra kanske är lite annorlunda eller sticker ut.

Jag tror faktiskt inte att föräldrar formar sina barn efter flocken för att barnets skull, jag tror att det handlar mer om att föräldern ifråga själv är rädd för att sticka ut och sen använder föräldern barnet för att passa in, precis samma skitbeteende som många föräldrar anklagar genusmedvetna föräldrar för att göra, de använder sina barn till sina egna högst egoistiska intressen. Rätt hus, rätt bil, rätt ekonomi och rätt barn, så får vuxna också vara med och leka med andra vuxna.

Jag vill inte att mitt barn ska vara som alla andra barn, jag vill inte att han ska växa upp och bli normal och normativ. Jag tror helt enkelt inte att "normala" och superanpassade individer blir de mest lyckliga och lever upp till sin fulla potential, varför sikta på normal när man kan vara exceptionell?

Att lära sina barn att det är viktigt att vara och se ut som alla andra är ganska uselt och egositiskt, snacka om att springa sina egna ärenden genom sina barn. Som vuxen får man faktiskt ta ansvar för sin egen rädsla för att sticka ut och sin rädsla för att "inte få vara med" om man inte är som alla andra.

På senaste tiden har jag läst en del reaktioner på ordet "hen". Ett ord som tydligen är väldigt upprörande som gör barn både förvirrade och osäkra på sin könstillhörighet. Vissa har svårt att förstå att vi inte lever i usa och att ordet faktiskt inte betyder "höna" i det svenska språket, jag kan dock förstå att det kan vara lätt att röra till det med språken om man är lite mindre begåvad eftersom att amerikanska sitcoms typ dominerar det svenska TV utbudet. Vissa är inte normalbegåvade, så är det bara.

Jag är dock lite fundersam över varför de aldrig har reflekterat över att ord som "fack" och "fart" är mer okej, fart och fuck (fack) betyder ju trots allt fis(a) och knulla?

Så fort det är något som har med kön eller könstillhörighet att göra så ska det vara totalt uppror. Jag pallar inte ens rabbla upp meningen med ordet "hen" för det känns som att det redan har blivit gjort femhundra gånger av minst lika många människor och har man inte fattat grejen vid det är laget så är det dags att avfärda den gruppen med personer som förståndshandikappade. Jag tror inte att några barn kommer att bli förvirrade eller bli tveksamma på någon könstillhörighet, däremot så finns det säkert en och en annan konservativ vuxen som kommer att bita lite mer på naglarna än normalt. Barn är inte lika sabbade och fucked up som vuxna är, de anpassar sig lätt och är öppna för nya saker.

Något som faktiskt börjar göra mig jävligt sömnig är den gamla "de vill tvinga alla att klä sig i bruna overaller och leva i ett könlöst samhälle!?" jag börjar känna att de som drar det argumentet kan ta sin påhittade bruna overall och köra upp den på tvären. När argumenten brister så hittar man på en massa trams för att göra ned sina meningsmotståndare.

Nej, "hen" kanske inte är det mest nödvändiga tillskottet i svenska språket, men vart var alla språkpoliserna när skitord som "plånboksbröllop", "fröbomba" och "hemester" var uppe på tapetern?

Jag läste kommentarer under en Laleh video på youtube och där var det en hel hög med människor som tyckte att det var jävligt viktigt att anmärka på att hon INTE är svensk, hon är minsann iranie (eller vad det nu var). Väldigt, väldigt viktigt. Tydligen.

Jag är dansk, jag har två heldanska föräldrar och jag har ett ickesvenskt efternamn, fast för mig är det tvärt om, jag passerar alltid som svensk. Då tycker folk nästan att det är viktigare att påpeka att jag ÄR svensk "jo men du är ju faktiskt född i sverige och du pratar ju bara svenska" då är jag en riktig svensk, mycket viktigt. Jag tror att det är för att jag är alldeles för vit för att folk ska kunna se mig som en andra generationens invandrare, för det är precis vad jag är.

När man inte är tillräckligt vit och ljushårig så spelar det ingen roll hur bra svenska man pratar, vart man är född, hur länge man har bott vart, en riktig svensk kan man ju inte bli. Underligt.